VÖRDNAD
Djup respekt och aktning, underdånighet. På Bibelns tid visade man vördnad genom bestämda gester eller handlingar, exempelvis genom att man böjde sig ner, bugade sig, föll på knä eller kastade sig ner för någon. En sådan handling beskrivs ofta med det hebreiska ordet hishtachawạh och det grekiska ordet proskynẹō.
Hishtachawạh har grundbetydelsen ”böja sig ner”. (1Mo 18:2) Man kunde böja sig ner eller buga sig för att visa respekt eller aktning för någon annan, exempelvis en kung (1Sa 24:8; 2Sa 24:20; Ps 45:11), översteprästen (1Sa 2:36), en profet (2Ku 2:15) eller en annan person med myndighet (1Mo 37:9, 10; 42:6; Rut 2:8–10), en äldre släkting (1Mo 33:1–6; 48:11, 12; 2Mo 18:7; 1Ku 2:19) eller till och med främlingar, som ett uttryck för hövlighet (1Mo 19:1, 2). Abraham böjde sig ner för kanaanén Hets söner, som han ville köpa en gravplats av. (1Mo 23:7) Enligt den välsignelse Jakob fick av Isak skulle folkgrupper och även Jakobs egna ”bröder” buga sig för honom. (1Mo 27:29; jfr 1Mo 49:8.) När israeliter gick fram för att böja sig ner för Davids son Absalom grep han tag i dem och kysste dem, tydligen för att ge intryck av att han såg dem som sina jämlikar och därigenom främja sina politiska ambitioner. (2Sa 15:5, 6) Mordokaj vägrade att kasta sig ner för Haman, inte för att han ansåg att handlingen som sådan var fel, utan helt säkert för att denne höge persiske ämbetsman var avkomling av amalekiterna, som var förbannade av Gud. (Est 3:1–6)
Av de exempel som just nämnts framgår det tydligt att det hebreiska ordet inte nödvändigtvis förmedlar tanken på något religiöst eller på tillbedjan. Många gånger används det ändå i förbindelse med tillbedjan, antingen av den sanne Guden (2Mo 24:1; Ps 95:6; Jes 27:13; 66:23) eller av falska gudar (5Mo 4:19; 8:19; 11:16). Det var vanligt att man böjde sig ner när man bad till Gud (2Mo 34:8; Job 1:20, 21), och man kastade sig ofta ner när man fick en uppenbarelse från Gud eller ett bevis på hans ynnest, och då som ett uttryck för att man kände tacksamhet och vördnad och ödmjukt underordnade sig hans vilja. (1Mo 24:23–26, 50–52; 2Mo 4:31; 12:27, 28; 2Kr 7:3; 20:14–19; jfr 1Kor 14:25; Upp 19:1–4.)
Det var tillåtet att böja sig ner för människor som ett uttryck för respekt, men Jehova Gud förbjöd sina tjänare att böja sig ner för andra gudar. (2Mo 23:24; 34:14) Att böja sig ner i tillbedjan av religiösa bilder eller något i skapelsen fördömdes också klart och tydligt. (2Mo 20:4, 5; 3Mo 26:1; 5Mo 4:15–19; Jes 2:8, 9, 20, 21) När det sägs i de hebreiska skrifterna att några av Jehovas tjänare böjde sig ner för änglar eller betygade dem sin vördnad, gjorde de således detta bara för att visa att de erkände änglarna som Guds representanter, inte för att vörda dem som gudar. (Jos 5:13–15; 1Mo 18:1–3)
I de kristna grekiska skrifterna. Det grekiska ordet proskynẹō motsvarar det hebreiska hishtachawạh när det gäller att förmedla tanken både på att man betygar skapelser sin vördnad och på att man tillber Gud eller en gudom. Sättet att visa vördnad är kanske inte så tydligt i proskynẹō som i hishtachawạh, som tydligt förmedlar tanken på att man kastar eller böjer sig ner. Forskare betraktar det grekiska ordet som en avledning av verbet kynẹō, ”kyssa”. Det sätt på vilket ordet används i de kristna grekiska skrifterna (och även i Septuaginta, en översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska) visar att de personer som utförde de handlingar som ordet syftar på kastade eller böjde sig ner. (Mt 2:11; 18:26; 28:9)
Liksom i fallet med det hebreiska ordet måste man ta hjälp av sammanhanget för att avgöra om proskynẹō syftar på vördnad bara i form av djup respekt eller om det syftar på vördnad i form av religiös tillbedjan. När handlingen direkt sägs vara riktad mot Gud (Joh 4:20–24; 1Kor 14:25; Upp 4:10) eller mot falska gudar och gudabilder (Apg 7:43; Upp 9:20) är det tydligt att det inte bara handlar om den form av vördnad som normalt och med rätta kan visas människor utan om tillbedjan. I de fall där det inte sägs något om vem vördnaden riktas mot är det underförstått att den riktas mot Gud. (Joh 12:20; Apg 8:27; 24:11; Heb 11:21; Upp 11:1) När det däremot sägs att några ”från Satans synagoga” skulle förmås att ”komma och betyga sin vördnad” inför de kristnas fötter är det uppenbart att det inte är fråga om tillbedjan. (Upp 3:9)
I en av sina liknelser nämner Jesus en slav som betygade en jordisk kung sin vördnad. (Mt 18:26) Det är uppenbart att det var denna form av vördnad som astrologerna visade Jesus, ”judarnas kung”, och som Herodes påstod att han ville visa Jesus och som soldaterna hånfullt visade Jesus innan han hängdes på pålen. Det är tydligt att ingen av dessa betraktade Jesus som Gud eller som en gudom. (Mt 2:2, 8; Mk 15:19) Somliga översättare återger oftast proskynẹō med ”tillbe” när ordet beskriver en handling som riktas mot Jesus, men ett studium av hur ordet används visar att man bör akta sig för att läsa in för mycket i detta. De omständigheter som ledde till att man betygade Jesus sin vördnad liknar nämligen i hög grad de omständigheter som tidigare gjorde att man betygade profeter och kungar sin vördnad. (Jfr Mt 8:2; 9:18; 15:25; 20:20 med 1Sa 25:23, 24; 2Sa 14:4–7; 1Ku 1:16; 2Ku 4:36, 37.) De som betygade Jesus sin vördnad visade ofta genom sina uttalanden att de inte betraktade Jesus som Gud eller som en gudom, utan att de betygade honom sin vördnad för att han var Guds representant, ”Guds Son”, den förutsagde ”Människosonen”, Messias, som fick sin myndighet från Gud. När man betygade Jesus sin vördnad var det ofta som ett uttryck för tacksamhet för gudomliga uppenbarelser eller ynnestbevis, precis som i förkristen tid. (Mt 14:32, 33; 28:5–10, 16–18; Lu 24:50–52; Joh 9:35, 38)
Trots att både profeter och änglar i forna tider hade tillåtit människor att betyga dem sin vördnad, ville inte Petrus låta Cornelius betyga honom sin vördnad, och den ängel (eller de änglar) som Johannes såg i sin syn vägrade två gånger att låta Johannes göra detsamma. Båda gångerna omtalade ängeln sig själv som ”en medslav” och avslutade med uppmaningen: ”Tillbe Gud [tōi theōi proskỵnēson].” (Apg 10:25, 26; Upp 19:10; 22:8, 9) I och med att Kristus kom uppstod tydligen en ny situation som berörde normerna för vad som var ett rätt uppförande gentemot andra av Guds tjänare. Jesus lärde sina lärjungar: ”En är er lärare, och ni är alla bröder ... en är er Ledare, Kristus.” (Mt 23:8–12) Det var nämligen i Jesus Kristus som de profetiska förebilderna fick sin uppfyllelse, för, som ängeln sade till Johannes, ”att vittna om Jesus är ju anden i profetian”. (Upp 19:10) Jesus var Davids Herre, den som var större än Salomo och den profet som var större än Mose. (Lu 20:41–43; Mt 12:42; Apg 3:19–24) Det var därför på sin plats att Petrus hindrade Cornelius från att visa honom för stor ära.
Aposteln Johannes var en smord kristen och hade följaktligen blivit förklarad rättfärdig av Gud och kallad till att vara en himmelsk son till honom och kung tillsammans med Kristus i Guds rike. Han stod därför i ett annat förhållande till den ängel (eller de änglar) han fick se i sin syn än vad israeliterna hade gjort till de änglar som visade sig för dem. Ängeln (eller änglarna) visade tydligen att han (de) erkände denna förändring genom att vägra att låta Johannes betyga honom (dem) sin vördnad. (Jfr 1Kor 6:3; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG.)
Inför den förhärligade Jesus Kristus. Kristus Jesus har å sin sida blivit upphöjd av sin Fader, Jehova Gud, till ställningen näst efter honom, ”för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, alla deras som är i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern”. (Flp 2:9–11; jfr Dan 7:13, 14, 27.) Hebréerna 1:6 visar också att även änglarna betygar den uppståndne Jesus Kristus sin vördnad. I många översättningar återges ordet proskynẹō här med ”tillbe”, medan det i andra översättningar återges med ”böja sig inför” (AT, Yg), ”hylla” (NE, 2000) eller liknande. Men oavsett vilken återgivning man väljer är det grekiska ordet detsamma, och en korrekt förståelse av vad änglarna gör inför Kristus måste harmoniera med resten av Bibeln. Jesus sade eftertryckligt till Satan: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe [form av proskynẹō], och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” (Mt 4:8–10; Lu 4:7, 8) På samma sätt sade ängeln (eller änglarna) till Johannes att han skulle ”tillbe Gud”. (Upp 19:10; 22:9) Den uppmaningen gavs efter Jesu uppståndelse och upphöjelse, vilket visar att det inte hade skett någon förändring i fråga om detta. I Psalm 97, som aposteln uppenbarligen citerar i Hebréerna 1:6, sägs det visserligen att man skall böja sig ner för Jehova Gud, och ändå används det skriftstället om Kristus Jesus. (Ps 97:1, 7) Aposteln hade emellertid redan sagt att den uppståndne Kristus är ”återskenet av hans [Guds] härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen”. (Heb 1:1–3) Om änglarna tycks rikta det vi uppfattar som ”tillbedjan” till den uppståndne Kristus, måste denna tillbedjan därför i själva verket vara riktad genom Kristus till ”honom som har gjort himlen och jorden och hav och vattenkällor”, dvs. den suveräne Härskaren, Jehova Gud. (Upp 14:7; 4:10, 11; 7:11, 12; 11:16, 17; jfr 1Kr 29:20; Upp 5:13, 14; 21:22.) Å andra sidan är återgivningar som ”böja sig ner för” och ”hylla” (i stället för ”tillbe”) inte alls i strid med grundtexten, varken den hebreiska i Psalm 97:7 eller den grekiska i Hebréerna 1:6, för dessa återgivningar förmedlar grundbetydelsen av både hishtachawạh och proskynẹō.