HIMLEN

Det hebreiska ordet shamạjim (alltid i plural), som återges med ”himmel”, verkar innehålla tanken på något som är högt eller upphöjt. (Ps 103:11; Ord 25:3; Jes 55:9) Ordet shạchaq har en annan grundbetydelse, men används ofta i samma betydelse som shamạjim. Etymologin för det grekiska ordet för himmel (ouranọs) är oklar.

Den fysiska himlen. Grundspråkens ord för ”himmel” omfattar den fysiska himlen i sin helhet. Sammanhanget visar för det mesta vilken del av den fysiska himlen som avses.

Jordens atmosfär. ”Himlen” kan beteckna den del av jordens atmosfär där det bildas dagg och rimfrost (1Mo 27:28; Job 38:29), där fåglarna flyger (5Mo 4:17; Ord 30:19; Mt 6:26), där vindarna blåser (Ps 78:26), där blixtarna ljungar (Lu 17:24) och där molnen svävar och ger ifrån sig regn, snö eller hagel (Jos 10:11; 1Ku 18:45; Jes 55:10; Apg 14:17). Ibland avses också den synliga ”himlen”, himlavalvet. (Mt 16:1–3; Apg 1:10, 11)

Atmosfären motsvarar den ”öppna rymd [hebr.: raqịa‛]” som skapades under den andra skapelseperioden enligt beskrivningen i 1 Moseboken 1:6–8. Av allt att döma är det den ”himlen” som åsyftas i 1 Moseboken 2:4 och i 2 Moseboken 20:11 och 31:17, där det talas om att Gud skapade ”himlen och jorden”. (Se ÖPPEN RYMD.)

När atmosfären, den öppna rymden, skapades, blev vattnet på jordytan skilt från vattnet ovanför den öppna rymden. Detta förklarar varför det sägs om den stora översvämningen på Noas tid: ”Det vidsträckta djupets alla källor [bröts] upp, och himlens dammluckor öppnades.” (1Mo 7:11; jfr Ord 8:27, 28.) Uppenbarligen forsade vattnet som var ovanför den öppna rymden ner som genom dammluckor och i form av regn. När den enorma reservoaren var tömd, stängdes ”himlens dammluckor” bildligt talat. (1Mo 8:2)

Jehova varnade israeliterna och sade att om de inte lydde hans bud skulle himlen bli som koppar och jorden som järn, och damm och stoft skulle regna ner över landet. Utan tvivel menas det att himlen under en sådan torka skulle anta en kopparröd färg, eftersom den ökade mängden stoft i atmosfären skulle sprida det blå ljuset så mycket att det röda ljuset dominerade, precis som den nedgående solen ser ut att vara röd på grund av att solstrålarna då måste passera genom en större del av atmosfären. (5Mo 28:23, 24; jfr 1Ku 8:35.)

Världsrymden. Den fysiska himlen innefattar förutom jordens atmosfär också världsrymden med dess himlakroppar, ”himlens hela här” – solen, månen och stjärnorna. (5Mo 4:19; Jes 13:10; 1Kor 15:40, 41; Heb 11:12) Bibelns första vers beskriver skapandet av denna stjärnbeströdda himmel, vilket ägde rum innan jorden gjordes beboelig för människan. (1Mo 1:1) Som Guds ”fingrars verk” vittnar både denna himmel och atmosfären om hans härlighet. (Ps 8:3; 19:1–6) De ”stadgar” som Jehova har fastställt för himlen styr alla himlakroppar. Trots all modern utrustning och kunskap i avancerad matematik kan astronomerna ännu inte förstå de här stadgarna fullt ut. (Job 38:33; Jer 33:25) Deras rön bekräftar emellertid hur omöjligt det är för människan att mäta himlen och räkna stjärnorna. (Jer 31:37; 33:22; se STJÄRNA.) Ändå känner Gud till stjärnornas antal och kallar dem alla vid namn. (Ps 147:4; Jes 40:26)

”Midhimlen” och ”himlens yttersta ände”. Uttrycket ”midhimlen” (grek.: mesourạnēma) avser den del av atmosfären där fåglarna flyger. (Upp 8:13; 14:6; 19:17) Samma sak gäller det hebreiska uttrycket ”himlarnas hjärta” (5Mo 4:11, not) och uttrycket ”mellan jorden och himlen”. (1Kr 21:16; 2Sa 18:9) När det sägs att de som angriper Babylon kommer från ”himlens yttersta ände”, menas av allt att döma att de kommer från den avlägsna horisonten, där himmel och jord ser ut att mötas och där solen ser ut att gå upp och gå ner. (Jes 13:5; jfr Ps 19:4–6.) Uttrycket ”himlens fyra hörn” betecknar av allt att döma de fyra väderstrecken och därmed hela jorden. (Jer 49:36; jfr Dan 8:8; 11:4; Mt 24:31; Mk 13:27.) När det sägs att Jehova ser ”allt under himlen”, omfattar det allt på hela jorden, eftersom himlen omger jorden på alla sidor. (Job 28:24)

Skyarna. Ett annat hebreiskt ord, shạchaq, betecknar ”skyarna” eller molnen. (5Mo 33:26; Ord 3:20; Jes 45:8) Det används också om det synliga blå himlavalvet på dagen och om den stjärnbeströdda natthimlen. (Ps 89:37) I de flesta fall åsyftar skribenten helt enkelt något som är högt ovanför människan. (Ps 57:10; 108:4) Detta ord innehåller tanken på något som är finfördelat eller pulvriserat (2Sa 22:43), som det ”tunna lager stoft” som nämns i Jesaja 40:15. Det är en passande benämning, eftersom moln bildas när varm luft stiger upp från marken och avkyls till den så kallade daggpunkten, då vattenångan kondenserar och bildar små molndroppar. (Jfr Job 36:27, 28; se MOLN.) En annan sak som stämmer bra med grundbetydelsen är att solljuset bryts av stoftpartiklar och molekyler av vattenånga, syre, kväve och koldioxid i atmosfären. Eftersom blått ljus sprids mest ser himlen ut att vara blå. Genom att Gud har skapat en sådan atmosfär kan man säga att han är den som ”hamrar ut himlen, så att den blir hård som en gjuten metallspegel”, och sätter en bestämd gräns för det blåfärgade himlavalvet ovanför människan. (Job 37:18)

De partiklar som atmosfären består av påverkas av gravitationen, och de håller sig innanför en bestämd gräns i och med att gravitationen hindrar dem från att avlägsna sig från jorden. (1Mo 1:6–8) Dessa partiklar reflekterar solljuset ungefär som en spegel. Detta gör att himlen sedd från jorden är ljus. Om det inte hade funnits någon atmosfär, skulle den däremot ha varit mörk, och stjärnorna skulle ha lyst mot en mörk bakgrund, så som det ser ut när man betraktar dem från månen, som inte har någon atmosfär. Astronauter som befinner sig i världsrymden kan se jordens atmosfär som ett lysande hölje.

”Himlarnas himmel”. Uttrycket ”himlarnas himmel [ordagr.: himlarnas himlar]” anses beteckna de högsta eller mest upphöjda himlarna och omfattar hela den fysiska himlen så långt som den sträcker sig från jorden i alla riktningar. (5Mo 10:14; Neh 9:6)

Salomo, som lät bygga templet i Jerusalem, sade att ”himlen, ja, himlarnas himmel”, inte kan rymma Gud. (1Ku 8:27) Som den som har skapat himlen står Jehova högt över den, och ”endast hans namn är ouppnåeligt högt. Hans värdighet är över jord och himmel.” (Ps 148:13) Jehova kan mäta det fysiska universum lika lätt som en människa kan mäta ett föremål mellan tummen och lillfingret. (Jes 40:12) Salomos uttalande betyder inte att Gud inte bor på en särskild plats. Det betyder inte heller att han är allestädes närvarande på så sätt att han bokstavligt talat finns överallt och i allting. Det förstår man av att Salomo ber att Jehova skall höra ”i himlen”, sin ”fast grundade boning”, dvs. i den himmelska andevärlden. (1Ku 8:30, 39)

Uttrycket ”himlen” är alltså ett vittomfattande begrepp i fysisk bemärkelse. Det kan avse världsrymdens yttersta gränser eller något som helt enkelt är högt eller upphöjt utöver det vanliga. Det sägs således att de som är ombord på ett fartyg i storm ”far upp mot himlen” och ”ner mot djupen”. (Ps 107:26) Det sägs också att de som byggde Babels torn hade för avsikt att bygga ett torn som hade sin spets ”i himlen”, en ”skyskrapa” så att säga. (1Mo 11:4; jfr Jer 51:53.) Och i profetian i Amos 9:2 berättas det om människor som ”far upp till himlen” i ett försök att undslippa Jehovas domar, vilket av allt att döma betyder att de tar sin tillflykt till höga bergsområden.

Den andliga himlen. De ord på grundspråken som används om den fysiska himlen används också om den andliga. Som vi har sett är Jehova Gud en ande och uppehåller sig därför inte i de fysiska himlarna. Men eftersom han är ”den Höge och Upphöjde” som har sin boning ”i höjden” (Jes 57:15), är det hebreiska ordet för ”himmel” (shamạjim), som innehåller tanken på något högt eller upphöjt, en passande beteckning för Guds ”helighets och skönhets upphöjda boning”. (Jes 63:15; Ps 33:13, 14; 115:3) I och med att Jehova har skapat den fysiska himlen (1Mo 14:19; Ps 33:6) tillhör den honom. (Ps 115:15, 16) Han gör allt som han har lust att göra i himlen, till exempel underverk. (Ps 135:6)

I många bibelställen betecknar därför ”himlen” Gud själv och hans ställning som den Högste. Hans tron är i himlen, dvs. i andevärlden, som han härskar över. (Ps 103:19–21; 2Kr 20:6; Mt 23:22; Apg 7:49) Från sin upphöjda ställning kan Jehova ”blicka ner” på den fysiska himlen och jorden (Ps 14:2; 102:19; 113:6), och därifrån talar han, besvarar böner och avkunnar domar. (1Ku 8:49; Ps 2:4–6; 76:8; Mt 3:17) Vi läser därför att Hiskia och Jesaja ”bad ... och ropade till himlen om hjälp” när de var i en svår situation. (2Kr 32:20; jfr 2Kr 30:27.) Även Jesus använde begreppet ”himlen” som en beteckning för Gud när han frågade de religiösa ledarna om Johannes dop var ”från himlen eller från människor”. (Mt 21:25; jfr Joh 3:27.) Den förlorade sonen erkände att han hade syndat både ”mot himlen” och mot sin far. (Lu 15:18, 21) Uttrycket ”himlarnas kungarike” betyder alltså inte bara att detta rike har sin grundval i himlen, utan också att det är ”Guds kungarike”. (Dan 2:44; Mt 4:17; 21:43; 2Ti 4:18)

Det är också på grund av Guds upphöjda ställning som både människor och änglar har lyft sina händer och sitt huvud mot himlen för att uppmana honom att handla (2Mo 9:22, 23; 10:21, 22), för att svära eder (Dan 12:7) och frambära böner (1Ku 8:22, 23; Klag 3:41; Mt 14:19; Joh 17:1). I 5 Moseboken 32:40 säger Jehova om sig själv: ”Jag lyfter upp min hand mot himlen i en ed.” Detta innebär uppenbarligen att han svär vid sig själv, i överensstämmelse med det som sägs i Hebréerna 6:13. (Jfr Jes 45:23.)

Änglarnas boning. Den andliga himlen är också Guds andesöners ”tillbörliga boningsort”. (Jud 6; 1Mo 28:12, 13; Mt 18:10; 24:36) Uttrycket ”himlens här”, som ofta används om stjärnorna, betecknar ibland änglarna. (1Ku 22:19; jfr Ps 103:20, 21; Dan 7:10; Lu 2:13; Upp 19:14.) På samma sätt används begreppet ”himlen” också personifierat om änglarna, ”de heligas församling”. (Ps 89:5–7; jfr Lu 15:7, 10; Upp 12:12.)

En symbol för herravälde. Vi har sett att himlen kan beteckna Jehova Gud i hans upphöjda ställning. När Daniel sade till den babyloniske kungen Nebukadnessar att det som denne skulle få uppleva skulle få honom att inse att ”det är himlen som har makten”, betydde det därför detsamma som att inse att ”den Högste är härskare i mänsklighetens kungarike”. (Dan 4:25, 26)

Men ordet ”himlen” kan syfta på mer än den suveräne Herren. Det används också med avseende på andra härskare som är upphöjda över sina undersåtar. Den babyloniska dynasti som Nebukadnessar representerade liknas i Jesaja 14:12 vid en stjärna och kallas ”du lysande, gryningens son”. Vid erövringen av Jerusalem 607 f.v.t. lyfte den babyloniska dynastin upp sin tron ”ovanför Guds stjärnor”, som uppenbarligen avsåg de judeiska kungarna i Davids släktlinje. (Kristus Jesus, arvingen till Davids tron, kallas ”den glänsande morgonstjärnan” i Upp 22:16; jfr 4Mo 24:17.) Genom att den babyloniska dynastin störtade den som satt på Davids tron och som hade fått sin myndighet från Gud var det som om den upphöjde sig till himlen. (Jes 14:13, 14) Det vidsträckta babyloniska rikets storhet och makt skildras också i Nebukadnessars dröm, där det framställs som ett symboliskt träd som var så högt att det ”nådde ända till himlen”. (Dan 4:20–22)

Nya himlar och en ny jord. Sambandet mellan ”himmel” och härskarmakt gör det lättare att förstå innebörden i uttrycket ”nya himlar och en ny jord”, som förekommer i Jesaja 65:17 och 66:22 och som citeras av aposteln Petrus i 2 Petrus 3:13. Med tanke på detta samband sägs det i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1891, bd IV, sid. 122): ”I Jes lxv, 17 får en ny himmel och en ny jord beteckna en ny regering, ett nytt rike, ett nytt folk.”

Precis som uttrycket ”jorden” kan avse ett mänskligt samhälle (Ps 96:1; se JORDEN) kan ”himlar” symbolisera väldet eller regeringen över en sådan ”jord”. Löftet om ”nya himlar och en ny jord”, som gavs genom Jesaja, innebar i den första uppfyllelsen att israeliterna skulle få återvända från landsflykten i Babylon. När de kom tillbaka till sitt hemland trädde de in i en ny tingens ordning. Gud använde Cyrus den store för att genomföra denna återställelse. Efter återkomsten till Jerusalem tjänade Serubbabel (en avkomling av David) som ståthållare och Josua som överstepräst. I enlighet med Jehovas avsikt tillsattes en ny regering, de nya ”himlarna”, för att leda folket. (2Kr 36:23; Hag 1:1, 14) Därigenom blev Jerusalem, som det var förutsagt i Jesaja 65:18, ”till fröjd och hennes folk till jubel”.

Att Petrus citerar detta löfte från Gud visar att man kan förvänta ännu en uppfyllelse. (2Pe 3:13) Eftersom Guds löfte i det här fallet är förbundet med Kristi närvaro, som det framgår av vers 4, måste uttrycket ”nya himlar och en ny jord” syfta på Guds messianska kungarike och dess styre över sina lydiga undersåtar. När Jesus blev uppväckt och satte sig på Guds högra sida, blev han ”upphöjd över himlarna” (Heb 7:26) på så sätt att han fick en ställning ”högt över varje regering och myndighet och makt och herradöme ..., inte bara i denna tingens ordning, utan också i den som skall komma”. (Ef 1:19–21; Mt 28:18)

Jesu Kristi efterföljare, som har ”andel i den himmelska kallelsen” (Heb 3:1), är ”arvingar” i gemenskap med Kristus, som Gud skall använda för att ”sammanfatta allt igen”. ”Det som är i himlarna”, alltså de som är kallade till ett liv i himlen, är de första som uppnår denna enhet med Gud genom Kristus. (Ef 1:8–11) Deras arv är ”förvarat i himlarna”. (1Pe 1:3, 4; Kol 1:5; jfr Joh 14:2, 3.) De är ”inskrivna i himlarna” och har sitt ”medborgarskap” där. (Heb 12:20–23; Flp 3:20) De utgör ”det nya Jerusalem”, som Johannes i sin syn såg ”komma ner från himlen från Gud”. (Upp 21:2, 9, 10; jfr Ef 5:24–27.) Eftersom det i inledningen sägs att synen handlar om ”en ny himmel och en ny jord” (Upp 21:1), måste bådadera vara skildrade i synen. Den ”nya himlen” måste motsvara Kristus och hans ”brud”, ”det nya Jerusalem”. Den ”nya jorden” måste vara människorna, Guds folk, som får uppleva de välsignelser detta styre medför, vilket beskrivs i verserna 3 och 4.

Tredje himlen. I 2 Korinthierna 12:2–4 talar aposteln Paulus om en som ”blev bortryckt ... till tredje himlen” och ”till paradiset”. Eftersom Bibeln inte omtalar några andra som upplevt något liknande, verkar det troligt att det var aposteln själv som fick uppleva detta. Några har försökt sätta Paulus uttalande om den tredje himlen i samband med den gamla rabbinska föreställningen att det fanns flera nivåer i himlen, ibland ända upp till ”sju himlar”, men det finns inget stöd för detta i Bibeln. Som vi har sett sägs det inte i Bibeln att himlen är indelad i olika nivåer. I stället måste man se på sammanhanget för att avgöra om det är atmosfären, världsrymden, andevärlden eller något annat som avses. Det verkar därför som om uttrycket ”tredje himlen” avser den upphöjda styrelseform som det messianska riket utgör. Lägg märke till hur ord och uttryck upprepas tre gånger i Jesaja 6:3, Hesekiel 21:27, Johannes 21:15–17 och Uppenbarelseboken 4:8. Syftet är tydligtvis att förstärka det som sägs.

Den förra himlen och jorden. Johannes såg också i synen att ”den förra himlen och den förra jorden var borta”. (Upp 21:1; jfr Upp 20:11.) I de kristna grekiska skrifterna visas det att de jordiska regeringarna och deras undersåtar behärskas av Satan. (Mt 4:8, 9; Joh 12:31; 2Kor 4:3, 4; Upp 12:9; 16:13, 14) Aposteln Paulus talade om ”de onda andemakterna i de himmelska regionerna”, med deras regeringar, myndigheter och världshärskare. (Ef 6:12) Att den ”förra himlen” försvinner innebär alltså att de regeringar som står under Satans och hans demoners inflytande får sitt slut. Detta är i linje med det som sägs i 2 Petrus 3:7–12 om att ”de himlar ... som nu finns” skall ödeläggas som genom eld. I Uppenbarelseboken 19:17–21 beskrivs på liknande sätt tillintetgörelsen av ett världsomfattande politiskt system och dess anhängare, och det sägs att det symboliska vilddjuret slungas ”i eldsjön som brinner med svavel”. (Jfr Upp 13:1, 2.) När det gäller Djävulen själv, visar Uppenbarelseboken 20:1–3 att han slungas ”i avgrunden”, där han skall hållas bunden i tusen år, och att han sedan skall ”släppas lös för en liten tid”.

Det upphöjda förnedras. Eftersom himlen står för något som är upphöjt, skildras förnedringen av det upphöjda ibland som att himlen ”darrar” eller ”gungar”. Det sägs att Jehova hade ”kastat ner Israels skönhet” ”från himlen till jorden” när landet låg öde. Den ”skönheten” omfattade kungariket och furstarna och deras makt, och allt detta förtärdes som genom eld. (Klag 2:1–3) Men Israels erövrare, babylonierna, fick senare uppleva att deras egen ”himmel” darrade och att ”jorden” gungade när de besegrades av mederna och perserna och deras himmelsgudar visade sig vara falska gudar som inte kunde rädda dem. (Jes 13:1, 10–13)

På liknande sätt blev det förutsagt om Edom att det inte skulle komma undan tillintetgörelse trots att det hade sin boning högt uppe, i himlen. Det sades också att Jehovas domssvärd skulle genomdränkas ”i himlen”, dvs. på Edoms höjder, utan att någon himmelsk eller upphöjd makt skulle hjälpa nationen. (Jes 34:4–7; jfr Ob 1–4, 8.) De som talar stora ord, ont och högmodigt, och som därigenom har ”satt sin mun” i himlen kommer med säkerhet att gå under, ”falla i spillror”. (Ps 73:8, 9, 18; jfr Upp 13:5, 6.) Staden Kapernaum hade orsak att känna sig särskilt privilegierad på grund av den uppmärksamhet Jesus visade den under sin jordiska tjänst. Men eftersom den inte reagerade på de kraftgärningar han utförde i den frågade han: ”Skall du kanske upphöjas till himlen?” Han svarade själv: ”Ner till Hades skall du komma.” (Mt 11:23)

Himlen förmörkas. Uttrycket att himlen eller himlakropparna förmörkas används ofta som en bild av att gynnsamma förhållanden ersätts av dystra, mörka framtidsutsikter och förhållanden, som när mörka moln utestänger allt ljus både dag och natt. (Jfr Jes 50:2, 3, 10.) Att den bokstavliga himlen sätts i samband med människors framtidsutsikter motsvarar till viss del det gamla arabiska uttrycket ”hans himmel har fallit till jorden”, vilket betyder att vederbörandes makt eller välstånd har minskat avsevärt. Gud har vid flera tillfällen låtit sin vrede komma till uttryck genom himlafenomen, av vilka några bokstavligt förmörkade himlen. (2Mo 10:21–23; Jos 10:12–14; Lu 23:44, 45)

För Juda kom en sådan mörkrets dag i uppfyllelse av en dom som Jehova hade uttalat genom profeten Joel, och den nådde sin kulmen när Juda ödelades av babylonierna. (Joel 2:1, 2, 10, 30, 31; jfr Jer 4:23, 28.) Allt hopp om hjälp från himlen verkade vara ute, och som det förutsades i 5 Moseboken 28:65–67 skulle de ”känna skräck natt och dag”. Varken solens ljus på morgonen eller månens sken på kvällen gav någon lindring eller något hopp. Genom profeten Joel varnade Jehova emellertid också Judas fiender för att de skulle råka ut för samma sak när han verkställde sin dom över dem. (Joel 3:12–16) Hesekiel och Jesaja använde samma bildspråk när de uttalade Guds domar över Egypten och Babylon. (Hes 32:7, 8, 12; Jes 13:1, 10, 11)

Aposteln Petrus citerade Joels profetia på pingstdagen då han uppmanade folkskaran som var samlad: ”Rädda er undan denna förvridna generation.” (Apg 2:1, 16–21, 40) De i den generationen som inte hörsammade uppmaningen fick uppleva en mörk och dyster tid mindre än 40 år senare, när romarna belägrade Jerusalem och till slut lade staden i ruiner. Före pingstdagen hade Jesus emellertid uttalat en liknande profetia och visat att den skulle uppfyllas under hans närvaro. (Mt 24:29–31; Lu 21:25–27; jfr Upp 6:12–17.)

Den fysiska himlen är bestående. Temanén Elifas sade om Gud: ”Se! På sina heliga litar han inte, inte ens himlen är ren i hans ögon.” Jehova sade emellertid till Elifas och hans två vänner: ”Ni har inte talat sanning om mig, så som min tjänare Job har gjort.” (Job 15:1, 15; 42:7) I motsats till det Elifas sade används himlen i 2 Moseboken 24:10 som en bild av renhet. I Bibeln nämns det således ingen orsak till att Gud skulle tillintetgöra den fysiska himlen.

Att den fysiska himlen kommer att bestå framgår av att den nämns i liknelser som skildrar att något är evigt, till exempel den fred och rättfärdighet som kommer att råda under Davids rike, som Guds Son blev arvinge till. (Ps 72:5–7; Lu 1:32, 33) Bibelställen som Psalm 102:25, 26, som talar om att himlen skall ”förgås” och ”bytas ut” som en utsliten klädnad, skall alltså inte tolkas bokstavligt.

I Lukas 21:33 säger Jesus att ”himmel och jord skall försvinna, men mina ord skall visst inte försvinna”. Andra bibelställen visar att ”himmel och jord” skall bestå för evigt. (1Mo 9:16; Ps 104:5; Pre 1:4) Den ”himmel” och den ”jord” som Jesus talar om måste därför vara symboliska, i likhet med ”den förra himlen och den förra jorden”, som nämns i Uppenbarelseboken 21:1. (Jfr Mt 24:35.)

I Psalm 102:25–27 framhålls Guds evighet och oförgänglighet i kontrast till hans fysiska skaparverk, himlen och jorden, som är förgängliga i den bemärkelsen att de kan förstöras – om det vore Guds avsikt. Till skillnad från Gud, som i sig själv är evig och oföränderlig, är allt i hans fysiska skaparverk beroende av honom för att bestå. Som man kan se här på jorden måste det fysiska skaparverket genomgå en ständig förnyelse för att bestå och bevara sin nuvarande form. Att den fysiska himlen är beroende av Guds vilja och hans uppehållande kraft antyds i Psalm 148, där det i vers 6 sägs om solen, månen, stjärnorna och andra delar av Guds skaparverk att Gud ”låter dem bestå för evigt, till oöverskådlig tid. En förordning har han gett, och den försvinner inte.”

Det som sägs i Psalm 102:25, 26 gäller Jehova Gud, men aposteln Paulus citerar det med hänsyftning på Jesus Kristus. Det beror på att det var genom sin enfödde Son som Gud skapade det fysiska universum. Paulus ställer Sonens oförgänglighet i kontrast till det fysiska skaparverket, som Gud skulle kunna ”rulla ihop ... som en mantel” och lägga åt sidan om han ville. (Heb 1:1, 2, 8, 10–12; jfr 1Pe 2:3, not.)

Poetiska och bildliga uttryck. Eftersom den fysiska himlen har en så viktig roll i att uppehålla livet på jorden – genom solljus, regn, dagg, uppfriskande vindar och annat i atmosfären som vi har nytta av – omtalas den poetiskt som Jehovas ”rika förrådshus”. (5Mo 28:11, 12; 33:13, 14) Jehova öppnar dess ”dörrar” för att välsigna sina tjänare, som när han lät manna, ”säd från himlen”, falla på marken. (Ps 78:23, 24; Joh 6:31) Molnen är som ”vattenkrukor” i de övre kamrarna till detta förrådshus, och regnet strömmar ner som genom ”slussar” under påverkan av vissa faktorer, till exempel berg eller i vissa fall genom ett ingripande från Gud, som får vattenånga att kondensera och falla ner i form av regn. (Job 38:37; Jer 10:12, 13; 1Ku 18:41–45) När Jehova å andra sidan drog tillbaka sin välsignelse, ledde det till att han ”tillslöt” himlen över Kanaans land så att den såg ut att vara hård och ogenomtränglig som järn och fick en kopparfärgad metallglans, eftersom atmosfären blev fylld av stoft i stället för regn. (3Mo 26:19; 5Mo 11:16, 17; 28:23, 24; 1Ku 8:35, 36)

Detta gör det lättare att förstå bildspråket som används i Hosea 2:21–23. Efter att ha förutsagt de förödande konsekvenserna av israeliternas trolöshet berättar Jehova om återställelsen och den välsignelse som den skulle föra med sig. Angående den dagen säger Jehova: ”Jag skall svara himlen, och den skall svara jorden; och jorden skall svara brödsäden och det söta vinet och oljan; och de skall svara Jisreel.” Här åsyftas uppenbarligen israeliternas bön om att få Jehovas välsignelse. Därför blir dessa olika ting i Jehovas skaparverk personifierade som om de framställde en önskan. Israeliterna ber om brödsäd, vin och olja. Dessa födoämnen ber i sin tur jorden om näring och vatten, och för att kunna uppfylla denna bön ber jorden om att himlen skall ge sol, regn och dagg. Himlen, som fortfarande är ”tillsluten” på grund av att Gud har hållit tillbaka sin välsignelse, kan bara svara om Gud lyssnar till bönen och åter visar israeliterna ynnest och sätter i gång hela detta kretslopp igen. Profetian innehåller en försäkran om att han skall göra detta.

I 2 Samuelsboken 22:8–15 använder David uppenbarligen bilden av en kraftig storm för att skildra hur Gud ingriper till förmån för David och befriar honom från hans fiender. Den symboliska stormen är så våldsam att himlens grundvalar darrar, och himlen ”böjs” ner av tunga, mörka moln. (Jfr med den bokstavliga storm som skildras i 2Mo 19:16–18 och de poetiska uttrycken i Jes 64:1, 2.)

Det sägs ofta att Jehova, ”himlaljusens Fader” (Jak 1:17), har ”spänt ut himlen”, precis som man gör med en tältduk (Ps 104:1, 2; Jes 45:12). Himlen, både det blå himlavalvet på dagen och stjärnhimlen på natten, ser från jorden ut som en ofantlig baldakin. I Jesaja 40:22 sägs det att Jehova spänner ut himlen som ”ett tunt flor” snarare än som en grov tältduk. Det är ett uttryck för hur utsökt vackert himlavalvet är. En stjärnklar natt ser det verkligen ut som om de många tusen stjärnorna bildar en slöja som är utbredd över den sammetssvarta världsrymden. För en betraktare på jorden påminner den enorma galaxen Vintergatan, som vårt solsystem är en del av, om en flortunn slöja.

Som man kan se av det som nämnts måste man alltid ta hänsyn till sammanhanget när man skall avgöra vad dessa bildliga uttryck betyder. När Mose tar ”himlen och jorden” till vittnen om det han tillkännagav för israeliterna, är det uppenbart att han inte menar den livlösa skapelsen utan snarare förnuftsbegåvade skapelser i himlen och på jorden. (5Mo 4:25, 26; 30:19; jfr Ef 1:9, 10; Flp 2:9, 10; Upp 13:6.) Detsamma gäller också uttalandet i Jeremia 51:48 om att himlen och jorden skall glädja sig över Babylons fall. (Jfr Upp 18:5; 19:1–3.) Det måste likaså vara andevärlden som avses i Jesaja 45:8, där det sägs att himlen låter ”rättfärdighet strömma ner”. Vid andra tillfällen är det den fysiska himlen som åsyftas när det i poetiska ordalag sägs att den gläder sig eller ropar högt av fröjd. När Jehova kommer för att döma jorden, vilket beskrivs i Psalm 96:11–13, leder det till att himlen och även jorden, havet och fälten gläder sig. (Jfr Jes 44:23.) Den fysiska himlen lovprisar också sin Skapare på samma sätt som ett vackert formgivet föremål ger ära åt den som har gjort det. Himlen vittnar om Jehovas kraft, vishet och storhet. (Ps 19:1–4; 69:34)

Himmelsfärder. I 2 Kungaboken 2:11, 12 sägs det att profeten Elia ”for upp till himlen i stormvinden”. Den himmel som det talas om här är atmosfären, där det förekommer stormvindar, inte andevärlden, där Gud befinner sig. Elia dog inte vid detta tillfälle, utan fortsatte att leva ett antal år efter denna himmelsfärd, när han fördes bort från sin efterträdare, Elisa. Inte heller vid sin död kom han till andevärlden, eftersom Jesus när han var här på jorden klart och tydligt sade att ”ingen [hade] stigit upp till himlen”. (Joh 3:13; se ELIA nr 1 [Efterträds av Elisa].) På pingstdagen sade Petrus om David att han ”inte [hade] stigit upp till himlarna”. (Apg 2:34) Det finns i själva verket ingenting i Bibeln som visar att Guds tjänare som levde innan Kristus Jesus kom till jorden hade ett hopp om liv i himlen. Ett sådant hopp nämndes för första gången i några uttalanden som Jesus gjorde till sina lärjungar (Mt 19:21, 23–28; Lu 12:32; Joh 14:2, 3), och det var först efter pingsten år 33 v.t. som de fullt ut förstod vad det innebar. (Apg 1:6–8; 2:1–4, 29–36; Rom 8:16, 17)

Av Bibeln framgår det att Kristus Jesus var den förste som steg upp till den himmel där Gud befinner sig. (1Kor 15:20; Heb 9:24) När han fördes upp till himlen, fångade ett moln upp honom ur lärjungarnas synfält. Bäst som de stod där och stirrade upp mot himlen visade sig två änglar för dem och sade: ”Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus, som har tagits upp från er till himlen, han skall komma så här, på samma sätt som ni har sett honom bege sig av till himlen.” (Apg 1:9–11) Änglarna ville få lärjungarna att förstå att det var lönlöst att titta upp mot himlen i hopp om att de skulle kunna se honom där. Han hade försvunnit in i molnet och blivit osynlig. Men han skulle komma tillbaka på samma sätt, dvs. osynligt, så att man inte kunde se honom med sina fysiska ögon.

Genom att Jesus trädde fram inför Gud i himlen och frambar värdet av sitt lösenoffer öppnade han vägen för dem som skulle följa efter – de av anden pånyttfödda medlemmarna av hans församling. (Joh 14:2, 3; Heb 6:19, 20; 10:19, 20) När de uppväcks måste de bära ”bilden av den himmelska”, dvs. av Kristus Jesus, för att kunna stiga upp till andevärlden, eftersom ”kött och blod” inte kan ärva det himmelska kungariket. (1Kor 15:42–50)

Hur kan några befinna sig ”i de himmelska regionerna” medan de fortfarande är kvar på jorden?

I sitt brev till efesierna talar aposteln Paulus om de kristna på jorden som om de redan levde i himlen, var uppväckta och satt ”i de himmelska regionerna, i gemenskap med Kristus Jesus”. (Ef 1:3; 2:6) Sammanhanget visar att Gud betraktar de smorda kristna på det sättet eftersom han har angett dem ”som arvingar” tillsammans med hans Son till det himmelska arvet. Medan de fortfarande är på jorden har de blivit upphöjda genom att bli insatta som arvingar. (Ef 1:11, 18–20; 2:4–7, 22) Detta sprider också ljus över vad synen i Uppenbarelseboken 11:12 betyder. Det ger dessutom en nyckel till att förstå den profetiska bilden i Daniel 8:9–12, där det sägs att det lilla hornet (en politisk makt) ”växte ända upp till himlens här” och till och med fick några av den hären och av stjärnorna att falla till jorden. I Daniel 12:3 sägs det att Guds tjänare på jorden i ändens tid skall lysa som ”stjärnorna till oöverskådlig tid”. I Uppenbarelseboken, kapitlen 1–3, talas det också om symboliska ”stjärnor”. Sammanhanget visar att dessa ”stjärnor” avser människor som befinner sig på jorden och utsätts för frestelser, prövningar och annat som har med livet på jorden att göra och att de har ansvaret för de församlingar som är i deras vård. (Upp 1:20; 2:1, 8, 12, 18; 3:1, 7, 14)

Vägen till liv i himlen. Vägen till liv i himlen inbegriper mer än att man tror på Kristi återlösningsoffer och i tro utför gärningar i lydnad för Guds bud. Apostlarnas och lärjungarnas inspirerade skrifter visar att man också måste bli kallad och utvald av Gud genom hans Son. (2Ti 1:9, 10; Mt 22:14; 1Pe 2:9) Flera mått och steg måste vidtas för att den som blir inbjuden skall bli kvalificerad att få det himmelska arvet, både av Gud och av den som kallas. Den kallade måste förklaras rättfärdig (Rom 3:23, 24, 28; 8:33, 34), födas på nytt med helig ande (Joh 1:12, 13; 3:3–6; Jak 1:18), döpas till Kristi död (Rom 6:3, 4; Flp 3:8–11), smörjas (2Kor 1:21; 1Jo 2:20, 27) och helgas (Joh 17:17). Den kallade måste också bevara sin ostrafflighet intill döden. (2Ti 2:11–13; Upp 2:10) Den som på så sätt har visat sig trogen som kallad och utvald (Upp 17:14) blir till sist uppväckt till liv i andevärlden. (Joh 6:39, 40; Rom 6:5; 1Kor 15:42–49; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG; HELGANDE; SMORD, SMÖRJANDE; UPPSTÅNDELSE.)