SKÖRD

Ordet ”skörd” används både om själva skördearbetet och om den skördade grödan. Skörd nämns bland det som aldrig skall upphöra ”så länge jorden består”. (1Mo 8:22) Skördetiden är en glädjens tid, även om man måste arbeta hårt och länge för att samla in grödorna. (Ps 126:5, 6; Jes 9:3; 16:9, 10) Vissa bibliska händelser sägs ha inträffat i samband med skördetiden. (1Mo 30:14; Jos 3:15; Dom 15:1; Rut 1:22; 2:23; 1Sa 6:13; 2Sa 21:9; 23:13)

I forna tider skar man av säden med en skära (5Mo 16:9; Mk 4:29) eller drog upp den med rötterna. När man använde den sistnämnda metoden fick man med hela sädesstrået, något som var viktigt i torra områden, där det var ont om halm och där säden inte blev så hög. De forntida skärorna var av trä eller ben och hade skär av flintbitar. Senare gick man över till den vanligare typen med böjt metallblad. Skördearbetaren grep tag om stråna med ena handen och skar av dem med skäran, som han höll i andra handen. (Jfr 5Mo 23:25; Jes 17:5.) När säden hade skurits av samlades den ihop, bands i kärvar och lades i högar, kanske på tröskplatsen. (1Mo 37:6, 7; Rut 3:6, 7)

Sabbater och jubelår. Guds lag till Israel innehöll vissa bestämmelser och föreskrifter som gällde skörden. Även om skörden var viktig var israeliterna inte befriade från att hålla sabbaten under skördetiden; den mosaiska lagen sade inget om att man i nödfall kunde skörda på sabbaten. (2Mo 34:21; jfr Neh 13:15.) Eftersom det inte var tillåtet att så säd under sabbatsåret och inte heller under jubelåret, fanns det inget att skörda då, bortsett från det som växte upp från spillda sädeskorn efter föregående skörd. Inte heller detta fick ägaren skörda, men av det som landet självt frambringade kunde han själv, hans slavar och hans lejda arbetare, invandrare och bofasta främlingar och även husdjur och vilda djur äta. (2Mo 23:10, 11; 3Mo 25:3–7, 11, 12, 20–22)

Förstlingen; omsorg om de fattiga. Förstlingen av varje skörd skulle frambäras inför Jehova. (3Mo 23:10, 11; 5Mo 26:1–4) När man hade planterat ett träd fick man inte plocka frukten för eget bruk förrän under det femte året. (3Mo 19:23–25)

Var en israelit hungrig kunde han gå in på någon annans åker eller i hans vingård och äta sig mätt, men det var inte tillåtet att ta med sig något i ett kärl eller använda en skära för att skörda något av säden. (5Mo 23:24, 25; jfr Mt 12:1; Lu 6:1; se EFTERSKÖRD.)

Israeliterna skulle inte skörda ända ut till kanten av sin åker, och de skulle inte samla upp de ax som blev kvar efter skörden. Det som blev kvar på åkrarna och i vingårdarna var avsett för ”den nödställde och den bofaste främlingen”. (3Mo 19:9, 10; 23:22; 5Mo 24:19)

Väderförhållanden. Under skördetiden regnade det sällan i det utlovade landet. När Jehova lät det regna och åska under skördetiden som svar på Samuels bön var detta ett tydligt tecken för israeliterna på att de hade handlat mycket ont när de begärde att få en jordisk kung. (1Sa 12:17–19; se också Ord 26:1.) Men Jordanfloden svämmade ofta över sina bräddar på grund av det sena regnet som kom tidigt om våren och på grund av smältvattnet från Libanonbergen. (Jos 3:15; 5:10, 11)

Eftersom det är varmt under skördetiden, är ett daggmoln mycket uppfriskande. (Jes 18:4) En dryck som kyls med snö från bergen är uppskattad, och det tycks vara detta och inte snöfall som avses i parallellismen i Ordspråksboken 25:13, eftersom snöfall under skördetiden skulle vara katastrofalt.

Lin, korn, vete. I området kring Jeriko började man skörda lin under den tolfte månaden, adar (februari/mars), eller i början av nisan (mars/april), den första månaden i hebréernas religiösa år. Linplantorna rycktes upp eller togs upp med hacka ur jorden och lades därefter ut för att torka. Det låg linstjälkar på taket till Rahabs hus när hon höll spejarna gömda (Jos 2:6), vilket var i början av månaden nisan (Jos 2:16, 22, 23; 3:1, 2; 4:19).

Därefter, i nisan (mars/april), inföll kornskörden. Israeliterna gick in i det utlovade landet vid tiden för kornskörden och började äta av landets avkastning den 15 nisan. (Jos 3:15; 5:10, 11) Medan kornskörden fortsatte i Palestinas högland började veteskörden i låglandet (Rut 1:22; 2:23; 2Sa 21:9) i månaden siv, eller ijar (april/maj). I månaden sivan (maj/juni) skördades vetet i höglandet.

Druvor, dadlar, fikon, oliver. I månaden tammuz (juni/juli) var de första druvorna mogna, och druvskörden började i ab (juli/augusti). Då var också oliverna mogna i låglandet. I elul (augusti/september) var druvskörden i full gång, dadlarna var mogna, granatäpplena började mogna, och sommarfikonen plockades. (4Mo 13:23) Skörden var i allmänhet avslutad i månaden etanim, eller tishri (september/oktober), även om man i norra Galileen fortfarande kunde skörda oliver i månaden bul, eller marcheshvan (oktober/november). Man skördade oliver genom att slå på olivträdets grenar med en käpp. (5Mo 24:20; se KALENDER.)

Högtider. Israeliternas tre viktigaste högtider var direkt förbundna med skörden. (2Mo 23:14–17) Det osyrade brödets högtid, som började den 15 nisan, sammanföll med kornskörden. Den 16 nisan, ”dagen efter sabbaten” (inte nödvändigtvis en veckosabbat, eftersom högtidens första dag räknades som en sabbat, oavsett vilken dag den inföll på), skulle översteprästen vifta en kärve av förstlingen av kornskörden fram och åter inför Jehova. (3Mo 23:6–11)

Veckohögtiden, pingsten, firades i samband med veteskörden på 50:e dagen räknat från den 16 nisan. Två syrade bröd av förstlingen av den nya säden skulle då frambäras som ett viftoffer åt Jehova. (3Mo 23:15–17) Det var tydligtvis den sju veckor långa skördeperioden mellan det osyrade brödets högtid och pingsthögtiden som Jeremia avsåg när han talade om Jehova som den ”som bevarar åt oss de veckor som är bestämda för skörden”. Jehova bevarade dessa veckor genom att se till att det inte regnade, eftersom regn skulle fördärva skörden. (Jer 5:24; jfr Am 4:7.)

Lövhyddohögtiden, insamlingshögtiden, som började den 15:e dagen i sjunde månaden, etanim eller tishri, utgjorde en glädjefylld avslutning på största delen av jordbruksåret, eftersom skörden då till stor del var avslutad. (3Mo 23:33–36, 39–43; se HÖGTIDER och de olika högtiderna under deras respektive uppslagsord.)

Bildspråk. I Bibeln liknas ofta slutresultatet av en människas gärningar vid en god eller en dålig skörd. Gud har fastställt principen: ”Vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” Aposteln Paulus visade att den som sår med tanke på köttet skördar förgängelse av köttet, men ”den som sår med tanke på anden skall skörda evigt liv av anden”, och han försäkrade de kristna i Galatien att de skulle få skörda om de inte tröttnade. (Gal 6:7–9; Ord 22:8; Hos 8:1, 7) I samband med att Paulus uppmuntrade de kristna i Korinth att visa givmildhet mot sina behövande trosfränder i Judeen skrev han: ”Den som sår sparsamt, han skall också skörda sparsamt; och den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt.” (2Kor 9:5–7)

Ett folks återvändande från landsflykt och insamlandet av människor som skall få leva liknas vid inbärgandet av en skörd. Jesus Kristus sände ut sina lärjungar för att samla in människor som var mottagliga för de goda nyheterna och för att göra dem till hans lärjungar. (Hos 6:11; Mt 9:37, 38; Lu 10:2; Joh 4:35–38) Insamlandet och tillintetgörandet av de onda liknas också vid en skörd. (Jer 51:33; Upp 14:17–20) Enligt Jesu liknelse om ”vetet” och ”ogräset” skulle Människosonen sända ut sina änglar som skördefolk vid ”avslutningen på tingens ordning”, och dessa skulle ”samla ihop ut ur hans kungarike allt det som orsakar fall och alla dem som utövar laglöshet”. ”Ogräset” (”den ondes söner”) kastas i en symbolisk brinnande ugn, medan ”vetet” (”kungarikets söner”) får leva och skall ”lysa lika klart som solen i sin Faders kungarike”. (Mt 13:24–30, 36–43)

Att denna skörd och detta åtskiljande verk sker under ledning av den förhärligade Jesus Kristus efter det att han blivit insatt som kung framgår av Johannes syn i Uppenbarelseboken, där Kristus bildligt framställs som ”någon lik en människoson, med en krona av guld på sitt huvud och en skarp skära i sin hand”. Efter det att en ängel ropat till honom: ”Sätt i gång med din skära och skörda, eftersom stunden har kommit att skörda, ty jordens skörd är genommogen”, såg Johannes att han ”svingade sin skära in över jorden, och jorden blev skördad”. Aposteln såg därefter att ”jordens vinstock” bärgades och slungades i ”Guds förbittrings stora vinpress”. (Upp 14:14–20; jfr Upp 19:11–16; se JORDBRUK.)