Jesuiterna — ”allt för alla människor”?

Från Vakna!:s korrespondent i Spanien

JESUITORDEN har aldrig sökt rykte för fördragsamhet. Den påvliga bulla varigenom Jesu sällskap stadfästes år 1540 bar rubriken ”Som stadga för den stridande kyrkan”.a Vid den tiden tycktes denna nya stridande orden vara skräddarsydd för att försvara katolicismen i de religiösa strider som utkämpades.

Även om Ignatius av Loyola uppmanade sina efterföljare att ”kämpa . . . under korsets baner”, instruerade han dem också att vara ”allt för alla människor”. Jesuiterna trodde att om de åtlydde det senare, kunde de bättre åstadkomma det tidigare; flexibilitet skulle vara nyckeln till att öppna många dörrar.

Det dröjde inte länge förrän anpassningsbara och lärda jesuiter blev efterfrågade som lärare, statsmän, hovmän och biktfäder. De kanske gick längre än Loyola hade avsett. Framgång på många områden, särskilt inom politiken, skänkte dem pengar och makt, men sådde också katastrofens säd.

År 1773 gav påven Clemens XIV efter för påtryckningar från Frankrike, Portugal och Spanien och upplöste jesuitorden ”för all evighet”. Vad var syftet? Att ”upprätta en verklig och varaktig fred inom kyrkan”. Genom sitt politiska inflytande hade jesuiterna blivit en belastning. Trots att detta påvliga beslut upphävdes 41 år senare, återfick jesuiterna aldrig på nytt sitt tidigare företräde.

Jesuiterna, som nu uppgår till omkring 23.000 världen runt, befinner sig fortfarande i centrum för katolska tvister, vare sig det gäller befrielseteologi, präster i politiken eller födelsekontroll. Deras nonkonformism har lett till påvligt misshag. År 1981 förbigick påven Johannes Paulus II den jesuitiska valproceduren för att installera sin egen man som deras ordensgeneral.

Under de senaste åren har påven i ökad omfattning vänt sig till anhängarna av Opus Deib som ett konservativt bålverk för sin kyrka. Men jesuiterna är inte någon vanlig katolsk orden. Varför har de alltid uppväckt så mycken kontrovers, även bland katoliker? Har de levt i överensstämmelse med sitt namn, Jesu sällskap? Vad är egentligen deras uppdrag?

Män med en mission

I början var det Loyolas avsikt att hans lilla följe skulle omvända människorna i det heliga landet. Men händelserna på 1500-talet ledde dem i en annan riktning. Den protestantiska schismen undergrävde katolska kyrkan, och de nya sjövägarna till Orienten och till de amerikanska kontinenterna höll på att öppnas. Därför valde jesuiterna en tvåfaldig mission — att bekämpa ”kätteri” inom kristenheten och att gå i spetsen för den icke-katolska världens omvändelse. Den uppgift de påtog sig var oerhörd, och de var få till antalet, och därför bestämde Loyola att varje jesuit skulle vara välutbildad.

Han fastställde de fyra jesuitlöftena, arbetade ut en serie andliga övningar för noviserna och formulerade förordningarna, det vill säga den jesuitiska lagen för uppförande. (Se ruta.) Absolut lydnad mot kyrkan var lösenordet. Francisco Xavier, en av Loyolas första efterföljare, sade: ”Jag skulle inte ens tro på evangelierna om kyrkan förbjöd dem.” Ingenting fick avhålla dem från att fullgöra sin mission. ”Kämpa för själarna varhelst ni finner dem och med varje medel som står till ert förfogande”, sade Loyola till sina män. Vilka medel var det som stod till deras förfogande?

Tillbakadrivning av den protestantiska flodvågen

Utbildning och bikt var jesuiternas förnämsta vapen för att bekämpa protestantismens växande makt. Nästan av en slump upptäckte de att deras nyligen upprättade kvalitetsskolor kunde inskärpa katolicismen i kungar och adelsmän mycket effektivare än någon predikokampanj. Och på 1500-talet var det adeln som hade makten att bestämma religionen i sina besittningar.c

Loyola själv konstaterade att ”det goda som orden kan uträtta för att främja den romerska saken beror mindre på predikande än på undervisning i våra kollegier”. I de jesuitiska elitskolorna undervisades och indoktrinerades många av de framtida europeiska härskare, vilka, sedan de väl kommit till makten, var benägna att undertrycka protestanterna. Denna första framgång förstärktes av ett dittills okänt sätt att bikta sig. Historikern Paul Johnson förklarar: ”I biktstolen hade jesuiterna och deras mäktiga botgörare ett förhållande som advokat och klient.” Det var ingenting att förvåna sig över att det nya tillvägagångssättet blev mycket populärt. Inom kort hade många europeiska monarker sina privata jesuitiska biktfäder, som excellerade i att vara allt för alla de inflytelserika människor de gav råd åt.

Jesuitiska biktfäder var eftergivna i moralfrågor men obevekliga när de hade att göra med ”kättare”. En jesuitisk biktfader åt den franske kungen Ludvig XV rekommenderade att kungen ”för anständighetens skull” skulle installera en dold trappa mellan sitt sovrum och sin älskarinnas. Å andra sidan blev hans farfar, Ludvig XIV, övertalad av sin jesuitiske biktfader att upphäva Nantesiska ediktet (en lag som beviljade de franska protestanterna, dvs. hugenotterna, begränsad religionsfrihet). Detta steg släppte loss en våg av terror mot hugenotterna, av vilka många blev massakrerade.

Paul Johnson konstaterar i sin bok A History of Christianity (En kristendomens historia): ”Framför allt blev jesuiterna vida omkring kända för uppfattningen att morallagen i viss mån kunde upphävas, när katolska intressen stod på spel. . . . Jesuiterna var ett slående fall, där en högt utbildad och starkt motiverad elit lät trycket från en religiös konflikt förvilla dess moralvärderingar.”

Trots — eller kanhända på grund av — sina ambivalenta samvetsbetänkligheter på moralens område spelade jesuiterna en huvudroll vid motreformationen. Bara 41 år efter ordens grundande skrev påven Gregorius XIII: ”För närvarande finns det inte något enstaka instrument format av Gud för utrotandet av kättarna som är mäktigare än er heliga orden.” Flexibilitet tillsammans med inflytande från högt uppsatta hade visat sig ge framgång i bekämpandet av ”kätteri”. Skulle detta också vinna konvertiter?

Jesuitisk anpassningsförmåga

I Orienten följde jesuiterna sin vana från Europa att inrikta sig på att omvända härskarna och följaktligen deras undersåtar. I strävan att nå detta mål följde de till ytterlighet Loyolas befallning att vara allt för alla människor. Roberto de Nobili, en till Indien utsänd jesuitmissionär under 1600-talet, levde som en högsta kastens braman i syfte att predika för den styrande klassen. För att undvika att stöta sig med andra bramaner räckte han mässoffrets helgade nattvardsbröd till de kastlösa, de oberörbara, medelst en pinne.

Matteo Ricci blev en inflytelserik medlem av det kinesiska hovet, huvudsakligen därför att han var en begåvad matematiker och astronom. Han höll sina religiösa trosuppfattningar för sig själv. Hans jesuitefterträdare vid Ming-hovet, Johann Adam Schall von Bell, inrättade till och med ett kanongjuteri och utbildade kinesiska trupper till att sköta kanonerna (vilka bar namn efter katolska ”helgon”). För att vinna konvertiter tillät jesuiterna de kinesiska katolikerna att fortsätta att utöva förfädersdyrkan, ett kontroversiellt beslut som påven till sist förkastade. Trots sådan anpassning, både i Indien och i Kina, blev härskarna inte övertygade.

I Sydamerika prövade man en kolonialtaktik. I okoloniserade områden i det inre upprättade jesuiterna självstyrande bosättningar, där guaraniindianer mer eller mindre styrdes av jesuitmissionärer. I gengäld fick de lära sig jordbruk, musik och religion. Dessa bosättningar, som på sin höjdpunkt omfattade 100.000 infödingar, upplöstes slutligen när de kom i konflikt med portugisiska och spanska kommersiella intressen. Trots att jesuiterna utbildade en här på 30.000 indianer, som utkämpade åtminstone ett fältslag mot portugiserna, förstördes bosättningarna år 1766, och jesuiterna utvisades.

Under århundradenas gång gjorde många enskilda jesuiter heroiska uppoffringar för att sprida det katolska budskapet vida omkring. Somliga torterades hemskt för sina ansträngningar, särskilt i Japan, där de hade en del framgång innan shogun förbjöd deras verksamhet.d

Fastän jesuiterna hade nitälskan och en uppoffringens anda, omintetgjordes deras ansträngningar att omvända världen huvudsakligen på grund av deras egna intriganta metoder.

Ett politiskt evangelium

Trots problem i det flydda tycks 1900-talets jesuiter ogärna vilja lämna politiken åt politikerna. Men i ett fall har man lagt märke till en helomvändning. Efter det att jesuiterna i flera hundra år har understött konservativa regeringar på högerkanten är det mycket troligare att jesuiten i våra dagar stöder en revolutionär sak, särskilt om han lever i ett utvecklingsland. Nicaragua är ett betecknande fall.

När sandinisterna fick makten i Nicaragua, räknade de med stöd från Fernando Cardenal och Álvaro Argüello, två framträdande jesuitiska präster som tog emot poster i regeringen. Argüello försvarade sin politiska post och påstod att ”om det finns någon i Nicaragua som inte vill ta del i revolutionen, är han i sanning inte kristen. För att vara kristen i våra dagar är det nödvändigt att också vara revolutionär.” Det är lätt att förstå att ett sådant politiskt evangelium stöter många uppriktiga människor.

En välkänd spansk filosof, Miguel de Unamuno y Jugo, kritiserade på 1930-talet jesuiternas inblandning i politiken som främmande för Jesu läror. Han skrev: ”Jesuiterna . . . kommer med den här gamla historien om Jesu Kristi sociala rike, och med den politiska uppfattningen önskar de syssla med politiska, ekonomiska och samhälleliga problem. . . . Kristus har ingenting att göra med socialism och inte heller med privategendom. . . . Han sade att hans rike inte var någon del av världen.”

På läroområdet har nutida jesuiter också en tendens till att vara revolutionära. En framträdande amerikansk jesuit, Michael Buckley, har offentligt kritiserat Vatikanens beslut beträffande kvinnliga präster. I El Salvador försvarar Jon Sobrino befrielseteologin och ”Marx’ inflytande på den teologiska begreppsuppfattningen”. År 1989 kände sig den jesuitiske ordensgeneralen tvungen att sända ett brev till alla jesuiter och befalla dem att avhålla sig från att kritisera Vatikanens beslut beträffande preventivmedel.

Kan man verkligen, med tanke på den jesuitiska meritlistan för det flydda och för det nuvarande, säga att de är ett Jesu sällskap?

Är de ett verkligt Jesu sällskap?

Jesus sade: ”Ni är mina vänner om ni gör vad jag nu befaller er.” (Johannes 15:14) En Jesu verklige vän och lärjunge är skyldig att ägna Gud och Kristus absolut lydnad, inte någon annan. (Apostlagärningarna 5:29) Att lyda människor i stället för Gud leder oundvikligen till missbruk och politiserande av Kristi budskap.

Jesuiterna vann utan tvivel några strider i sin kamp mot protestantismen. Men till vilken kostnad? Framgången berodde mer på politiskt intrigerande än på kärlek till nästan. Deras evangeliserande tjänade till att sprida ett evangeliebudskap förorenat av politiska uppfattningar och strävanden. Genom att inrikta sig på att omvända världen blev jesuiterna en del av den. Var detta vad Jesus önskade?

Jesus sade om sina sanna lärjungar: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:16) Det är sant att Paulus blev ”allt för alla människor”. (1 Korinthierna 9:22, Douay) Men detta betydde att han anpassade sitt budskap till sina åhörare, inte att han kompromissade med kristna principer för att göra konvertiter eller utöva politiskt inflytande.

Loyola avsåg att jesuiterna skulle framställa sig för världen som Jesu Kristi efterliknare, men den avbilden har blivit fläckad av politik och undanflykter. De har blivit ”allt för alla människor”, men de har inte gjort ”allt till Guds ära”. — 1 Korinthierna 10:31.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 12]

Hur någon görs till jesuit

De fyra löftena. Det finns tre inledande löften: fattigdom, kyskhet och lydnad. Efter 12 år avlägger jesuiten sitt fjärde löfte i det han samtycker till att ”lyda varje anvisning av påven i Rom”.

Andliga övningar är en handbok där riktlinjerna dras upp för ett fyraveckors meditationsprogram avsett att ingjuta i novisen en livslång hängivenhet för den jesuitiska saken.

Under första veckan föreställer sig deltagaren, med alla sina sinnen, pinorna i helvetet. I andra veckan måste han avgöra om han skall engagera sig som jesuit. Tredje veckan är ägnad åt bestämd meditation över Jesu lidande och död, och den avslutande veckan är reserverad åt att ”livligt föreställa sig” Kristi uppståndelse.

Anvisningar steg för steg tillhandahålls. I första veckan, till exempel, uppmanas novisen att ”känna lukten av röken, svavlet, den hemska stanken och fördärvet i helvetet” och att ”känna hur lågorna där får grepp om själen och förtär den”.

Förordningarna är Talmudlika regler och föreskrifter utarbetade av Ignatius av Loyola. Bland annat får jesuiten där veta hur han skall hålla händerna, hur han skall betrakta någon som utövar myndighet och varför han bör undvika att rynka på näsan.

Framför allt betonas i förordningarna jesuitens absoluta lydnad för sina överordnade: ”Den underordnade är som ett kadaver i händerna på sin överordnade.”

[Ruta/Bild på sidan 15]

Varför en jesuit blev ett av Jehovas vittnen

Det var medan jag arbetade i de fattiga församlingarna i Bolivia som jag började tvivla. Till att börja med tvivlade jag inte på kyrkan, utan på dess representanter. Varje månad måste jag till biskopen lämna en viss procent av kollekten och av betalningarna som jag fått för särskilda mässor, bröllop, begravningar osv. Eftersom min församling var fattig, blev biskopens del aldrig särskilt imponerande. Det sårade mig djupt då han öppnade kuvertet och sade med förakt: ”Är detta det ynkliga bidrag du kommer till mig med?” Han räknade tydligtvis inte med änkans ”två småmynt”. — Lukas 21:1—4, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning.

Men en annan faktor som oroade mig var hierarkins villighet att godta och tillåta hedniska uppfattningar och sedvänjor som var vanliga i trakten att utövas i samband med tillbedjan av Cristo de la Vera-Cruz (Kristus på det sanna korset), som var den bild vi hade i min församlingskyrka. I många fall var de ett klart och tydligt uttryck för demonisk fanatism. Dessutom var dryckenskap ofta förbundet med dessa religiösa fester, men ingen auktoritativ röst höjdes mot denna hedniska backusdyrkan.

Jag blev övertygad om att katolska kyrkan under århundradenas lopp hade avlägsnat sig från Bibelns sanningar och ersatt dem med mänskliga traditioner och med filosofi och att det inte bara var människor, som enskilda individer, som gjorde fel. Jag insåg att jag inte längre var katolik i hjärtat. — Berättat av Julio Iniesta García.e

[Fotnot]

[Bilder på sidan 11]

Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, och hans helgedom i Spanien

[Bild på sidan 13]

På grund av att jesuiterna var kända för politiskt intrigerande, blev de utdrivna ur Spanien år 1767