Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 12: 100—476 v.t. — Sanningens ljus utsläcks

”Människor har upptäckt att det är mycket bekvämare att förvanska sanningen än att förbättra sig själva.” Charles Caleb Colton, engelsk prästman som levde på 1800-talet

FRÅN och med år 33 v.t., då romarriket lät döda kristendomens grundare, låg detta sjätte världsvälde i bibelns historia i ständig fejd med de kristna. Man satte dem i fängelse och lät somliga av dem bli sönderslitna av lejon. Men till och med när de hotades av en kvalfylld död som levande facklor i Neros trädgårdar fortsatte de kristna i Rom under det första århundradet att låta sitt andliga ljus lysa. (Matteus 5:14) Med tiden förändrades emellertid situationen.

”I början av 200-talet”, sägs det i boken From Christ to Constantine (Från Kristus till Konstantin), ”började kyrkan få en aktad ställning.” Men aktningsvärdheten hade sitt pris: ”allt lägre moralnormer”. Som det sägs i samma verk: ”Ett kristet levnadssätt betraktades inte längre som ett krav för den kristna tron.”

Evangeliets klara ljus var nu bara en flämtande låga. Och ”på 300-talet”, sägs det i boken Imperial Rome (Kejsartidens Rom), ”påstod kristna skribenter inte bara att det var möjligt att vara både kristen och romare, utan menade också att Roms långa historia i själva verket var början på den kristna eran. ... Tanken var att Rom hade fått sin makt genom gudomligt förordnande.”

En som delade denna uppfattning var den romerske kejsaren Konstantin den store. År 313 v.t. gjorde Konstantin kristendomen till en lagligen erkänd religion. Genom att förena kyrka och stat, insätta religiösa ledare på höga poster i statens tjänst och låta staten kontrollera religiösa angelägenheter gjorde Konstantin kristendomen en verklig otjänst.

Redan i början av 100-talet hade Ignatius, biskop i Antiokia, introducerat ett nytt sätt att leda de kristna församlingarna. I stället för att som tidigare ha en grupp äldste i varje församling infördes nu ett monarkiskt episkopat, där en enda ”präst” hade ansvaret för församlingen. Omkring hundra år senare utvidgade Cyprianus, som var biskop i Kartago, detta hierarkiska system till att omfatta en monarkisk hierarki bestående av sju grader, där biskopen innehade den högsta ställningen. Under sig hade han präster, diakoner, underdiakoner och andra grader. I Västerns kyrka lade man så småningom till en åttonde grad, medan man i Österns kyrka nöjde sig med en femgradig hierarki.

Vad blev resultatet av dessa organisatoriska förändringar, som skedde med statens goda minne? Boken Imperial Rome förklarar: ”Endast 80 år efter den sista stora förföljelsevågen mot de kristna började kyrkan själv avrätta kättare, och dess präster utövade nästan lika stor makt som kejsarna.” Detta var säkerligen inte vad Kristus menade när han sade att hans lärjungar inte skulle vara ”någon del av världen” och att de skulle segra över den, inte med våld, utan genom sin tro. — Johannes 16:33; 17:14; jämför 1 Johannes 5:4.

”Helgon” och grekiska gudar

Redan långt före Konstantins tid hade hedniska uppfattningar börjat besmitta den kristna religionen. Greklands mytiska gudar, som en gång hade utövat så stort inflytande på romarnas religion, hade också börjat påverka den kristna religionen. ”När Rom hade blivit ett imperium”, sägs det i boken Roman Mythology (Romersk mytologi), ”hade Jupiter sammansmält med den grekiske guden Zeus. ... Längre fram dyrkades Jupiter som Optimus Maximus, ’den bäste och störste’, en benämning som senare kom att överföras till kristendomen och som man finner på många monument.” The New Encyclopædia Britannica tillägger: ”Under den kristna eran levde grekiska hjältar och till och med gudomligheter kvar som helgon.”

Författaren M. A. Smith förklarar att detta ledde till att ”de många uppsättningarna gudar blandades ihop, och de regionala skillnaderna suddades ut. ... Människor började tro att de olika gudomligheterna i själva verket bara var olika namn på en enda stor kraft. ... Egyptiernas Isis, efesiernas Artemis och syriernas Astarte var egentligen samma sak. Grekernas Zeus, romarnas Jupiter, egyptiernas Amon-Re och till och med judarnas Jahve kunde åkallas som namn på denna enda stora gudamakt.”

Samtidigt som kristendomen i Rom gradvis sammansmälte med grekiskt och romerskt tänkande undergick den också förändringar på andra håll. I städerna Alexandria, Antiokia, Kartago och Edessa, som alla var teologiska lärdomscentra, uppstod olika religiösa skolor. Herbert Waddams, f. d. anglikansk domkyrkopräst i Canterbury, säger till exempel att den alexandrinska skolan var ”synnerligen influerad av Platons tankar” och att den lade allegorisk innebörd i de flesta uttalanden i ”Gamla testamentet”. Den antiokenska skolan utvecklade en mer bokstavstrogen och kritisk inställning till bibeln.

Dessa meningsskiljaktigheter kom så småningom att intensifieras på grund av långa avstånd, dåliga kommunikationer och språkliga missförstånd. Den främsta orsaken till den uppkomna situationen var emellertid de religiösa ledarnas oberoende anda och själviska ambitioner, vilket fick dem att förvanska sanningen för egen vinnings skull och därigenom utplåna sanningens ljus.

”Den ’kunskap’ som med orätt kallas så”

Redan under det första århundradet försökte somliga personer förvanska kristendomen genom falska religiösa läror, vilket fick Paulus att allvarligt uppmana Timoteus att vända sig bort ”från motsägelserna i den ’kunskap’ som med orätt kallas så”. (1 Timoteus 6:20, 21) Paulus kan här ha åsyftat en rörelse som kallades gnosticism. Den vann stor popularitet i början av det andra århundradet men hade tydligen börjat framträda redan under det första århundradet, möjligen på tillskyndan av en viss Simon Magus. Somliga auktoriteter hävdar att det kan vara samme Simon som nämns i bibeln i Apostlagärningarna 8:9.

Termen ”gnosticism” kommer från det grekiska ordet gnṓ·sis, som betyder ”kunskap”. Gnostikerna hävdade att frälsningen är beroende av en speciell, mystisk kunskap om djupa ting som är förborgade för vanliga kristna. De ansåg att de, genom att äga denna kunskap, var i stånd att undervisa om ”den inre sanning som uppenbarats av Jesus”, som The Encyclopedia of Religion uttrycker det.

Gnostikernas uppfattningar var hämtade från många olika källor. Från Babylon hade de anammat bruket att lägga en fördold innebörd i bibliska tal, vilka ansågs uppenbara mystiska sanningar. Gnostikerna lärde också att all materia är ond men att anden däremot är god. ”Detta är samma tankegångar”, säger den tyske författaren Karl Frick, ”som redan kommit till synes i den persiska dualismen och i kinesernas ’yin’ och ’yang’ i Fjärran Östern.” Den ”kristendom” som framträder i gnostikernas skrifter har definitivt sin grund i icke-kristna källor. Hur skulle den då kunna vara ”den inre sanning som uppenbarats av Jesus”?

Forskaren R. E. O. White betecknar gnosticismen som en kombination av ”filosofisk spekulation, vidskepelse, halvmagiska riter och ibland en fanatisk och till och med vidrig kult”. Andrew M. Greeley, verksam vid University of Arizona i USA, säger: ”Gnostikernas Jesus är ibland motsägelsefull, ibland obegriplig och ibland inte så lite kuslig.”

Förvrängda uppfattningar om Kristus

Gnostikerna var inte ensamma om att förvränga sanningen om Kristus. Nestorius, en patriark i Konstantinopel som levde i början av 400-talet, lärde tydligen att Kristus egentligen var två personer i en, den mänsklige Jesus och den gudomlige Guds Son. När Maria födde Kristus, födde hon endast människan, inte den gudomlige Sonen. Denna uppfattning skilde sig från monofysitismen (av ett grekiskt ord som betyder ”en natur”), som hävdade att föreningen mellan Gud och Sonen var oskiljbar och att Jesus, även om han hade två naturer, i verkligheten bara var en enda, helt och hållet Gud och samtidigt helt och hållet människa. Följaktligen måste Maria i själva verket ha fött Gud, inte bara människan Jesus.

Båda dessa teorier var förgreningar av en kontrovers som hade uppstått under det föregående seklet. Arius, en präst från Alexandria, hävdade att Kristus är underordnad Fadern. Han vägrade därför att använda termen homousios (varande av samma väsen) för att beskriva Kristi förhållande till Gud. Kyrkomötet i Nicaea förkastade hans uppfattning år 325 v.t. och fastslog att Jesus är ”av samma väsen som Fadern”. År 451 v.t. fastslog kyrkomötet i Chalkedon att Kristus är en inkarnation av Gud. Den babylonisk-egyptisk-grekiska uppfattningen om en treenig Gud hade nu trängt ut Kristi egen lära om att han och hans Fader är två skilda personer och på intet sätt jämlika. — Markus 13:32; Johannes 14:28.

Tertullianus (o. 160—o. 230 v.t.), medlem av den nordafrikanska kyrkan, var den som införde ordet ”trinitas”, en term som införlivades med kristet språkbruk någon gång före Arius’ födelse. Tertullianus, som var den förste teolog som huvudsakligen skrev på latin i stället för på grekiska, bistod i att lägga grunden till den västerländska teologin. Det gjorde också ”den helige” Augustinus, en annan nordafrikansk teolog som levde omkring 200 år senare. ”[Augustinus] anses allmänt ha varit fornkristendomens störste tänkare”, förklarar The New Encyclopædia Britannica. Men det som sedan sägs bör stämma varje uppriktig katolik och protestant till eftertanke: ”Hans personlighet var den smältdegel i vilken Nya testamentets religion på det mest fullständiga sätt sammansmälte med den grekiska filosofins platonska tradition; och den var också det medel varigenom resultatet av denna sammansmältning förmedlades till kristenheten, till medeltidens katolicism och renässansens protestantism.”

Katolicismen i kris

I slutet av 300-talet fullbordade kejsar Theodosius I det Konstantin hade påbörjat genom att göra katolicismen till statsreligion. Kort därefter delades det romerska riket, precis som Konstantin hade fruktat skulle ske. År 410 v.t. erövrades Rom av västgoterna, ett germanskt folk som länge hade oroat romarna, och år 476 v.t. störtade den germanske härföraren Odovakar den västromerske kejsaren och utropade sig själv till kung. Detta betydde slutet för det västromerska riket.

Hur skulle dessa nya förhållanden påverka katolicismen? Omkring år 500 v.t. påstods dess medlemmar uppgå till omkring 22 procent av världens befolkning. Men av dessa uppskattningsvis 43 miljoner personer hade de allra flesta blivit bedragna av religiösa ledare, som tyckte att det var bekvämare att förvanska sanningen än att ändra sig själva. Den sanna kristendomens ljus hade utsläckts. Men ut ur mörkret skulle något ”heligt” snart födas, vilket vi kommer att få se i nästa nummer.

[Ruta på sidan 26]

Några exempel på gnostikernas trosuppfattningar

Marcion (100-talet) trodde på två olika gudar, en ofullkomlig ”Gamla testamentets” Gud, som var underlägsen Jesus, och Jesu Fader, ”Nya testamentets” kärleksfulle och okände Gud. Tanken på en ”okänd gud är ett fundamentalt tema inom gnosticismen”, förklarar The Encyclopedia of Religion. Denne okände gud beskrivs som ”det högsta Intellektet, otillgängligt för mänskligt intellekt”. Skaparen av den materiella världen är däremot ingen absolut intelligens, utan underlägsen den högste Guden och kallas Demiurgen.

Montanus (100-talet) predikade om att Kristi andra ankomst var nära förestående och att det nya Jerusalem skulle upprättas i vad som motsvarar våra dagars Turkiet. Han var mer intresserad av frågor som rörde den kristnes vandel än av lärofrågor och försökte tydligen återinföra kristendomens ursprungliga värderingar. Rörelsen gick emellertid till ytterligheter och föll så småningom offer för den släpphänthet som den fördömde.

Valentinos (100-talet), grekisk poet och den mest framträdande gnostikern i historien, hävdade att även om Jesu andekropp passerade genom Maria, föddes den dock inte av henne. Orsaken till detta var att gnostikerna betraktade all materia som ond. Jesus kunde därför inte ha haft en materiell kropp, eftersom den i så fall också skulle ha varit ond. En riktning inom gnosticismen som kallades docetisterna lärde att allting som hade med Jesu mänskliga tillvaro att göra bara var en illusion. Detta inbegrep även hans död och uppståndelse.

Manes (200-talet) fick tillnamnet al-Bābilīyu, arabiska för ”babyloniern”, eftersom han kallade sig själv för ”Guds budbärare som kommit till Babylon”. Han försökte skapa en universell religion genom att sammansmälta olika element från kristendomen, buddismen och zoroastrismen.

[Bild på sidan 25]

Konstantin bidrog till att utsläcka sanningens ljus genom att sammansmälta kristendomen med hednisk tillbedjan