En måltid hos Simon i Betania

Jesus lämnar Jeriko och går mot den lilla byn Betania. Det är en jobbig resa på två mil genom oländig terräng. Jeriko ligger cirka 250 meter under havsnivån, och Betania ligger cirka 610 meter över havet, så det är alltså uppförsbacke hela vägen. Lasarus och hans två systrar bor i Betania på den östra sluttningen av Olivberget, bara omkring tre kilometer från Jerusalem.

Många har redan anlänt till Jerusalem inför påsken. De har kommit tidigt ”för att rena sig ceremoniellt”, utifall de hade rört ett lik eller blivit orena av någon annan anledning. (Johannes 11:55; 4 Moseboken 9:6–10) Några av dem som kommer tidigt samlas i templet. De pratar om Jesus och om han kommer att närvara vid högtiden över huvud taget. (Johannes 11:56)

Det råder delade meningar om Jesus. En del av de religiösa ledarna vill helst se honom död. De har faktiskt gått ut med ordern att den som vet något om var Jesus håller till ska rapportera det till dem ”så att de ... [kan] gripa honom”. (Johannes 11:57) De har redan tidigare försökt döda honom, strax efter att han uppväckte Lasarus. (Johannes 11:49–53) Så det är inte så konstigt att många är tveksamma till om han alls kommer att visa sig.

Jesus kommer till Betania på fredagen, ”sex dagar före påsken”. (Johannes 12:1) Judarna räknar sina dagar från solnedgång till solnedgång. Innan nästa dag börjar (den 8 nisan, som är en sabbat) har Jesus kommit fram. Han skulle inte ha rest från Jeriko på sabbaten, eftersom en sådan resa var förbjuden enligt den judiska lagen. Väl framme i Betania verkar det som att Jesus går hem till Lasarus igen.

Simon bor också i Betania. Han bjuder hem Jesus och hans vänner, däribland Lasarus, för att äta en måltid på lördagskvällen. Simon kallas ”den spetälske”, kanske för att Jesus tidigare botat honom från spetälska. Marta börjar som vanligt ta hand om gästerna. Men Maria visar Jesus särskild uppmärksamhet, fast den här gången är det inte alla som uppskattar det.

Maria öppnar ett alabasterkärl, eller en liten flaska, som innehåller ”ett pund väldoftande olja, äkta och mycket dyrbar nardus”. (Johannes 12:3) Den här exklusiva oljan är värd 300 denarer, vilket motsvarar en hel årslön. Maria häller oljan över Jesus huvud och fötter, och sedan torkar hon fötterna med sitt hår. Den goda doften sprider sig i hela huset.

Lärjungarna blir arga och utbrister: ”Vilket slöseri med väldoftande olja!” (Markus 14:4) Judas Iskariot håller med: ”Varför sålde man inte den här oljan för 300 denarer och gav pengarna till de fattiga?” (Johannes 12:5) Men han bryr sig egentligen inte om de fattiga, han brukar nämligen stjäla från lärjungarnas gemensamma kassa.

Jesus försvarar Maria och säger: ”Varför kritiserar ni henne? Hon har ju gjort en god gärning mot mig. De fattiga finns alltid hos er, men jag kommer inte alltid att finnas hos er. När hon hällde den väldoftande oljan över mig, så gjorde hon det som förberedelse för min begravning. Jag säger er att överallt i världen där de goda nyheterna förkunnas ska också den här kvinnans goda gärning berättas till minne av henne.” (Matteus 26:10–13)

Jesus har bara varit i Betania drygt en dag, men ryktet om var han finns sprider sig snabbt. Många kommer till Simons hus, inte bara för att träffa Jesus, utan också för att se Lasarus ”som han hade uppväckt från döden”. (Johannes 12:9) De främsta prästerna tänker att Lasarus är anledningen till varför så många tror på Jesus. Så de börjar rådgöra om att kunna döda både Jesus och Lasarus. De främsta prästerna är verkligen rakt igenom onda!