JOAB

[Jọab] Betyder ”Jehova är fader”.

1. Son till Seraja, en avkomling av Kenas av Judas stam. Joab var ”Ge-Harashims far”. ”Ge-Harashim” betyder ”hantverkarnas dal”, och i berättelsen förklaras det varför dalen fick detta namn: ”De blev nämligen hantverkare.” Joab var tydligtvis ”far” till eller grundare av den grupp av hantverkare som bodde i dalen. (1Kr 4:1, 13, 14; se GE-HARASHIM.)

2. Den andre av tre söner till Davids syster eller halvsyster Seruja. (Seruja var möjligen dotter till Davids mor i ett tidigare äktenskap med Nahas; 2Sa 17:25.) Joab var således Davids systerson. Hans bröder hette Abisaj och Asael. (2Sa 8:16; 1Kr 2:13–16) När det omtalas vilka dessa tre män var nämns inte faderns namn, men däremot moderns namn eftersom hon var Davids syster. På så vis framhålls deras släktskapsförhållande till David.

Karaktärsdrag. Joab var en skicklig fältherre, hade organisationsförmåga och var påhittig och beslutsam. Å andra sidan var han också en ärelysten opportunist, hämndlysten, listig och ibland skrupelfri.

Joab stod i spetsen för Davids män när Is-Boset, Sauls son, härskade över hela Israel med undantag av Judas stam, som följde David. (2Sa 2:10) En dag drog Is-Bosets tjänare och Davids tjänare ut, och de möttes vid Gibeons damm. Is-Bosets styrkor stod under befäl av Abner, Sauls farbror, som låg bakom att Is-Boset hade kommit på tronen. När männen satt framför varandra föreslog Abner att det skulle uppföras en kämpalek mellan 12 män från var sida. De grep varandra om huvudet och stötte var och en sitt svärd i den andres sida, så att alla föll döda ner. (2Sa 2:12–16) Eftersom denna kämpalek inte avgjorde kampen, ledde den till strid i full skala. En räkning efteråt visade att Is-Bosets styrkor hade förlorat 360 man, medan Davids styrkor bara hade förlorat 20. (2Sa 2:30, 31)

Under slaget flydde Abner, och Joabs bror Asael, som var snabbfotad, satte i väg efter Abner. Trots Abners protester och varningar fortsatte Asael att förfölja honom tills Abner till slut stötte honom i buken med tjockändan av spjutet och genomborrade honom. (2Sa 2:18–23) När Abner och hans män kom till Ammakullen samlade de sig på toppen, och Abner ropade till Joab att de skulle upphöra med striden för att det inte skulle uppstå bitterhet och för att blodsutgjutelsen inte skulle fortsätta i oändlighet. Joab gav här prov på praktisk vishet genom att följa uppmaningen och återvända till David i Hebron. (2Sa 2:24–28, 32)

Utkräver hämnd genom att döda Abner. Joab närde emellertid en önskan att ta hämnd, och han väntade på ett tillfälle att göra det. Under tiden engagerade han sig i ett utdraget krig med Sauls hus, som det gick stadigt utför med, medan Davids hus blev allt starkare. Till slut ingick Abner, som hade blivit vred på Is-Boset på grund av en personlig sak, ett förbund med David i vilket han lovade att föra över hela Israel på Davids sida. (2Sa 3:6–21) Joab var starkt emot denna överenskommelse och anklagade Abner för att vara spion. Men Joab gav sig ut för att vara Abners vän och dödade denne, som inte anade oråd, för att hämnas sin bror Asael. Joab kan också ha tänkt att han samtidigt undanröjde en möjlig rival när det gällde ställningen som Davids härförare. (2Sa 3:22–27)

När David fick höra om mordet bedyrade han inför hela Israel att hans hus var utan skuld. Han sade: ”Må det virvla ner över Joabs huvud och över hela hans fars hus, och må Joabs hus aldrig vara utan en man som har flytning eller som är spetälsk eller som griper om den snurrande sländan [kanske: som är krympling] eller som faller för svärd eller som saknar bröd!” David vidtog dock inte vid det här tillfället några åtgärder mot Joab och Abisaj (som var medskyldig till mordet) med förklaringen: ”Jag är i dag svag, även om jag är smord till kung, och de här männen, Serujas söner, är för hårda för mig. Må Jehova vedergälla den som gör det som är ont efter hans egen ondska.” (2Sa 3:28–30, 35–39)

Israels härförare. Sedan David blivit smord till kung över hela Israel drog han upp mot Jerusalem (Jebus). Jebuséerna smädade David och sade att staden var ointaglig. Men David såg att staden kunde intas genom vattentunneln. Han erbjöd därför den som klättrade upp genom vattentunneln och som först slog jebuséerna ställningen som ”överhuvud och furste”. Joab klättrade upp. David intog staden, och Joab fick som belöning den höga ställningen som härförare för Israel. (2Sa 5:6–8; 8:16; 20:23; 1Kr 11:4–8) Som härförare hade Joab tio tjänare som bar hans vapen. En av dessa tjänare var berotiten Nahraj, en av Davids väldiga krigare. (2Sa 18:15; 1Kr 11:39)

Efter det att David hade erövrat Edom stannade Joab kvar där i sex månader för att utrota alla av mankön. (2Sa 8:13, 14; 1Ku 11:14–17) Senare visade Joab sina förmågor som härförare i kampen mot ammoniterna och araméerna och satte sin bror Abisaj över en avdelning av hären för att hindra fiendestyrkorna att genomföra en kniptångsmanöver. (2Sa 10:8–14; 1Kr 19:6–16) Han spelade utan tvivel också en stor roll i de övriga krig som David förde mot filistéerna, moabiterna och andra.

Stöder Davids kungadöme. Under belägringen av Rabba i Ammon visade Joab uppenbarligen lojalitet mot David som Jehovas smorde kung. Han intog ”vattenstaden”, vilket tydligen syftar på den del där stadens vattentillgångar fanns eller det fort som skyddade vattentillgångarna. När denna mycket viktiga del av staden hade intagits kunde inte huvudstaden hålla stånd särskilt länge. I stället för att själv föra belägringen av staden till en segerrik kulmen visade Joab (av verklig respekt för kungen, för Israels skull eller för att främja sin egen ställning) av allt att döma tillbörlig respekt för sin jordiske härskare. Han sade att Jehovas smorde kung borde vara den som fullbordade erövringen av fiendens kungliga stad och skaffade sig den personliga ära som detta medförde, även om han själv, Joab, hade gjort det mycket viktiga förberedande arbetet. (2Sa 12:26–31; 1Kr 20:1–3)

Medskyldig till Urias död. Det var under belägringen av Rabba som David genom Uria sände ett brev till Joab i vilket han uppmanade honom att placera Uria där striden var som häftigast så att Uria kunde bli dödad. Joab följde noggrant denna anvisning, men när han sände sin rapport om resultatet av slaget utnyttjade han skickligt detta faktum så att David inte kunde förebrå honom för att han hade mist tappra krigare genom att sända dem för nära stadsmuren. I rapporten sade Joab: ”Några av kungens tjänare dog. Också din tjänare hettiten Uria dog.” Som Joab hade räknat med innehöll Davids svar inte den minsta antydan om ogillande, utan ingav honom i stället mod. (2Sa 11:14–25; se DAVID.)

Hjälper Absalom men går senare emot honom. Efter det att Absalom på grund av mordet på sin halvbror Amnon hade varit i landsflykt i tre år sände Joab en kvinna från Tekoa till David och bad genom henne kungen att låta Absalom återvända. Hans begäran beviljades, och Joab förde Absalom tillbaka till Jerusalem, men David ville inte se Absalom. Två år senare bad Absalom flera gånger Joab att komma till honom för att be honom lägga ett gott ord för honom hos kungen, men Joab ville inte komma. Till slut tog Absalom sig för att sätta eld på Joabs kornåker, något som fick Joab att rasande uppsöka honom. Absalom kunde då förklara varför han hade handlat som han gjorde och fick Joab att gå till kungen och be honom att på nytt visa Absalom sin ynnest. (2Sa 13:38; 14:1–33)

Även om Joab stödde Absalom genom att hjälpa honom att återvända stod han på Davids sida när Absalom gjorde uppror. David satte Joab över en tredjedel av sina män men gav stränga order om att fara varsamt fram med Absalom. Men Joab lydde inte Davids befallning utan dödade Absalom. (2Sa 18:1–17) Här, som vid vissa andra tillfällen, satte han sitt eget omdöme framför Guds smorde kungs teokratiska påbud. Han hade likväl modet att efteråt tala öppet och direkt till David när dennes sorg över Absalom hotade rikets enhet. (2Sa 19:1–8)

Avsatt och därefter återinsatt som härförare. Det var tydligen på grund av att Joab hade dödat Absalom som David avsatte honom som härförare och i stället utsåg Amasa. (2Sa 19:13) Amasa visade sig emellertid inte vara en lika bra fältherre som Joab. När David befallde Amasa att kalla samman Judas män för att de skulle strida mot upprorsmakaren Sheba, Bikris son, kallade han samman Juda, men han kom inte vid den tid som David hade fastställt. Eftersom läget var kritiskt gav David Abisaj order att sätta efter Sheba och sade: ”Så att han inte rentav finner befästa städer åt sig och kommer undan inför ögonen på oss.” I striden som följde tog Joab tydligtvis ledningen, precis som när han var härförare. Under den efterföljande belägringen av staden Abel vid Bet-Maaka kastade invånarna på Joabs befallning Shebas huvud över muren, och Joab skonade staden genom att upphäva belägringen och återvända till Jerusalem. (2Sa 20:1–7, 14–22)

Mördar Amasa. Under jakten på Sheba begick Joab ett allvarligt brott. När Amasa (som var hans kusin; 2Sa 17:25; 1Kr 2:16, 17) kom för att möta honom i närheten av den stora stenen i Gibeon lät han sitt svärd falla ur skidan. Han tog upp det och höll det i vänstra handen medan han med högra handen grep tag i Amasas skägg, som om han ville kyssa honom. Amasa var inte på sin vakt, och Joab kunde döda honom med en enda svärdsstöt. Joab kan visserligen ha haft orsak att känna en viss misstro mot Amasa eftersom denne hade lett Absaloms rebellstyrka, men som den opportunist Joab var utnyttjade han denna krissituation och dödade sin rival för att främja sin egen sak. Att David inte ingrep mot Joab vid det här tillfället berodde möjligen på Amasas tidigare förbindelse med Absalom och det förhållandet att Joab nyligen hade stridit mot Absaloms rebellstyrkor, som leddes av Amasa. Precis som Joab äregirigt hade önskat blev han på nytt satt över Israels här. (2Sa 20:8–13, 23)

Varför såg inte David till att Joab blev avrättad efter mordet på Abner, och varför återinsatte han Joab som härförare efter det att Joab dessutom hade mördat Amasa, som hade blivit härförare i stället för Joab? Bibeln säger inget om det. Om David var för svag för att upprätthålla Guds lag kan orsaken till det ha varit det starka inflytande som Joab och hans familj hade i hären eller andra förhållanden som Bibeln inte nämner något om. Under alla omständigheter är det viktigt att komma ihåg att David (även om han av en eller annan orsak – god eller dålig – inte avrättade Joab) inte förlät honom, utan gav sin son och efterträdare Salomo i uppdrag att se till att Joab fick betala för sina onda gärningar.

Fullföljer inte folkräkningen. När Satan vid ett tillfälle eggade David till att företa en olaglig folkräkning protesterade Joab, men utan framgång. Han fullföljde emellertid inte detta arbete, utan hoppade över Levis och Benjamins stammar, ”för kungens ord var avskyvärt för Joab”. (1Kr 21:1–6; 2Sa 24:1–9; se MÖNSTRING.)

Stöder Adonias försök att tillskansa sig tronen. När David blev gammal och sjuk svek Joab honom trots att han hade tjänat honom i många år och förenade sig med Davids son Adonia i dennes sammansvärjning. (1Ku 1:18, 19) Det är möjligt att han gjorde detta därför att han menade att han med Adonia som kung kunde få den verkliga makten i riket eller därför att han kände att hans ställning var säkrare under Adonia än under Salomo. Men när han hörde att David hade gjort Salomo till kung övergav han Adonia. (1Ku 1:49) Längre fram, när Adonia hade blivit dödad, sprang Joab till Jehovas tält och fattade tag i altarhornen. (1Ku 2:28) Han fann emellertid inte någon fristad där, för han var en uppsåtlig mördare, och Salomo sände dit Benaja för att avrätta honom. På så vis följde Salomo den vägledning David hade gett på sin dödsbädd om att inte låta Joabs grå hår med frid fara ner till Sheol, eftersom det vilade blodskuld på Joab på grund av morden på Abner och Amasa, ”två män, som var rättfärdigare och bättre än han”. Joab blev begravd i sitt eget hus i vildmarken. Därefter sattes Benaja över hären. (1Ku 2:5, 6, 29–35; 11:21)

De sista verserna (8–12) i Psalm 60, en psalm av David, handlar om Joabs seger över edoméerna. (Se överskriften till denna psalm.)

3. Ett familjeöverhuvud som hörde till ”Pahat-Moabs söner”. Några av dessa återvände från landsflykten i Babylon 537 f.v.t. tillsammans med Serubbabel. (Esr 2:1, 2, 6; Neh 7:6, 7, 11)

4. I Esra 8:1, 9 omnämns ”Joabs söner” bland dem som återvände tillsammans med Esra 468 f.v.t. Vid den tiden var Obadja, ”Jehiels son”, familjeöverhuvud. ”Joabs söner” förbinds inte här med Pahat-Moab, men det är ändå möjligt att de var släkt med nr 3.