RÖST

De ljud som människor frambringar när de talar eller sjunger, och även de ljud eller läten som djur frambringar, betecknas i Bibeln med det hebreiska ordet qōl, dess arameiska motsvarighet qal och det grekiska ordet fōnẹ̄. (1Mo 3:8, 10; 21:17; Job 4:10; Dan 4:31; Mt 27:46) Förutom ”röst” och ”läte” kan ordet qōl betyda ”åskdunder”, ”ljud”, ”larm”, ”nyhet” osv. (1Mo 45:16; 2Mo 9:28; 20:18; 32:17) Ordet fōnẹ̄ har också flera betydelser; det kan återges med ”ljud”, ”rop”, ”språkljud” och ”[trumpet]stöt” såväl som med ”röst”. (Joh 3:8; Apg 19:34; 1Kor 14:10, 11; Heb 12:26; Upp 8:13)

Andevarelser. Aposteln Paulus skriver om ”människors och änglars språk” och framhåller därmed att också andevarelser har ett språk och kan tala. (1Kor 13:1) Änglarna, och även Jehova Gud själv, har meddelat sig med människor med hjälp av språkljud som människor har kunnat höra och på språk som de har kunnat förstå. Detta betyder inte att Gud och änglarna meddelar sig med varandra på det sättet i himlen. För att ljudvågor som kan uppfattas av det mänskliga örat skall kunna frambringas och spridas krävs det en atmosfär som den som omger jorden.

Vid de tillfällen då Gud eller änglar har talat med en röst som människor har kunnat höra måste alltså deras tal ha omformats till ljudvågor, på samma sätt som änglar som visat sig för människor antingen måste ha materialiserat sig eller överfört en bild till människosinnet. I våra dagar kan människor rentav omvandla ljudvågornas mönster hos en persons röst till elektriska impulser som kan sändas till en mottagare, och den i sin tur kan återomvandla dessa impulser till ljud som ganska precis återger personens röst.

Har människor hört Guds röst?

Bibeln berättar om tre tillfällen då Jehova talade hörbart till människor. Det var: 1) Vid Jesu dop (år 29), då Jehova sade: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” Både Jesus och Johannes döparen hörde utan tvivel den här rösten. (Mt 3:17; Mk 1:11; Lu 3:22) 2) I samband med synen av Jesu förvandling (år 32), då apostlarna Petrus, Jakob och Johannes var närvarande och nästan samma ord uttalades. (Mt 17:5; Mk 9:7; Lu 9:35) 3) År 33, en kort tid före Jesu sista påsk, då det som svar på Jesu bön om att Gud skulle förhärliga sitt namn kom en röst från himlen som sade: ”Jag både har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folkskaran trodde att det hade åskat eller att en ängel hade talat till Jesus. (Joh 12:28, 29)

Vid de här tillfällena var det Jehova Gud som gav sig till känna genom hörbara språkljud som hans tjänare kunde förstå. Tredje gången detta hände var det uppenbarligen så att folket inte hörde rösten tydligt; några trodde ju att det hade åskat. Utan tvivel var det Jehova som talade vid dessa tillfällen, eftersom Jesus, som uttalandena handlade om, var Guds egen Son, och han stod Fadern närmare än någon annan skapelse. (Mt 11:27)

När Jesus vid påsktiden år 31 talade till en grupp judar som inte trodde på honom sade han: ”Vidare har Fadern, som har sänt mig, själv vittnat om mig. Ni har inte någonsin vare sig hört hans röst eller sett hans gestalt; och hans ord har ni inte kvar i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt ut.” (Joh 5:37, 38) Den här skaran icke troende judar hade aldrig hört Guds röst, och inte heller lydde de hans ord eller gav akt på det tydliga vittnesbörd de fick genom de gärningar Jesus utförde med Guds stöd. Man kan därför dra den slutsatsen att det vid den här tidpunkten bara var Jesus och Johannes döparen som hade hört Jehovas röst; Jehova hade ännu inte låtit sin röst höras en andra och en tredje gång.

Ibland beskrivs ett ljud som ”Gud den Allsmäktiges röst, då han talar”, och då avses den myndighet med vilken Jehova utdelar sina befallningar. (Hes 10:5, SFB, 1917)

Änglars röster. Vid andra tillfällen, när det heter att Gud talade, använde han änglar som sina representanter, och de sörjde för att budskapet uppfattades av människor. Änglar talade på Guds vägnar till Mose på berget Horeb och till Israels folk, som låg lägrat vid foten av berget. (2Mo 34:4–7; 20:1–17; Gal 3:19) I några fall, till exempel när rösten ljöd från det skälvande, rykande berget, visade sig inte dessa änglar i någon synlig gestalt. (2Mo 20:18, 19; 5Mo 4:11, 12; Heb 12:18, 19) Några gånger visade de sig i syner (Dan 8:1, 15, 16; Upp 14:15–18), och vid flera tillfällen uppträdde de i mänsklig gestalt för att överbringa muntliga budskap till människor. (1Mo 18:1–3, 20; 19:1; Jos 5:13–15)

Att höra Guds röst. Att höra eller lyssna till Guds röst behöver inte betyda att höra en bokstavlig, hörbar röst. Det avser oftare att erkänna och lyda det som Gud har låtit skriva ner i sitt ord och har meddelat genom sina jordiska tjänare. (1Jo 2:3, 4) Uttrycket ”röst” används således om ”varje uttalande som går ut genom Jehovas mun”, dvs. Jehovas bud, antingen de framläggs muntligt av Gud själv till en enskild person eller av änglar eller av människor eller genom det inspirerade skrivna ordet. (Ps 103:20, där uttrycket ”ljudet av hans ord” också kan återges ”hans ords röst”; Mt 4:4; se LYDNAD.)

Att höra Jesu röst. Jesus Kristus kallade sig ”den rätte herden” vars får ”lyssnar till hans röst, ... och fåren följer honom, eftersom de känner hans röst. ... De ... känner [inte] de främmandes röst.” (Joh 10:2–5, 11) Kristi ”får” ”känner” hans röst i den meningen att de värdesätter hans uttalanden så som de är nerskrivna i Bibeln och erkänner dem som sanna. De vägrar att erkänna ”de främmandes”, dvs. de falska herdarnas, lära. De ”lyssnar” till hans röst genom att de lyder hans bud som finns i Bibeln. (Joh 15:10, 15) Eftersom Kristus Jesus är Guds främste representant, som alltid lyssnar till Jehovas röst och talar i överensstämmelse med Jehovas anvisningar, kommer den som följer Kristus att vara i gemenskap med Jehova. (Joh 5:19; 1Jo 2:6)

Den uppståndne Jesu Kristi röst. Efter sin uppståndelse och himmelsfärd visade sig Jesus Kristus för Saul från Tarsos (som blev aposteln Paulus) och talade till honom med en röst som Saul förstod men som de män som var med honom inte förstod. (Apg 9:1–9; 22:6–11; 26:12–18) I skildringen i Apostlagärningarna 9:7 heter det att männen som var med Saul hörde ”ljudet av en röst [”rösten”, 1917, 2000; ”ljudet”, Gi, SFB]”. Här används det grekiska ordet fōnẹ̄s, genitivformen av fōnẹ̄; innebörden är alltså att männen hörde ”röstens” eller ”av rösten”. Detta ger rum för tanken att de uppfattade enbart ljudet av rösten, utan att förstå det som sades. När Paulus vid ett senare tillfälle berättade om händelsen sade han att männen ”inte [hörde] rösten av den som talade”. (Apg 22:9) Här används ackusativformen (objektsformen) fōnẹ̄n. Det kan betyda att de i motsats till Saul, som Kristus talade till, inte klart uppfattade själva orden, även om de hörde ljudet av rösten.

När aposteln Paulus skrev till församlingen i Thessalonike om insamlandet av Guds smorda heliga sade han: ”Herren [Jesus Kristus] själv skall stiga ner från himlen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds trumpet.” (1Th 4:16) Ordet ”ärkeängel” betyder ”överängel” eller ”den främste ängeln”. Med uttrycket ”en ärkeängels röst” riktar Paulus tydligen uppmärksamheten på den myndighet med vilken Jesus uttalar befallningar. När Jesus var på jorden hänvisade han till den myndighet Gud hade gett honom och sade: ”Ty alldeles som Fadern har liv i sig själv, så har han gett också åt Sonen att ha liv i sig själv. Och han har gett honom myndighet att hålla dom, eftersom han är Människoson. ... Den stund kommer då alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” (Joh 5:26–29)

Användning av människorösten. Rösten såväl som språket är en gåva från Gud. Därför bör rösten användas till att lovprisa Gud. Det kan man göra genom att tala om ”Guds storslagna gärningar” och därmed bygga upp andra med tankar från Guds sanningsord eller genom att sjunga lovsånger och frambära tacksägelse. (Apg 2:11; Ps 42:4; 47:1; 98:5; Ef 5:19; Kol 3:16)

Gud hör sina tjänares röst. De som tjänar Gud med ande och sanning kan anropa honom i förvissning om att han hör deras röst, oavsett vilket språk de talar. Och även om de inte använder den bokstavliga rösten utan ber en tyst bön, kommer Gud, som känner människans hjärta, likväl att ”höra” bönen, dvs. ge akt på den. (Ps 66:19; 86:6; 116:1; 1Sa 1:13; Neh 2:4) Gud hör de nödställda som ropar till honom och ber om hjälp, och likaså hör han vad de som motstår honom och lägger onda planer mot hans tjänare säger; han känner deras avsikter. (1Mo 21:17; Ps 55:18, 19; 69:33; 94:9–11; Jer 23:25)

Den livlösa skapelsen. Bland allt det som Gud har skapat är det mycket som inte har någon röst. Men det hebreiska ordet qōl (”röst”, ”ljud”) används likväl om det vittnesbörd dessa skaparverk, som saknar röst, avger om sin Skapares storhet. (Ps 19:1–4) Om den personifierade visheten sägs det att den ihärdigt ”låter ... höra sin röst” på torgen, eftersom den är tillgänglig för alla som söker den och eftersom Gud har låtit visheten bli förkunnad inför alla och det fördenskull inte finns någon ursäkt för den som inte lyssnar. (Ord 1:20–30)

Bildspråk. Den ångest som Jerusalems invånare kände inför det babyloniska angreppet jämförs med en sjuk kvinnas ängsliga röst, och ”rösten av dottern Sion” jämförs med en förstföderskas kvalfulla rop. (Jer 4:31) Fienden skulle komma att förnedra Jerusalem så grundligt att varje uttalande från staden i dess förnedrade tillstånd skulle tyckas komma ur stoftet och vara som en lågmäld viskning från ett spiritistiskt medium. (Jes 29:4) Genom profeten Jeremia förutsade Gud också att Egypten skulle besegras av babylonierna, som skulle komma med stor handlingskraft likt vedhuggare för att hugga ner det. Egypten skulle bli liggande förödmjukat på jorden, gråta dämpat och jämra sig med en ”röst” lik det svaga ljudet av en väsande orm som slingrar bort. (Jer 46:22 och noter)