BET-SEAN

[Bet-Sẹan], Bet-San

Ursprungligen en större befäst kanaaneisk stad som behärskade ingången till Jisreeldalen från Jordandalen. Namnet är bevarat i namnet Besan (Bet Shean), men ruinerna av den gamla staden finns i Tall al-Husn (Tel Bet Shean), inte långt från Besan. Området kring Bet-Sean ligger omkring 120 m under havsytans nivå och faller brant österut till cirka 275 m under havsytan vid Jordanflodens strand 5 km därifrån. Eftersom Bet-Sean låg på en stor kulle vid kanten av denna sluttning, hade staden ett mycket bra militärt läge. Väster om Bet-Sean ligger den flacka dalslätt som floden Jalud (Nahal Harod) flyter fram genom. Terrängen i den vattenrika och fruktbara dalen har en jämn stigning upp till Jisreel, 17 km mot västnordväst.

Bet-Sean var också en knutpunkt längs den väg som många färdades på från Medelhavskusten till Jordandalen och vidare till Damaskus och Arabien.

Vid arkeologiska utgrävningar i Bet-Sean har man funnit många skikt av gamla ruiner, och de äldsta är uppenbarligen från tiden före Abraham. (BILD, bd 1, sid. 959) Mot mitten av det andra årtusendet f.v.t. tycks Bet-Sean ha kommit under egyptiskt herravälde som en följd av Thutmosis III:s seger vid Megiddo. De arkeologiska vittnesbörden visar att staden var en egyptisk utpost under flera faraoner.

Under israeliternas erövring av Kanaan (1473–ca 1467 f.v.t.) låg Bet-Sean i det område som tilldelades Isaskar, men staden gavs åt Manasse. (Jos 17:11; 1Kr 7:29) Manasses män lyckades inte driva bort kanaanéerna i Bet-Sean och andra städer i dalen. De sade att det berodde på att kanaanéerna var militärt överlägsna med sina stridsvagnar med järnliar – en förklaring som deras befälhavare Josua inte godtog. Även om kanaanéerna inte drevs bort blev de till sist så underkuvade att de var tvungna att utföra tvångsarbete. (Jos 17:12, 13, 16–18; Dom 1:27, 28)

Under kung Sauls regering tillhörde Bet-Sean filistéerna, och efter Sauls nederlag på det närbelägna berget Gilboa placerade de filisteiska segerherrarna Sauls vapen ”i ashtoretbildernas hus” och hans huvud i Dagons hus. Sauls och hans söners kroppar hängdes upp på Bet-Sans (Bet-Seans) mur, uppenbarligen på insidan, mot stadens torg. Modiga israeliter från Jabesh-Gilead, som låg 20 km därifrån på andra sidan Jordan, lyckades hämta kropparna, möjligen genom att ta sig in i staden om natten. (1Sa 31:8–13; 2Sa 21:12; 1Kr 10:8–12)

I överensstämmelse med ovanstående skildring har man vid utgrävningar i Tall al-Husn funnit ruinerna av två tempel. Det ena antas vara Ashtorets tempel, och det andra, som ligger längre söderut, är Dagons tempel, enligt vissa forskare. Ashtorets tempel anses ha varit i bruk fram till omkring 900-talet f.v.t. Det finns vittnesbörd om att man tidigare hade ägnat sig åt dyrkan av en baalsgud. På en stele omtalas denne gud som ”Mekal, Bet-Sans herre [baal]”.

Bet-Sean erövrades till sist av israeliterna, utan tvivel under Davids regering, och under Salomos regering tillhörde staden ett av de 12 områden som sörjde för livsmedel åt kungen. (1Ku 4:12) I kung Rehabeams femte regeringsår (993 f.v.t.), alltså efter rikets delning, invaderade farao Sisak (som egyptierna kallade Sheshonk) Palestina. (1Ku 14:25) På en mur i Karnak i Egypten finns en relief som skildrar Sisaks segerrika fälttåg och erövring av en rad städer, däribland Bet-Sean.

På mackabéertiden hade stadens namn ändrats till Skytopolis, och den judiske historikern Josephus omtalar den som den största av Dekapolis städer. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], III, 446 [ix 7]) Av dessa tio städer var det bara Skytopolis som låg på västra sidan av Jordan.