TJÄNARE

I konkret betydelse en person som tjänar i en underordnad ställning hos en herre eller en annan överordnad; i religiöst sammanhang en som tillber den sanne Guden eller falska gudar; i överförd betydelse en som underordnar sig andra eller uppoffrar sig för dem.

Det vanligaste hebreiska ordet för ”tjänare” är ‛ẹvedh, som också betecknar en slav. (1Mo 12:16; 2Mo 20:17; se också SLAV.) Det används om en kungs undersåtar (2Sa 11:21; 2Kr 10:7), om besegrade folk som betalar tribut (2Sa 8:2, 6) och om personer i kungens tjänst, däribland munskänkar, bagare, sjömän, officerare, rådgivare och andra, oavsett om de ägs av någon eller inte (1Mo 40:20; 1Sa 29:3; 1Ku 9:27; 2Kr 8:18; 9:10; 32:9).

När en hebré respektfullt tilltalade någon annan kunde han ibland omtala sig själv som den andres tjänare (‛ẹvedh) i stället för att använda ett pronomen i första person. (1Mo 33:5, 14; 42:10, 11, 13; 1Sa 20:7, 8) ‛Ẹvedh betecknade Jehovas tjänare, eller tillbedjare, i allmänhet (1Ku 8:36; 2Ku 10:23), och mer specifikt kunde ordet beteckna hans särskilda representanter, exempelvis Mose (Jos 1:1, 2; 24:29; 2Ku 21:10). Också någon som inte tillbad Jehova Gud kunde omtalas som Guds tjänare om han utförde en tjänst som var i överensstämmelse med hans vilja. Kung Nebukadnessar är ett exempel på detta. (Jer 27:6)

Ett annat hebreiskt ord som återges med ”tjänare” eller ”uppassare” är mesharẹth (2Mo 33:11; 2Sa 13:18), en participform av verbet sharạth, som betyder ”passa upp” eller ”utföra tjänst för” en överordnad, och detta ord används i både världslig och religiös betydelse. (1Mo 39:4; 5Mo 10:8) Ordet nạ‛ar, som i första hand betecknar en pojke eller ung man, kan också syfta på en tjänare eller en medhjälpare. (1Sa 1:24; 4:21; 30:17; 2Sa 13:29; 2Ku 5:20)

Det vanligaste grekiska ordet för ”tjänare” är diạkonos. Om detta ord skriver D. Edmond Hiebert: ”Det har varit en utbredd uppfattning att ordet är en sammansättning av prepositionen ... [diạ], som betyder ’genom’, och substantivet ... [kọnis], ’damm’, så att det betecknar en som skyndar genom dammet för att utföra sin tjänst. Men denna uppfattning är inte allmänt godtagen i dag. Det är mer sannolikt att ordet är avlett av verbet ... [diẹ̄kō], som betyder ’sträcka sig från en plats till en annan’ och som är besläktat med verbet ... [diọ̄kō], ’skynda efter’, ’jaga efter’, ’förfölja’. Grundtanken blir då någon som flitigt och ihärdigt anstränger sig för att utföra en tjänst till nytta för andra.” (Bibliotheca Sacra, 1983, årg. 140, sid. 153)

På grekiska finns också ordet pais, som i likhet med det hebreiska nạ‛ar betecknar en pojke eller ung man men som också kan syfta på en tjänare eller en medhjälpare. (Mt 2:16; 8:6; 17:18; 21:15; Apg 20:12) Det grekiska ordet oikẹtēs betecknar en hustjänare eller en slav som tjänar i ett hus (Lu 16:13), medan en tjänarinna eller slavinna betecknas med ordet paidịskē (Lu 12:45). Hypērẹtēs kan översättas med exempelvis ”tjänare” och ”rättsbetjänt” (Mt 26:58; Mk 14:54, 65), och therạpōn, som bara förekommer i Hebréerna 3:5, betyder en underordnad eller en tjänare.

Det hebreiska mesharẹth och det grekiska diạkonos och deras besläktade former används om både män och kvinnor. (2Sa 13:17, 18; 1Ku 1:4, 15; 2Kor 3:6; Rom 16:1) Josua hade varit Moses tjänare (eller medhjälpare) ”från det han var en ung man”. (4Mo 11:28; Jos 1:1, not) Elisa hade en medhjälpare som omtalas som hans tjänare och uppassare. (2Ku 4:43; 6:15) Kungar och furstar hade tjänare eller medhjälpare (2Kr 22:8; Est 2:2; 6:3), och några av dessa passade upp vid de kungliga borden (1Ku 10:4, 5; 2Kr 9:3, 4).

Änglar omtalas som Jehovas tjänare. Jehova Gud har skapat miljontals änglar som han har herraväldet över, och han kallar dem utan tvivel vid namn, precis som han gör med de otaliga stjärnorna. (Ps 147:4) De verkar som hans tjänare och gör hans vilja i universum. (Ps 103:20, 21) Psalmisten säger om Jehova att han ”gör sina änglar till andar, sina tjänare till en förtärande eld”. (Ps 104:4) Änglarna beskrivs som ”andar i offentlig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva räddning”. (Heb 1:13, 14) När Jesus Kristus hade omintetgjort Satans försök att få honom att handla i olydnad mot Jehova, kom änglar till honom i vildmarken och betjänade honom (Mt 4:11), och en ängel visade sig för honom och styrkte honom när han bad i Getsemane (Lu 22:43). I en syn där ett bestående herravälde över alla folk och språkgrupper gavs åt ”en som var lik en människoson” fick profeten Daniel se miljontals änglar som betjänade ”den Gamle av dagar” vid hans tron. (Dan 7:9–14)

Levis stam. När israeliterna blev organiserade som en nation under lagförbundet efter befrielsen ur Egypten, utvalde Jehova männen i Levis stam till att vara hans särskilda tjänare. (4Mo 3:6; 1Kr 16:4) Några av dem, de som var av Arons släkt, blev präster. (5Mo 17:12; 21:5; 1Ku 8:11; Jer 33:21) Leviterna hade skilda plikter i förbindelse med sin tjänst. De skulle ta hand om helgedomen och alla dess redskap, de skulle vara tjänare i förbindelse med sången osv. (4Mo 3:7, 8; 1Kr 6:32)

Profeter. Förutom männen i Levis stam använde Jehova andra till att utföra särskild tjänst för hans folk Israel. Detta var profeterna, som blev individuellt förordnade och bemyndigade av Jehova. Några av profeterna var av prästerlig släkt, men många kom från andra israelitiska stammar. (Se PROFET.) De var Jehovas budbärare. De sändes för att varna nationen när den vek av från lagen, och de försökte få kungarna och folket att vända tillbaka till den sanna tillbedjan. (2Kr 36:15, 16; Jer 7:25, 26) Deras profetior hjälpte, uppmuntrade och styrkte de rättsinniga, särskilt i tider av andligt och moraliskt förfall och i tider då Israel hotades av fiender från alla håll. (2Ku 7; Jes 37:21–38)

Deras profetior pekade också fram emot Jesus Kristus och det messianska kungariket. (Upp 19:10) Johannes döparen utförde en särskild gärning genom att ”vända fädernas hjärta till sönerna och sönernas hjärta till fäderna”, när han beredde vägen för Jehovas representant, Herren Jesus Kristus. (Mal 4:5, 6; Mt 11:13, 14; Lu 1:77–79) Profeterna tjänade inte bara sina samtida, för aposteln Petrus skriver följande till de kristna: ”Det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med det som nu har kungjorts för er genom dem som har förkunnat de goda nyheterna för er med helig ande utsänd från himlen. Just detta längtar änglar efter att få blicka in i.” (1Pe 1:10–12)

Jesus Kristus. Jesus Kristus är Jehovas främste tjänare (diạkonos). Han blev ”en tjänare för de omskurna för Guds sannfärdighets skull, för att bekräfta de löften Han gav deras förfäder” och även ”för att nationerna skulle ge ära åt Gud för hans barmhärtighet”. Därför sägs det också: ”Till honom skall nationerna sätta sitt hopp.” (Rom 15:8–12)

Det var Jehova själv som förordnade Jesus. I skildringen av Jesu dop sägs det att ”himlarna öppnades, och han [Johannes döparen] såg Guds ande sänka sig ner lik en duva och komma över honom [Jesus]. Se! Det var också en röst från himlarna som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.’” (Mt 3:16, 17) Jesus hade tjänat Jehova i oräkneliga tidsåldrar i sin föremänskliga tillvaro, men nu började han en ny tjänst. Han visade sig verkligen vara en Guds tjänare, en som tjänade både Gud och sina medmänniskor. Därför kunde han i synagogan i hemstaden Nasaret ta Jesajas skriftrulle och läsa de ord man nu finner i kapitel 61, verserna 1 och 2: ”Den suveräne Herren Jehovas ande är över mig, eftersom Jehova har smort mig till att kungöra goda nyheter för de ödmjuka. Han har sänt mig till att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, till att utropa frihet för de fångna och att ögonen skall öppnas helt för de fängslade; till att utropa ett välviljans år från Jehova.” Därefter sade han: ”I dag har detta skriftställe som ni just hörde blivit uppfyllt.” (Lu 4:16–21)

När Petrus predikade för Cornelius, den förste icke-jude som omvändes till kristendomen, berättade han vad Jesus hade gjort under de tre och ett halvt år han utförde sin jordiska tjänst. Han talade om ”Jesus som var från Nasaret, hur Gud smorde honom med helig ande och kraft; och han gick igenom landet och gjorde gott och läkte alla som var förtryckta av Djävulen; ty Gud var med honom”. (Apg 10:38) Jesus gick igenom sitt tilldelade distrikt till fots i sin tjänst för Jehova och människor. Och inte bara det – han gav också sin egen själ som en lösen för andra. Han sade själv: ”Människosonen ... har [inte] kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Mt 20:28)

Kristna tjänare. När Jesus utförde sin tjänst knöt han många andra till sig, apostlar och lärjungar, som han lärde upp till att utföra samma tjänst. Först sände han ut de 12 apostlarna och därefter ytterligare 70 lärjungar. Guds verksamma kraft var också över dem och gjorde det möjligt för dem att utföra många underverk. (Mt 10:1, 5–15, 27, 40; Lu 10:1–12, 16) Men deras viktigaste uppgift var att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike och att undervisa. Underverken skulle först och främst tjäna som ett offentligt vittnesbörd om att de var förordnade och godkända av Jehova. (Heb 2:3, 4)

Jesus övade sina lärjungar både genom det han sade och genom sitt exempel. Han undervisade inte bara offentligt, utan också i privata hem, genom att gå direkt till människor med de goda nyheterna. (Mt 9:10, 28; Lu 7:36; 8:1; 19:1–6) Det framgår av evangelieskildringarna att Jesu lärjungar var närvarande vid många tillfällen då han förkunnade för olika slags människor, eftersom de samtal han förde finns återgivna där. Enligt Apostlagärningarna följde lärjungarna hans exempel genom att de gick från hus till hus för att förkunna budskapet om Guds kungarike. (Apg 5:42; 20:20; se PREDIKANDE [”Från hus till hus”].)

Jesus förklarade för sina lärjungar vad det innebär att vara en sann tjänare åt Gud. Han sade: ”Nationernas kungar spelar herrar över dem, och de som har myndighet över dem kallas Välgörare. Ni, däremot, skall inte vara på det sättet, utan den störste bland er, han bör bli som den yngste, och den som har ledningen bör bli som den som betjänar. Ty vem är störst: den som ligger till bords eller den som betjänar? Är det inte den som ligger till bords?” Sedan använde han sitt eget handlingssätt som ett exempel och sade: ”Men jag är mitt ibland er som den som betjänar.” (Lu 22:25–27) Vid samma tillfälle åskådliggjorde han dessa principer, däribland behovet av ödmjukhet, genom att tvätta lärjungarnas fötter. (Joh 13:5)

Jesus förklarade också för lärjungarna att sanna tjänare åt Gud inte vill bära smickrande religiösa titlar och att de inte heller ger andra sådana titlar. ”Ni ... skall inte låta någon kalla er rabbi, ty en är er lärare, och ni är alla bröder. Dessutom skall ni inte kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta någon kalla er ’ledare’, ty en är er Ledare, Kristus. Men den störste bland er skall vara er tjänare. Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” (Mt 23:8–12)

Paulus omtalade sig själv som en tjänare åt de goda nyheterna, och den benämningen kan användas om alla Jesu Kristi smorda efterföljare. (Kol 1:23) De är också ”ett nytt förbunds tjänare” genom att de står i ett förbundsförhållande till Jehova Gud med Kristus som medlare (2Kor 3:6; Heb 9:14, 15). På detta sätt är de både Guds tjänare och Kristi tjänare. (2Kor 6:4; 11:23) Detta att de är kvalificerade kommer inte från någon människa eller organisation utan från Gud genom Jesus Kristus. De behöver inte något papper eller certifikat, inte något skriftligt rekommendationsbrev eller bemyndigande, som visar att de är satta att utföra denna tjänst. Deras ”rekommendationsbrev” är de människor de har undervisat och övat till att vara Kristi tjänare liksom de själva. Paulus säger angående detta: ”Behöver vi kanske, i likhet med somliga, rekommendationsbrev till er eller från er? Ni själva är vårt brev, som är inskrivet i våra hjärtan och som är känt och blir läst av alla människor. Ty det är uppenbart att ni är ett brev från Kristus, skrivet av oss som tjänare, ett som inte är inskrivet med bläck utan med en levande Guds ande, inte på stentavlor, utan på tavlor av kött, på hjärtan.” (2Kor 3:1–3) Här visar aposteln vilken kärlek, djup hängivenhet och omsorg den kristne tjänaren visar dem som han betjänar. Det rör sig om ett så nära förhållande att de så att säga är inskrivna på den kristne tjänarens hjärta.

Sedan Kristus hade stigit upp till himlen gav han ”gåvor i form av människor” till den kristna församlingen. Han gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelieförkunnare och några som herdar och lärare ”i avsikt att föra de heliga till rätta igen, för tjänsteverksamhet, för uppbyggande av Kristi kropp”. (Ef 4:7–12) Detta att de är kvalificerade att vara tjänare kommer från Gud. (2Kor 3:4–6)

I den uppenbarelse Johannes fick beskrivs ”en stor skara, som ingen kunde räkna, ur alla nationer och stammar och folk och språk”. De som tillhör den stora skaran sägs inte ingå i det nya förbundet och vara dess tjänare, som ju är fallet med Jesu Kristi smorda bröder, men det framgår av berättelsen att de ändå står i ett rent förhållande till Gud och ”ägnar honom helig tjänst dag och natt i hans tempel”. De kan därför med rätta kallas Guds tjänare. Både synen i Uppenbarelseboken och Jesu egna ord (i en liknelse) visar att det vid den tid då Jesus sitter på sin härliga tron skall finnas sådana som av kärlek har betjänat, hjälpt och bistått Jesu Kristi bröder. (Upp 7:9–15; Mt 25:31–40)

Biträdande tjänare i församlingen. Efter det att Paulus har räknat upp kraven för dem som tjänar som ”tillsyningsmän” (epịskopoi) i församlingarna, räknar han också upp kraven för dem som kallas ”biträdande tjänare” (diạkonoi). (1Ti 3:1–10, 12, 13) På andra ställen översätts det grekiska ordet diạkonos ofta med bara ”tjänare”. (Mt 20:26; 22:13) Men eftersom alla kristna var ”tjänare” åt Gud, är det tydligt att uttrycket diạkonoi här används i en speciell betydelse som har att göra med ordningen och organisationen i församlingen. Det fanns alltså två grupper av män som hade ansvarsuppgifter i församlingarna, nämligen ”tillsyningsmän”, dvs. ”äldste”, och ”biträdande tjänare”. Det fanns normalt sett flera tillsyningsmän och flera biträdande tjänare i varje församling. (Flp 1:1; Apg 20:17, 28)

När man jämför kraven för biträdande tjänare med kraven för tillsyningsmän och dessutom tar hänsyn till beteckningarna på dessa båda ställningar, förstår man att biträdande tjänare inte fick ansvaret att undervisa eller vara herdar (en herde är ju en som har tillsyn över får). Deras uppgift krävde inte att de var skickliga undervisare. Beteckningen diạkonos visar i sig själv att dessa män tjänade som medhjälpare åt kretsen av tillsyningsmän i församlingen och att deras uppgift först och främst bestod i att ta hand om göromål som inte hörde till herdeverksamheten, så att tillsyningsmännen kunde ägna sin tid och uppmärksamhet åt undervisning och herdearbete.

Ett exempel på den princip som låg till grund för denna anordning finner man i apostlarnas sätt att behandla det problem som uppstod i förbindelse med den dagliga ”utdelningen” (ordagr.: tjänsten, diakonịa) av mat åt behövande kristna i Jerusalem. De framhöll att det inte skulle vara tillfredsställande att de övergav ”Guds ord” för att dela ut bokstavlig mat, och de sade sedan till lärjungarna: ”Sök ut bland er sju män som har gott vittnesbörd och är fyllda av ande och vishet, så att vi kan sätta dem till att sköta denna nödvändiga uppgift; men vi skall helt ägna oss åt bön och åt ordets tjänst [diakonịai].” (Apg 6:1–6) Detta var principen, men det betyder inte nödvändigtvis att de sju män som valdes ut i det här fallet inte var kvalificerade som ”äldste” (presbỵteroi). Det som beskrivs här var nämligen inte en normal eller vanlig situation utan ett speciellt och känsligt problem som hade uppstått därför att några kände sig diskriminerade på grund av sin nationalitet. Eftersom detta berörde hela den kristna församlingen, var det nödvändigt med ”ande och vishet”, och de sju män som valdes ut kan därför mycket väl ha varit ”äldste” i andlig bemärkelse. De tog nu tillfälligtvis på sig en arbetsuppgift som ”biträdande tjänare” normalt kunde ha tagit hand om. Uppgiften var ”nödvändig” men inte lika viktig som ”ordets tjänst”.

Apostlarna visade god urskillningsförmåga i den här situationen, och det finns anledning att tro att äldstekretsarna i de församlingar som bildades utanför Jerusalem följde deras exempel när de gav uppgifter åt ”biträdande tjänare”. Det fanns utan tvivel mycket av mer materiell, rutinmässig eller praktisk art som behövde utföras, kanske inköp av skrivmaterial för avskrivning av Skrifterna eller kanske rentav själva avskrivningsarbetet.

De krav som de biträdande tjänarna skulle uppfylla tjänade till att skydda församlingen mot varje berättigad anklagelse när det gällde valet av de män som skulle utföra speciella uppgifter, så att församlingen kunde bevara ett gott förhållande till Gud och fortsätta att vara väl omtalad bland utomstående. (Jfr 1Ti 3:10.) Kraven gällde dessa mäns moral, uppförande och andlighet, och när kraven uppfylldes skulle de män som var förståndiga, ärliga, samvetsgranna och pålitliga användas som tjänare. De som skötte sin tjänst väl skulle förvärva åt sig ”en god ställning och stor frimodighet i den tro som är förbunden med Kristus Jesus”. (1Ti 3:13)

Jordiska härskare. Gud tillåter den här världens regeringar att vara verksamma tills hans tid är inne för att göra slut på dem. Därefter skall Kristi rike ensamt ha herraväldet över jorden. (Dan 2:44; Upp 19:11–21) Så länge de världsliga myndigheterna får lov att härska utför de många tjänster åt befolkningen, bland annat genom att bygga vägar, driva skolor, upprätthålla polis- och brandväsen m.m. De har också stiftat lagar för att straffa tjuvar, mördare och andra lagbrytare. När de utför dessa tjänster och tillämpar dessa lagar på ett rättvist sätt är de Guds ”tjänare” (diạkonoi). Om någon – det gäller även en kristen – bryter mot sådana lagar, är det straff han får av myndigheterna indirekt från Gud, för Gud är emot all ondska. Myndigheterna handlar också som Guds tjänare om de skyddar de kristna mot lagbrytare. Om en härskare i stället missbrukar sin myndighet och handlar emot Guds vilja, måste han givetvis stå till svars inför Gud för det han gör. Om en sådan ond härskare försöker få en kristen att handla i strid med Guds lag, handlar han inte som Guds tjänare utan kommer att få Guds straff. (Rom 13:1–4)

Falska tjänare. En del utger sig för att vara Guds tjänare men är i själva verket hycklare som tjänar Satan och strider mot Gud. Aposteln Paulus fick kämpa mot sådana personer som skapade oro i församlingen i Korinth. Han sade följande om dem: ”Sådana män är nämligen falska apostlar, svekfulla arbetare, som omskapar sig till Kristi apostlar. Och det är inte underligt, ty Satan själv omskapar sig ständigt till en ljusets ängel. Därför är det inget stort om också hans tjänare ständigt omskapar sig till rättfärdighetens tjänare. Men deras slut skall vara i överensstämmelse med deras gärningar.” (2Kor 11:13–15)

Det är förutsagt många gånger i Bibeln att det skulle framträda sådana falska tjänare. Paulus sade till tillsyningsmännen i församlingen i Efesos att det skulle komma in förtryckande vargar i församlingen sedan han hade gått bort och att dessa inte skulle behandla hjorden skonsamt. De skulle förvränga sanningen för att dra bort lärjungarna efter sig. (Apg 20:29, 30) Även i sina brev varnade Paulus för sådana avfällingar (2Th 2:3–12; 1Ti 4:1–5; 2Ti 3:1–7; 4:3, 4), Petrus beskrev dem (2Pe 2:1–3), och Jesus Kristus själv förutsade att de skulle framträda och sedan bli tillintetgjorda (Mt 13:24–30, 36–43). (Se LAGLÖSHETENS MÄNNISKA.)