HUND

(hebr.: kẹlev; grek.: kỵōn; kynạrion, ”liten hund” [Mt 15:26])

För israeliterna var hunden (Canis familiaris) ett orent djur. Det är därför inte troligt att de hade någon tanke på att dressera hundar. (3Mo 11:27; Jes 66:3) Får och herdar nämns ofta i Bibeln, men det är bara Job, en icke-israelit, som talar om ”vallhundarna för mina får”. (Job 30:1)

Hundar var ofta asätare, i synnerhet i städerna. Lagen föreskrev att köttet av ett djur som blivit rivet av ett vilddjur skulle kastas åt hundarna. (2Mo 22:31) Vid några tillfällen innebar Jehovas domar över sina fiender att deras döda kroppar skulle bli uppätna eller att blodet skulle slickas av hundar. På grund av att kungarna Jerobeam, Basa och Ahab följde en kurs av grov trolöshet skulle alla som hörde till deras hushåll och som dog i staden bli uppätna av hundar. (1Ku 14:11; 16:4; 21:24) Som en uppfyllelse av Jehovas ord slickade hundarna Ahabs blod och åt upp hans hustru Isebels kropp. (1Ku 21:19, 23; 22:38; 2Ku 9:10, 35, 36) Psalmisten visade att hundar skulle slicka blodet av Jehovas folks fiender, då han skrev: ”Dina hundars tunga kan få sin del av fienderna.” (Ps 68:23) Det blev förutsagt att hundar skulle ha del i att ödelägga det trolösa Jerusalem och Juda. De skulle släpa bort döda kroppar för att slita dem i stycken, förtära dem och slicka deras blod. (Jer 15:3)

Bildspråk. Hundens motbjudande vana att vända tillbaka till det den har spytt upp och äta det igen används bildligt för att skildra hur avskyvärt det är att överge rättfärdighetens väg och vända tillbaka till det orena tillstånd man tidigare befann sig i. (2Pe 2:20–22; Ord 26:11) Moraliskt orena personer kallas hundar. I Guds lag till Israel hette det: ”Du får inte föra in en skökas lön eller en hunds pengar [”pengar som en manlig prostituerad tjänat”, 2000, not] i Jehovas, din Guds, hus på grund av något löfte, ty bådadera är avskyvärda för Jehova, din Gud.” Uttrycket ”en hund” syftar troligen på en pederast, en homosexuell man som har sexuellt umgänge (analt samlag) framför allt med pojkar. (5Mo 23:18, not) De som likt asätande gathundar gör sådant som väcker avsky, till exempel begår homosexuella, depraverade och brutala handlingar, är utestängda från det nya Jerusalem. (Upp 22:15; se också Flp 3:2.)

Den avsky man kände för de vilda, asätande hundarna framgår också av följande exempel: ”Är jag en hund?” röt Goljat till David därför att denne kom emot honom med en käpp. (1Sa 17:43) ”Efter vem jagar du? Efter en död hund?” frågade David kung Saul för att visa att han var helt betydelselös och inte kunde göra Saul mer skada än en död hund. (1Sa 24:14) Inför kung David talade Mefiboset, Jonatans son, om sig själv som en ”död hund”, det lägsta man kunde tänka sig. (2Sa 9:8; se också 2Sa 3:8; 16:9; 2Ku 8:13.) Profeten Jesaja jämförde dem som påstod sig vara Guds andliga väktare med stumma, slumrande hundar, ”starka i fråga om själens begär” men fullständigt odugliga i händelse av fara. (Jes 56:10, 11) Jehovas tjänares fiender liknades vid hundar, och det gjorde också hedningarna. (Ps 22:16, 20; 59:6, 14; Mt 15:26, 27; se SYRISK-FENICISK.) Jesus Kristus liknade dem som inte har någon uppskattning av andliga ting vid hundar, när han sade: ”Ge inte det som är heligt åt hundar.” (Mt 7:6)

Med tanke på den negativa bild som hunden förknippades med, gav Jesus i sin liknelse en träffande beskrivning av Lasarus djupa förnedring, då han sade: ”Hundarna kom till och med och slickade hans sår.” (Lu 16:21) Men till och med den föraktade hunden har det bättre än ett dött lejon, eftersom en levande hund är medveten om vad som sker omkring den, medan däremot ett dött lejon, det må vara djurens konung, inte vet någonting alls. (Pre 9:4, 5)

När Gud bestämde att de frivilliga i Gideons här skulle prövas, hänvisade han till hundens vana att lapa vatten samtidigt som den håller ett vakande öga på omgivningen. Bara de som var på sin vakt och förde vattnet till munnen med händerna och lapade det i sig, ”alldeles som en hund lapar”, skulle väljas ut till striden mot Midjan. (Dom 7:5)