RAKEL

[Rạkel] Betyder ”fårtacka”.

Dotter till Laban; Leas yngre syster och Jakobs kusin och favorithustru. (1Mo 29:10, 16, 30) Jakob flydde 1781 f.v.t. från sin bror Esau, som ville döda honom, och begav sig till Haran i Paddan-Aram, i ”orientalernas land”. (1Mo 28:5; 29:1) Rakel, som ”hade en vacker gestalt och ett vackert utseende”, tjänade som herdinna åt sin far; hon träffade Jakob vid en brunn i närheten av Haran. Jakob togs emot i sin morbror Labans hushåll, och en månad senare gick han med på att tjäna sin morbror i sju år för att få gifta sig med Rakel, som han nu hade blivit förälskad i. Hans kärlek svalnade inte under dessa sju år, som bara var som ”några få dagar” för honom. På kvällen efter bröllopsfesten lät emellertid Laban sin äldsta dotter, Lea, ta sin yngre systers plats, och Lea samarbetade uppenbarligen med sin far när det gällde att föra Jakob bakom ljuset. När Jakob följande morgon anklagade Laban för att ha lurat honom, försvarade sig Laban med att han bara följt de seder och bruk som fanns på orten. Jakob gick med på att fira Leas bröllopsvecka till slut innan han fick Rakel, och därefter fick han arbeta ytterligare sju år åt Laban. (1Mo 29:4–28)

Rakel infriade Jakobs förväntningar på henne som hustru, och Jakob älskade henne mer än han älskade Lea. Jehova välsignade nu Lea i hennes ogynnsamma situation, och hon fick fyra söner, medan Rakel förblev ofruktsam. (1Mo 29:29–35) Rakel blev svartsjuk på sin syster och förtvivlad över att hon själv var ofruktsam, något som betraktades som en stor vanära bland kvinnor på den tiden. Hennes otålighet och irritation retade till och med hennes kärleksfulle man. Som kompensation för sin egen ofruktsamhet gav hon Jakob sin tjänarinna för att han skulle få barn med henne (precis som Sara tidigare hade gjort med sin slavinna Hagar), och de två barnen som tjänarinnan födde betraktades som Rakels. Lea och hennes tjänsteflicka fick ytterligare fyra söner innan Rakel till slut fick sin önskan uppfylld och födde sin förste son, Josef. (1Mo 30:1–24)

Jakob var nu redo att lämna Haran, men hans svärfar övertalade honom att stanna kvar, så först sex år senare bröt Jakob upp på Guds befallning. På grund av Labans oärliga metoder talade Jakob inte om för honom att han skulle ge sig av, och både Lea och Rakel stödde sin man i detta. Innan de gav sig av stal Rakel sin fars ”terafimbilder”, som tydligtvis var ett slags avgudabilder. När Laban senare hann upp karavanen och berättade om stölden (som tydligtvis var det som bekymrade honom mest) visade Jakob, som inte var medveten om att Rakel var den skyldiga, att det som skett misshagade honom och sade att tjuven skulle dö om denne fanns i hans följe. Under sitt sökande kom Laban också in i Rakels tält, men hon lyckades undgå att bli avslöjad genom att säga att hon inte kunde resa sig därför att hon hade menstruation. Hon satt därför kvar på sadelkorgen som terafimbilderna låg i. (1Mo 30:25–30; 31:4–35, 38)

När Jakob mötte sin bror Esau visade han att han fortfarande hade förkärlek för Rakel genom att placera henne och hennes ende son sist i karavanen, utan tvivel därför att han menade att detta var den säkraste platsen ifall Esau skulle gå till angrepp. (1Mo 33:1–3, 7) Efter att ha bott en tid i Sukkot, därefter i Sikem och till sist i Betel drog Jakob längre söderut. Någonstans mellan Betel och Betlehem födde Rakel sitt andra barn, Benjamin. Rakel dog emellertid i samband med förlossningen och blev begravd där, och Jakob reste en stod för att markera graven. (1Mo 33:17, 18; 35:1, 16–20)

De få detaljer som finns nedtecknade om Rakel ger bara en ofullständig bild av hennes personlighet. Hon tillbad Jehova (1Mo 30:22–24), men hon visade mänskliga svagheter, till exempel genom att stjäla terafimbilderna och genom att på ett listigt sätt undvika att bli avslöjad, svagheter som delvis kanske kan tillskrivas hennes familjebakgrund. Trots sina svagheter var hon djupt älskad av Jakob, som även sedan han blivit gammal ansåg att hon hade varit hans sanna hustru och satte hennes barn högre än alla de andra barnen. (1Mo 44:20, 27–29) Jakobs enkla ord till Josef strax före sin död visar hur mycket han älskade Rakel. (1Mo 48:1–7) Om henne och Lea sägs det att de ”byggde Israels [Jakobs] hus”. (Rut 4:11)

Arkeologiska fynd kan kanske kasta ljus över varför Rakel stal sin fars ”terafimbilder”. (1Mo 31:19) Kilskriftsdokument som man funnit i Nuzi i norra Mesopotamien och som man tror är från mitten av det andra årtusendet f.v.t. visar att några av den tidens folk erkände att den som innehade husgudarna hade den juridiska rätten att ärva familjens egendom. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 219, 220) Somliga menar att Rakel kanske tyckte att Jakob, som adoptivson (svärson), hade rätt att ärva en del av Labans egendom och att hon tog terafimbilderna för att försäkra sig om att han skulle få detta arv eller rentav få en gynnsammare ställning än Labans egna söner. Hon kan också ha betraktat terafimbilderna som ett medel att hindra hennes far från att göra rättsliga anspråk på en del av den rikedom som Jakob hade uppnått medan han tjänade hos honom. (Jfr 1Mo 30:43; 31:1, 2, 14–16.) Dessa förklaringar förutsätter naturligtvis att det fanns en sådan sedvänja hos Labans folk och att terafimbilderna verkligen var sådana husgudar.

Rakels grav ”på Benjamins område vid Selsa” var fortfarande känd på Samuels tid, omkring 600 år senare. (1Sa 10:2) Enligt traditionen ligger graven ca 1,5 km norr om Betlehem. I så fall ligger den emellertid i Judas stams område och inte i Benjamins. Andra menar därför att den låg längre norrut, men det är inte möjligt att fastställa dess exakta läge i dag.

Varför säger Bibeln flera hundra år efter Rakels död att hon i framtiden skulle gråta över sina söner?

I Jeremia 31:15 sägs det att Rakel gråter över sina söner, som har förts bort till fiendens land, och att hennes veklagan hörs i Rama (norr om Jerusalem i Benjamins stams område). (Se RAMA nr 1.) Efraim nämns flera gånger i det här sammanhanget, och Efraims stam betecknar ofta hela det norra riket, Israel. (Jer 31:6, 9, 18, 20) En del bibelkommentatorer menar därför att den här profetian syftar på att folket i det norra riket skulle föras i landsflykt av assyrierna. (2Ku 17:1–6; 18:9–11) Men den kan också syfta på att både Israel och Juda skulle föras i landsflykt (Juda fördes i landsflykt av babylonierna). I det första fallet skulle Rakel vara en passande symbol eftersom hon var stammoder till Efraim (genom Josef), den mest framträdande stammen i det norra riket. Men också i det andra fallet skulle Rakel vara en passande symbol. Hon var ju inte bara mor till Josef, utan också till Benjamin, och Benjamins stam var en del av det södra riket, Juda. Rakel kunde därför vara en passande symbol för mödrarna i hela Israel, som nu tycktes ha fött söner till ingen nytta. Men Jehova gav ett trösterikt löfte om att de landsflyktiga skulle ”vända tillbaka från fiendens land”. (Jer 31:16)

Matteus citerade detta bibelställe när han skrev om hur barn dödades i Betlehem på Herodes befallning. (Mt 2:16–18) Eftersom Rakels grav låg relativt nära Betlehem (även om den tydligtvis inte ligger där den skulle ligga enligt traditionen) var den gråtande Rakel en passande symbol för de dödade barnens sörjande mödrar. Men citatet från Jeremias profetia var särskilt väl valt på grund av likheten mellan de två situationerna. Israeliterna lydde under en främmande makt. Deras söner hade på nytt blivit bortförda. Den här gången var emellertid ”fiendens land” som de hade förts bort till tydligtvis inte ett politiskt område som i det första fallet. ”Fiendens land” var graven, det område där ”döden [härskade] som kung” (jfr Ps 49:14; Upp 6:8), och döden beskrivs som ”den siste fienden” som skall tillintetgöras. (Rom 5:14, 21; 1Kor 15:26) För att det skulle vara möjligt att återvända från en sådan ”landsflykt” måste det naturligtvis ske en uppståndelse från de döda.