Frågor från läsekretsen

• Är Lucifer ett namn som Bibeln använder om Satan?

Namnet Lucifer förekommer en enda gång i Bibeln och bara i vissa bibelöversättningar. Enligt exempelvis King James Version lyder Jesaja 14:12: ”Hur har du icke fallit ifrån himmelen, O Lucifer, morgonens son!”

Det hebreiska ord som har översatts med ”Lucifer” betyder ”den lysande”. I Septuaginta-översättningen används ett grekiskt ord som betyder ”morgonrodnadens frambringare”. Vissa bibelöversättningar återger därför det hebreiska ordet med ”morgonstjärna”. Men i den latinska Vulgata-översättningen, som utarbetades av Hieronymus, används uttrycket ”Lucifer” (ljusbärare), och det här är förklaringen till att benämningen finns i olika bibelöversättningar.

Vem är denne Lucifer? Uttrycket ”du lysande”, eller ”Lucifer”, förekommer i det som Jesaja profetiskt befallde israeliterna att uttala som en ”ordspråksmässig utsaga mot Babylons kung”. Det ingår alltså i en utsaga som främst är riktad mot den babyloniska dynastin, den som började med Nebukadnessar. Att det är en människa och inte en andevarelse som beskrivs som ”du lysande” förstår vi också av uttalandet: ”Ner till Sheol kommer du att föras.” Sheol är mänsklighetens gemensamma grav – inte en plats där Satan, Djävulen, håller till. Dessutom läser vi att de som ser Lucifer försättas i det här tillståndet frågar sig: ”Är detta den man som fick jorden att darra?” Det är tydligt att ”Lucifer” avser en människa och inte en andevarelse. (Jesaja 14:4, 15, 16)

Varför beskrivs då den babyloniska dynastin i så positiva ordalag? Det är viktigt att tänka på att Babylons kung skulle kallas ”du lysande” först efter sitt fall och då på ett hånfullt sätt. (Jesaja 14:3) Det var självisk stolthet som fick Babylons kungar att upphöja sig över dem som var runt omkring dem. Högmodet var så stort hos dynastin att den sägs skryta med orden: ”Till himlarna kommer jag att stiga upp. Ovanför Guds stjärnor kommer jag att upplyfta min tron, och jag kommer att sätta mig på mötesberget, i nordens mest avlägsna delar. ... Jag kommer att göra mig lik den Högste.” (Jesaja 14:13, 14)

”Guds stjärnor” är kungarna i Davids släktlinje. (4 Moseboken 24:17) Från och med David härskade dessa ”stjärnor” från berget Sion. Sedan Salomo hade byggt templet i Jerusalem kom namnet Sion att användas om hela staden. Under lagförbundet var alla manliga israeliter förpliktade att bege sig till Sion tre gånger om året. På så sätt blev det ”mötesberget”. Genom att besluta sig för att underkuva de judeiska kungarna och sedan avlägsna dem från det här berget tillkännager Nebukadnessar att han har för avsikt att upphöja sig över dessa ”stjärnor”. I stället för att ge Jehova äran för segern över dem sätter han högmodigt sig själv i Jehovas ställe. Det är alltså när den babyloniska dynastin har huggits ner som den hånfullt kallas ”du lysande”.

De babyloniska härskarnas stolthet återspeglade sannerligen den anda som kännetecknar ”denna tingens ordnings gud” – Satan, Djävulen. (2 Korinthierna 4:4) Också han har begär efter makt och vill upphöja sig över Jehova Gud. Men Lucifer är inte ett namn som används i Bibeln om Satan.

• Varför står det i 1 Krönikeboken 2:13–15 att David var Isais sjunde son, när 1 Samuelsboken 16:10, 11 visar att han var den åttonde?

När kung Saul i det forntida Israel hade vänt sig bort från den sanna tillbedjan, sände Jehova Gud profeten Samuel för att smörja en av Isais söner till kung. Den inspirerade redogörelsen för den här historiska händelsen, som Samuel själv skrev ner på 1000-talet f.v.t., visar att David var Isais åttonde son. (1 Samuelsboken 16:10–13) Men i den skildring som prästen Esra skrev omkring 600 år senare sägs det: ”Isai i sin tur blev far till sin förstfödde, Eliab, och Abinadab, den andre, och Simea, den tredje, Netanel, den fjärde, Raddaj, den femte, Osem, den sjätte, David, den sjunde.” (1 Krönikeboken 2:13–15) Vad hade hänt med en av Davids bröder, och varför utelämnar Esra hans namn?

Bibeln slår fast att Isai ”hade åtta söner”. (1 Samuelsboken 17:12) Men en av sönerna levde uppenbarligen inte tillräckligt länge för att gifta sig och få barn. I och med att han inte hade några avkomlingar, hade han inga anspråk på stammens arvedel eller någon betydelse för förteckningar över Isais släktlinje.

Vi förflyttar oss nu till Esras tid. Tänk på de förhållanden som rådde när han sammanställde Krönikeböckerna. Det hade gått 77 år sedan fångenskapen i Babylon upphörde, och judarna hade på nytt bosatt sig i sitt land. Persiens kung hade gett Esra myndighet att utse domare och lärare som skulle undervisa i Guds lag och att försköna Jehovas hus. Man behövde ha korrekta släktregister för att kunna bekräfta stammarnas arvedelar och vara säker på att bara de som var berättigade till det tjänade som präster. Esra utarbetade därför en fullständig redogörelse för nationens historia med bland annat en exakt och pålitlig förteckning över Judas och Davids släktlinje. Namnet på den av Isais söner som dog barnlös saknade betydelse. Därför utelämnade Esra hans namn.