ÖDMJUKHET

Det att vara fri från stolthet, högmod och arrogans. Ödmjukhet är ingen svaghet, utan ett sinnestillstånd som är välbehagligt för Jehova. Det är den sinnesinställning som hjälper en person att tålmodigt uthärda onda förhållanden utan att bli irriterad, förbittrad eller hämndlysten. Ödmjukhet är en egenskap som hör nära samman med mildhet. (Se MILDHET.)

Ett hebreiskt ord som återgetts med ”ödmjuk” (‛anạw) kommer från roten ‛anạh, som betyder ”vara nedtryckt (nedböjd, plågad)”, ”bli (för)ödmjukad”, ”bli undertryckt”. Substantiv avledda av den här roten återges med ”ödmjukhet”, ”betryck”, ”nöd” och liknande. Två andra hebreiska ord som har med ”ödmjukhet” att göra är kanạ‛ (ordagr.: ”undertrycka”, ”kuva [sig själv]”) och shafẹl (ordagr.: ”vara låg”, ”bli förnedrad”). I de kristna grekiska skrifterna är ordet tapeinofrosỵnē översatt med ”ödmjukhet” och ”ödmjukt sinne”. Det är bildat av orden tapeinọō, ”göra ringa (låg)”, och frēn, ”sinne”.

I Bibeln framhålls ödmjukhet som en egenskap som först och främst kommer till uttryck i en människas förhållande till Gud och därefter i förhållandet till hennes medmänniskor. Det sägs till exempel: ”De ödmjuka skall öka sin glädje i Jehova.” (Jes 29:19) Ödmjuka människor är läraktiga – Jehova Gud ”lär de ödmjuka sin väg” (Ps 25:9) – och de tar villigt emot tuktan från Gud, även om sådan för ögonblicket kan vara till bedrövelse (Heb 12:4–11). Ödmjukhet får människor att inte bli upptända av vrede, utan i stället vänta på att Jehova skall ingripa och ta bort det onda och orättfärdiga som orsakar lidande. (Ps 37:8–11) Sådana människor blir inte besvikna, eftersom Jehovas utvalde, den som är ”en kvist från Isais stubbe”, skall ge tillrättavisning med rättfärdighet ”till förmån för de ödmjuka på jorden”. (Jes 11:1–4)

Man kan uppodla ödmjukhet genom att meditera över sitt förhållande till Gud och sina medmänniskor, så som det beskrivs i Bibeln, och därefter tillämpa de principer som man har lärt sig. Ett hebreiskt ord, hithrappẹs, som återges med ”ödmjuka dig”, betyder ordagrant ”trampa (stampa) ner dig själv”. Det är ett passande uttryck för det handlingssätt som Ordspråksbokens vise skribent råder till: ”Min son, om du har gått i borgen för din medmänniska, ... om du har blivit snärjd genom din muns ord, ... har [du] råkat i din medmänniskas våld: Gå, ödmjuka dig [trampa (stampa) ner dig själv] och bestorma enträget din medmänniska. ... Befria dig.” (Ord 6:1–5) Med andra ord: Svälj stoltheten, erkänn ditt misstag, ställ allt till rätta och be om förlåtelse. Jesus uppmanade sina lärjungar att ödmjuka sig inför Gud likt ett barn och betjäna sina bröder i stället för att försöka få en framträdande ställning. (Mt 18:4; 23:12)

Man kan också lära sig ödmjukhet genom att gå igenom en svår situation som gör en ödmjuk. Jehova sade till israeliterna att han ödmjukade dem genom att låta dem vandra 40 år i vildmarken och sätta dem på prov, för att få veta vad som fanns i deras hjärta och för att de skulle lära sig att ”människan inte lever bara av bröd, utan av allt som utgår från Jehovas mun”. (5Mo 8:2, 3) Många av israeliterna drog utan tvivel nytta av den här smärtsamma erfarenheten och lärde sig ödmjukhet. (Jfr 3Mo 26:41; 2Kr 7:14; 12:6, 7.) Människor eller folkslag som vägrar att ödmjuka sig eller att ta emot ödmjukande tuktan blir förr eller senare förödmjukade. (Ord 15:32, 33; Jes 2:11; 5:15)

Behagar Gud. Ödmjukhet har stort värde i Jehovas ögon. Han är inte skyldig människorna någonting, men i sin oförtjänta omtanke är han redo att visa barmhärtighet och ynnest mot dem som ödmjukar sig inför honom. Sådana människor visar att de inte förlitar sig på sig själva eller har för höga tankar om sig själva, utan ser upp till Gud och önskar göra hans vilja. De kristna bibelskribenterna Jakob och Petrus skriver under inspiration: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (Jak 4:6; 1Pe 5:5)

Också de som tidigare har utövat mycket ont kan bli hörda av Jehova om de uppriktigt ödmjukar sig inför honom och bönfaller honom om barmhärtighet. Kung Manasse av Juda hade främjat avgudadyrkan i landet och därmed förlett Judas och Jerusalems invånare att ”göra mer ont än de nationer som Jehova hade förintat inför Israels söner”. Men sedan kungen i Assyrien med Jehovas tillåtelse hade fört Manasse i fångenskap ”ödmjukade [han] sig mycket inför sina förfäders Gud”. Berättelsen lyder vidare: ”Då han bad till honom, bönhörde han honom och hörde hans begäran om ynnest och lät honom vända tillbaka till Jerusalem, till sitt kungadöme. Då insåg Manasse att Jehova är den sanne Guden.” På så vis lärde sig Manasse ödmjukhet. (2Kr 33:9, 12, 13; jfr 1Ku 21:27–29.)

Nödvändigt för att få rätt vägledning. Den som ödmjukar sig inför Gud kan räkna med hans vägledning. Esra bar ett tungt ansvar när han skulle föra mer än 1 500 män, förutom präster, netinimtjänare, kvinnor och barn, tillbaka till Jerusalem från Babylon. De hade också med sig en stor mängd guld och silver till utsmyckning av templet i Jerusalem. De behövde beskydd under resan, men Esra ville inte be Persiens kung om militär eskort och på så sätt ge intryck av att de förlitade sig på mänsklig makt. Dessutom hade han tidigare sagt till kungen: ”Vår Guds hand är över alla dem som söker honom, till deras bästa.” Han utropade därför en fasta, så att folket kunde ödmjuka sig inför Jehova. De rådfrågade Gud, och han hörde deras bön och beskyddade dem från fientliga bakhåll på vägen, så att de kunde komma fram välbehållna trots den farofyllda resan. (Esr 8:1–14, 21–32) Profeten Daniel, som befann sig i landsflykt i Babylon, hade ödmjukat sig inför Gud i sitt sökande efter vägledning och förstånd, och han blev därför särskilt gynnad genom att Gud sände en ängel till honom med en syn. (Dan 10:12)

Ödmjukhet kommer att leda en person på den rätta vägen och medföra ära för honom, eftersom det är Gud som upphöjer och förnedrar. (Ps 75:7) ”Före fall är mannens hjärta högdraget, men ödmjukhet går före ära.” (Ord 18:12; 22:4) Det kommer att gå illa för den som högmodigt traktar efter ära, precis som i fallet med kung Ussia av Juda, som blev förmäten och bröt mot lagen genom att tillskansa sig prästernas uppgifter: ”Så snart han hade blivit stark blev hans hjärta så högmodigt att det ledde till fördärv. Han handlade trolöst mot Jehova, sin Gud, och gick in i Jehovas tempel för att bränna rökelse på rökelsealtaret.” När han blev ursinnig på prästerna för att de tillrättavisade honom blev han angripen av spetälska. (2Kr 26:16–21) Brist på ödmjukhet gjorde att Ussia vek av från den rätta vägen, och det blev hans fall.

Till hjälp i svåra situationer. Ödmjukhet kan vara till stor hjälp när det gäller att klara av motgångar. När man hamnar i en kritisk situation gör ödmjukheten att man kan hålla ut och fortsätta sin tjänst för Gud. Kung David gick igenom många svårigheter. Han jagades som fredlös av kung Saul. Men han klagade aldrig på Jehova Gud eller upphöjde sig över hans smorde. (1Sa 26:9, 11, 23) När han syndade mot Jehova genom att begå äktenskapsbrott med Batseba och blev strängt tillrättavisad av Guds profet Natan ödmjukade han sig inför Gud. (2Sa 12:9–23) En benjaminit vid namn Simei började senare offentligt nedkalla ont över David, och när Abisaj, en av Davids anförare, då ville döda honom därför att han var så respektlös mot kungen visade David ödmjukhet. Han svarade Abisaj: ”Se, min egen son, som har utgått från mitt inre, traktar efter min själ; och hur mycket mer nu en benjaminit! ... Kanske skall Jehova se det med sitt öga, och kanske skall Jehova vända hans förbannelse i dag till något gott för mig.” (2Sa 16:5–13) Längre fram företog David en folkräkning i strid med Jehovas vilja. Skildringen lyder: ”Men Davids hjärta slog honom, sedan han hade räknat folket, och David sade till Jehova: ’Jag har begått en svår synd genom det jag har gjort. ... Jag har handlat mycket dåraktigt.’” (2Sa 24:1, 10) David blev straffad, men han blev inte avsatt som kung; hans ödmjukhet bidrog mycket till att han kunde återfå Jehovas ynnest.

En av Guds egenskaper. Ödmjukhet är också en av Jehova Guds egenskaper. Det betyder inte att han är underlägsen eller underordnad någon. Hans ödmjukhet kommer till uttryck genom att han visar barmhärtighet mot ödmjuka syndare och stor medkänsla med dem. Att han över huvud taget befattar sig med syndiga människor och har gett sin Son som ett offer för dem är ett uttryck för hans ödmjukhet. Jehova Gud har tillåtit ondskan i omkring 6 000 år och låtit mänskligheten växa, trots att dess stamfar Adam syndade. I sin oförtjänta omtanke visade han således barmhärtighet mot Adams avkomlingar och gav dem möjligheten att uppnå evigt liv. (Rom 8:20, 21) I allt detta kommer Guds ödmjukhet, förutom många andra av hans goda egenskaper, till uttryck.

Kung David förstod att den här egenskapen låg till grund för den oförtjänta omtanke Jehova Gud visade honom, och han satte stort värde på den. Efter det att Jehova hade befriat honom ur hans fienders hand sjöng han: ”Du ger mig din räddnings sköld, och din ödmjukhet gör mig stor.” (2Sa 22:36; Ps 18:35) Även om Jehova sitter på sin upphöjda tron i himlarna kan det sägas om honom: ”Vem är som Jehova, vår Gud, han som bor i höjden? Han böjer sig ner för att se på himmel och jord. Den ringe reser han upp ur stoftet, den fattige lyfter han upp ur askgropen, för att låta honom sitta hos de förnäma, hos sitt folks förnäma.” (Ps 113:5–8)

Mose. Mose var ”en mycket ödmjuk man, den ödmjukaste av alla människor på jordens yta”, en som kunde ta kritik utan att bli förnärmad. (4Mo 12:3) Detta sades om Mose vid en tidpunkt då Mirjam och Aron knotade mot honom. Att de klagade på honom innebar i själva verket att de utan grund klagade på Jehova, och Jehova ingrep snabbt och tillrättavisade dem. (4Mo 12:1–15)

Några kommentatorer menar att det var obefogat självberöm från Moses sida när han skrev om sin egen ödmjukhet. Andra kritiker hävdar att uttalandet har tillfogats av någon annan i efterhand, medan åter andra ser det som ett vittnesbörd om att det inte är Mose som har skrivit Moseböckerna. Det heter emellertid i F. C. Cooks Commentary (bd 1, del 2, sid. 693) om dessa ord: ”När vi betraktar dem som ett uttalande av Mose, inte ’proprio motu [på eget initiativ]’, utan under ledning av den heliga anden, som var över honom (jfr xi. 17), vittnar de om en viss ’objektivitet’ som talar för att de är äkta och inspirerade. I såväl dessa ord som i de passager i vilka Mose minst lika tydligt berättar om sina egna fel (jfr xx. 12 f.; 2Mo iv. 24 f.; 5Mo i. 37) finns det en rättframhet som man finner hos en person som talar om sig själv men inte i egen sak (jfr Mt xi. 28, 29). Orden är infogade för att förklara varför Mose inte försökte försvara sig och varför Herren som en följd av detta ingrep så snart.”

Jesus Kristus. Jesus Kristus lade i dagen ödmjukhet genom att uthärda allt slags orättfärdig behandling utan att klaga. Han lät sig till och med föras som ett lamm till slaktningen utan att öppna munnen för att protestera. (Flp 2:5–8; Heb 12:2; Apg 8:32–35; Jes 53:7) Denne den större Mose framställde också sig själv som en mild och ödmjuk person. (Mt 11:28, 29, NV, SFB, 2000) Som det var förutsagt i Jesaja 61:1 blev han smord med Jehovas ande till att ”kungöra goda nyheter för de ödmjuka”. Efter att ha läst den här profetian i synagogan i sin hemstad Nasaret sade Jesus: ”I dag har detta skriftställe som ni just hörde blivit uppfyllt.” (Lu 4:16–21) Genom att sända sin älskade Son till jorden för att lära de ödmjuka om räddningen visade Gud dem en särskild ynnest. (Ps 149:4; Ord 3:34)

När Jesus Kristus var på jorden var han det främsta exemplet på en som var ödmjuk i sin tjänst för Gud. Kvällen före sin död band han en handduk om sig och tvättade och torkade fötterna på var och en av de 12 apostlarna, en uppgift som vanligtvis utfördes av tjänare eller slavar. (Joh 13:2–5, 12–17) Han hade sagt till sina lärjungar: ”Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” (Mt 23:12; Lu 14:11) Aposteln Petrus, som var närvarande den kvällen, kom ihåg det goda exempel som Jesus hade gett genom att leva i överensstämmelse med sina egna ord. Han förmanade längre fram sina medtroende: ”Bind alla om er med ödmjukhet mot varandra. ... Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så att han kan upphöja er när den rätta tiden är inne.” (1Pe 5:5, 6)

Aposteln Paulus uppmuntrar de kristna att ha samma sinnesinställning som Jesus Kristus. Han riktar uppmärksamheten på den höga ställning som Guds Son hade i sin föremänskliga tillvaro i himlen tillsammans med sin Fader, Jehova, och på hur han villigt utblottade sig själv, tog en slavs gestalt och framträdde i människors likhet. Paulus tillägger: ”Och därtill, när han till utseende och väsen befanns vara en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” Jesu egna ord om vilka belöningar ödmjukheten för med sig blir på ett kraftfullt sätt besannade i hans eget fall. Aposteln säger vidare: ”Just av den orsaken upphöjde Gud honom också till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över alla andra namn.” (Flp 2:5–11)

Än mer enastående är det att Kristus, som har denna upphöjda ställning i vilken han utövar ”all myndighet i himlen och på jorden” för att genomföra Guds vilja med avseende på jorden (Mt 28:18; 6:10), fortfarande kommer att visa samma ödmjukhet när de tusen åren är till ända. Det sägs i Bibeln: ”När allt har lagts under honom, då skall Sonen själv också underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt för alla.” (1Kor 15:28)

Jesus Kristus sade om sig själv: ”Jag är mild till sinnes och ödmjuk i hjärtat.” (Mt 11:29) När han trädde fram inför Jerusalems invånare som deras kung uppfyllde han den profetia som sade om honom: ”Se! Din kung kommer till dig. Han är rättfärdig, ja räddad – ödmjuk och ridande på en åsna, ja på ett fullvuxet djur, en åsninnas föl.” (Sak 9:9; Joh 12:12–16) I sin upphöjda himmelska ställning får han denna profetiska befallning när han drar ut mot Guds fiender: ”I din prakt – vinn seger; dra ut för sanningens och ödmjukhetens och rättfärdighetens sak.” (Ps 45:4) De som är ödmjuka kan därför glädja sig, även om de har blivit förtryckta och illa behandlade av de stolta och högmodiga. De kan hämta tröst i orden: ”Sök Jehova, alla ni ödmjuka på jorden, som har handlat efter hans rättsliga beslut. Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet. Sannolikt kan ni bli dolda på Jehovas vredes dag.” (Sef 2:3)

Innan Jerusalem blev ödelagt varnade Jehova de ödmjuka och tröstade dem med att han skulle ingripa till förmån för dem när hans rätta tid var inne. Han sade: ”Då skall jag avlägsna från din mitt dem som jublar högmodigt hos dig; och du skall aldrig mer vara högmodig på mitt heliga berg. Och jag skall lämna kvar i din mitt ett ödmjukt och ringa folk, och de skall ta sin tillflykt till Jehovas namn.” (Sef 3:11, 12) Ödmjukhet kommer att leda till räddning för många, som det står skrivet: ”Det ödmjuka folket skall du rädda, men dina ögon är emot de högmodiga; du förnedrar dem.” (2Sa 22:28) Detta är en försäkran om att kungen Jesus Kristus, som drar ut för sanningens och ödmjukhetens och rättfärdighetens sak, skall rädda sitt folk, som ödmjukar sig inför honom och inför hans Fader, Jehova.

De kristna måste utveckla ödmjukhet. Aposteln Paulus ger sina medkristna rådet att klä sig i den personlighet som ”ständigt förnyas efter bilden av honom som har skapat den”. Sedan tillägger han: ”Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.” (Kol 3:10, 12) Han hänvisar till Kristi fina exempel och förmanar dem att med ”ödmjukt sinne” sätta andra Guds tjänare högre än sig själva. (Flp 2:3) Han ger också den här uppmaningen: ”Var sinnade på samma sätt mot andra som mot er själva; fäst inte sinnet vid det som är högt, utan håll er till det som är ringa. Bli inte sådana som håller sig själva för kloka.” (Rom 12:16)

Det är i samma anda som han skriver till de kristna i staden Korinth: ”Fastän jag är oberoende av alla, har jag nämligen gjort mig till allas slav för att kunna vinna så många fler. Och så har jag för judarna blivit som en jude för att kunna vinna judar; för dem som är under lag har jag blivit som en under lag, fastän jag själv inte är under lag, för att kunna vinna dem som är under lag. För dem som är utan lag har jag blivit som en utan lag, fastän jag inte är utan Guds lag, utan är under Kristi lag, för att kunna vinna dem som är utan lag. För de svaga har jag blivit svag för att kunna vinna de svaga. För alla slags människor har jag blivit allt för att i alla händelser kunna rädda några.” (1Kor 9:19–22) Det krävs verklig ödmjukhet för att göra detta.

Bidrar till frid. Ödmjukhet bidrar till frid. Den som är ödmjuk strider inte med sina kristna bröder för det han betraktar som sina ”rättigheter”. Aposteln Paulus påpekade att även om han hade frihet att göra allt, skulle han bara göra det som byggde upp andra, och om en broders samvete blev oroat av något som han gjorde skulle han avstå från att göra det. (Rom 14:19–21; 1Kor 8:9–13; 10:23–33)

Det krävs också ödmjukhet att bevara friden genom att tillämpa Jesu råd att förlåta dem som har begått överträdelser mot oss. (Mt 6:12–15; 18:21, 22) Och om man har sårat någon sätter det ödmjukheten på prov att lyda budet att gå till den personen och erkänna sitt misstag och be om förlåtelse. (Mt 5:23, 24) Eller om den som har blivit sårad söker upp den som sårat honom, är det bara kärlek tillsammans med ödmjukhet som kan få denne att erkänna det orätta och rätta till det. (Mt 18:15; Lu 17:3; jfr 3Mo 6:1–7.) Men de resultat som sådan ödmjukhet ger i form av frid för den enskilde och för hela församlingen uppväger gott och väl känslan av förödmjukelse. En sådan ödmjuk handling leder också till att vederbörandes ödmjukhet utvecklas ytterligare och stärks.

Nödvändigt för enheten i församlingen. Ödmjukhet hjälper de kristna att vara nöjda med det de har och att bevara glädjen och jämvikten. Församlingsmedlemmarnas ömsesidiga beroende av varandra, som aposteln Paulus åskådliggör i det 12:e kapitlet i Första Korinthierna, kräver att man lyder, är ödmjuk och underordnar sig Guds organisatoriska anordningar. Till de manliga medlemmarna i församlingen sägs det att om de har som mål att bli tillsyningsmän så är det ett utmärkt arbete de önskar sig. Men det betonas också att de inte ärelystet bör sträva efter en ansvarsfull ställning eller uppgift i församlingen, till exempel som lärare, eftersom sådana ”skall få en strängare dom”. (Jak 3:1; 1Ti 3:1)

Alla, både män och kvinnor, bör vara lydiga mot dem som har ledningen och bör vänta på Jehova i förbindelse med förordnanden eller tilldelning av ansvar, eftersom det är från honom som en ”upphöjelse” kommer. (Ps 75:6, 7) Som några av Koras söner, som var leviter, sade: ”Jag står hellre vid tröskeln i min Guds hus än jag går omkring i ondskans tält.” (Ps 84:10) Sådan sann ödmjukhet tar tid att utveckla. I förbindelse med de krav som ställs på dem som skall förordnas som tillsyningsmän sägs det uttryckligen i Bibeln att man inte bör förordna en nyomvänd, ”för att han inte skall bli uppblåst av högmod och råka in under den dom som är avkunnad över Djävulen”. (1Ti 3:6)

Är till nytta. Den inbjudan som profeten Sefanja förmedlade är fortfarande aktuell: ”Sök Jehova, alla ni ödmjuka på jorden, som har handlat efter hans rättsliga beslut. Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet. Sannolikt kan ni bli dolda på Jehovas vredes dag.” (Sef 2:3) Och det finns fler storslagna löften som gäller de ödmjuka. Exempelvis: ”De ödmjuka skall ta jorden i besittning och få njuta av stor frid.” (Ps 37:11) I både andlig och bokstavlig bemärkelse skall de ödmjuka ”äta och bli mätta”. (Ps 22:26)

Till skillnad från de onda, som försöker vilseleda och tillintetgöra de ödmjuka (Am 2:7; 8:4), lyssnar Jehova till de ödmjuka och besvarar deras böner; de hoppas inte förgäves på Jehova (Ps 10:17; 9:18). Det är sant som ordspråket säger: ”Bättre vara ödmjuk i anden tillsammans med de saktmodiga än dela byte med dem som upphöjer sig själva.” (Ord 16:19)

Hycklad ödmjukhet. De kristna varnas för att låta sin ödmjukhet vara bara en fasad. Den som finner behag i hycklad ödmjukhet kan bli ”uppblåst utan egentlig orsak till följd av sitt köttsliga sinnelag”. Den som är verkligt ödmjuk tror inte att Guds kungarike, eller möjligheten att komma in i det, har något att göra med vad man äter eller dricker eller vad man avstår från att äta eller dricka. Bibeln visar att man kan äta eller dricka eller avstå från vissa saker av hälsoskäl eller på grund av samvetsbetänkligheter. Men om någon menar att ett gott förhållande till Gud beror på vad man intar eller avstår från när det gäller mat och dryck eller om man rör vid vissa ting eller om man firar vissa religiösa helgdagar eller inte, inser denne inte att hans handlingar ”visserligen [har] sken av vishet i en självvald form av gudsdyrkan och hycklad ödmjukhet, en skoningslös behandling av kroppen; men de har inget värde i kampen mot tillfredsställandet av köttet”. (Kol 2:18, 23; Rom 14:17; Gal 3:10, 11)

Hycklad ödmjukhet kan faktiskt leda till att man utvecklar högmod, för man kan börja tro att man är rättfärdig på grund av egen förtjänst. Man kanske tror att man gör det man skall, utan att inse att man inte kan bedra Jehova. Om man utvecklar högmod kommer man med tiden att tvingas ödmjuka sig på ett sätt som man inte finner behag i. Ett sådant förödmjukande skulle kunna leda till undergång (Ord 18:12; 29:23).