KANAAN

[Kạnaan], Kanaanéer Kanaan betyder ”krämarlandet”, ”handelsmännens land”.

1. Den fjärde i uppräkningen av Hams söner; sonson till Noa. (1Mo 9:18; 10:6; 1Kr 1:8) Han blev stamfar till 11 stammar, som med tiden bosatte sig i området längs östra Medelhavet mellan Egypten och Syrien. Därför fick det här området namnet ”Kanaans land”. (1Mo 10:15–19; 1Kr 16:18; se nr 2.)

Efter det som hände då Noa hade druckit sig berusad uttalade han en profetisk förbannelse över Kanaan och förutsade att Kanaan skulle bli slav åt både Sem och Jafet. (1Mo 9:20–27) Eftersom det sägs i skildringen att det var ”Ham, Kanaans far”, som såg ”sin fars nakenhet och gick ut och berättade det för sina båda bröder”, uppstår frågan varför det var Kanaan som förbannades och inte Ham. I Första Moseboken 9:24 står det att Noa vaknade upp ur sitt vinrus och ”fick veta vad hans yngste son hade gjort honom”, och i en fotnot till den här versen i Rotherhams översättning sägs det: ”Otvivelaktigt Kanaan och inte Ham. För sin vördnad blir Sem och Jafet välsignade; för någon icke nämnd skamlighet blir Kanaan förbannad; för sin försummelse blir Ham åsidosatt.” I ett judiskt verk sägs det likaså att den korta skildringen förmodligen syftar på ”någon vederstygglig handling vari Kanaan tycks ha haft andel”. (The Pentateuch and Haftorahs, utgiven av J. H. Hertz, London 1972, sid. 34) Samma källa konstaterar att det hebreiska ord som översatts med ”son” i vers 24 också kan betyda ”sonson” och tillägger sedan: ”Uttrycket syftar tydligen på Kanaan.” I The Soncino Chumash påpekas det att somliga menar att Kanaan ”tillfredsställde någon pervers lusta på [Noa]” och att uttrycket ”yngste son” syftar på Kanaan, som var Hams yngste son. (Utgiven av A. Cohen, London 1956, sid. 47)

De här förklaringarna är naturligtvis hypotetiska, eftersom Bibeln inte ger några närmare upplysningar om hur Kanaan kränkte Noa. Men att han på ett eller annat sätt måste ha varit inblandad tycks framgå av att han plötsligt introduceras i berättelsen strax innan Noas berusning nämns (1Mo 9:18) och av att Ham omtalas som ”Ham, Kanaans far”, i förbindelse med den här händelsen. (1Mo 9:22) Det är rimligt att dra slutsatsen att uttrycket ”såg ... sin fars nakenhet” syftar på någon omoralisk eller pervers handling som Kanaan gjorde sig skyldig till. När Bibeln talar om att ”blotta” eller ”se” en annan persons ”nakenhet”, är det nämligen i de flesta fall fråga om incest eller andra sexuella synder. (3Mo 18:6–19; 20:17) Det är därför möjligt att Kanaan begick eller försökte begå någon skamlig handling mot den omtöcknade Noa och att Ham, trots att han visste om det, inte gjorde något för att förhindra det eller för att tillrättavisa sin son utan i stället gjorde saken värre genom att berätta för sina bröder om den vanära som Noa utsatts för.

Det profetiska inslaget i förbannelsen måste också tas i betraktande. Det finns ingenting som tyder på att Kanaan själv blev slav åt Sem eller Jafet under sin livstid. Men Gud använde sitt förutvetande, och eftersom förbannelsen som Noa uttalade var inspirerad och eftersom Gud inte uttrycker sitt misshag utan anledning, är det troligt att Kanaan redan tidigare hade visat prov på en depraverad personlighet – kanske sexuell lystnad – och att Gud förutsåg de dåliga följder som dessa personlighetsdrag så småningom skulle få bland Kanaans avkomlingar. I fallet med Kain hade Jehova lagt märke till en orätt hjärteinställning och varnat honom för faran att ge efter för synden. (1Mo 4:3–7) Gud hade också lagt märke till att de flesta som levde före den stora översvämningen hade en oförbätterlig benägenhet att göra det som var ont, och därför var det berättigat att tillintetgöra dem. (1Mo 6:5) Det tydligaste beviset på det rättmätiga i den förbannelse som uttalades över Kanaan är hans avkomlingars historia. Som både Bibeln och profanhistorien visar var kanaanéerna kända för sin stora omoral och sina fördärvliga sedvänjor. Förbannelsen gick i uppfyllelse omkring 800 år efter det att den uttalats, när Kanaans avkomlingar blev kuvade av de semitiska israeliterna och senare underlagda de jafetitiska stormakterna Medo-Persien, Grekland och Rom.

2. Namnet Kanaan används också om Kanaans avkomlingar och om det land där de bosatte sig. Kanaan var det ursprungliga namnet på den del av Palestina som ligger väster om Jordan (4Mo 33:51; 35:10, 14), även om de kanaaneiska amoréerna någon tid före israeliternas erövring också invaderade området öster om Jordan. (4Mo 21:13, 26)

Landets gränser och tidiga historia. Den äldsta kända beskrivningen av Kanaans gränser visar att landet sträckte sig från Sidon i norr till Gerar (nära Gaza) i sydväst och till Sodom med kringliggande städer i sydöst. (1Mo 10:19) På Abrahams tid tycks dock inte Sodom och de övriga ”städerna i Jordandistriktet” ha betraktats som en del av Kanaan. (1Mo 13:12) Edoms och Moabs landområden, där avkomlingar av både Abraham och Lot senare bodde, ansågs uppenbarligen också ligga utanför Kanaan. (1Mo 36:6–8; 2Mo 15:15) Gränserna för det kanaaneiska område som israeliterna fick löfte om beskrivs närmare i 4 Moseboken 34:2–12. Det landområdet började tydligen längre norrut än Sidon och sträckte sig ända ner till ”Egyptens regnflodsdal” och Kades-Barnea i söder. Filistéerna, som inte var kanaanéer (1Mo 10:13, 14), hade slagit sig ner i kusttrakterna söder om Saronslätten, men även det området hade tidigare räknats som kanaaneiskt. (Jos 13:3) Andra stammar, till exempel keniterna (av vilka en släkt längre fram förbinds med midjaniterna; 4Mo 10:29; Dom 1:16) och amalekiterna (som härstammade från Esau; 1Mo 36:12), hade också trängt in i området. (1Mo 15:18–21; 4Mo 14:45)

Bibeln anger inte om Kanaans avkomlingar drog i väg till det här landet och bosatte sig där omedelbart efter uppbrottet från Babel (1Mo 11:9) eller om de först följde med huvuddelen av hamiterna till Afrika och därefter vände tillbaka till Palestinaområdet. I varje fall bodde kanaanéerna i det här området när Abraham 1943 f.v.t. lämnade Haran i Paddan-Aram för att bege sig hit, och här kom Abraham i kontakt med både amoréer och hettiter. (1Mo 11:31; 12:5, 6; 13:7; 14:13; 23:2–20) Jehova Gud lovade vid upprepade tillfällen Abraham att hans avkomma skulle få ta landet i besittning och uppmanade honom att ”färdas omkring i landet i hela dess längd och i hela dess bredd”. (1Mo 12:7; 13:14–17; 15:7, 13–21; 17:8) På grund av det här löftet och av respekt för Guds förbannelse var Abraham noga med att hans son Isak inte gifte sig med en kanaaneisk kvinna. (1Mo 24:1–4)

Att Abraham, och senare även Isak och Jakob, kunde röra sig relativt fritt i landet med sina stora hjordar tyder på att det ännu inte var så tättbefolkat. (Jfr 1Mo 34:21.) Även arkeologiska undersökningar vittnar om att landet då var tämligen glesbefolkat. De flesta städerna låg utmed Medelhavskusten, vid Döda havet, i Jordandalen och på Jisreels lågslätt. Enligt W. F. Albright fanns det i stort sett ingen fast befolkning i Palestinas bergstrakter i början av det andra årtusendet f.v.t., så Bibeln är tillförlitlig när den säger att patriarkerna strövade omkring i bergstrakten i de centrala delarna av Palestina och i de torra områdena i söder, där det fortfarande fanns gott om plats för dem. (Palestinas arkeologi, 1959, sid. 199–201) Som det framgår av 1 Moseboken 14:1–7 stod tydligen kanaanéerna vid den här tiden i viss mån under elamitiskt (och därmed semitiskt) inflytande och herravälde.

Några av de städer som Abraham, Isak och Jakob slog läger vid var Sikem (1Mo 12:6), Betel och Aj (1Mo 12:8), Hebron (1Mo 13:18), Gerar (1Mo 20:1) och Beersheba (1Mo 22:19). Kanaanéerna tycks visserligen inte ha visat någon större fientlighet mot de hebreiska patriarkerna, men den främsta orsaken till att patriarkerna inte blev angripna var att Gud beskyddade dem. (Ps 105:12–15) Att man ”inte satte efter Jakobs söner” när dessa hade anfallit den hiveiska staden Sikem berodde således på att ”förfäran från Gud kom över städerna som var runt omkring dem”. (1Mo 33:18; 34:2; 35:5)

Profanhistorien visar att Kanaans land stod under egyptisk överhöghet i omkring 200 år innan israeliterna erövrade det. Amarnabreven, som är från den här perioden och som vasaller i Syrien och Palestina skickade till faraonerna Amenhotep III och Akhenaton, ger en bild av ständiga stridigheter och politiska intriger mellan städerna i det här området. När israeliterna stod vid Kanaans gräns (1473 f.v.t.), bestod landet av ett stort antal stadsstater eller småriken, som fortfarande hade viss sammanhållning på grund av släktskap mellan stammarna. De män som hade utspejat landet nästan 40 år tidigare hade sett att det var ett mycket fruktbart land och att städerna var väl befästa. (4Mo 13:21–29; jfr 5Mo 9:1; Neh 9:25.)

De kanaaneiska stammarnas områden. Av de 11 kanaaneiska stammarna (1Mo 10:15–19) tycks amoréerna ha haft den mest framträdande ställningen i landet. (Se AMORÉER.) Förutom det landområde som de erövrade öster om Jordan i Basan och Gilead hade de tydligen också en stark position i bergstrakterna i det egentliga Kanaan, både i norr och i söder. (Jos 10:5; 11:3; 13:4) Den näst starkaste stammen var möjligen hettiterna. På Abrahams tid fanns de så långt söderut som i Hebron (1Mo 23:19, 20), men längre fram tycks de huvudsakligen ha varit bosatta i norr, i riktning mot Aram (Syrien). (Jos 1:4; Dom 1:23–26; 1Ku 10:29)

Av de övriga stammarna är det jebuséerna, hivéerna och girgaséerna som oftast nämns i samband med israeliternas erövring. Jebuséernas bosättningar var tydligen koncentrerade till bergstrakterna omkring Jerusalem. (4Mo 13:29; Jos 18:16, 28) Hivéerna var utspridda från Gibeon i söder (Jos 9:3, 7) till foten av berget Hermon i norr. (Jos 11:3) Var girgaséerna hade sitt område nämns inte.

De återstående sex stammarna – sidonierna, arvadéerna, hamatéerna, arkéerna, sinéerna och semaréerna – kan vara inbegripna i den sammanfattande benämningen ”kanaanéer”, som ofta förekommer tillsammans med specifika namn på andra stammar. Men det kan också vara så att benämningen helt enkelt syftar på befolkningsgrupper av blandad kanaaneisk härkomst. (2Mo 23:23; 34:11; 4Mo 13:29; 5Mo 7:1) Alla dessa sex stammar tycks främst ha varit bosatta norr om det område som israeliterna ursprungligen intog och omtalas därför inte i samband med erövringen.

Israeliternas erövring av Kanaan. (KARTOR, bd 1, sid. 737, 738) Under det andra året efter uttåget ur Egypten gjorde israeliterna ett första försök att tränga in i landet söderifrån. Men eftersom de inte hade Guds stöd, drevs de på flykten av kanaanéerna och deras allierade, amalekiterna. (4Mo 14:42–45) Mot slutet av sin 40-åriga vandring drog israeliterna upp mot Kanaans land igen och blev angripna av Arads kung, som bodde i Negev, men den här gången blev kanaanéerna besegrade, och deras städer blev förstörda. (4Mo 21:1–3) Israeliterna följde emellertid inte upp segern genom att invadera landet söderifrån, utan gick vidare för att tränga in i landet från öster. Detta ledde till sammanstötningar med amoréerkungarna Sihon och Og, och när de här kungarna besegrades kom israeliterna i besittning av hela Basan och Gilead. Enbart i Basan intog de 60 städer ”med höga murar, dörrar och bommar”. (4Mo 21:21–35; 5Mo 2:26–3:10) Att de här mäktiga kungarna blev besegrade fick kanaanéerna väster om Jordan att tappa modet, och när de sedan fick höra att israeliterna genom ett underverk hade gått torrskodda över Jordan, ”började deras hjärtan smälta”. Följaktligen gick de inte till angrepp mot israeliternas läger i Gilgal under den period då många israelitiska män återhämtade sig från sin omskärelse och när folket sedan firade påsken. (Jos 2:9–11; 5:1–11)

Med riklig tillgång till vatten från Jordan och möjligheter att skaffa proviant i de erövrade områdena öster om Jordan hade israeliterna en bra bas i Gilgal. Härifrån kunde de fortsätta att erövra landet. Den närbelägna gränsstaden Jeriko, som nu var helt tillstängd, var deras första mål, och stadens väldiga murar föll genom Jehovas kraft. (Jos 6:1–21) Därefter tog sig invasionsstyrkorna omkring 1 000 m upp till bergstrakten norr om Jerusalem, och efter ett första, misslyckat försök intog de staden Aj och satte eld på den. (Jos 7:1–5; 8:18–28) Medan de kanaaneiska kungarna i hela landet slöt sig samman för att driva tillbaka israeliterna, försökte några hiveiska städer, nämligen Gibeon och tre grannstäder, sluta fred med Israel genom en krigslist. De övriga kanaaneiska kungarna betraktade uppenbarligen detta som ett förräderi som hotade enheten inom det kanaaneiska förbundet. Fem kanaaneiska kungar gick därför samman för att strida, inte mot Israel, utan mot Gibeon. Israelitiska trupper under Josuas befäl marscherade hela natten för att undsätta den belägrade staden. Josua besegrade de fem kungarna i ett stort slag, då Gud lät det regna stora hagelstenar och fick solen att stå stilla på himlen. (Jos 9:17, 24, 25; 10:1–27)

De segerrika israelitiska styrkorna svepte sedan genom hela södra delen av Kanaan (med undantag av Filisteiska slätten) och intog städer i Shefela, i bergstrakten och i Negev, och därefter återvände de till sitt basläger i Gilgal vid Jordan. (Jos 10:28–43) Nu slöt sig kanaanéerna i norra delen av landet samman under kungen i Hasor. De samlade sina trupper och stridsvagnar och möttes vid Meroms vatten, norr om Galileiska sjön. Men Josuas här gjorde ett överraskningsanfall mot de kanaaneiska styrkorna och drev dem på flykten. Sedan marscherade Josua vidare med sin här norrut och intog kanaanéernas städer ända upp till Baal-Gad vid foten av berget Hermon. (Jos 11:1–20) Det här fälttåget, som måste ha tagit ganska lång tid, följdes av en annan offensiv i bergstrakten i söder, vilken riktades mot de storväxta anakiterna och deras städer. (Jos 11:21, 22; se ANAKITER.)

Det hade nu gått omkring sex år sedan striderna började. Erövringen av Kanaan var i stort sett fullbordad, och de kanaaneiska stammarnas makt var krossad. Fördelningen av landet mellan Israels stammar kunde därför börja. (Se GRÄNS.) Men det fanns en rad större landområden som ännu inte var underkuvade, till exempel det område som beboddes av filistéerna (som visserligen inte var kanaanéer men som hade tillskansat sig ett landområde som israeliterna fått löfte om), gesuréernas område (jfr 1Sa 27:8), området som sträckte sig från trakten kring Sidon och upp till Gebal (Byblos) samt hela Libanon (Jos 13:2–6). Dessutom fanns det runt om i landet isolerade motståndsgrupper. En del av dem blev senare underkuvade av de israelitiska stammar som tilldelades de här områdena, medan andra förblev obesegrade eller tilläts stanna kvar i landet och fick utföra tvångsarbete åt israeliterna. (Jos 15:13–17; 16:10; 17:11–13, 16–18; Dom 1:17–21, 27–36)

Även om många kanaanéer överlevde israeliternas omfattande erövring och inte blev underkuvade, kunde det ändå sägas att ”Jehova [gav] Israel hela det land som han med ed hade lovat att ge åt deras förfäder”, att han gav dem ”vila runt omkring” och att ingenting uteblev ”av allt det goda som Jehova hade lovat Israels hus ...; allt blev verklighet”. (Jos 21:43–45) Alla de fientliga folk som omgav israeliterna var kuvade och utgjorde inget verkligt hot mot deras säkerhet. Gud hade tidigare sagt att han skulle driva ut kanaanéerna ”steg för steg”, så att inte de vilda djuren skulle föröka sig i ett land som plötsligt lagts öde. (2Mo 23:29, 30; 5Mo 7:22) Att israeliterna inte lyckades inta vissa områden berodde inte på att Jehova hade underlåtit att uppfylla sitt löfte och inte heller på att kanaanéerna var bättre beväpnade (de hade bland annat stridsvagnar med järnliar). (Jos 17:16–18; Dom 4:13) Bibeln visar i stället att de få nederlag israeliterna led berodde på deras egen trolöshet. (4Mo 14:44, 45; Jos 7:1–12)

Varför befallde Jehova att kanaanéerna skulle utrotas?

Den bibliska skildringen visar att befolkningen i de kanaaneiska städer som israeliterna intog utrotades fullständigt. (4Mo 21:1–3, 34, 35; Jos 6:20, 21; 8:21–27; 10:26–40; 11:10–14) Detta har fått somliga kritiker att påstå att de hebreiska skrifterna (”Gamla testamentet”) präglas av en grym och blodtörstig anda. Men för att se saken i rätt perspektiv är det nödvändigt att erkänna Guds suveränitet över jorden och dess invånare. Gud hade överlåtit besittningsrätten till Kanaans land åt Abrahams ”avkomma” genom ett edsvuret förbund. (1Mo 12:5–7; 15:17–21; jfr 5Mo 32:8; Apg 17:26.) Men det handlade inte bara om att Gud ville avlägsna eller fördriva landets dåvarande invånare. Det handlade också om att Gud, som ”hela jordens domare” (1Mo 18:25), hade rätt att avkunna dödsdom över dem som förtjänade det och även se till att domen verkställdes.

De förhållanden som rådde i Kanaan när israeliterna intog landet bekräftade helt och fullt att Guds profetiska förbannelse över Kanaan var berättigad. Jehova hade låtit 400 år gå från Abrahams tid, så att ”amoréernas missgärning” kunde bli fullbordad. (1Mo 15:16) Att Esaus hettitiska hustrur blev ”orsak till en bitter ande hos Isak och Rebecka” och fick Rebecka att finna livet ”motbjudande” vittnar om att det redan då rådde fördärvliga förhållanden bland kanaanéerna. (1Mo 26:34, 35; 27:46) Under de århundraden som följde blev Kanaans land uppfyllt av avskyvärd avgudadyrkan, omoraliskhet och blodsutgjutelse. Kanaanéernas religion var ytterst fördärvad. Deras ”heliga pålar” och ”heliga stoder” var tydligen fallossymboler, och många av riterna på deras ”offerhöjder” inbegrep motbjudande sexuella orgier och perversiteter. (2Mo 23:24; 34:12, 13; 4Mo 33:52; 5Mo 7:5) Incest, homosexuella handlingar och tidelag var sådant som kanaanéerna ägnade sig åt och som gjorde landet orent och fick det att ”spy ut sina invånare”. (3Mo 18:2–25) Magi, trolldom, spiritism och barnoffer hörde också till de avskyvärdheter som kanaanéerna gjorde sig skyldiga till. (5Mo 18:9–12)

Baal var den främste av de gudar som kanaanéerna dyrkade. (Dom 2:12, 13; jfr Dom 6:25–32; 1Ku 16:30–32.) De kanaaneiska gudinnorna Ashtoret (Dom 2:13; 10:6; 1Sa 7:3, 4), Ashera och Anat omtalas i en egyptisk text som både modergudinnor och heliga prostituerade, som paradoxalt nog också var eviga jungfrur (ordagr.: ”de stora gudinnorna som befruktas men inte föder”). Dyrkan av de här gudinnorna var uppenbarligen alltid förbunden med tempelprostitution. De symboliserade inte bara sexuellt begär utan också sadistiskt våld och krigföring. Baalcykeln, en episk berättelse från Ugarit, beskriver hur gudinnan Anat slaktar ett stort antal människor och sedan smyckar sig med deras avhuggna huvuden och fäster deras händer vid sitt bälte, medan hon skrattande vadar i deras blod. De små statyetter av gudinnan Ashtoret som har påträffats i Palestina föreställer en naken kvinna med kraftigt förstorade könsorgan. Beträffande kanaanéernas fallosdyrkan skriver arkeologen W. F. Albright: ”När det var som värst måste den erotiska sidan av deras kult ha lett till oerhört djup social förnedring.” (Archaeology and the Religion of Israel, 1968, sid. 76, 77; se ASHTORET; BAAL nr 4.)

Till kanaanéernas avskyvärda sedvänjor hörde också barnoffer. Merrill F. Unger skriver: ”Vid utgrävningar i Palestina har man funnit askhögar och rester av barnskelett på begravningsplatser omkring hedniska altaren, vilket visar att denna vederstyggliga sedvänja var mycket utbredd.” (Archaeology and the Old Testament, 1964, sid. 279) I Halley’s Bible Handbook (1964, sid. 161) sägs det: ”Kanaanéerna utövade sin gudsdyrkan genom att inför sina gudar hänge sig åt sedeslösa utsvävningar som en religiös rit; och sedan dödade de sina förstfödda barn som offer åt samma gudar. Det förefaller i hög grad vara så att Kanaans land hade blivit ett slags Sodom och Gomorra i nationell skala. ... Hade en civilisation med sådan avskyvärd orenhet och brutalitet någon rätt att existera längre? ... Arkeologer som gräver i kanaaneiska städers ruiner undrar varför Gud inte tillintetgjorde dem tidigare än han gjorde.” (BILD, bd 1, sid. 739)

Jehova hade använt sin oinskränkta rätt att verkställa dödsdomen över alla onda människor på jorden vid tiden för den stora översvämningen. Han hade använt samma rätt i samband med städerna Sodom och Gomorra och trakten däromkring på grund av ”klagoskriet” över dessa städer och deras mycket svåra synd. (1Mo 18:20; 19:13) Han hade verkställt sitt beslut att utplåna faraos militärstyrkor vid Röda havet, och han hade också tillintetgjort Kora och hans hushåll och andra upprorsmän bland israeliterna själva. I de här fallen hade Gud använt naturkrafter för att verkställa domen. Men nu gav han israeliterna det heliga uppdraget att tjäna som hans skarprättare under ledning av hans ängel och med hjälp av hans gudomliga makt. (2Mo 23:20–23, 27, 28; 5Mo 9:3, 4; 20:15–18; Jos 10:42) Resultatet för kanaanéerna var precis detsamma som om Gud hade valt att tillintetgöra dem genom något naturfenomen, till exempel en översvämning, ett eldregn eller en jordbävning. Att det var människor som fick verkställa dödsdomen över de här folken gjorde inte själva handlingen, som Gud hade gett befallning om, mindre berättigad, hur obehaglig uppgiften än kan verka. (Jer 48:10) Genom att använda människor som sitt redskap och låta dem kämpa mot ”sju nationer ... folkrikare och mäktigare” än de själva demonstrerade Jehova sin kraft och visade att han är den sanne Guden. (5Mo 7:1; 3Mo 25:38)

Kanaanéerna var inte okunniga om de tydliga bevisen för att israeliterna var Guds utvalda folk och redskap. (Jos 2:9–21, 24; 9:24–27) Men med undantag av Rahab och hennes familj samt gibeoniterna bad ingen av de dödsdömda om nåd eller utnyttjade möjligheten att fly. I stället valde de att förhärda sig i sitt motstånd mot Jehova. Han tvingade dem inte att underkasta sig och göra hans vilja, utan lät ”deras hjärta bli motspänstigt, så att de förklarade krig mot Israel, i det syftet att han skulle viga dem åt tillintetgörelse, så att de inte skulle få röna ynnest, utan att han skulle förinta dem” och på så sätt låta sin dom över dem bli verkställd. (Jos 11:19, 20)

Josua var vis och tog ”inte bort ett ord från allt det som Jehova hade befallt Mose” angående tillintetgörandet av kanaanéerna. (Jos 11:15) Men Israels nation underlät att följa hans goda exempel och fullständigt utplåna varje källa till förorening av landet. Att kanaanéerna bodde kvar i landet ledde till att israeliterna blev besmittade, och med tiden kom detta utan tvivel att kosta fler människor livet (och resultera i mer brottslighet, omoraliskhet och avgudadyrkan) än vad utrotningen av kanaanéerna skulle ha gjort om den utförts som det var befallt. (4Mo 33:55, 56; Dom 2:1–3, 11–23; Ps 106:34–43) Jehova hade förvarnat israeliterna om att han inte skulle visa någon partiskhet i sina domar. Om de slöt förbund med kanaanéerna, gifte sig med dem, dyrkade deras gudar eller anammade deras religiösa och fördärvade sedvänjor, skulle de oundvikligen dra över sig samma dödsdom, och landet skulle ”spy ut” dem. (2Mo 23:32, 33; 34:12–17; 3Mo 18:26–30; 5Mo 7:2–5, 25, 26)

I Domarboken 3:1, 2 sägs det att Jehova lät en del kanaaneiska nationer vara kvar ”för att genom dem sätta Israel på prov, det vill säga alla dem som inte hade upplevt något av krigen i Kanaan; det var bara för att Israels söners nya generationer skulle uppleva det, för att lära dem att föra krig, det vill säga bara dem som inte förut hade upplevt sådant”. Detta strider inte mot det tidigare uttalandet i Domarboken 2:20–22, där det sägs att Jehova lät dessa folk vara kvar i landet på grund av israeliternas trolöshet och för att ”sätta Israel på prov”, om de ville ”hålla sig till Jehovas väg”. Det är tvärtom i full överensstämmelse med detta uttalande och visar att senare generationer av israeliter på det här sättet skulle få möjlighet att visa sin lydnad för Guds befallningar beträffande kanaanéerna. De skulle få bevisa att de hade så stark tro att de kunde riskera livet i krig för att vara lydiga.

Det som sagts här ovan visar tydligt att vissa bibelkritikers påstående – att utrotningen av kanaanéerna inte harmonierar med andan i de kristna grekiska skrifterna – inte stämmer med fakta. Detta framgår av sådana bibelställen som Matteus 3:7–12; 22:1–7; 23:33; 25:41–46; Markus 12:1–9; Lukas 19:14, 27; Romarna 1:18–32; 2 Thessalonikerna 1:6–9; 2:3 och Uppenbarelseboken 19:11–21.

Senare historia. Efter erövringen kom förhållandet mellan kanaanéer och israeliter så småningom att präglas av relativt fredlig samexistens, även om detta var till skada för israeliterna. (Dom 3:5, 6; jfr Dom 19:11–14.) Under kortare perioder hade i tur och ordning arameiska, moabitiska och filisteiska härskare herravälde över israeliterna, men det var först under Jabin, ”Kanaans kung”, som kanaanéerna blev så mäktiga igen att de kunde undertrycka Israel i 20 år. (Dom 4:2, 3) Efter Baraks slutliga seger över Jabin var det huvudsakligen icke-kanaaneiska folk – midjaniterna, ammoniterna och filistéerna – som vållade israeliterna svårigheter under perioden fram till kungatiden. Situationen var densamma på Samuels tid – av de kanaaneiska stammarna är det bara amoréerna som nämns helt kort. (1Sa 7:14) Kung David fördrev visserligen jebuséerna från Jerusalem (2Sa 5:6–9), men sina största fälttåg företog han mot filistéerna, ammoniterna, moabiterna, edoméerna, amalekiterna och araméerna. Så även om kanaanéerna fortfarande hade en del städer och jordegendomar inom Israels område (2Sa 24:7, 16–18), utgjorde de tydligen inte längre något militärt hot. Två hettitiska krigare nämns bland männen i Davids här. (1Sa 26:6; 2Sa 23:39)

Salomo lät under sin regeringstid de kanaanéer som fanns kvar i landet utföra tvångsarbete i sina många byggnadsprojekt (1Ku 9:20, 21), som pågick så långt norrut som i den kanaaneiska staden Hamat. (2Kr 8:4) Salomo tog sig även kanaaneiska hustrur, och det ledde så småningom till olycka för honom själv, till att hans arvinge förlorade en stor del av riket och till att nationen avföll från den sanna tillbedjan. (1Ku 11:1, 13, 31–33) Från Salomos regeringstid (1037–998 f.v.t.) och fram till Jehorams tid som kung i Israel (ca 917–905 f.v.t.) är det bara hettiterna som tycks ha bevarat sin betydelse och styrka som stam betraktade, även om deras landområde tydligen låg norr om Israel och gränsade till Aram eller helt låg på arameiskt område. (1Ku 10:29; 2Ku 7:6)

Efter landsflykten i Babylon var äktenskap med kanaaneiska kvinnor fortfarande ett problem bland israeliterna (Esr 9:1, 2), men de kanaaneiska rikena, även hettiternas, hade tydligen vittrat sönder under trycket från Aram, Assyrien och Babylon. Senare användes uttrycket ”Kanaan” i första hand om Fenicien, till exempel i Jesajas profetia om Tyros (Jes 23:1, 11, not) och i fallet med den ”feniciska” (ordagr.: ”kanaaneiska” [grek.: Khananaia]) kvinna från trakterna av Tyros och Sidon som kom till Jesus. (Mt 15:22, not; jfr Mk 7:26.)

Kommersiell och geopolitisk betydelse. Kanaan var som en landbrygga som förband Egypten med Asien, i synnerhet Mesopotamien. Även om jordbruk var den viktigaste näringen, bedrev man också handel, och hamnstäderna Tyros och Sidon utvecklades till viktiga handelscentra med flottor som var omtalade i hela den då kända världen. (Jfr Hes 27.) Redan på Jobs tid hade ordet ”kanaanéer” blivit synonymt med ”handelsmän”, och det översätts också så i Bibeln. (Job 41:6; Sef 1:11; lägg också märke till att Babylon omtalas som ”Kanaans land” i Hes 17:4, 12.) Kanaan hade alltså ett mycket strategiskt läge i den bördiga halvmånen och utgjorde ett angreppsmål för de mäktiga riken i Mesopotamien, Mindre Asien och Afrika som ville behärska de vägar som deras härar och handelsmän skulle färdas på. Att Gud placerade sitt utvalda folk i det här landet skulle därför helt säkert väcka uppmärksamhet bland nationerna och få långtgående konsekvenser. I geografiskt och, ännu viktigare, i religiöst avseende kunde det sägas att israeliterna bodde ”på jordens mittpunkt”. (Hes 38:12)

Språk. Trots att Bibelns berättelse tydligt visar att kanaanéerna härstammade från Ham, sägs det i de flesta uppslagsverk att de var semiter. Den uppfattningen grundar sig på vittnesbörd om att kanaanéerna talade ett semitiskt språk. Det bevismaterial som oftast åberopas är ett stort antal texter som är skrivna på ett semitiskt språk eller en semitisk dialekt och som påträffats i Ras Shamra (Ugarit). Texterna anses vara från 1300-talet f.v.t. Men Ugarit låg inte inom Kanaans gränser enligt beskrivningen i Bibeln. I en artikel i The Biblical Archaeologist (1965, sid. 105) skriver A. F. Rainey att det från etnisk, politisk och förmodligen också språkvetenskaplig synpunkt ”är klart missvisande att kalla Ugarit en ’kanaaneisk’ stad”. Han framlägger ytterligare belägg för att ”Ugarit och Kanaans land var oberoende politiska enheter skilda från varandra”. Ras Shamra-texterna ger därför inga klara vittnesbörd om vilket språk kanaanéerna talade.

Många av Amarnabreven, som påträffats i Egypten, kommer däremot ursprungligen från härskare i olika kanaaneiska städer och är huvudsakligen skrivna med kilskrift på akkadiska, ett semitiskt språk. Akkadiskan användes emellertid som diplomatspråk i hela Mellanöstern på den tiden, och därför användes det även när man skrev till det egyptiska hovet. The Interpreter’s Dictionary of the Bible (utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 1, sid. 495) ger följande intressanta kommentar: ”Amarnabreven innehåller vittnesbörd om att icke-semitiska folkgrupper redan tidigt bosatte sig i Palestina och Syrien, eftersom många av dessa brev visar prov på betydande påverkan av icke-semitiska språk.” (Kursiverat av oss) Man vet alltså inte med säkerhet vilket språk de första invånarna i Kanaan ursprungligen talade.

Enligt Bibelns berättelse verkar det emellertid som om Abraham och hans avkomlingar kunde tala med invånarna i Kanaan utan tolk, och det är också intressant att lägga märke till att de flesta städer som israeliterna intog hade semitiska namn, även om det också förekom icke-semitiska ortnamn. Filisteiska kungar på Abrahams tid, och tydligen också på Davids tid, kallades ”Abimelek” (1Mo 20:2; 21:32; Ps 34:0), ett namn (eller en titel) som är helt och hållet semitiskt, men ingenstans hävdas det att filistéerna var ett semitiskt folk. Det förefaller därför som om de kanaaneiska stammarna under loppet av några hundra år efter språkförbistringen i Babel (1Mo 11:8, 9) bytte ut sitt hamitiska språk mot ett semitiskt. Detta kan ha berott på att de hade nära kontakt med de arameisktalande folken i Aram eller på att de under någon tid stod under mesopotamiskt herravälde, men det kan även ha funnits andra orsaker som man i dag inte känner till. En sådan språkförändring skedde också i andra forntida nationer. Perserna, till exempel, antog det arameiska språket (ett semitiskt språk) i både tal och skrift, trots att de var av indoeuropeisk (jafetitisk) härstamning.

Uttrycket ”Kanaans språk” i Jesaja 19:18 syftar på hebreiskan, som vid den tiden (700-talet f.v.t.) var landets huvudspråk.