LÅN

Något, särskilt pengar, som tillfälligt får utnyttjas, med skyldighet för låntagaren att återställa det lånade eller lämna något av motsvarande värde.

Bland forntidens folk krävde man ofta mycket höga räntor, och de som inte kunde betala tillbaka lån behandlades hårt. Det framgår av gamla uppteckningar att räntan för att bruka en åker kunde vara 50 procent av skörden, och det betraktades inte som olagligt att kräva att en köpman skulle betala tillbaka det dubbla beloppet av det han lånat. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 168, 170) Skuldsatta personer fick ibland en mycket hård behandling. (Den romerska republikens äldsta tid, Livius, 2003, kap. 23; jfr Mt 18:28–30.)

I det forntida Israel var situationen emellertid helt annorlunda. Israeliterna lånade vanligen ut pengar eller livsmedel till fattiga landsmän som hade drabbats av ekonomiska motgångar, och den mosaiska lagen förbjöd att man krävde ränta av dem. Om en israelit hade tagit ränta av en nödlidande landsman, skulle det ha inneburit att han drog fördel av dennes motgångar. (2Mo 22:25; 3Mo 25:35–37; 5Mo 15:7, 8; 23:19) Av utlänningar fick man däremot kräva ränta. Men även denna anordning i lagen gällde möjligen bara affärslån, inte lån till någon som verkligen var nödställd. Utlänningar uppehöll sig ofta tillfälligtvis i Israel i affärssyften, och det var rimligt att de förväntades betala ränta, eftersom de själva lånade ut till andra mot ränta. (5Mo 23:20)

I de hebreiska skrifterna fördöms den som lånar och inte betalar tillbaka (Ps 37:21), och samtidigt uppmuntras det till att låna ut till dem som lider nöd (5Mo 15:7–11; Ps 37:26; 112:5). I Ordspråksboken 19:17 sägs det: ”Den som visar den ringe ynnest lånar åt Jehova, och hans sätt att behandla andra skall Han återgälda honom.”

Fallet med Hanna visar att Jehova frikostigt betalar tillbaka. Sedan hon i uppfyllelse av sitt löfte hade ”lånat” sin ende son, Samuel, åt Jehova för att han skulle tjäna i helgedomen blev hon välsignad, inte bara med ytterligare en son, utan med tre söner och två döttrar. (1Sa 1:11, 20, 26–28; 2:20, 21)

Då Kristus Jesus var på jorden återspeglade han sin Faders, Jehovas, frikostiga inställning och lärde andra att också göra det. Han sade angående lån: ”Om ni lånar ut räntefritt åt dem som ni hoppas få något av, vilken förtjänst ger det er? Också syndare lånar ut räntefritt åt syndare för att få lika igen. Nej, ... låna ut räntefritt utan att hoppas få något igen. Då skall er lön vara stor, och ni skall vara den Högstes söner, för han är omtänksam om de otacksamma och onda.” (Lu 6:34, 35)

Jesu judiska åhörare var enligt den mosaiska lagen förpliktade att ge räntefria lån till behövande landsmän. Det var inte ovanligt att även syndare lånade ut räntefritt till personer som hade möjlighet att betala tillbaka lånet. Sådana lån kan ha getts i avsikt att få något av låntagaren i framtiden. Men den som önskade efterlikna Gud var villig att göra mer än en syndare och lånade ut till nödlidande människor vars ekonomiska situation var sådan att de kanske aldrig skulle kunna betala tillbaka lånet.

Omständigheterna är naturligtvis avgörande för hur Jesu ord skall tillämpas. Förpliktelsen att sörja för sina familjemedlemmars behov måste ges företräde. Det skulle därför vara orätt att låna ut till andra om detta ledde till att man inte kunde ge sin egen familj det nödvändiga för livets uppehälle. (Mk 7:11–13; 1Ti 5:8) Den eventuelle låntagarens inställning och omständigheter måste också tas i betraktande. Har han drabbats av svårigheter därför att han är oansvarig eller lat och ovillig att göra något, trots att det finns arbete att få som han kan klara av? Om så är fallet, gäller aposteln Paulus ord: ”Om någon inte vill arbeta, skall han inte heller äta.” (2Th 3:10; se RÄNTA; SKULD.)