Ungdomar frågar
Varför kan jag inte få mer avskildhet?
Kära Sällskapet Vakttornet!
Jag är 12 år gammal. Varför kan jag inte få ha en avskild plats där jag kan dra mig undan? Mina föräldrar litar inte så mycket på mig att de låter mig ha egen TV i mitt rum. Jag vet att de bryr sig om mig, men något sådant kommer aldrig på fråga!
[Undertecknat] Keith
AVSKILDHET — tonåringar tycker ofta att de inte får det i tillräcklig grad. När 15- åriga Heather får brev eller telefonsamtal från sina kamrater, har hennes mor ett irriterande sätt att fråga ut henne om vad saken gäller. Även om Heather helt enkelt vill vara en stund för sig själv i sitt rum, händer det att hennes mor börja undra varför hon vill det.
Alison, som är tolv år, har ett annat problem. ”Mina föräldrar ger mig tillräcklig avskildhet, men min syster gör inte det. Vi har samma rum. Jag brukar ibland komma hem tidigt och sätta i gång med mina läxor, och så snart hon kommer in, börjar hon berätta för mig vad som har hänt i skolan. ... När det sedan blivit kväll och jag ännu håller på med mina läxor, kommer min syster och min bror ... utan vidare instörtande i rummet. De börjar rumstera om, och det är jag som blir tvungen att städa upp rummet.” — Listen to Us! (Lyssna på oss!), utgiven av Dorriet Kavanaugh.
Avskildhet innebär olika saker för olika människor, och individuella behov är olika. Somliga måste ha en stund för sig själva för att kunna koppla av. Andra vill helt enkelt ha en viss kontroll över sin tid och sina personliga ägodelar. Andra återigen vill ha avskildhet från närgångna syskon och klasskamrater och föräldrar som de betraktar som överdrivet nyfikna.
Hur förhåller det sig med dig? Känner du ibland att du har behov av lite ”andrum”, eller avskildhet, i ditt liv? I så fall är du inte ensam om det. Så här säger författarna till The Healthy Adolescent: A Parents’ Manual (Den friske tonåringen: En handbok för föräldrar): ”Tonåringar vill ha och behöver avskildhet.” Varför är då avskildhet så viktig för ungdomar? Och varför är det så ofta svårt att få sådan?
Behovet av avskildhet
Behovet av avskildhet är särskilt påtagligt när man är tonåring. Man håller på att bli vuxen, och därför är det bara naturligt att man vill ha ett visst mått av oberoende i förhållande till sina föräldrar. Enligt forskarna Jane Norman och Myron W. Harris är tonåringars krav på avskildhet ett sätt för dem att ”få känslomässig distans mellan sig själva och andra familjemedlemmar”.
Avskildhet fyller också ett antal grundläggande mänskliga behov. Enligt sociologen Albert Mehrabian kan korta stunder av avskildhet tjäna som ett skydd mot vardagslivets påfrestningar. Mehrabian hävdar att ”alltför lite avskildhet i grund och botten är en stressfaktor. Man blir oftare sjuk, man råkar ut för olyckor, man blir irriterad — man kommer inte överens med människor — och om situationen består, blir man deprimerad.”
Ja, till och med Guds Son sade vid ett tillfälle till sina lärjungar: ”’Kom med, ni själva, till ett ensligt ställe där vi kan vara för oss själva och vila er litet.’ Det var nämligen många som kom och gick, och de hade ingen ledig stund ens att äta ett mål mat.” (Markus 6:31) Vid det tillfället var avskildhet precis vad de behövde! De var naturligtvis vuxna. Men många ungdomar kan känna ett liknande behov. Ett exempel är Erika. När hon är upprörd, tycker hon att det är bäst att undvika att vara bland människor. ”De går mig på nerverna”, förklarar hon. ”Det är naturligt att vilja vara ensam vissa stunder. Man måste få vara ostörd, annars blir man spänd eller deprimerad.”
Undersökningar tyder på att lagom långa perioder av ensamhet har en välgörande inverkan. I boken Being Adolescent (Att vara tonåring) sägs det: ”Människor behöver vara ensamma för att kunna utveckla sin individualitet.” Den tillägger: ”Förutsatt att ensamheten hålls inom rimliga gränser — när andra inte är närvarande har man möjlighet att ordna sina tankar och att koncentrera sig bättre.” Författarens undersökning av 75 tonåringar uppenbarade att ungdomarna efter en stunds ensamhet förbättrade sin ”psykologiska status”. ”Förutom att tonåringarna är piggare, känner de sig avsevärt mycket mera gladlynta och starka strax efter en stunds avskildhet.”
Det är av intresse att bibeln nämner att patriarken Isak ”var ute och gick på fältet för att begrunda vid den tid då kvällen föll på”. (1 Moseboken 24:63, NW) Tunga förpliktelser skulle snart läggas på hans axlar. Sådana stunder i avskildhet hjälpte utan tvivel Isak att ordna sina tankar och koppla av.
Varför det är så svårt att få avskildhet
Tidskriften American Health: Fitness of Body and Mind (Amerikanska folkets hälsa: Kroppens och sinnets vigör) lade fram en rapport över de rön som gjorts av dr Lawrence Fisher, professor i psykiatri vid University of California, och där sades det: ”Tonåringar mår bättre, både känslomässigt och fysiskt, om de får ha ett lämpligt mått av avskildhet.” Varför är det då ofta så svårt att få det när man är ung?
Du håller kanske gärna med författarna till The Healthy Adolescent: A Parents’ Manual som säger: ”Det är viktigt för [tonåringar] att få ha sina egna ... personliga tankar, sin post, sina telefonsamtal och sina dagböcker i fred.” Men dina föräldrar har kanske en annan uppfattning och anser att de bör ha full kännedom om allt som sker i ditt liv.
Om dina föräldrar blir oroliga eller misstänksamma, när de lägger märke till att du tillbringar en hel del tid i ditt rum med dörren stängd, kanske de till och med gör intrång på den tid du tillbringar i ensamhet. Eller också vill de kanske i likhet med Keiths föräldrar, omnämnda i inledningen, noggrant övervaka vad du ser på TV eller vilka filmer du ser. Ibland tycker en del ungdomar att föräldrarnas intrång är överdrivet. ”När jag har en pojke hos mig”, klagade en 16-årig flicka för en kolumnist vid en dagstidning, ”tycker min mamma att det är förskräckligt om vi stänger dörren, när vi är i mitt rum. Hon ropar alltid i högan sky: ’Lämna dörren öppen!’ Det gör mig generad. ... Vi gör inte någonting.” Men hennes mor har rätt — att lämna dörren öppen är tillbörligt och ett bra skydd mot frestelsen att handla orätt.
Avskildheten kan också vara begränsad till följd av dina omständigheter. I många länder råder det bostadsbrist, och familjer bor sammanpackade i ett enda rum. Inte ens i rika länder har många familjer råd med att hålla varje barn med eget rum. Det skulle kunna lägga grunden till oräkneliga konflikter om bostadsutrymmet. ”Nu har jag inte ens eget rum längre”, säger en ung flicka, som plötsligt befann sig i en familj med fyra barn, när hennes mor hade gift om sig. ”Jag är tvungen att dela allting.”
Rättigheter och skyldigheter
Frågvisa föräldrar, närgångna syskon, påträngande styvsyskon, begränsat bostadsutrymme — allt det här kan vara verkliga källor till irritation för en tonåring som helt enkelt vill ha lite avskildhet. Något som emellertid är viktigare än personliga ”rättigheter” är gudagivna skyldigheter och förpliktelser.
Föräldrar har till exempel fått befallningen att ”uppfostra” sina barn. (Ordspråksboken 22:6, NW) Ibland innebär det att de måste begränsa din avskildhet. Av erfarenhet vet de att alltför mycket isolering kan vara ohälsosam och leda till att den som är ung blir försoffad, deprimerad eller självupptagen. Ordspråksboken 18:1 (NW) lyder: ”Den som isolerar sig söker sin egen själviska lystnad.” De vet också att ”oförnuft häftar vid barnets hjärta”. En ”ouppfostrad” ungdom utan riktlinjer eller tyglar skulle därför lätt kunna skada sig själv fysiskt, känslomässigt och andligt. (Ordspråksboken 22:15; 29:15) Det är därför inte så konstigt att dina föräldrar ser det som sin skyldighet att övervaka din avskildhet.
Även du har en viktig skyldighet. ”Hedra din far och din mor.” (Efesierna 6:2) Det innebär att du inte får vara upprorisk eller gå emot dina föräldrars önskningar, utan att du måste samarbeta med dem efter bästa förmåga. Men hur förhåller det sig om du tycker att de omgärdar dig med orimliga begränsningar? Om du är öppen, ärlig och fullständigt pålitlig, kommer det troligen att leda till att du inte längre hålls under så sträng uppsikt. På liknande sätt förhåller det sig med de problem som blir följden av att du måste samsas med syskon — det går ofta att vidta förnuftiga åtgärder för att förbättra situationen. En artikel i ett kommande nummer kommer att behandla en del av detta.
Under tiden kan du göra det bästa av din situation. Begränsningar i avskildheten är något som miljoner ungdomar får stå ut med. Försök att behandla din situation med lite humor och undvik att låta den gå dig på nerverna eller göra dig irriterad. Det skulle bara göra en svår situation värre. Och kom ihåg att tillbörlig uppsikt över din frihet av kärleksfulla föräldrar som bryr sig om dig är ett skydd och en välsignelse. Var tacksam för det.
[Bild på sidan 26]
Det är ofta svårt att finna avskildhet, när man delar rum med ett syskon