JUDEEN

[Judẹen] Av hebr.; betyder ”tillhörande Juda”.

Ett område i Palestina. Man känner inte till exakt var Judeens gränser gick, men det verkar ha omfattat ett område som var 80 km från öster till väster och 50 km från norr till söder. I norr gränsade det till Samarien och i söder till Idumeen. Döda havet och Jordandalen utgjorde den östra gränsen. När Judeen innefattade idumeiskt område verkar den södra gränsen ha sträckt sig från en plats söder om Gaza i väster till Masada i öster.

I Matteus 19:1 berättas det att Jesus lämnade Galileen och kom till ”Judeens gränsområden på andra sidan Jordan”. Det kan betyda att Jesus lämnade Galileen, tog sig över Jordan och gick söderut för att gå in i Judeen via Pereen.

Herodes den store var ”kung i Judeen” när Johannes döparen och Jesus föddes. (Lu 1:5) Han hade blivit insatt som kung i Judeen av den romerska senaten. Hans område utvidgades längre fram, och vid sin död härskade han över Judeen, Galileen, Samarien, Idumeen, Pereen och andra områden. Herodes den stores son Arkelaus ärvde styret över Judeen, Samarien och Idumeen. (Jfr Mt 2:22, 23.) När Arkelaus blev landsförvisad kom Judeen att lyda under romerska ståthållare som hade Caesarea som residensstad. Bortsett från den korta tid som Herodes Agrippa I var kung över Palestina (Apg 12:1) styrdes Judeen av romerska ståthållare fram till judarnas uppror år 66.

Vid slutet av det första århundradet f.v.t. föddes den utlovade Messias, Jesus, i Betlehem i Judeen, precis som det var förutsagt. (Mt 2:3–6; Lu 2:10, 11) Efter det att några österländska astrologer hade besökt familjen flydde Jesu adoptivfar, Josef, till Egypten med sin hustru och sin son, eftersom han i en dröm hade blivit varnad av en ängel att Herodes den store hade planer på att röja barnet ur vägen. Josef återvände inte till Judeen efter Herodes död utan bosatte sig i Nasaret i Galileen. Orsaken var att Herodes son Arkelaus nu härskade över Judeen och att Josef dessutom fick en gudomlig varning i en dröm. (Mt 2:7–23)

På våren år 29, när Johannes döparen började förbereda för Messias ankomst, var Judeen underställt den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. Många judar, däribland judéer, hörde Johannes predika i Judeens vildmark och blev döpta som en symbol för sinnesändring. (Mt 3:1–6; Lu 3:1–16) När Jesus mindre än åtta månader senare började sin tjänst fick invånarna i Judeen ytterligare tillfälle att helhjärtat vända om till Jehova. Under en period döpte Jesu lärjungar till och med fler än Johannes döparen. (Joh 3:22; 4:1–3) När Jesus gav sig av till Galileen följde stora folkskaror från Jerusalem och Judeen med honom och fick på så sätt nytta av hans tjänst där. (Mt 4:25; Mk 3:7; Lu 6:17) Utan tvivel väcktes judéernas intresse precis som galiléernas av det de såg Jesus göra i Jerusalem vid högtiden (påsken år 30). (Joh 4:45) Ryktet om Jesu underverk i Galileen, till exempel att han hade uppväckt den ende sonen till en änka i Nain, spred sig också i hela Judeen. (Lu 7:11–17)

Jesus mötte emellertid hårt motstånd från de religiösa ledarna i Judeen. De verkar ha haft större inflytande över judéerna än över galiléerna. Redan från och med påsken år 31 var det riskfyllt för Jesus att vara i Judeen. (Joh 5:1, 16–18; 7:1) Men han färdades ändå till Jerusalem för att vara med vid högtiderna och tog vara på tillfället att predika. (Joh 7:10–13, 25, 26, 32; 10:22–39) Det var troligen i Judeen, efter lövhyddohögtiden år 32, som Jesus sände ut de 70 lärjungarna att predika. (Lu 10:1–24) När Jesus senare fick höra att hans vän Lasarus hade dött bestämde han sig för att bege sig till Judeen trots att judéerna hade försökt stena honom. När han uppväckte Lasarus i Betania gav det de religiösa ledarna ännu en orsak att försöka få honom dödad. Några av dem sade: ”Om vi låter honom hållas så här, kommer de alla att sätta tro till honom, och romarna skall komma och ta bort både vår plats för tillbedjan och vår nation.” (Joh 11:5–8, 45–53)

Även om de synoptiska evangelierna i huvudsak skildrar Jesu tjänst i Galileen (troligen på grund av att det var fler som reagerade positivt på budskapet där) var det inte så att Jesus försummade Judeen. Det förstår vi av det hans fiender sade till Pilatus: ”Han hetsar upp folket genom att undervisa överallt i Judeen, ja med början från Galileen ända hit.” (Lu 23:5)

Också efter Kristi Jesu död och uppståndelse blev ett grundligt vittnesbörd avgivet i Jerusalem och Judeen. (Apg 1:8) På pingstdagen år 33 fanns det utan tvivel judéer bland de 3 000 som reagerade positivt på Petrus predikande och blev döpta. Den kristna församlingen i Jerusalem fortsatte sedan att växa. (Apg 2) Men den mötte också motstånd. (Apg 4:5–7, 15–17; 5:17, 18, 40; 6:8–12) Sedan den kristne lärjungen Stefanus hade stenats blev förföljelsen så svår att ”alla utom apostlarna skingrades över Judeens och Samariens områden”. (Apg 8:1) Men det hindrade inte verket utan ledde i stället till att det kristna budskapet fick större spridning, och det bildades tydligen nya församlingar både i Judeen och på andra platser. (Apg 8:4; Gal 1:22) Sedan en av förföljarna, Saul från Tarsos, hade blivit omvänd ”kom församlingen i hela Judeen och Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp; och eftersom den vandrade i fruktan för Jehova och i den heliga andens trösterika ro, fortsatte den att växa till”. (Apg 9:31) Den tidigare förföljaren, aposteln Paulus, predikade i Jerusalem och Judeen. (Apg 26:20) Till följd av Paulus och andras verksamhet bildades nya församlingar, och apostlarna och de äldste i församlingen i Jerusalem tjänade som en styrande krets för alla dessa församlingar. (Apg 15:1–33; Rom 15:30–32)

Många kristna judar som bodde i Judeen var tydligen fattiga. Det måste därför ha varit mycket uppmuntrande för dem att deras kristna bröder i andra delar av världen organiserade insamlingar och sände understöd till dem. (Apg 11:28–30; Rom 15:25–27; 1Kor 16:1–3; 2Kor 9:5, 7) Eftersom de kristna judarna i Judeen fortsatte sin trogna tjänst, blev de utsatta för omfattande förföljelse av sina icke-kristna landsmän. (1Th 2:14) När de romerska styrkorna under Cestius Gallus ledning år 66 drog sig tillbaka från Jerusalem, lydde dessa kristna Jesu profetiska ord genom att lämna Jerusalem och Judeen och fly till bergen, och de undkom därigenom den fruktansvärda ödeläggelsen av Jerusalem år 70. (Mt 24:15, 16; Mk 13:14; Lu 21:20, 21)