FATTIGDOM

Avsaknad av materiella ägodelar eller livsförnödenheter; även andlig brist.

Fattigdom är ett gammalt problem. Under århundradenas lopp har det vanligtvis funnits många fler fattiga än välbärgade människor. När Jesus en gång blev föremål för givmildhet gav han uttryck åt den dystra sanningen att fattigdom alltid skulle finnas bland människor som levde under ofullkomliga förhållanden. Han sade till lärjungarna: ”De fattiga har ni ju alltid bland er, och när ni än vill kan ni alltid göra dem gott, men mig har ni inte alltid.” (Mk 14:7) Bibeln ger en balanserad syn på problemet när den å ena sidan ger uttryck åt medlidande med dem som lider nöd eller blir förtryckta och när den å andra sidan förebrår dem som av lättja så att säga ”äter sitt eget kött”. (Pre 4:1, 5; Ord 6:6–11) Det läggs större vikt vid andlig rikedom än vid materiell rikedom. (1Ti 6:17–19) Aposteln skrev därför: ”Vi har ju inte fört med något till världen, och inte heller kan vi föra med något ut. Har vi mat och kläder och tak över huvudet, skall vi vara nöjda med det.” (1Ti 6:7, 8) Fattigdom framställs dock inte som en dygd i sig själv, och det varnas för den frestelse att stjäla som extrem fattigdom kan medföra. (Ord 6:30, 31; 30:8, 9; jfr Ef 4:28.)

Fattigdom i Israel. Det var inte Jehovas avsikt att någon israelit skulle vara fattig. Folket fick ett land som arvedel. (4Mo 34:2–12) Med undantag av leviterna, som fick en tiondel av landets avkastning för sin tjänst vid helgedomen, fick alla israelitiska familjer en andel i landet och kunde därför försörja sig. (4Mo 18:20, 21) Rätten till marken var tryggad. Arvslagarna garanterade att marken fortsatte att ägas av den familj, släkt eller stam som den tillhörde. (4Mo 27:7–11; 36:6–9; 5Mo 21:15–17; se ARV.) Marken kunde inte säljas för all framtid. (3Mo 25:23) Alla arvsbesittningar som hade sålts lämnades tillbaka till de rättmätiga ägarna under jubelåret. (3Mo 25:13) Så även om en man var vårdslös med sin egendom, kunde arvsbesittningen inte gå förlorad för hans efterkommande för all framtid.

Om israeliterna troget höll Guds lag skulle i stort sett ingen av dem behöva bli fattig. (5Mo 15:4, 5) Men om de var olydiga skulle de gå miste om Jehovas välsignelse, och detta skulle medföra att de blev utarmade till följd av invaderande fiendehärar, långvarig torka och andra olyckor. (5Mo 28:22–25; jfr Dom 6:1–6; 1Ku 17:1; 18:17, 18; Jak 5:17, 18.) Om enskilda personer var lata (Ord 6:10, 11; 10:4; 19:15; 20:13; 24:30–34), drinkare, frossare (Ord 23:21) eller nöjeslystna (Ord 21:17) kunde det leda till att de själva och deras familjer blev fattiga. Dessutom kunde oförutsedda händelser vålla fattigdom. Dödsfall kunde beröva barn och hustrur deras försörjare. Olycksfall och sjukdom kunde göra att en person tillfälligt eller för resten av livet blev oförmögen att arbeta. Av dessa orsaker kunde Jehova säga till Israel: ”Det kommer ... aldrig att upphöra att finnas fattiga i landet.” (5Mo 15:11)

Lagen gjorde det emellertid betydligt enklare för de fattiga att klara av sin situation. Under skördetiden hade de rätt att samla in efterskörden på åkrarna, i fruktträdgårdarna och i vingårdarna, och därför behövde de inte tigga eller stjäla. (3Mo 19:9, 10; 23:22; 5Mo 24:19–21) En fattig israelit kunde låna pengar räntefritt, och man skulle vara frikostig mot honom. (2Mo 22:25; 3Mo 25:35–37; 5Mo 15:7–10; se SKULD.) För att förbättra sin ekonomiska situation kunde han tillfälligt sälja sin egendom eller sälja sig själv som slav. (3Mo 25:25–28, 39–54) För att inte lägga en börda på de fattiga tillät lagen dem att bära fram mindre kostsamma offer i helgedomen. (3Mo 12:8; 14:21, 22; 27:8)

Guds lag föreskrev att rika och fattiga skulle behandlas lika och att ingen fick favoriseras på grund av sin ställning. (2Mo 23:3, 6; 3Mo 19:15) Men när israeliterna blev otrogna förtrycktes de fattiga svårt. (Jes 10:1, 2; Jer 2:34)

Under det första århundradet v.t. Av allt att döma rådde det utbredd fattigdom bland judarna under det första århundradet. Folket hade stått under främmande makters herravälde ända sedan landsflykten i Babylon, och detta hade utan tvivel gjort det svårt att skydda arvsbesittningarna enligt bestämmelserna i den mosaiska lagen. (Jfr Neh 9:36, 37.) De religiösa ledarna, och i synnerhet fariséerna, bekymrade sig mer om traditioner än om att uppmuntra människor att visa sann kärlek till nästan och tillbörlig aktning för gamla, behövande föräldrar. (Mt 15:5, 6; 23:23; jfr Lu 10:29–32.) De penningkära fariséerna brydde sig inte särskilt mycket om de fattiga. (Lu 16:14)

Kristus Jesus däremot kände medlidande med folkskarorna, ”därför att de var skinnade och skuffade hit och dit som får utan herde”. (Mt 9:36) Att han förkunnade de goda nyheterna för de fattiga och förtryckta stod i så skarp kontrast till den hållning som judendomens religiösa ledare intog att detta i sig utgjorde ett av bevisen för att han var Messias. (Mt 11:5; Lu 4:18; 7:22) Samtidigt öppnades vägen för dem som tog emot honom att få det ärofulla privilegiet att ärva himlarnas kungarike. (Mt 5:3; Lu 6:20)

Judarna stod i ett förbundsförhållande till Gud, och detta förpliktade dem att hjälpa fattiga landsmän. (Ord 14:21; 28:27; Jes 58:6, 7; Hes 18:7–9) När Sackeus förstod att Jesus var Messias sade han därför: ”Se! Hälften av mina tillhörigheter, Herre, ger jag nu åt de fattiga.” (Lu 19:8) Av samma anledning kunde Kristus Jesus säga: ”När du låter duka till fest, bjud då in fattiga, krymplingar, ofärdiga, blinda, så kommer du att bli lycklig, eftersom de inte har något att återbetala dig med.” (Lu 14:13, 14) Vid ett annat tillfälle gav han följande uppmaning till en rik ung styresman: ”Sälj allt vad du har och dela ut åt fattiga, så skall du få en skatt i himlarna; och kom, bli min efterföljare.” (Lu 18:22) Att den här mannen inte var villig att skiljas från sina tillhörigheter för att hjälpa andra visade att han inte hade verklig omsorg om de nödlidande och därför saknade de egenskaper som fordrades för att vara en Jesu lärjunge. (Lu 18:23)

Jesu uppmaning att hjälpa de fattiga överensstämde med det som han själv hade gjort. Som Guds Son i himlen hade han haft allt. Men ”fastän han var rik, blev [han] fattig”, och som fattig människa på jorden kunde han återlösa mänskligheten och göra den största av alla rikedomar tillgänglig för sina efterföljare – möjligheten att bli Guds söner. (2Kor 8:9) Dessutom blev andra stora andliga rikedomar tillgängliga för dem. (Jfr 2Kor 6:10; Upp 2:9; 3:17, 18.)

När Jesus var på jorden tänkte han också på de fattigas omedelbara materiella behov. Han och hans apostlar hade en gemensam kassa som de kunde ta pengar ur för att ge åt fattiga israeliter. (Mt 26:9–11; Mk 14:5–7; Joh 12:5–8; 13:29) De kristna visade senare samma kärleksfulla omsorg om de fattiga genom att ge materiell hjälp åt sina fattiga bröder. (Rom 15:26; Gal 2:10) Men somliga försummade detta, och lärjungen Jakob fick tillrättavisa dem för att de favoriserade de rika och såg ner på de fattiga. (Jak 2:2–9)

Det var naturligtvis bara de som förtjänade att få materiell hjälp som fick det. Det uppmuntrades absolut inte till lättja. Aposteln Paulus skrev till thessalonikerna: ”Om någon inte vill arbeta, skall han inte heller äta.” (2Th 3:10; se BARMHÄRTIGHETSGÅVOR; TIGGARE, TIGGERI.)