Efterlikna deras tro

”Samuel växte upp hos Jehova”

SAMUEL såg på folket som hade samlats framför honom. Folket hade kallats till Gilgal av den här trogne mannen som hade tjänat som profet och domare i flera decennier. Det var i maj eller juni med vår tideräkning, och torrperioden hade börjat på allvar. Runt omkring var vetefälten mogna och redo att skördas. Sorlet från folket lade sig. Hur skulle nu Samuel lyckas nå deras hjärtan?

Folket förstod inte situationens allvar. De hade insisterat på att få en kung, en vanlig människa, till härskare. De insåg inte att de visade stor respektlöshet mot sin Gud, Jehova, och mot hans profet. De förkastade i själva verket Jehova som sin kung! Vad skulle Samuel göra för att få dem att ångra sig?

Samuel började med att säga till folket: ”Jag för min del har blivit gammal och grå.” Hans gråa hår gav mer tyngd åt hans ord. Sedan sade han: ”Jag har vandrat inför er från min ungdom ända till denna dag.” (1 Samuelsboken 11:14, 15; 12:2) Trots att Samuel var gammal hade han inte glömt sin ungdomstid. Han hade fortfarande livliga minnen från sina unga år. Besluten han tagit redan som pojke hade lett till ett helt liv i Jehovas tjänst, och han hade varit trogen mot Gud och tjänat honom helhjärtat.

Samuel måste hela tiden arbeta på att stärka sin tro och bevara den. Han var omgiven av människor som inte trodde på Jehova och inte ville lyda honom, men Samuel lät sig inte hindras av det. Nu för tiden är det en lika stor utmaning att bygga upp sin tro, eftersom vi lever i en ond och trolös värld. Vi ska se vad vi kan lära oss av Samuel och hans liv, och vi börjar från hans barndom.

Tjänst inför Jehova ”som pojke”

Samuel hade en ovanlig barndom. Så snart han var avvand, kanske i fyraårsåldern, började han tjäna vid Jehovas heliga tältboning i Silo, drygt 3 mil från sin hemstad, Rama. Hans föräldrar, Elkana och Hanna, överlämnade sin pojke till Jehova för att han skulle utföra en särskild tjänst. Han skulle tjäna som nasir hela sitt liv.a Betydde det att Samuels föräldrar övergav honom och inte älskade honom?

Nej, långt ifrån! De visste att deras son skulle få det bra i Silo. Översteprästen Eli skulle helt säkert ta hand om honom, för Samuel skulle få arbeta mycket tillsammans med Eli. Det fanns också flera kvinnor som utförde någon form av tjänst vid tältboningen, tydligtvis på ett organiserat sätt. (2 Moseboken 38:8)

Och dessutom glömde aldrig Hanna och Elkana sitt älskade förstfödda barn, som faktiskt var ett bönesvar. Hanna hade bett till Gud om att få en son och hade lovat att han skulle använda hela sitt liv åt att tjäna Gud. När hon kom och hälsade på varje år hade hon med sig en ny ärmlös överklädnad till Samuel som hon själv hade gjort. Den skulle han ha när han tjänade i tältboningen. Den lille pojken såg säkert fram emot de här besöken. Hans föräldrar gav honom uppmuntran och fostran och lärde honom vilken förmån det var att få tjäna Jehova på en sådan unik plats. Det bidrog säkert till Samuels positiva utveckling.

Föräldrar i dag kan lära sig mycket av Hanna och Elkana. Det är vanligt att föräldrar bara inriktar sig på att ge barnen allt materiellt sett och glömmer det andliga. Men Samuels föräldrar tyckte att det andliga var viktigast, och det betydde oerhört mycket för hur Samuel blev som människa. (Ordspråksboken 22:6)

Vi kan tänka oss att Samuel började gå på upptäcktsfärder bland kullarna omkring Silo när han blev lite större. När han tittade ut över staden med dalen nedanför och fick syn på Jehovas tältboning kände han sig säkert glad och stolt. Tältboningen var verkligen en helig plats.b Den hade byggts omkring 400 år tidigare under ledning av Mose och hade sedan dess varit centrum för tillbedjan av Jehova.

Samuel tyckte verkligen om tältboningen. I den skildring han skrev senare i livet berättar han: ”Samuel utförde tjänst inför Jehovas ansikte som pojke, och han hade en efod av linne bunden om sig.” (1 Samuelsboken 2:18) Det här enkla plagget utan ärmar var ett kännemärke som visade att Samuel hjälpte prästerna med olika uppgifter i tältboningen. Han var visserligen inte av prästklass själv, men han fick göra sådant som att öppna dörrarna till tältboningens förgård på morgonen och hjälpa Eli, som började bli gammal. Han tyckte säkert om sina uppgifter, men med tiden oroades hans rena sinne. Allt stod verkligen inte rätt till i Jehovas hus.

Ren i en smutsig omgivning

Redan i unga år blev Samuel vittne till moraliskt förfall och ren och skär ondska. Eli hade två söner, Hofni och Pinehas. Samuel skrev: ”Elis söner var oduglingar; de erkände inte Jehova.” (1 Samuelsboken 2:12) De båda tankarna i den här versen går hand i hand. Hofni och Pinehas var ”oduglingar”, ett uttryck som ordagrant kan översättas med ”söner till värdelösheten”. Det är en bra beskrivning eftersom de inte respekterade Jehova. De brydde sig inte om hans rättfärdiga normer och krav. Deras inställning låg till grund för alla deras övriga synder.

Guds lag beskrev utförligt prästernas uppgifter och hur de skulle frambära offren vid tältboningen. Det fanns goda skäl till det. Offren representerade det som Gud hade gjort för att ge människor förlåtelse, så att de kunde vara rena i hans ögon och få hans välsignelse och vägledning. Men Hofnis och Pinehas exempel fick de andra prästerna att hantera offren mycket respektlöst.c

Tänk dig hur den unge Samuel med egna ögon tvingades se hur maktövergreppen bara fick fortsätta. Tänk hur många fattiga, ödmjuka och kuvade människor han såg komma till den heliga tältboningen i hopp om att få andlig tröst och styrka, bara för att återvända hem besvikna, sårade och förödmjukade. Och hur kände han det när han fick veta att Hofni och Pinehas struntade i Jehovas morallagar och låg med några av de kvinnor som tjänade där vid tältboningen? (1 Samuelsboken 2:22) Kanske hoppades Samuel att Eli skulle göra något åt situationen.

Eli hade störst möjlighet att ta itu med den här växande katastrofen. Som överstepräst var han ansvarig för det som hände vid tältboningen. Och som far var han skyldig att tillrättavisa sina söner. De förstörde ju både för sig själva och för mängder av invånare i landet. Men Eli misslyckades både som far och som överstepräst. Han förebrådde bara sina söner lite slappt och undfallande. (1 Samuelsboken 2:23–25) Men hans söner hade behövt en mycket kraftigare tillrättavisning. De begick synder som var belagda med dödsstraff!

Förhållandena blev med tiden så dåliga att Jehova sände ”en Guds man”, en profet som inte nämns vid namn, med ett starkt domsbudskap till Eli. Jehovas budskap var: ”Du [ärar] dina söner mer än mig.” Gud förutsade sedan att Elis onda söner skulle dö på samma dag och att Elis släkt skulle få lida mycket. De skulle till och med förlora sin privilegierade ställning inom prästklassen. Fick den här kraftfulla varningen dem att ändra sig? I skildringen kan man inte se några tecken på sinnesändring. (1 Samuelsboken 2:27–3:1)

Hur påverkade de här usla förhållandena den unge Samuel? Under den här dystra läsningen kommer det ljusglimtar ibland när vi läser om Samuels fina framsteg och utveckling. Vi kan påminna oss 1 Samuelsboken 2:18 där det sägs att Samuel troget ”utförde tjänst inför Jehovas ansikte som pojke”. Så redan när Samuel var liten använde han sitt liv till att tjäna Jehova. I vers 21 i samma kapitel sägs det något ännu mer hjärtevärmande: ”Pojken Samuel växte upp hos Jehova.” När han växte upp blev banden till hans himmelske Fader allt starkare. Ett sådant nära personligt förhållande till Jehova är det bästa skyddet mot alla former av moraliskt förfall.

Det hade varit lätt för Samuel att tänka att eftersom översteprästen och hans söner kunde ge efter för synd, så kunde han också göra det. Men att andra, till och med personer med ansvar, väljer att göra sådant som är fel är aldrig en ursäkt för synd. Många kristna ungdomar i vår tid följer Samuels exempel och ”växer upp hos Jehova”, och de gör det trots att andra i deras omgivning går sin egen väg.

Hur gick det då för Samuel? Vi läser: ”Under tiden växte pojken Samuel upp och blev alltmer välbehaglig både för Jehova och för människor.” (1 Samuelsboken 2:26) Samuel var alltså omtyckt, i alla fall av dem vars åsikter betydde något. Jehova själv uppskattade Samuel för att han var så trogen. Och Samuel visste naturligtvis att Gud skulle ingripa mot ondskan i Silo, men han undrade kanske när.

”Tala, för din tjänare hör”

Men så en natt fick alla sådana funderingar ett svar. Det närmade sig gryning, men lågorna på lampstället i tältboningen brann fortfarande och spred sitt fladdrande ljus. I nattens stillhet hörde Samuel en röst som ropade på honom. Han trodde att det var Eli, som nu var mycket gammal och nästan blind. Samuel steg upp och sprang bort till den gamle mannen. Man kan nästan se framför sig hur den lille pojken skyndade i väg barfota för att ta reda på vad Eli ville. Det är rörande att lägga märke till att Samuel behandlade honom respektfullt och vänligt. Trots Elis alla synder var han fortfarande Jehovas överstepräst. (1 Samuelsboken 3:2–5)

Samuel väckte Eli och sade: ”Här är jag; du ropade ju på mig.” Men Eli sade att han inte hade ropat och sade till honom att gå och lägga sig. Men samma sak hände igen, och sedan en gång till! Till sist förstod Eli vad det handlade om. Under den här perioden hade det blivit sällsynt att Jehova gav sitt folk syner eller profetiska budskap, och det är lätt att förstå varför. Men Eli insåg att Jehova talade igen – och nu till den här pojken! Eli sade till Samuel att lägga sig igen och talade om hur han skulle svara. Samuel lydde. Snart hörde han rösten igen: ”Samuel, Samuel!” Han svarade: ”Tala, för din tjänare hör.” (1 Samuelsboken 3:1, 5–10)

Äntligen hade Jehova en tjänare i Silo som lyssnade. Det fortsatte Samuel att göra under resten av sitt liv. Gör du det? Vi behöver inte vänta på att en övernaturlig röst ska tala till oss mitt i natten. I dag kan man säga att vi alltid kan höra Guds röst, eftersom vi har tillgång till alla bibelböcker. Ju mer vi lyssnar till Gud och lyder honom, desto starkare kommer vår tro att bli. Så var det för Samuel.

Den natten i Silo var en milstolpe i Samuels liv, för då började han lära känna Jehova på ett speciellt sätt. Han blev Jehovas egen profet och talesman. Först var han rädd att framföra Jehovas budskap till Eli, för det var en ödesmättad bekräftelse på att profetian mot Eli och hans familj snart skulle uppfyllas. Men Samuel tog mod till sig, och Eli fann sig ödmjukt i Guds dom. Det dröjde inte länge förrän Jehovas ord hade gått i uppfyllelse. Israel drog ut i krig mot filistéerna, och Hofni och Pinehas dödades på en och samma dag. Eli själv dog när han fick veta att Jehovas heliga ark hade blivit erövrad. (1 Samuelsboken 3:10–18; 4:1–18)

Men Samuels anseende som en trogen profet fortsatte att växa. ”Jehova visade sig vara med honom”, sägs det i skildringen, som tillägger att Jehova inte lät någon av Samuels profetior slå fel. (1 Samuelsboken 3:19)

”Samuel ropade till Jehova”

Men betydde det att israeliterna följde Samuel och hans exempel och blev andliga, trogna människor? Nej. Med tiden var de inte längre nöjda med att bara ha en profet som domare över sig. De ville vara som andra nationer och ha en vanlig kung. Samuel följde Jehovas anvisningar och gick med på deras begäran. Men han måste få israeliterna att förstå vilken stor synd de gjorde sig skyldiga till. De förkastade inte bara en människa, utan Jehova själv! Därför kallade han samman folket till Gilgal.

Vi går tillbaka till det kritiska ögonblick då Samuel på sin ålders höst skulle tala till folket vid Gilgal. Där påminde Samuel israeliterna om sin långa och trogna tjänst. Sedan läser vi: ”Samuel ropade till Jehova.” Han bad till Jehova om ett åskväder. (1 Samuelsboken 12:17, 18)

Ett åskväder mitt under torrperioden? Det hade man aldrig hört talas om. Men om det fanns ett uns av hånfullhet eller spydighet bland folket så varade det inte länge. Mörka moln tornade plötsligt upp sig på himlen. Vinden började piska och slog omkull vetet på fälten. Snart hördes öronbedövande åskdunder och regnet började ösa ner. Hur reagerade människorna? ”Folket kände stor fruktan för Jehova och för Samuel.” Till slut förstod folket hur allvarligt de hade syndat. (1 Samuelsboken 12:18, 19)

Det var inte Samuel, utan hans Gud, Jehova, som hade lyckats nå folkets upproriska hjärtan. Ända från sin barndom och upp i hög ålder visade Samuel att han litade på Gud. Och Jehova belönade honom. Jehova har inte förändrats. Han hjälper och stöder fortfarande dem som försöker efterlikna Samuel och bygga upp en stark tro.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 17]

Trots att Samuel var rädd framförde han troget Jehovas domsbudskap till Eli.

[Bild på sidan 18]

Samuel bad i tro till Jehova, som svarade med ett åskväder.