ONDSKA, ONT
Det som inte stämmer överens med Guds norm för vad som är rätt och riktigt i moraliskt avseende är ont, skadligt och värdelöst, och det vållar smärta, sorg, olycka och elände. Det hebreiska ord som i allmänhet återges med ”ond”, ra‛, täcker ett mycket brett betydelseområde och återges beroende på sammanhanget med ”ond”, ”dyster”, ”ful”, ”olycksbringande”, ”elakartad”, ”snål” och ”avundsjuk”. (1Mo 2:9; 40:7; 41:3; 2Mo 33:4; 5Mo 6:22; 28:35; Ord 23:6; 28:22) Ordet rashạ‛ (och besläktade ord) betecknar det som är ont, ondskefullt, ogudaktigt, gudlöst, i strid med Guds normer. (1Mo 18:23; 2Sa 22:22; 2Kr 20:35; Job 34:8; Ps 37:10; Jes 26:10) Verbet qalạl har innebörden ”nedkalla ont över”. (Se FÖRBANNELSE.)
På grekiska används ordet ponērọs och det besläktade ponērịa ofta om det som är ont i moraliskt avseende. (Mt 22:18; Mk 7:22; Lu 6:45; 11:39; Apg 3:26; Rom 1:29; 1Kor 5:8; Ef 6:12) Men ponērọs kan också användas om något som är ”dåligt” eller ”värdelöst” i fysiskt avseende, som då Jesus Kristus talade om ”värdelös frukt”. (Mt 7:17, 18) Ordet kan också beteckna något som är skadligt, och i Uppenbarelseboken 16:2 har det återgetts med ”plågsam” (Hd) och ”elakartad” (Gi, NV). Ett annat grekiskt ord, kakọs, är betydelsemässigt besläktat med ponērọs men har en något bredare innebörd. Det används 1) om det som är moraliskt ont och 2) om det som vållar skada eller olycka. Det har bland annat översatts med ”ond”, ”skadlig”, ”farlig” och ”orätt”. (Rom 7:19; 12:17; Kol 3:5; Tit 1:12; Heb 5:14)
Första gången ordet ra‛ används i Bibeln betecknar det motsatsen till det som är gott. Adam fick befallning att inte äta av trädet för kunskap om gott och ont (ra‛) och blev också varnad för de konsekvenser det skulle få att vara olydig. Det är därför tydligt att Gud fastställer normen för vad som är gott och vad som är ont; människan har inte rätt att göra detta oberoende av Gud. Adam överträdde Guds uttryckliga lag, men Jehova Gud kan inte hållas ansvarig för denna överträdelse, för ”med det som är ont [en form av kakọs] kan nämligen Gud inte prövas och prövar inte heller själv någon. Nej, var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär.” (Jak 1:13, 14; 1Mo 2:16, 17; 3:17–19)
Jehova orsakar inget ont. I en del bibelöversättningar sägs det att Jehova ”skapar det onda”. (Jes 45:7, Me) Men i det här sammanhanget översätts det hebreiska ordet ra‛ med rätta med ”olycka” (NV, SFB) eller ”ofärd” (2000, Svenskbibel). Den här versen förmedlar inte tanken på att Gud skulle skapa något ont eller moraliskt felaktigt. (5Mo 32:4; Ps 25:8) Det är stor skillnad mellan olycka och något som är moraliskt ont eller felaktigt. I det här sammanhanget och i liknande används ra‛ om att Gud använder olycka för att skipa rättvisa. Exempel på olyckor från Jehova är den stora översvämningen på Noas tid och de tio plågorna som drabbade Egypten. I båda fallen handlade det om att överträdare fick sitt rättmätiga straff. Ibland har Jehova i sin barmhärtighet avhållit sig från att verkställa sin rättfärdiga dom och avstått från att låta den tilltänkta olyckan drabba syndare, eftersom de har ändrat sinne och vänt om. (Jon 3:10) Och han varnar de onda för att de ska få möjlighet att ändra sitt handlingssätt och fortsätta leva. (Hes 33:11)
Hur man undviker det onda. Eftersom det är Jehova som fastställer normen för rätt och orätt, måste man lära känna denna norm grundligt för att kunna veta hur man bör handla. (Heb 5:14) Kärleken till pengar hör till det onda, det skadliga, som man måste undvika. (1Ti 6:10) Det är oförståndigt att vara bekymrad för det materiella, för, som Jesus sade, ”var dag har nog av sin egen uselhet [kakịa]”, dvs. de problem eller svårigheter som hör var dag till. (Mt 6:34) För att klä sig i den nya personligheten måste man bland annat bekämpa ”skadligt begär”. (Kol 3:5) Djävulen frestade Jesus med det som var ont, och på liknande sätt kan de kristna få uppleva att onda tankar dyker upp eller att de konfronteras med sådana tankar. För att inte förledas till att synda när detta sker bör en kristen följa Jesu exempel och genast avvisa det onda. (Jak 1:13–15; Mt 4:1–11; Flp 4:8) Även om en kristen, likt Paulus, på grund av mänsklig ofullkomlighet befinner sig i ständig konflikt med sitt fallna kött och kanske gör det onda som han inte vill utöva, får han aldrig ge efter för köttet, utan han måste fortsätta kämpa mot det. (Rom 7:21; 8:8) Det Jesus sade om den trogne slaven visar tydligt hur farligt det skulle vara att inte rätta sig efter Guds rättfärdiga krav. Denne slav skulle straffas med den största stränghet om han underlät att fullgöra det ansvar som han hade fått och gick så långt som till att slå sina medslavar. (Mt 24:48–51)
När kristna lider ont. Bibeln ger inte de kristna rätt att vålla andra ont eller att ge igen. Den ger rådet: ”Återgälda ingen med ont för ont.” ”Hämnas inte er själva. ... ’Min är hämnden; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” ”Låt dig inte övervinnas av det onda, utan övervinn ständigt det onda med det goda.” (Rom 12:17, 19, 21) Dessutom skall Guds tjänare i relativ bemärkelse underordna sig de världsliga regeringarna och aldrig bedriva det som är ont. Dessa regeringar, som representeras av myndighetspersoner som i större eller mindre utsträckning styrs av ett gudagivet samvete, griper in mot det som är ont enligt landets lag och gör med rätta bruk av sin myndighet att straffa överträdare. (Rom 13:3, 4) Om de missbrukar sin myndighet skall de vara ansvariga inför den högste Domaren. När en kristen lider ont för rättfärdighetens skull, har han förmånen att få vara med och förhärliga Guds heliga namn. (1Pe 4:16)
Varför har Gud tillåtit ondskan?
Satan, Djävulen, som fick den förste mannen och den första kvinnan, Adam och Eva, att göra uppror mot Gud, står i opposition mot Guds rättfärdighetsnorm och kallas därför mycket passande ”den onde”. (Mt 6:13; 13:19, 38; 1Jo 2:13, 14; 5:19) Genom det uppror som Satan anstiftade ifrågasattes det rättmätiga och rättfärdiga i Guds suveränitet, dvs. om Gud utövar sitt styre över sina skapelser på ett rättfärdigt sätt och till deras bästa. Att Adam och Eva också gjorde uppror väckte ytterligare en fråga: Skulle alla andra förnuftsbegåvade skapelser visa sig vara trolösa och illojala mot Gud om lydnad inte tycktes föra med sig några materiella fördelar? Satan antydde detta i sitt påstående angående den trogne Job då han sade: ”Hud för hud; en människa ger allt hon äger för sin själ. Men jag ber dig: Sträck för en gångs skull ut din hand och rör vid hans ben och hans kött och se om han inte kommer att förbanna dig rakt i ansiktet.” (Job 2:4, 5; se SUVERÄNITET.)
Det krävdes tid för att avgöra de stridsfrågor som hade väckts. Genom att låta de onda leva har Jehova Gud gett andra möjlighet att vara med och motbevisa Satans påstående, något som de kan göra genom att troget tjäna Gud under ogynnsamma förhållanden och prövningar. Att Gud har tillåtit det onda har också gett enskilda personer möjlighet att vända sig bort från ett orätt handlingssätt och frivilligt underordna sig Guds rättfärdiga lagar. (Jes 55:7; Hes 33:11) Att Jehova Gud har väntat med att tillintetgöra de onda medför alltså att de som är rättfärdigt sinnade kan bli skonade, eftersom de får tid på sig att visa honom sin kärlek och hängivenhet. (Rom 9:17–26)
Dessutom utnyttjar Jehova Gud omständigheterna så att de onda själva, utan att veta det, tjänar hans syfte. Även om de motarbetar honom kan han hålla tillbaka dem i den utsträckning som det är nödvändigt för att hans tjänare skall kunna bevara sin ostrafflighet, och han kan låta deras onda handlingar få hans rättfärdighet att framträda. (Rom 3:3–5, 23–26; 8:35–39; Ps 76:10) Den tanken kommer fram i Ordspråksboken 16:4: ”Jehova formar allt för det syfte han har, ja, också den gudlöse [rashạ‛] för den onda dagen.”
Ett exempel på detta är Egyptens farao, som Jehova genom Mose och Aron befallde att frige de israelitiska slavarna. Gud gjorde inte denne egyptiske härskare ond, men han lät honom leva och ledde också händelserna så att farao själv visade att han var ond och förtjänade att dö. Jehovas avsikt med detta framgår av 2 Moseboken 9:16: ”Av just detta skäl har jag låtit dig bestå: för att visa dig min makt och för att få mitt namn förkunnat över hela jorden.”
De tio plågorna, som drabbade Egypten och som nådde sin kulmen då farao och hans militärstyrkor tillintetgjordes i Röda havet, var en imponerande demonstration av Jehovas makt. (2Mo 7:14–12:30; Ps 78:43–51; 136:15) Nationerna runt omkring fortsatte att tala om detta i åratal efteråt, och Guds namn blev på så sätt förkunnat vitt och brett på jorden. (Jos 2:10, 11; 1Sa 4:8) Hade Jehova dödat farao omedelbart skulle denna storslagna demonstration av Guds makt till hans ära och till befrielse av hans folk inte ha varit möjlig.
Bibeln försäkrar att den tid skall komma då det inte längre finns någon ondska, för alla som motarbetar Skaparen kommer att tillintetgöras när hans avsikt med att tillåta det onda har uppnåtts. (2Pe 3:9–13; Upp 18:20–24; 19:11–20:3, 7–10)