Bibelbok nr 49 — Efesierna

Skribent: Paulus

Platsen där den skrevs: Rom

Boken fullbordad: omkr. 60—61 v.t.

1. När och under vilka omständigheter skrev Paulus brevet till efesierna?

FÖRESTÄLL dig att du är i fängelse. Du är där därför att du är förföljd på grund av din nitiska verksamhet som kristen missionär. Vad skall du nu göra, när du inte längre kan resa omkring och besöka församlingarna för att styrka dem? Kan du inte skriva brev till dem som har blivit kristna genom ditt predikoarbete? Är det inte troligt att de undrar hur du har det och att de behöver uppmuntran? Naturligtvis gör de det! Så du börjar skriva. Du gör nu precis vad aposteln Paulus gjorde när han satt fängslad i Rom första gången, omkring år 59—61 v.t. Han hade vädjat till kejsaren, och fast han väntade på rättegång och stod under bevakning, hade han ändå frihet att utföra viss verksamhet. Paulus skrev sitt brev till efesierna från Rom, förmodligen år 60 eller 61 v.t., och sände det med Tykikos, som fick sällskap av Onesimos. — Ef. 6:21; Kol. 4:7—9.

2, 3. Vad är det som avgjort visar att Paulus har skrivit Efesierbrevet och som samtidigt visar att det är kanoniskt?

² I brevets allra första ord ger Paulus sig till känna som den som har skrivit brevet, och fyra gånger talar han om eller anspelar på sig själv som ”fången i Herren”. (Ef. 1:1; 3:1, 13; 4:1; 6:20) De invändningar som har framförts mot att Paulus skulle ha skrivit brevet har kunnat vederläggas. Papyrushandskriften Chester Beatty II (P⁴⁶), som antas vara från omkring år 200 v.t., innehåller 86 blad ur en kodex med Paulus’ brev. Bland dem finns brevet till efesierna, vilket visar att det på den tiden räknades med bland hans brev.

³ Tidiga kyrkliga författare bekräftar att Paulus har skrivit brevet och att det var riktat ”till efesierna”. Irenaeus, som levde på 100-talet v.t., hänsyftade till exempel på Efesierna 5:30 med följande ord: ”Som den salige Paulus säger i brevet till efesierna, nämligen att vi är lemmar av hans kropp.” Klemens av Alexandria, som levde under samma tidsperiod, citerade Efesierna 5:21, när han skrev: ”Därför skriver han också i brevet till efesierna så här: Underordna er varandra i gudsfruktan.” Origenes, som skrev under första hälften av 200-talet v.t., hänsyftade på Efesierna 1:4 med följande ord: ”Men också aposteln använder samma uttryckssätt i brevet till efesierna, när han säger: Som utvalde oss före världens grundläggning.”a Eusebios, en annan auktoritet i fråga om den tidiga kristna historien (omkr. 260—342 v.t.), tar med Efesierbrevet i Bibelns kanon, och de flesta andra av de tidiga kyrkliga författarna hänvisar till Efesierbrevet som en del av de inspirerade Skrifterna.b

4. Vad har fått somliga att tro att Efesierbrevet har varit adresserat till någon annan ort, men vad är det som pekar på att Efesos var dess bestämmelseort?

⁴ I Chester Beatty-papyren (P⁴⁶), liksom i Codex Vaticanus 1209 och Codex Sinaiticus, saknas orden ”i Efesos” i kapitel 1, vers 1, och följaktligen framgår inte brevets bestämmelseort av dessa handskrifter. Både denna omständighet och det förhållandet att brevet inte innehåller hälsningar till enskilda personer i Efesos (fast Paulus hade arbetat där i tre år) har fått somliga att förmoda att brevet kan ha varit adresserat till någon annan ort eller att det i varje fall kan ha varit en rundskrivelse till församlingarna i Mindre Asien, däribland församlingen i Efesos. De flesta andra handskrifter har emellertid med orden ”i Efesos”, och som vi här förut har påpekat, erkändes brevet av de tidiga kyrkliga författarna som ett brev till efesierna.

5. Vad var Efesos känt för på Paulus’ tid?

⁵ Några bakgrundsfakta kan hjälpa oss att förstå syftet med det här brevet. I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen var Efesos känt för sin trolldom, magi, astrologi och dyrkan av fruktbarhetsgudinnan Artemis.c Runt om gudinnans staty hade man uppfört ett praktfullt tempel som ansågs vara ett av den forntida världens sju underverk. Utgrävningar som företogs på platsen på 1800-talet har visat att templet var byggt på en plattform som var omkring 73 meter bred och 127 meter lång. Själva templet var omkring 50 meter brett och 105 meter långt. Det hade 100 marmorkolonner som var omkring 17 meter höga. Taket var täckt med stora vita marmorplattor. Det sägs att guld användes i stället för murbruk när marmorblocken sammanfogades. Templet lockade turister från hela världen, och vid högtiderna brukade hundratusentals besökare strömma in i staden. Silversmederna i Efesos drev en inbringande affärsrörelse genom att sälja små Artemistempel av silver som souvenirer till pilgrimer.

6. Hur omfattande var Paulus’ verksamhet i Efesos?

⁶ Paulus hade på sin andra missionsresa gjort ett kort uppehåll i Efesos för att predika, och han hade sedan lämnat kvar Aquila och Priscilla där för att de skulle fortsätta arbetet. (Apg. 18:18—21) Han kom tillbaka dit på sin tredje missionsresa och stannade i omkring tre år och predikade för många och undervisade dem om ”Vägen”. (Apg. 19:8—10; 20:31) Paulus arbetade hårt medan han var i Efesos. I sin bok Daily Life in Bible Times skriver A. E. Bailey: ”Paulus hade för vana att arbeta med sitt hantverk från soluppgången till klockan 11 (Apg. 20:34, 35), då Tyrannos hade slutat sin undervisning; därefter, mellan klockan 11 och 16, predikade han i föreläsningssalen och höll möten med sina medhjälpare, ... och slutligen förkunnade han evangelium från hus till hus från klockan 16 till sena kvällen. (Apg. 20:20, 21, 31) Man undrar när han fick tid att äta och sova.” — 1943, sidan 308.

7. Vad blev följden av Paulus’ nitiska predikande?

⁷ Under detta nitiska predikoarbete avslöjade Paulus bruket av bilder och beläten i gudsdyrkan. Detta väckte vrede hos dem som tillverkade och sålde sådana bilder, till exempel silversmeden Demetrios, och till följd av det tumult som uppstod måste Paulus till slut lämna staden. — Apg. 19:23—20:1.

8. I vilket avseende innehöll Paulus’ brev till efesierna verkligen ord i rätt tid?

⁸ Medan Paulus nu är i fängelse tänker han på de problem som församlingen i Efesos har att brottas med i den staden, där de lever i skuggan av det imponerande Artemistemplet och är omgivna av avgudadyrkare. Dessa smorda kristna behövde helt visst den välvalda illustration som Paulus nu framställer för dem, när han säger att de utgör ”ett heligt tempel”, som Jehova bebor genom sin ande. (Ef. 2:21) Den ”heliga hemlighet” som uppenbarades för efesierna om Guds förvaltning (dvs. hans sätt att handha angelägenheterna i sitt hushåll), ja, denna förvaltning som är Guds medel till att genom Jesus Kristus återställa enhet och frid, var utan tvivel en källa till stor inspiration och tröst för dem. (1:9, 10) Paulus betonar judars och icke-judars samhörighet och gemenskap i Kristus. Han uppmanar dem att bevara enheten, att vara ett. Allt detta hjälper oss att förstå syftet med det här brevet och värdet av det, och det pekar också entydigt på att brevet är inspirerat av Gud.

BREVETS INNEHÅLL

9. Hur har Gud låtit sin kärlek överflöda, och vad ber Paulus om?

⁹ Guds uppsåt: att åstadkomma enhet genom Kristus (1:1—2:22). Aposteln Paulus sänder hälsningar till de kristna i Efesos. Gud må vara välsignad för sin härliga oförtjänta omtanke. Detta har att göra med att Gud har utvalt dem till att vara i gemenskap med Jesus Kristus, med vars hjälp de har frigörelsen genom lösen medelst hans blod. Vidare har Gud låtit sin kärlek överflöda gentemot dem genom att låta sin viljas heliga hemlighet göras känd. Han har nämligen gjort det till sitt uppsåt att upprätta en förvaltning för ”att sammanfatta allt igen i Kristus”, i vars gemenskap de också angavs som arvingar. (1:10) Som ett förskott på detta har de blivit märkta med helig ande som med ett sigill. Paulus ber om att de skall bli fast övertygade om det hopp som de har blivit kallade till och inse att Gud kommer att bruka samma kraft gentemot dem som han använde när han uppväckte Kristus och när han satte honom högt över varje regering och myndighet och gjorde honom till huvud över allting åt församlingen.

10. Hur har efesierna blivit ”medborgare tillsammans med de heliga”?

¹⁰ På grund av sin rika barmhärtighet och sin stora kärlek har Gud gjort dem levande, fast de var döda i sina överträdelser och synder, och har satt dem tillsammans ”i det himmelska i gemenskap med Kristus Jesus”. (2:6) Detta kommer alltsammans av oförtjänt omtanke och tro och är inte ett resultat av deras egna gärningar. Kristus är deras frid, och han har brutit ner muren, Lagen med dess bud, som hade skilt folk av nationerna från judarna. Nu har båda folken tillträde till Fadern genom Kristus. Därför är efesierna inte längre utlänningar eller främlingar, utan de är ”medborgare tillsammans med de heliga” och växer till ett heligt tempel där Jehova kan bo genom ande. — 2:19.

11. Vad är ”den heliga hemligheten”, och vad ber Paulus om på efesiernas vägnar?

¹¹ ”Den heliga hemligheten om Kristus” (3:1—21). Gud har nu för sina heliga apostlar och profeter uppenbarat ”den heliga hemligheten om Kristus”, ”nämligen att folk av nationerna skulle vara arvingar med oss och lemmar i kroppen med oss och ha del med oss i löftet i gemenskap med Kristus Jesus genom de goda nyheterna”. (3:4, 6) Enligt Guds oförtjänta omtanke har Paulus blivit en tjänare för dessa goda nyheter, för att han skulle förkunna om Kristi outgrundliga rikedom och låta folk se hur den heliga hemligheten förvaltas. Det är genom församlingen som Guds mångskiftande vishet görs känd. Paulus ber på grund av detta att de skall göras starka med kraft genom Guds ande för att de fullständigt må lära känna Kristi kärlek, som överträffar kunskapen, och inse att Gud ”kan göra mer än övernog utöver allt vad vi ber om eller föreställer oss”. — 3:20.

12. a) Hur bör de kristna vandra, och varför? b) Vilka gåvor har Kristus gett, och i vilket syfte? c) Vad inbegrips i att klä sig i ”den nya personligheten”?

¹² Om att klä sig i ”den nya personligheten” (4:1—5:20). De kristna bör vandra värdigt sin kallelse — med anspråkslöshet i sinnet, långmodighet och kärlek — och bevara fridens sammanhållande band. Det finns nämligen bara en enda ande, ett enda hopp, en enda tro och ”en enda Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i alla”. (4:6) Därför har Kristus, som är ”en enda Herre”, gett församlingen profeter, evangelieförkunnare, herdar och lärare, ”i avsikt att föra de heliga till rätta igen, för tjänsteverksamhet, för uppbyggande av Kristi kropp”. Vidare skriver Paulus: ”Låt oss ... , i det vi talar sanningen, genom kärlek växa upp i alla avseenden till honom som är huvudet, Kristus”, i likhet med en kropp som är harmoniskt sammanfogad och där alla kroppsdelar samarbetar. (4:5, 12, 15) Den gamla personligheten som kännetecknas av omoral, onyttiga tankar och okunnighet måste läggas bort; var och en skall förnyas i den kraft som påverkar hans sinne och klä sig i ”den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. Eftersom alla tillhör varandra, skall de tala sanning och skaffa bort vrede, stöld, ruttet tal och illvillig bitterhet, ja de skall inte bedröva Guds heliga ande. ”Men”, uppmanar Paulus, ”bli omtänksamma mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” — Ef. 4:24, 32.

13. Vad måste man göra för att bli en Guds efterliknare?

¹³ Alla bör bli Guds efterliknare. Otukt, orenhet och girighet bör inte ens nämnas bland dem, för de som utövar sådant har inte något arv i Guds kungarike. Paulus ger efesierna ytterligare förmaningar: ”Fortsätt att vandra som ljusets barn.” ”Ge ... noga akt på hur ni vandrar, ... i det ni köper upp den lägliga tiden åt er, eftersom dagarna är onda.” Ja, de måste fortsätta att ”uppfatta vad Jehovas vilja är” och i tacksamhet lovprisa Gud. — 5:8, 15—17.

14. Vilka ömsesidiga förpliktelser har äkta män och hustrur?

¹⁴ Tillbörligt underordnande; kristen krigföring (5:21—6:24). Hustrurna skall underordna sig sina män, alldeles som församlingen underordnar sig Kristus, och männen skall fortsätta att älska sina hustrur, ”alldeles som Kristus också älskade församlingen”. Likaså ”bör hustrun ha djup respekt för sin man”. — 5:25, 33.

15. Vilka råd ger Paulus till barn och föräldrar, slavar och herrar, och vad säger han om den kristnes vapenrustning?

¹⁵ Barnen skall leva i frid och endräkt tillsammans med sina föräldrar, vara lydiga och låta sig påverkas av fostran och tuktan som är i överensstämmelse med Guds vilja. Slavar och herrar skall också uppföra sig så att de behagar Gud, för han som är allas Herre ”är i himlarna, och hos honom finns ingen partiskhet”. Slutligen uppmanas alla att fortsätta att ”vinna kraft i Herren och i hans styrkas makt” och att ta på den fullständiga vapenrustningen från Gud, så att de kan stå fasta mot Djävulen. ”Ta framför allt upp trons stora sköld” och ”andens svärd, det vill säga Guds ord”. De måste fortsätta att be och hålla sig vakna. Paulus ber dem att också be för honom, så att han med ett fritt och öppet tal kan ”bekantgöra de goda nyheternas heliga hemlighet”. — 6:9, 10, 16, 17, 19.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

16. På vilka frågor finns det praktiska svar i Efesierbrevet, och vad sägs det om den personlighet som behagar Gud?

¹⁶ Brevet till efesierna berör nästan varje sida av den kristnes liv. Med tanke på att problemen och brottsligheten i världen ständigt ökar, är Paulus’ sunda, praktiska råd till stor nytta för dem som önskar leva ett gudaktigt liv. Hur bör barn uppföra sig mot sina föräldrar och föräldrar mot sina barn? Vilka förpliktelser har en man mot sin hustru och en hustru mot sin man? Vad måste de enskilda medlemmarna i församlingen göra, så att de i kärlek kan bevara endräkten och den kristna renheten mitt i en ond värld? Paulus’ råd ger svar på alla dessa frågor, och han visar också vad som inbegrips i att ta på sig den nya kristna personligheten. Genom att studera Efesierbrevet kommer alla att kunna förstå vilket slags personlighet som behagar Gud, nämligen den som blir ”skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. — 4:24—32; 6:1—4; 5:3—5, 15—20, 22—33.

17. Vad visar Efesierbrevet beträffande ordningen i församlingen?

¹⁷ Brevet visar också vad syftet är med förordnanden och tilldelningen av uppgifter i församlingen, nämligen ”att föra de heliga till rätta igen, för tjänsteverksamhet, för uppbyggande av Kristi kropp”, så att mogenhet kan uppnås. Genom att helt och fullt understödja denna ordning i församlingen kan den kristne ”genom kärlek växa upp i alla avseenden till honom som är huvudet, Kristus”. — 4:12, 15.

18. Vad förklarar brevet tydligt om ”den heliga hemligheten” och ett andligt tempel?

¹⁸ Brevet till efesierna var till stor nytta för församlingen på den tiden genom att det gav de kristna klarare insikt i ”den heliga hemligheten om Kristus”. I brevet gjordes det mycket tydligt att inte bara troende judar, utan också ”folk av nationerna”, nu blev kallade till att vara ”arvingar ... och lemmar i kroppen ... och ha del ... i löftet i gemenskap med Kristus Jesus genom de goda nyheterna”. Skiljemuren, ”Lagen med dess bud”, som hade avskärmat folk av nationerna från judarna, hade blivit avlägsnad, och nu hade alla genom Kristi blod blivit medborgare tillsammans med de heliga och medlemmar av Guds hushåll. I slående kontrast till det hedniska Artemistemplet blev dessa i gemenskap med Kristus Jesus tillsammans uppbyggda till en plats där Gud kan bo genom ande — ”ett heligt tempel för Jehova”. — 3:4, 6; 2:15, 21.

19. Vilket hopp och vilken uppmuntran ger Efesierbrevet än i dag?

¹⁹ I förbindelse med Guds ”heliga hemlighet” talade Paulus också om ”en förvaltning ... , nämligen att sammanfatta allt igen i Kristus, det som är i himlarna [de som utvalts till att vara i det himmelska kungariket] och det som är på jorden [de som skall få leva i Guds kungarikes domän på jorden]”. Således framhålls Guds storslagna uppsåt att återställa frid och enhet. I detta sammanhang bad Paulus för efesierna, vars hjärtas ögon hade blivit upplysta, att de till fullo skulle fatta tag om det hopp som Gud hade kallat dem till och inse ”vad den härliga rikedom är som han har i beredskap som arv åt de heliga”. Dessa ord måste i hög grad ha uppmuntrat dem i deras hopp. Det inspirerade brevet till efesierna är också i vår tid mycket uppbyggande för församlingen, så att vi i allting kan ”uppfyllas med hela den fullhet som Gud ger”. — 1:9—11, 18; 3:19.

[Fotnoter]