De kristna och världen av människor
”Fortsätt att vandra i vishet gentemot dem som är utanför.” — KOLOSSERNA 4:5.
1. Vad sade Jesus om sina efterföljare och världen?
I BÖN till sin himmelske Fader sade Jesus Kristus om sina efterföljare: ”Världen har hatat dem, därför att de inte är någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” Därefter tillade han: ”Jag begär inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall vaka över dem för den ondes skull.” (Johannes 17:14, 15) Men de kristna skulle inte vara fysiskt avskilda från världen genom att exempelvis vara isolerade i kloster. Kristus sände i stället ut dem ”i världen” för att vara vittnen om honom ”till jordens mest avlägsna del”. (Johannes 17:18; Apostlagärningarna 1:8) Kristus bad dock Gud att vaka över dem, eftersom Satan, ”den här världens härskare”, skulle framkalla hat mot dem för Kristi namns skull. — Johannes 12:31; Matteus 24:9.
2. a) Hur används ordet ”värld” i Bibeln? b) Vilken balanserad inställning visar Jehova mot världen?
2 I Bibeln betecknar ordet ”värld” (grekiska: kọ·smos) ofta det orättfärdiga mänskliga samhället, som ”befinner sig i den ondes våld”. (1 Johannes 5:19) Att de kristna rättar sig efter Jehovas normer och lyder hans befallning att predika de goda nyheterna om Guds kungarike har ibland lett till svårigheter mellan dem och världen. (2 Timoteus 3:12; 1 Johannes 3:1, 13) Ordet kọ·smos används emellertid också i Bibeln med avseende på människosläktet i allmänhet. Jesus talade om världen i den bemärkelsen, när han sade: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv. Gud sände nämligen inte ut sin Son i världen för att han skulle döma världen, utan för att världen skulle bli räddad genom honom.” (Johannes 3:16, 17; 2 Korinthierna 5:19; 1 Johannes 4:14) Jehova har således, samtidigt som han hatar de ting som kännetecknar Satans onda ordning, visat sin kärlek till mänskligheten genom att sända sin Son till jorden för att rädda alla som skulle ”nå fram till sinnesändring”. (2 Petrus 3:9; Ordspråken 6:16–19) Jehovas balanserade inställning till världen bör tjäna till vägledning för hans tillbedjare.
Jesu exempel
3, 4. a) Vilken inställning hade Jesus till detta att styra? b) Hur betraktade Jesus världen av människor?
3 Kort före sin död sade Jesus till Pontius Pilatus: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen.” (Johannes 18:36) Jesus hade tidigare, i överensstämmelse med dessa ord, avslagit Satans erbjudande att ge honom myndighet över världens kungariken och vägrat att låta judarna göra honom till kung. (Lukas 4:5–8; Johannes 6:14, 15) Jesus visade dock stor kärlek till människovärlden. Aposteln Matteus berättar om ett exempel på detta: ”När han [Jesus] såg folkskarorna kände han medlidande med dem, därför att de var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde.” Av kärlek till människorna predikade han för dem i deras städer och byar och undervisade dem och botade sjuka och skröpliga. (Matteus 9:36) Han var också lyhörd för de människors fysiska behov som kom för att bli undervisade av honom. Vi läser: ”Jesus kallade till sig sina lärjungar och sade: ’Jag känner medlidande med folket, eftersom de redan har dröjt hos mig tre dagar och ingenting har att äta; och jag vill inte skicka i väg dem fastande. De kunde ju bli helt utmattade på vägen.’” (Matteus 15:32) Vilken kärleksfull omtanke!
4 Judarna hade djupt rotade fördomar mot samarierna, medan Jesus däremot talade länge med en samarisk kvinna och använde två dagar till att vittna grundligt i en samarisk stad. (Johannes 4:5–42) Även om Gud hade sänt Jesus till ”de förlorade fåren av Israels hus”, hjälpte Jesus ibland också andra, icke-judar, som gav uttryck åt tro. (Matteus 8:5–13; 15:21–28) Ja, Jesus visade att det går att inte vara ”någon del av världen” och samtidigt visa kärlek till världen av människor. Visar vi också medkänsla med människor där vi bor, arbetar och handlar? Visar vi intresse för deras väl, inte bara för deras andliga behov, utan också för andra behov de kan ha, om vi rimligtvis kan hjälpa dem? Det gjorde Jesus, och han öppnade därigenom vägen för att undervisa människor om Guds kungarike. Det är sant att vi inte kan utföra bokstavliga underverk som Jesus kunde. Men en vänlig handling kan så att säga utföra underverk, när det gäller att bryta ner fördomar.
Paulus’ inställning till ”utomstående”
5, 6. Hur behandlade aposteln Paulus judar som var ”utomstående”?
5 I flera av sina brev nämner Paulus dem ”som är utanför” eller ”utomstående” och menar då icke-kristna — judar eller hedningar, dvs. icke-judar. (1 Korinthierna 5:12; 1 Thessalonikerna 4:12; 1 Timoteus 3:7) Hur behandlade han sådana personer? Han blev allt ”för alla slags människor” för att han ”i alla händelser” skulle kunna ”rädda några”. (1 Korinthierna 9:20–22) Det mönster han följde, när han kom till en stad, var att först gå och predika för de judar som hade slagit sig ner där. Hur gick han till väga? Taktfullt och respektfullt framförde han övertygande bibliska bevis för att Messias hade kommit, hade dött en offerdöd och hade uppväckts. — Apostlagärningarna 13:5, 14–16, 43; 17:1–3, 10.
6 Paulus använde således judarnas kunskap om Lagen och profeterna som utgångspunkt för att undervisa dem om Messias och om Guds kungarike. Och han lyckades övertyga en del av dem. (Apostlagärningarna 14:1; 17:4) Paulus visade, trots motståndet från judiska ledare, varm tillgivenhet för sina medjudar, när han skrev: ”Bröder, mitt hjärtas godvilja och min ödmjuka bön till Gud för dem [judarna] gäller verkligen deras räddning. Jag ger dem nämligen vittnesbörd att de har nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap.” — Romarna 10:1, 2.
Att hjälpa icke-judiska troende
7. Hur reagerade många proselyter för de goda nyheter som Paulus predikade?
7 Proselyter var icke-judar som hade omskurits och som levde enligt judendomen. Det fanns tydligen proselyter till judendomen i Rom, i Antiokia i Syrien, i Etiopien och i Antiokia i Pisidien, ja, i hela den judiska diasporan. (Apostlagärningarna 2:8–10; 6:5; 8:27; 13:14, 43; jämför Matteus 23:15.) Dessa proselyter var antagligen, till skillnad från många judiska styresmän, inte högmodiga, och de kunde inte heller stolt skryta med att de härstammade från Abraham. (Matteus 3:9; Johannes 8:33) De hade i stället lämnat dyrkan av hedniska gudar och hade ödmjukt vänt sig till Jehova och hade fått en viss kunskap om honom och hans lagar, och de delade också judarnas hopp om en kommande Messias. I sitt sökande efter sanningen hade de redan visat sig villiga att göra vissa förändringar i sin tro och livsstil, och många av dem var därför redo att som svar på aposteln Paulus’ predikande göra fler förändringar. (Apostlagärningarna 13:42, 43) En proselyt, som tidigare hade dyrkat hedniska gudar och som nu hade blivit kristen, var särskilt väl rustad att vittna för icke-judar som fortfarande dyrkade dessa gudar.
8, 9. a) Vilken grupp av icke-judar, förutom proselyter, kände sig dragna till den judiska religionen? b) Hur reagerade många oomskurna personer, som fruktade Gud, för de goda nyheterna?
8 Förutom omskurna proselyter kände sig också andra icke-judar dragna till den judiska religionen. Den förste av dessa icke-proselyter som blev kristen var Cornelius, som var ”en gudhängiven man, en som fruktade Gud”. (Apostlagärningarna 10:2) I sin kommentar till Apostlagärningarna skriver professor F. F. Bruce: ”Sådana icke-judar omtalas vanligtvis som sådana som ’fruktar Gud’, och även om detta inte är något fackuttryck, så passar det bra i sammanhanget. Det som gjorde att många icke-judar på den tiden — utan att de fördenskull var beredda att helt konvertera till judendomen (kravet på omskärelse var en stötesten särskilt för män) — kände sig dragna till judendomen var den enkla monoteistiska tillbedjan i de judiska synagogorna och de moralnormer som styrde det judiska levnadssättet. Somliga av dem gick i synagogan och blev tämligen förtrogna med de böner och skriftställen som de fick höra läsas upp i den grekiska översättningen.”
9 Aposteln Paulus träffade många som fruktade Gud, när han predikade i synagogorna i Mindre Asien och Grekland. I Antiokia i Pisidien riktade han sig till dem som hade församlats i synagogan med orden: ”Män, israeliter och ni andra som fruktar Gud.” (Apostlagärningarna 13:16, 26) Lukas skriver att efter det att Paulus hade predikat under tre sabbater i synagogan i Thessalonike blev ”några av dem [judarna] troende [kristna] och anslöt sig till Paulus och Silas, och det gjorde också en stor hop av de greker som dyrkade Gud och inte så få av de främsta kvinnorna”. (Apostlagärningarna 17:4) Några av dessa greker var antagligen oomskurna personer som fruktade Gud. Det finns mycket som tyder på att många sådana icke-judar hade anslutit sig till de judiska kolonierna.
Att predika bland ”icke troende”
10. Hur predikade Paulus för icke-judar som inte hade någon kunskap i Skrifterna, och med vilket resultat?
10 I de kristna grekiska skrifterna kan uttrycket ”icke troende” åsyfta människor i allmänhet utanför den kristna församlingen. Det åsyftar ofta hedningar. (Romarna 15:31; 1 Korinthierna 14:22, 23; 2 Korinthierna 4:4; 6:14) Många av de icke troende i Athen var kunniga i grekisk filosofi, men de hade ingen som helst kunskap i Skrifterna. Avskräckte detta Paulus från att vittna för dem? Nej, men han anpassade sitt sätt att tala till dem. Utan att direkt citera från de hebreiska skrifterna, vilka var okända för athenarna, lade han skickligt fram tankar från Bibeln. Han visade skickligt hur det fanns en viss likhet mellan Bibelns sanning och vissa tankar som hade uttryckts av de forntida stoiska poeterna. Han framförde också tanken att det finns en enda sann Gud för hela mänskligheten, en Gud som skulle döma i rättfärdighet genom en människa som hade dött och blivit uppväckt. Paulus predikade således taktfullt om Kristus för athenarna. Vad blev resultatet? Även om flertalet öppet drev gäck med honom eller var skeptiska, läser vi att ”några män slöt sig till honom och blev troende, bland vilka också var Dionysios, en medlem av Areopagens domstol, och en kvinna vid namn Damaris och andra jämte dem”. — Apostlagärningarna 17:18, 21–34.
11. Vad slags stad var Korinth, och vad blev resultatet av Paulus’ predikoverksamhet där?
11 Eftersom det fanns en rätt stor judisk koloni i Korinth, började Paulus sin tjänst där med att predika i synagogan. Men när judarna visade sig göra motstånd, gick Paulus till den icke-judiska befolkningen. (Apostlagärningarna 18:1–6) Och vilken befolkning! Korinth var en livlig, kosmopolitisk handelsstad, som var ökänd i hela den grekisk-romerska världen för sin omoraliskhet. Ja, att ”leva korinthiskt” betydde att leva omoraliskt. Det var dock efter det att judarna hade förkastat Paulus’ predikande som Kristus visade sig för honom och sade: ”Hys ingen fruktan, utan håll i med att tala ... ; ty jag har mycket folk i denna stad.” (Apostlagärningarna 18:9, 10) I överensstämmelse med Kristi ord bildade Paulus också en församling i Korinth, och det trots att somliga av dess medlemmar tidigare hade haft en ”korinthisk” livsstil. — 1 Korinthierna 6:9–11.
Att i våra dagar försöka rädda ”alla slags människor”
12, 13. a) Hur liknar vårt distrikt det som Paulus hade på sin tid? b) Vilken inställning bör vi visa på distrikt där kristenhetens trossamfund har varit etablerade länge eller där många är besvikna på den organiserade religionen?
12 Precis som under det första århundradet medför ”Guds oförtjänta omtanke” nu ”räddning åt alla slags människor”. (Titus 2:11) Vårt distrikt för att predika de goda nyheterna har nu utvidgats till att omfatta alla kontinenter och de flesta av öarna i havet. Och precis som Paulus på sin tid träffar vi nu också verkligen ”alla slags människor”. Några av oss predikar exempelvis i länder där kristenhetens kyrkor har varit etablerade i flera hundra år. Medlemmarna i dessa kyrkor kan, precis som judarna under det första århundradet, vara mycket bundna av religiösa traditioner. Men vi är glada över att kunna leta reda på dem som har ett gott hjärtetillstånd och att bygga vidare på den kunskap i Bibeln de kan ha. Vi talar inte nedlåtande till dem eller föraktar dem, inte ens om deras religiösa ledare ibland motstår och förföljer oss. Vi inser i stället att några av dem kan ha ”nitälskan för Gud”, även om de saknar exakt kunskap. I likhet med Jesus och Paulus visar vi verklig kärlek till människor, och vi har en stark önskan att de skall bli räddade. — Romarna 10:2.
13 I vårt predikande träffar vi ibland på personer som är besvikna på den organiserade religionen men som kanske fortfarande fruktar Gud, har en viss tro på Gud och försöker leva ett ordentligt liv. Bör vi inte bli glada, när vi i denna förvända och alltmer gudlösa generation träffar människor som har en viss tro på Gud? Är vi inte ivriga att få visa dem vägen till en tillbedjan som inte kännetecknas av skrymteri och osanning? — Filipperna 2:15.
14, 15. Hur har vi fått tillgång till ett stort fält att predika de goda nyheterna på?
14 I sin liknelse om dragnätet förutsade Jesus att distriktet för predikoarbetet skulle bli stort. (Matteus 13:47–49) I en förklaring till den liknelsen i Vakttornet för 15 juni 1992, sidan 20, hette det: ”Under århundradenas gång spelade ... medlemmar av kristenheten en nyckelroll i att översätta, skriva av och sprida Guds ord. Kyrkorna bildade eller understödde längre fram bibelsällskap, som översatte Bibeln till språk i fjärran länder. De sände också ut läkarmissionärer och lärare som gjorde ’riskristna’. Detta församlade stora mängder oduglig fisk, som inte hade Guds godkännande, men det gjorde det åtminstone möjligt för miljoner icke-kristna att komma i kontakt med Bibeln och en form av kristendom, även om den var fördärvad.”
15 I Sydamerika och Afrika, samt på några av öarna i havet, där kristenhetens proselytvärvning har varit särskilt framgångsrik, har vi nu funnit många ödmjuka människor, och vi kan fortfarande utföra mycket gott i dessa områden genom att ha en sådan positiv och kärleksfull inställning till dessa ödmjuka människor som Paulus hade till judiska proselyter. Bland dem som behöver vår hjälp finns också de miljontals människor som vi skulle kunna kalla ”sympatisörer” till Jehovas vittnen. De blir alltid glada, när vi kommer på besök. Några av dem har studerat Bibeln tillsammans med oss och har varit med vid våra möten, i synnerhet åminnelsen av Kristi död. Representerar inte dessa ett stort fält att predika de goda nyheterna om Guds kungarike på?
16, 17. a) Vad slags människor nalkas vi med de goda nyheterna? b) Hur efterliknar vi Paulus, när vi predikar för olika slag av människor?
16 Och hur är det då om vi träffar på människor — antingen i deras hemland eller som immigranter i västvärlden — med någon annan kulturell bakgrund än den i kristenheten? Eller hur är det med de miljontals människor som fullständigt har vänt religionen ryggen och har blivit ateister eller agnostiker eller med dem som med nästan religiös glöd lyssnar till modern filosofi eller den poppsykologi som publiceras i alla de böcker om självhjälp som finns i handeln? Bör vi undvika sådana personer och betrakta dem som hopplösa fall? Inte om vi efterliknar aposteln Paulus.
17 När Paulus predikade i Athen, gick han inte i den fällan att han debatterade filosofi med sina åhörare. Men han anpassade sitt resonemang till de människor som han talade till och framställde Bibelns sanningar på ett klart och logiskt sätt. Vi behöver inte heller bli experter på de människors religion eller filosofi som vi predikar för. Men för att kunna vittna effektivt och bli ”allt” ”för alla slags människor” anpassar vi vårt vittnande till de människor vi träffar på. (1 Korinthierna 9:22) I sitt brev till de kristna i Kolossai skrev Paulus: ”Fortsätt att vandra i vishet gentemot dem som är utanför, i det ni köper upp den lägliga tiden åt er. Låt ert tal alltid vara fyllt av ljuvt behag, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör ge svar åt var och en.” — Kolosserna 4:5, 6.
18. Vilket ansvar har vi, och vad bör vi aldrig glömma?
18 Må vi likt Jesus och aposteln Paulus visa kärlek till alla slags människor. Må vi i synnerhet anstränga oss för att dela med oss av de goda nyheterna åt andra. Men låt oss å andra sidan aldrig glömma det Jesus sade om sina lärjungar: ”De är inte någon del av världen.” (Johannes 17:16) Vad detta innebär för oss skall vi behandla vidare i följande artikel.
Som repetition
◻ Beskriv Jesu balanserade inställning till världen.
◻ Hur predikade aposteln Paulus för judar och proselyter?
◻ Hur talade Paulus till personer som fruktade Gud och till sådana som var icke troende?
◻ Hur kan vi bli ”allt” ”för alla slags människor” i vår predikoverksamhet?
[Bilder på sidan 10]
Genom att handla omtänksamt mot sina medmänniskor kan de kristna ofta bryta ner fördomar