Ett bortglömt imperium som gäckade bibelkritikerna

”Tidigare var det assyriska väldets historia ett av de mest okända kapitlen i världens annaler.” ”Allt som var känt om den forntida staden Nineve inkluderades i de sporadiska om- nämnanden och profetior angående den som finns i Bibeln samt flyktiga och fragmentariska kommentarer angående den assyriska historien hos Diodorus Siculus ... och andra.” — Cyclopædia of Biblical Literature, band 1 och 3, 1862.

DEN grekiske historieskrivaren Diodorus Siculus levde för omkring 2.000 år sedan. Han hävdade att staden Nineve var kvadratisk till formen och att de fyra sidorna tillsammans mätte 480 stadier. Det blir en omkrets på cirka tio mil! Bibeln ger en liknande skildring, när den beskriver Nineve som en stor stad, ”med tre dagars gångväg”. — Jona 3:3.

Artonhundratalets bibelkritiker vägrade att tro att en okänd stad i den forntida världen skulle ha kunnat vara så stor. De hävdade också att om staden Nineve någonsin existerat, måste den ha tillhört en civilisation som föregick det forntida Babylons.

Denna uppfattning strider mot de uppgifter som ges i Första Mosebokens tionde kapitel, där det sägs att Noas sonsonsson, Nimrod, upprättade den första politiska staten i det område som kallades Babel eller Babylon. ”Från det landet”, sägs det i Bibeln, ”drog han ut till Assyrien och grep sig an med att bygga Nineve och Rehobot-Ir och Kalach och Resen mellan Nineve och Kalach: detta är den stora staden.” (1 Moseboken 10:8—12) Lägg märke till att denna bibeltext beskriver dessa fyra nya assyriska städer som en enda ”stor stad”.

År 1843 fann en fransk arkeolog, Paul-Émile Botta, ruinerna av ett palats som visade sig ha utgjort en del av en assyrisk stad. När nyheten om denna upptäckt nådde yttervärlden, väckte den stor sensation. ”Allmänhetens intresse blev ännu större”, förklarar Alan Millard i sin bok Skatter från Bibelns tid, ”när det bevisades att palatset hade tillhört Sargon. Han var en assyrisk kung som står omnämnd i Jesaja 20:1. Man hade tvivlat på att han existerat eftersom han för övrigt varit okänd.”

Under tiden påbörjade en annan arkeolog, Austen Henry Layard, utgrävningar av en ruinstad vid en plats som kallades Nimrud, cirka 40 kilometer sydväst om Khorsabad. Ruinerna visade sig vara staden Kalach — en av de fyra assyriska städer som nämns i 1 Moseboken 10:11. Slutligen, år 1849, grävde Layard fram ruinerna av ett väldigt palats vid en plats som heter Kuyunjik mellan Kalach och Khorsabad. Palatset visade sig ha varit en del av Nineve. Mellan Khorsabad och Kalach har man också påträffat resterna efter annan bebyggelse, bland annat en ruinhög som kallas Karamles. ”Om vi ser de fyra stora ruinhögarna i Nimrud [Kalach], Kuyunjik [Nineve], Khorsabad och Karamles som hörnen i en kvadrat”, förklarade Layard, ”finner vi att dess fyra sidor ganska väl motsvarar geografens 480 stadier eller 60 engelska mil, vilket utgör de tre dagsresor som profeten [Jona] omnämnde.”

Jona inbegrep således tydligtvis alla dessa orter i den ”stora stad” som han talade om, och han uppkallade den efter namnet på den första stad som räknas upp i 1 Moseboken 10:11, nämligen Nineve. Samma tillvägagångssätt är vanligt i våra dagar. Man skiljer till exempel mellan den ursprungliga staden London och dess förorter, men tillsammans utgör de något som ibland kallas ”Stor-London”.

En övermodig assyrisk kung

Palatset i Nineve innehöll mer än 70 rum och hade nästan tre kilometer väggar. På dessa väggar fann man de brända resterna av stenreliefer, som skildrade militära segrar och andra bedrifter. De flesta av dem var illa åtgångna. Mot slutet av sin vistelse på denna plats fann emellertid Layard ett gemak som var i anmärkningsvärt gott skick. Väggpanelerna skildrade intagandet av en väl befäst stad, och man kunde se hur fångar tvingades defilera förbi den invaderande kungen, som satt på en tron utanför staden. Ovanför kungen finns en inskription, som enligt experter på assyrisk skrift lyder: ”Sanherib, världens kung, kungen i Assyrien, satte sig på en nimedu-tron och lät bytet [som tagits] från Lakis [La-ki-su] passera revy framför sig.”

I dag kan panelen och dess inskription beskådas i British Museum i London. Den stämmer överens med den historiska skildring som finns upptecknad i Bibeln i 2 Kungaboken 18:13, 14: ”I kung Hiskias fjortonde år drog Sanherib, Assyriens kung, upp mot alla Judas befästa städer och började erövra dem. Då sände Hiskia, Judas kung, bud till Assyriens kung i Lakis och lät säga: ’Jag har syndat. Vänd om från att dra upp mot mig. Vadhelst du må lägga på mig kommer jag att bära.’ Assyriens kung pålade således Hiskia, Judas kung, att betala tre hundra talenter silver och trettio talenter guld.”

I Nineves ruiner påträffades andra inskriptioner som ger ytterligare detaljer angående Sanheribs invasion i Juda och den tribut som kung Hiskia erlade. ”Beträffande storleken av den guldskatt som togs från Hiskia, trettio talenter, är dessa två fullständigt oberoende redogörelser helt överens, och detta utgör ett av de kanske mest anmärkningsvärda fall av historisk samstämmighet som någonsin dokumenterats”, skrev Layard. Sir Henry Rawlinson, som hjälpte till att tyda den assyriska texten, förklarade att dessa inskriptioner ”på ett obestridligt sätt bekräftade ... [Sanheribs] historiska identitet”. Som Layard uttrycker det i sin bok Nineveh and Babylon: ”Vem skulle, innan dessa fynd gjordes, ha ansett det troligt eller möjligt att man under den hög av jord och skräp som markerade Nineves läge skulle finna den historiska redogörelsen för krigen mellan Hiskia och Sanherib, skriven vid precis den tid då de ägde rum av Sanherib själv och på ett sätt som i minsta detalj bekräftar den bibliska skildringen?”

Det finns naturligtvis vissa detaljer i Sanheribs redogörelse som inte stämmer överens med Bibeln. Arkeologen Alan Millard skriver till exempel: ”Det mest slående kommer på slutet [av Sanheribs skildring]. Hiskia skickade sin budbärare och hela tributgåvan till Sanherib ’senare i Nineve’. Den assyriska hären bar inte hem gåvan på vanligt sätt i triumf.” Bibeln uppger emellertid att tributen betalades innan Assyriens kung återvände till Nineve. (2 Kungaboken 18:15—17) Varför denna skillnad? Och varför kunde Sanherib inte skryta med att ha erövrat Judas huvudstad, Jerusalem, på samma sätt som han braverade med att ha erövrat det judiska fästet Lakis? Tre bibelskribenter besvarar den frågan. En av dem, som själv var ögonvittne till denna händelse, skrev: ”Jehovas ängel grep sig an med att gå ut och slå ett hundra åttiofem tusen i assyriernas läger. När man steg upp tidigt på morgonen, se, då var de allesammans döda, lik. Följaktligen bröt Sanherib, Assyriens kung, upp och gav sig av och vände tillbaka och stannade i Nineve.” — Jesaja 37:36, 37; 2 Kungaboken 19:35; 2 Krönikeboken 32:21.

Millard drar följande slutsats i sin bok Skatter från Bibelns tid: ”Det finns inget gott skäl till att tvivla på den här rapporten. ... Det är förståeligt att Sanherib inte skulle föra ett sådant nederlag till protokollet som hans tronföljare skulle läsa, för det skulle ge honom dåligt anseende.” I stället försökte Sanherib ge sken av att hans invasion i Juda hade varit framgångsrik och att Hiskia hade fortsatt att vara honom undergiven och sänt tributgåvan till Nineve.

Assyriens ursprung bekräftat

Vid utgrävningar i Nineve fann man också bibliotek som innehöll tiotusentals lertavlor. Dessa dokument visar att det assyriska väldet hade sina rötter i Babylon i söder, precis som det sägs i 1 Moseboken 10:11. Med ledning av dessa upplysningar började arkeologerna inrikta sina ansträngningar på områden längre söderut. Uppslagsverket Encyclopædia Biblica förklarar: ”I allt som assyrierna efterlämnat röjer de sitt babyloniska ursprung. Deras språk och sätt att skriva, deras litteratur, deras religion och deras vetenskapliga kunnande hade, med mycket små modifikationer, övertagits från grannarna i söder.”

Sådana upptäckter som de som här nämnts har gjort att bibelkritikerna tvingats moderera sina uppfattningar. En uppriktig granskning av Bibeln visar i själva verket att dess skribenter var samvetsgranna och ärliga personer. En före detta ordförande i Förenta staternas högsta domstol, Salmon P. Chase, sade efter att noga ha undersökt Bibeln: ”Det blev en lång, allvarlig och djupgående granskning. Efter att i denna religiösa angelägenhet ha tillämpat samma vittnesbördsprinciper som jag alltid tillämpar i världsliga angelägenheter har jag kommit till den slutsatsen att Bibeln är en övernaturlig bok, att den har kommit från Gud.” — The Book of Books: An Introduction.

Bibeln är emellertid inte bara en tillförlitlig historiebok. Den är Guds inspirerade ord, en gåva till glädje och nytta för mänskligheten. (2 Timoteus 3:16) Något som vittnar om detta är Bibelns geografi. Detta ämne kommer att dryftas i nästa nummer av denna tidskrift.

[Bilder på sidan 6, 7]

Ovan: Tre detaljer från en väggrelief

Nedan: Teckning av en assyrisk väggrelief som skildrar belägringen av Lakis

[Bildkällor]

(Genom vänligt tillmötesgående från British Museum)

(Från The Bible in the British Museum, utgiven av British Museum)

[Bildkälla på sidan 4]

Genom vänligt tillmötesgående från styrelsen för British Museum, London