Plötslig ödeläggelse! Hur har de drabbade klarat sig?

NÄR orkanen Hugo svepte över Guadeloupe lördagen den 16 september 1989, tycktes natten aldrig vilja ta slut. ”EN MARDRÖMSNATT” kallade man den. Därnäst var det Montserrats tur att hemsökas av de nära 65 sekundmeter starka vindarna. Mer än 20 personer dog på dessa karibiska öar.

Hugo fortsatte sedan sin framfart och gick illa åt öarna Saint Kitts och Nevis. Följande natt spred den död och förintelse på Saint Croix och Saint Thomas. Förödelsen på Saint Croix trotsade all beskrivning. Orkanen drog vidare och ödelade vid middagstid på måndagen nordöstra delen av Puerto Rico, i synnerhet de små öarna Vieques och Culebra strax utanför huvudön.

Hugo fick nu nya krafter när den for fram över öppet vatten och laddade upp för ännu en nattlig attack. Strax före midnatt på torsdagen störtade sig den rasande stormen in över South Carolina på den amerikanska östkusten, med vindar på över 60 sekundmeter. Den lämnade efter sig ett mer än 150 kilometer brett stråk av förödelse, som började söder om Charleston och sträckte sig förbi Myrtle Beach. Även över land behöll den sin förintande kraft i mer än 30 mil och vräkte omkull kraftledningsstolpar och grova ekar så långt inne i landet som i Charlotte i North Carolina.

Hundratusentals människor lämnade kustområdena och kom därför undan med livet i behåll när rasande vindar och fem meter höga vågor sopade bort många hus och förstörde hundratals andra. Bokstavligt talat tiotusentals bostadshus och andra byggnader skadades.

Förödelsen var obeskrivlig — båtar travade på varandra som leksaker, ända upp till sex på varandra, meterhögt med sand på gatorna, stora träd omkullvräkta över husen, tak med gapande hål, liksom uppfläkta av en jättes hand. ”Min son föder upp tuppar för försäljning”, berättade en kvinna. ”Han gjorde fast dem så att de inte skulle blåsa bort, och de flesta gjorde inte heller det. Men de har inte en fjäder kvar på kroppen.”

Tack vare att människor lyssnade till de varningar som gavs skördade stormen endast 26 dödsoffer i Förenta staterna och något fler på öarna i Karibiska havet. De ekonomiska förlusterna är å andra sidan ofantliga och belöper sig till åtskilliga miljarder dollar. Den amerikanska regeringen anslog omedelbart efter stormen 1,1 miljarder dollar i katastrofhjälp åt Hugos offer, den största summa som någonsin beviljats för sådana ändamål. Detta rekord kom emellertid snart att ställas i skuggan.

En mer överraskande ödeläggelse

Den 17 oktober, en månad efter det att Hugo kom in över land, skakades norra Kalifornien av en jordbävning som mätte 7,1 på Richterskalan. Broar rasade, byggnader störtade samman, och tusentals människor sprang skrikande ut ur sina hem eller blev lamslagna av skräck, när marken gungade och skakade i 15 sekunder eller ännu mer. Över hundra tusen bostadshus skadades, och flera hundra blev totalförstörda. En vecka efter skalvet kunde omkring tio tusen invånare i Santa Cruz’ omnejd fortfarande inte ta sig hem med bil på grund av att vägarna blockerats av jordskred.

Förlusten av liv och egendom skulle ha blivit ännu mycket större om husen inte varit byggda i enlighet med myndigheternas krav på jordbävningssäkra konstruktioner. Skalvet i Armenien år 1988 var till exempel inte lika kraftigt, men ändå dödades 25.000 personer. Men vid jordbävningen i Kalifornien omkom av allt att döma mindre än 70 personer, många av dem när den övre vägbanan på ett drygt kilometerlångt avsnitt av motorvägen Interstate 880 rasade och krossade bilarna på den undre vägbanan.

Aldrig tidigare i Amerikas historia har en naturkatastrof varit så kostsam. Veckan efter skalvet beviljade den amerikanska regeringen över tre miljarder dollar i katastrofhjälp. Återuppbyggnadsarbetet kommer emellertid att kosta mycket mer. Direktören för ett stort försäkringsbolag i Kalifornien gjorde en beräkning av de totala kostnaderna och sade att tio miljarder dollar ”låter rimligt”.

En påminnelse om människors viktigaste behov

Några dagar efter orkanen Hugos framfart var en man ute i sin trädgård i ett bostadsområde i Charleston. När en räddningsarbetare åkte förbi, frågade mannen: ”Har du ett glas vatten?” Det tog ett tag innan räddningsarbetaren fattade att människorna inte ens hade något vatten att dricka!

För mer än 1.900 år sedan framhöll aposteln Petrus vad människor mest av allt behöver i sådana svåra situationer. ”Slutet på allt har närmat sig”, sade han. ”Framför allt, ha intensiv kärlek till varandra.” (1 Petrus 4:7, 8) Hela den judiska tingens ordning stod inför sitt slut när Petrus skrev dessa ord. Slutet kom några år senare, år 70 v.t., då de romerska härarna ödelade Jerusalem. De kristna hade emellertid fått ett tecken i förväg, och de hörsammade det och flydde till bergen på andra sidan Jordan, i närheten av staden Pella. — Lukas 21:20—22.

Försök att föreställa dig hur situationen måste ha varit för dessa kristna, när kanske tusentals av dem anlände till denna bergstrakt. De hade av allt att döma varken husrum eller andra förnödenheter, utan var tvungna att uppföra provisoriska bostäder. De fick utstå umbäranden och vedermödor. (Matteus 24:16—20) Vad behövde de mest av allt under denna prövosamma tid? ”Intensiv kärlek till varandra”, sade Petrus. Ja, de måste hjälpa varandra att klara av situationen.

Kom en sådan anda av hjälpsamhet och kärlek till uttryck i samband med de ödeläggelser som nyligen vållades av orkanen Hugo och jordbävningen i Kalifornien?

Hjälpinsatser i samband med Hugo

De överlevande på ön Saint Croix omfamnade varandra av glädje och lättnad när orkanen dragit förbi, lyckliga över att vara vid liv. Snart hade massiva hjälpinsatser satts in för att ge de drabbade mat och husrum. Somliga försökte emellertid utnyttja de drabbades utsatta situation. Profithajar sålde sina varor till skandalösa priser. En påse is till exempel, som i vanliga fall kostar 79 cent, såldes för 10 dollar. Det förekom även plundring. Men sådana hjärtlösa handlingar överskuggades på det hela taget av många bevis på medmänsklighet och medkänsla. Särskilt anmärkningsvärd var den hjälpverksamhet som organiserades av Jehovas vittnen.

Redan före stormen besökte kristna äldste församlingsmedlemmar som bodde i mindre säkra hus och uppmanade dem att bege sig till mer välbyggda Rikets salar eller till dem av sina kristna bröder som hade säkrare hus. Medan Hugo drog förbi övernattade över 50 personer i Rikets sal i Summerville i South Carolina!

På Guadeloupe visade sig sådana förberedelser för stormen bli livsfrälsande. Enbart på denna ö förstördes 117 av vittnenas hus, och nära 300 blev svårt skadade. Dessutom fick åtta Rikets salar svåra skador, medan 14 andra fick lindriga skador.

Även om flera vittnen blev skadade, var det ingen som förlorade livet, varken på Guadeloupe eller någon annanstans i den karibiska övärlden. En vuxen son till ett Jehovas vittne omkom emellertid då han bokstavligt talat sögs upp av vinden när taket plötsligt blåste av huset.

Inte förrän tredje dagen efter stormen lyckades medkristna äntligen komma i telefonkontakt med sina bröder på Guadeloupe. Under tiden hade emellertid resande tillsyningsmän sammanträffat med avdelningskontorets personal på ön för att organisera arbetet och överblicka hjälpbehovet.

Snart hade vatten, livsmedel, kläder och andra förnödenheter frikostigt ställts till förfogande av mindre hårt drabbade vittnen. Vatten fanns också att tillgå på avdelningskontoret, och det var rörande att se hur bröder samlade ihop alla kärl som de kunde få tag i, fyllde dem och delade ut dem till behövande. Vittnen på Martinique var bland de första från andra länder som vidtog åtgärder för att hjälpa sina bröder på Guadeloupe.

Eftersom Guadeloupe står under fransk överhöghet, skickade Jehovas vittnen i Frankrike omedelbart en hjälpsändning med flyg till ön, bestående av plastpresenningar, nylonlinor och plastbehållare för vatten. Strax därefter skickade man i väg omkring 100 ton byggnadsmaterial till Guadeloupe, där det omedelbart distribuerades till behövande.

Också på Puerto Rico började vittnena genast organisera en hjälpaktion. Det första veckoslutet efter stormen begav sig hundratals vittnen från de delar av ön som undgått skador till ödelagda städer och byar för att hjälpa till med återuppbyggnadsarbetet. Två båtar lastade med livsmedel, byggnadsmaterial och omkring 40 vittnen begav sig i väg till den lilla ön Culebra. Radiostationen där uttryckte snart sin uppskattning av det återuppbyggnadsarbete som utfördes. Följande veckoslut skeppades 112 vittnen och sex ton byggnadsmaterial över till den lilla ön Vieques för ett liknande återuppbyggnadsarbete.

Inte förrän på fredagen, fem dagar efter stormen, kunde bröder från Puerto Rico hyra ett transportplan och frakta livsmedel och medicin till Saint Croix. En av bröderna rapporterar: ”Från luften såg hela ön ut som en soptipp. Hela byar var jämnade med marken. Sluttningarna var översållade med träbitar, metallstycken och annan bråte; det fanns inget spår av grönska, bara bruna trädstumpar och förbränt gräs som ryckts upp av stormbyar på närmare 90 meter per sekund.”

Efter att ha bildat sig en uppfattning om skadornas omfattning skickade vittnena dit omkring 75 ton byggnadsmaterial. Under oktober månad kom omkring 100 frivilliga från Puerto Rico och hjälpte bröderna på Saint Croix med återuppbyggnadsarbetet. En Rikets sal tjänade som nattkvarter. Varje arbetsdag inleddes med ett dryftande av en bibeltext, precis som vid Jehovas vittnens alla avdelningskontor. Kristna systrar från trakten tvättade, städade och lagade mat åt bröderna.

Sheila Williams hade sparat i åratal för att kunna bygga ett nytt hus och hade just flyttat in när orkanen Hugo förstörde det. När hon fick höra att hennes kristna bröder skulle komma från Puerto Rico för att hjälpa de drabbade, berättade hon detta för sina arbetskamrater. Men de sade: ”De kommer inte att göra något för att hjälpa dig. Du är svart, inte av spansk härkomst som de är.” Men till deras stora förvåning hade Sheila snart ett helt nytt hem!

En femårig flicka i Michigan i USA, som hade sett nyhetsrapporter om ödeläggelsen på Saint Croix, ville hjälpa dem som hade förlorat sina ägodelar. Hon frågade sin mamma om hon fick ge en av sina klänningar till en liten flicka, så att ”hon kan vara fin när hon går till Rikets sal”.

”Till min förvåning”, förklarade mamman, ”valde hon ut en av sina bästa klänningar.” Klänningen skickades i väg, och som framgår av bilden på sidan 18 blev en liten flicka på Saint Croix mycket förtjust över att få den.

När Hugo hade dragit fram över South Carolina på fredagsmorgonen den 22 september, tillsattes genast en kommitté för att organisera hjälparbetet. Kristna äldste i alla de dussintals församlingar som finns i det aktuella området kontaktades, och dessa tog i sin tur kontakt med alla församlingsmedlemmar. Lyckligtvis hade ingen skadats eller dödats, även om en del av vittnenas hem var totalförstörda och andra var illa tilltygade. En Rikets sal var svårt ramponerad, och andra hade också fått vissa skador.

Situationen såg särskilt dyster ut i och omkring Charleston, där tusentals träd hade blåst omkull, hundratals tak läckte och massor av hus var förstörda eller jämnade med marken. Det fanns inget dricksvatten, ingen elektricitet, inga kylmöjligheter och ingen bensin. Denna dystra bild förändrades emellertid snabbt.

På lördagsmorgonen, dagen efter stormen, hade många bröder från Charlestonområdet samlats och väntade på hjälp. Platstillsyningsmannen Ron Edling beskriver vad som hände när man till sist fick meddelande om att vittnen från andra platser var på väg dig. ”När vi kom ut, fick vi se en av de mest fantastiska syner vi någonsin sett. Det var en hel konvoj av fordon, och på vindrutan på den lastbil som låg i täten och på alla de andra lastbilarna i kolonnen fanns en skylt där det stod ’JW Hurricane Relief Crews’ (ung.: Jehovas vittnens hjälpaktion för orkanens offer).

Där fanns pickupar, personbilar och pickupar med släpvagnar och dessutom tiotusentals liter vatten. De hade också med sig motorsågar och över 1.000 liter bensin för att driva dem. Det var en syn som jag aldrig glömmer. När jag såg dem komma tänkte jag: ’Det här är ett av de finaste ögonblick jag någonsin varit med om i Guds organisation.’ Dessa bröder gav oss inte bara de förnödenheter som vi var i så stort behov av, utan gav oss också hopp. Jag är säker på att alla i det ögonblicket insåg vilket brödraskap vi har. Vi skulle ta oss ur det här, även om det skulle ta sin tid.”

Följande veckoslut kom så många som 400 Jehovas vittnen till platsen för att hjälpa till med återuppbyggnadsarbetet. Sammanlagt hjälpte man omkring 800 familjer, däribland många som inte är vittnen, att reparera taken på sina hus eller röja upp i trädgårdarna. Vid en hjälpstation utspisade bröderna nära 3.000 personer om dagen. Vittnena mottog och distribuerade sammanlagt över 230 ton livsmedel och 78 ton kläder, för att inte tala om allt byggnadsmaterial och andra förnödenheter. Söndagen den 8 oktober, bara 16 dagar efter orkanen, var alla Rikets salar så pass reparerade att alla församlingarna kunde återuppta sin vanliga mötesverksamhet.

Hjälpinsatser i samband med jordbävningen i Kalifornien

Den jordbävning som inträffade den 17 oktober hade sitt epicentrum cirka elva mil söder om San Francisco, omkring en och en halv mil nordost om Santa Cruz. I detta tättbefolkade område, där kortvariga jordskalv är vanligt förekommande, blev miljontals människor uppskrämda av ett skalv som aldrig tycktes ta slut, en jordbävning som varade i 15 sekunder eller ännu mer.

”Byggnaden svajade bokstavligt talat fram och tillbaka”, sade Ray Vaden, en kristen äldste i San Jose. ”Jag undrade om den skulle stå kvar. När jag tittade ut genom fönstret, såg jag att vägarna var igenkorkade av rusningstrafik. Klockan var fyra minuter över fem på eftermiddagen.

Så småningom kunde vi börja kontakta vännerna i vår församling. De vänner som vi inte kunde nå per telefon kom vi överens om att besöka i deras hem. Detta tog flera timmar på grund av trafikstockningarna. Vid halv niotiden hade vi fått veta att ingen var skadad, även om en hel del föremål gått sönder inne i många hus. Följande dag fick vi veta att några hus som tillhörde vänner i detta område var så illa skadade att de var tvungna att utrymma dem. De blev inkvarterade hos medvittnen.”

I närheten av Los Gatos höll en kristen syster just på att ta ett bad på övervåningen till sitt tvåvåningshus, när hela undervåningen plötsligt rasade ihop. Hon steg ur badkaret på bottenvåningen, fullständigt oskadd! Om hon hade befunnit sig på undervåningen, skulle hon med säkerhet ha blivit dödad.

Många vänner ville genast ha reda på vad de kunde göra för sina drabbade bröder. På torsdagen, två dagar efter jordbävningen, tillsattes en kommitté för att sörja för deras behov. På lördagen kom stora skåpbilar och andra fordon och levererade tält, sovsäckar, fotogenlyktor och fotogenkök, kläder, ficklampor, konserver, dricksvatten och så vidare. Bara på lördagsförmiddagen kom det in 41.000 dollar till hjälpfonden!

Vilken kontrast till den anda som somliga människor i världen lade i dagen! En man tog sig fram till en kvinna som satt fastklämd i sin bil under den instörtade vägbanan på motorvägen Interstate 880. Han lovade att inte göra henne något illa men tog sedan hennes ringar och andra smycken samt hennes portmonnä och försvann utan att hjälpa henne. Allt som allt dog mer än 40 personer när vägbanan rasade, bland dem Mary Washington, som var ett Jehovas vittne.

Jehovas vittnens byggnadskommitté i detta område hade snart gjort en överblick över skadornas omfattning. Två Rikets salar hade fått mindre skador, men många vittnens hem var så svårt ramponerade att de måste rivas. Den frivilliga arbetsstyrkan hjälpte till att sätta tillbaka åtskilliga stora husvagnar som ramlat ner från sina fundament och kunde dessutom reparera många hus som tillhörde vännerna och återuppbygga andra. Vännerna har skänkt hundratusentals dollar till detta arbete.

Allteftersom slutet för denna tingens ordning närmar sig kan vi, i uppfyllelse av Jesu profetia, räkna med att det kommer att inträffa ännu fler jordbävningar och andra katastrofer. (Matteus 24:3—8) De svårigheter som ligger framför oss kommer utan tvivel att bli ännu större än de som drabbade de första kristna i samband med Jerusalems förstöring. Den bibliska profetian har ännu större tyngd i våra dagar: ”Slutet på allt har närmat sig.” Vad är därför vårt största behov? ”Framför allt, ha intensiv kärlek till varandra.” (1 Petrus 4:7, 8) Det är verkligen hjärtevärmande att se att sådan kärlek kommer till uttryck inom Jehovas vittnens världsvida brödraskap!

[Kartor på sidan 15]

(För formaterad text, se publikationen)

KALIFORNIEN

Oakland

San Francisco

Los Gatos

Santa Cruz

[Karta] (För formaterad text, se publikationen)

USA

Charleston

Atlanten

Puerto Rico

Guadeloupe

[Bilder på sidorna 16, 17]

Till höger: South Carolinas kust efter Hugos framfart

[Bildkälla]

Maxie Roberts/Med benäget tillstånd av Columbiatidningen THE STATE

Nedan: Bilar travade ovanpå varandra framför en skola

[Bildkälla]

Maxie Roberts/Med benäget tillstånd av Columbiatidningen THE STATE

Nederst: Jehovas vittnens räddningsmanskap hjälper till med uppröjnings- och återuppbyggnadsarbetet

[Bilder på sidan 18]

Till vänster: En flicka på Saint Croix iförd en klänning som skänkts av en femåring i Michigan som ville vara med och hjälpa till

Nedan: Jehovas vittnen på Guadeloupe sorterar en hjälpsändning med livsmedel

Nedan till vänster: Sheila Williams tillsammans med en av de frivilliga arbetare som hjälpte till att bygga upp hennes demolerade hus

[Bilder på sidan 21]

Ovan: Övre vägbanan på motorvägen Interstate 880 rasade och störtade ner på den undre vägbanan

Till vänster: Raim Manor på övervåningen till sitt hus som plötsligt blev bottenvåning