HAVANDESKAP

Det att bära ett foster inom sig.

Jehova befallde Adam och Eva: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.” Med denna befallning visade han att havandeskap skulle vara en naturlig del av en kvinnas liv. (1Mo 1:28) När människorna hade förlorat sin fullkomlighet förklarade Jehova att smärtan i samband med havandeskapet skulle öka. (1Mo 3:16; se FÖDSLOSMÄRTOR.) Det hebreiska ordet harạh betyder ”bli havande”. (1Kr 4:17; 7:23) På grekiska uttrycktes motsvarande tanke vanligtvis med ett idiom som kan återges ”ha i magen”, vilket betydde ”vara med barn”, alltså vara gravid. (Mt 1:18, 23)

Judarna betraktade barn, särskilt pojkar, som en välsignelse (Ps 127:3; 128:3; 1Mo 29:32–35; 30:5, 6), och ofruktsamhet sågs som en skam och en vanära (Lu 1:24, 25; 1Mo 25:21; 30:1). För gifta kvinnor var därför ett havandeskap mycket välkommet. (1Sa 1:2, 11, 20) Det växande fostret betraktades redan från befruktningsögonblicket som en själ. En handling som ledde till att ett barn dog i moderlivet behandlades enligt regeln ”själ för själ”. (2Mo 21:22, 23) Ett av de värsta illdåd en fiende kunde göra sig skyldig till var att ”skära upp” havande kvinnor. (Hos 13:16; Am 1:13; 2Ku 8:12; 15:16)

I slutet av havandeskapet skulle kvinnan få uppleva födslovåndor (Ps 48:6; 1Th 5:3), men eftersom denna tillfälliga smärta upphörde när barnet väl var fött, skulle havandeskapet vanligtvis få ett lyckligt och tillfredsställande slut (Joh 16:21, 22).

”Ve de kvinnor som väntar barn”. När apostlarna frågade Jesus angående avslutningen på tingens ordning svarade han bland annat att det skulle bli nödvändigt att fly från Judeen och sade: ”Ve de kvinnor som väntar barn och de som ammar i de dagarna!” (Mt 24:19; Mk 13:17; Lu 21:23) Dessa ord gick i uppfyllelse tiden före och under Jerusalems ödeläggelse år 70 v.t. En kvinna som väntar barn kan vanligtvis i rimlig grad vara aktiv och rörlig (Lu 1:39, 56; 2:5), men en längre flykt till fots i bergstrakter skulle vara svår för henne, särskilt om födseln var nära förestående. Gravida kvinnor och ammande mödrar fick lida förfärligt när romerska styrkor belägrade Jerusalem. Hungersnöden var svår. Det är mycket viktigt för en kvinna att få tillräckligt med näring under graviditeten. Om hon inte får tillräckligt med kalcium kan hon tappa tänderna, eftersom kroppen använder kalcium till det växande fostrets benstomme. Hennes modersinstinkt skulle dessutom öka hennes lidande när hon såg små barn svälta och dö och visste att hon själv snart skulle föda ett barn under sådana förhållanden. Josephus skrev angående hungersnöden i det belägrade Jerusalem: ”Man kände icke mer något medlidande hvarken med de silfverhvita håren eller med den späda åldern. Dibarnen ryckte man från mödrarne och kastade på marken.” (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 433 [x, 3]; i den sv. utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, 1884, sid. 565; jfr Lu 23:29.)

Bildspråk. Havandeskapet, som slutar med att ett barn föds, omtalas flera gånger i bildlig bemärkelse i Bibeln. Israel förlorade Guds ynnest eftersom det trolösa folket gick ”havande med ofärd” och födde ”ondska”. (Jes 59:2–8; jfr Ps 7:14.) Denna process började med att israeliterna lät ”skadliga tankar” och orätta begär få slå rot och växa i sitt sinne och hjärta, med det oundvikliga resultatet att det föddes ”skadliga gärningar”. (Jfr Jak 1:14, 15.)

På ett annat ställe skildrar Jesaja Israel som en kvinna som ropar högt i födslovåndor och säger till Gud: ”Så har vi blivit på grund av dig, Jehova. Vi har blivit havande, vi har haft födslosmärtor; det är som om vi fött vind. Ingen verklig räddning åstadkommer vi för landet, och inga invånare för det fruktbara landet kommer till världen.” (Jes 26:17, 18) Detta uttalande kan syfta på att Israel ännu inte hade fått uppleva den efterlängtade uppfyllelsen av löftet om den avkomma genom vilken välsignelse skulle komma, även om Gud hade välsignat israeliterna (jfr Jes 26:15) och gett dem möjligheten att bli ”ett kungarike av präster och en helig nation”. (1Mo 22:15–18; 2Mo 19:6) Israeliternas ansträngningar att uppnå räddning hade varit resultatlösa. De kunde som folk betraktade inte uppnå frihet från ”slaveriet under förgängelsen”, utan ”hela skapelsen fortsätter att sucka tillsammans och lida smärta tillsammans”. (Rom 8:19–22; jfr Rom 10:3; 11:7.) När babylonierna erövrade landet tynade det bort, därför att det hade blivit vanhelgat genom att dess invånare hade brutit Guds förbund, och dess invånare minskade i antal. (Jes 24:4–6)

När Jehova förde tillbaka sitt folk från landsflykten, blev Jerusalem emellertid som en kvinna som födde många barn åt sin äkta man. (Jes 54:1–8)

Aposteln Paulus citerar denna profetia från Jesaja, kapitel 54, och tillämpar den på ”Jerusalem där ovan”, om vilket han säger att det ”är fritt, och det är vår moder”. (Gal 4:26, 27) Detta är av allt att döma nyckeln till att förstå den syn som beskrivs i Uppenbarelseboken 12:1–5, där en havande ”kvinna” i himlen föder ”en son, en gosse, som skall vara herde över alla nationerna med en stav av järn”. Eftersom detta att vara herde över nationerna med en stav av järn är direkt förknippat med Guds messianska kungarike, måste synen avse detta kungarikes tillblivelse. När Satans angrepp på det nyfödda barnet misslyckades hördes en hög röst som sade: ”Nu har räddningen och makten och kungariket, som tillhör vår Gud, och myndigheten, som tillhör hans Smorde, blivit en verklighet.” (Upp 12:10) Den havande, himmelska ”kvinnans” födslovåndor för tankarna till Paulus ord i Galaterna 4:19, där han talar om ”födslovåndor”, som uppenbarligen representerar ett uppriktigt intresse och en innerlig önskan att få se slutresultatet av en utveckling (i Paulus fall de troende galaternas utveckling till mogna kristna).