Är det beröm eller smicker?
NÅGON säger till dig: ”Din nya frisyr är verkligen tjusig!” Är det beröm eller smicker? ”Den kostymen är verkligen snygg på dig!” Beröm eller smicker? ”Det här var den underbaraste måltid jag någonsin ätit!” Är det beröm eller smicker? När vi får sådana komplimanger, kan vi undra om de verkligen är uppriktiga och sanningsenliga eller om de helt enkelt är menade att behaga oss utan att den som ger dem nödvändigtvis menar vad han säger.
Hur kan vi veta om det en person säger till oss är beröm eller smicker? Spelar det någon roll? Kan vi inte bara ta det som sägs på allvar och uppskatta den glädje det ger oss? Hur är det när vi ger beröm åt andra? Har vi någon gång granskat våra motiv? Att vi funderar över de här frågorna kan hjälpa oss att visa urskillning och använda tungan på ett sätt som blir till ära för Jehova och lovprisning av honom.
Beröm — inte smicker
Bibeln uppmanar oss att lovprisa Jehova. Lovprisning av Jehova är en integrerad del av sann tillbedjan. Den inspirerade psalmisten säger: ”Ty det är gott ... , det är ljuvligt — lovprisning är passande.” ”Allt som andas — må det lovprisa Jah.” — Psalm 147:1; 150:6.
Men detta innebär inte att man inte kan ge lovprisning åt människor. Det kan man göra i den bemärkelsen att man ger beröm eller bifall eller gör en fördelaktig bedömning. I en av Jesu liknelser säger en herre till sin tjänare: ”Bra gjort, gode och trogne slav!” — Matteus 25:21.
Smicker är falskt, hycklande eller överdrivet beröm, där den som smickrar ofta har själviska motiv. Bedrägligt beröm eller grovt smicker ges för att få någon ynnest eller materiella fördelar av någon annan eller för att skapa en känsla av förpliktelse mot den som smickrar. De som smickrar drivs av själviskhet. I Judas, vers 16, sägs det att ”de smickrar dem som de kan ha nytta av”. — 1981.
Bibelns syn
Vad är Bibelns syn på att man berömmer medmänniskor? Jehova har gett ett mönster som vi kan följa beträffande detta. I Bibeln nämns det att vi kommer att få beröm om vi gör Jehovas vilja. Aposteln Paulus säger att ”var och en [skall] få sitt beröm sig givet av Gud”. Petrus säger oss att den prövade äktheten hos vår tro ”må befinnas vara orsak till pris”. Det förhållandet att Jehova berömmer människor visar att när man ger äkta beröm är det en vänlig, kärleksfull och välgörande handling, en handling som man inte bör förbise. — 1 Korinthierna 4:5; 1 Petrus 1:7.
En annan källa från vilken vi kan få beröm är, enligt Bibeln, styrande myndigheter som iakttar vårt goda uppförande och som ger oss ärligt beröm. ”Fortsätt då att göra det goda”, blir vi uppmanade, ”och du skall få beröm av den.” (Romarna 13:3) Vi kan också få beröm av människor som uppriktigt menar vad de säger och som inte har några dolda motiv till att berömma oss. I de inspirerade Skrifterna sägs det i Ordspråken 27:2: ”Må en främling, och inte din egen mun, lovprisa dig.” Det här visar att det är passande att ta emot beröm från människor.
Men så är det inte beträffande att ge eller att ta emot smicker. Varför är smickrande tal så misshagligt för Jehova? En orsak är att det inte är uppriktigt, och Jehova fördömer hyckleri. (Jämför Ordspråken 23:6, 7.) Dessutom är det inte ärligt. När psalmisten beskriver människor som är förtjänta av Guds misshag, säger han: ”Lögn tala de, den ene med den andre; med smickrande läppar, med dubbelt hjärta tala de. Jehová skall utrota alla smickrande läppar.” — Psalm 12:3, 4, Åkeson.
Smicker är framför allt kärlekslöst. Det motiveras av själviskhet. Efter att ha talat om dem som smickrar citerar psalmisten David dem då de säger: ”Med vår tunga kommer vi att få övertaget. Våra läppar är med oss. Vem kommer att vara herre över oss?” Jehova beskriver sådana själviska personer som skövlare ”av de betryckta”. Deras smickrande tunga har använts, inte för att bygga upp andra, utan för att skövla dem och utsätta dem för betryck. — Psalm 12:4, 5.
Smicker — en snara
”En kraftfull man som smickrar sin kamrat breder ut ett nät för hans steg.” Så säger den vise kung Salomo, och det är verkligen sant! (Ordspråken 29:5) Med smicker försökte fariséerna breda ut en snara för Jesus. De sade: ”Lärare, vi vet att du är sannfärdig och lär Guds väg i sanning, och du bryr dig inte om någon, för du ger inte akt på människors yttre.” Så avväpnande det lät! Men Jesus lät sig inte luras av deras inställsamma tal. Han visste att de inte trodde på hans sanningsenliga undervisning, utan bara försökte snärja honom i hans tal när det gällde frågan om att betala skatt till kejsaren. — Matteus 22:15–22.
Kung Herodes i det första århundradet stod i skarp kontrast till Jesus. När han höll ett offentligt tal i staden Caesarea, svarade folket: ”En guds röst och inte en människas!” I stället för att tillrättavisa folket för sådant uppenbart falskt beröm tog Herodes emot smickret. Jehovas ängel straffade genast Herodes genom att låta honom drabbas av ett angrepp av maskar som ledde till hans död. — Apostlagärningarna 12:21–23.
En mogen kristen kommer att urskilja smicker och ta det för vad det är. Församlingsäldste bör i synnerhet vara på sin vakt när någon som står inför en dömande kommitté är översvallande med komplimanger, kanske genom att jämföra en äldste med en annan och säga att den förste är mycket vänligare och visar mer empati.
Bibeln visar tydligt en annan snara som smicker kan utgöra, då den beskriver hur en ung man lockas in i omoraliskhet av en förförerska. (Ordspråken 7:5, 21) Varningen är aktuell med tanke på förhållandena i våra dagar. Bland dem som utesluts ur den kristna församlingen varje år är det många som avlägsnas på grund av omoraliskt uppförande. Skulle ett sådant förfall till grov synd ha kunnat börja med smicker? Eftersom människor så gärna vill få höra komplimanger och vara väl omtalade, kan inställsamt tal från smickrande läppar minska en kristens motstånd mot otillbörligt uppförande. Om man inte skyddar sig mot detta, kan det få allvarliga följder.
Skydd mot smicker
Smicker tillfredsställer egenkärleken eller fåfängan hos den som blir smickrad. Det har en benägenhet att göra att en person får en överdriven uppfattning om sig själv, att på något sätt känna sig överlägsen andra. Filosofen François de La Rochefoucauld liknade smicker vid falska pengar, ”som utan fåfänga inte skulle ha någon spridning”. För att skydda sig själv bör man därför följa aposteln Paulus’ jordnära förmaning: ”Jag [säger] nämligen till var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka, utan att tänka med sunt förstånd, var och en såsom Gud har tilldelat honom ett mått av tro.” — Romarna 12:3.
Vad vi för det mesta verkligen behöver är råd och tillrättavisning som grundas på Bibeln, även om vår naturliga böjelse är att vi önskar höra det som tilltalar öronen. (Ordspråken 16:25) Kung Ahab ville höra bara det som tilltalade honom. Hans tjänare gick så långt att de bad profeten Mikaja se till att hans ord skulle bli ”som ordet från en av dem [Ahabs smickrande profeter], ... och du skall tala gott”. (1 Kungaboken 22:13) Om Ahab hade varit villig att lyssna till uppriktigt tal och ändra sina upproriska vägar, kunde han ha förhindrat de fruktansvärda krigsförlusterna för Israel och även att själv dö i förtid. För vår egen andliga välfärd bör vi vara snabba att ta emot de fasta, men kärleksfulla, råd som förordnade kristna äldste ger, vilka önskar hjälpa oss att hålla oss kvar på sanningens ärliga väg, hellre än att leta upp människor som ständigt säger till oss hur underbara vi är och som kittlar våra öron med smickrande tal. — Jämför 2 Timoteus 4:3.
Kristna bör aldrig, av någon som helst orsak, önska tillgripa smicker. I likhet med den trogne Elihu ber de beslutsamt: ”Jag vill ... ej vara partisk för någon, ej smickra någon människa; ty jag förstår icke att smickra. Snart torde min skapare taga mig bort.” Då skulle de likt Paulus kunna säga: ”Vi har ... inte någonsin uppträtt vare sig med smickrande tal ... eller med täckmantel för något habegär.” — Job 32:20–22, Åkeson; 1 Thessalonikerna 2:5, 6.
När beröm är tillbörligt
Det inspirerade ordspråket visar att beröm kan fungera som en prövosten när det heter: ”Vad degeln är för silvret och ugnen är för guldet, det vare mannen för den mun, som prisar honom.” (Ordspråken 27:21, Åkeson) Ja, beröm kan uppamma känslor av överlägsenhet eller stolthet, vilket leder till en persons fördärv. Men det kan också, om han erkänner sin tacksamhetsskuld till Jehova för vadhelst han har gjort som har gett honom beröm, visa att han är blygsam och ödmjuk till sin person.
Uppriktigt beröm för värdigt uppförande eller goda prestationer uppbygger både givaren och mottagaren. Det bidrar till varm och sund uppskattning. Det uppmuntrar till att sträva mot berömvärda mål. När man ger förtjänt beröm till unga, får det dem att önska arbeta hårdare. Det kan hjälpa till att forma deras karaktär då de har som mål att leva upp till de normer som de förväntas följa.
Må vi därför undvika smicker — vare sig det gäller att ge eller att ta emot det. Må vi vara ödmjuka när vi får beröm. Och må vi vara frikostiga och helhjärtade i att ge lovprisning — regelbundet till Jehova i vår tillbedjan och uppriktigt till andra i form av sunt beröm och uppskattning, i det vi kommer ihåg att ”ett ord i dess rätta tid — o hur gott är det inte!” — Ordspråken 15:23.