Gajus hjälpte sina bröder

GAJUS och andra kristna i slutet av första århundradet ställdes inför flera olika problem. En del individer spred falska läror och försökte försvaga och splittra församlingarna. (1 Joh. 2:18, 19; 2 Joh. 7) En man som hette Diotrefes spred ”onda ord” om aposteln Johannes och andra. Han vägrade ta emot bröder som besökte församlingen, och dessutom försökte han få andra att göra likadant. (3 Joh. 9, 10) Det var så situationen såg ut när Johannes skrev sitt brev till Gajus omkring år 98 v.t. Det finns med i de kristna grekiska skrifterna och är känt som ”Johannes tredje brev”.

Gajus fortsatte tjäna Jehova troget trots de svårigheter han ställdes inför. Hur visade han att han var trogen? Varför vill vi följa hans exempel nu i dag? Och hur kan Johannes brev hjälpa oss att göra det?

När Johannes skrev sitt tredje brev kallade han sig själv ”den äldre mannen”. Men för Gajus, som var Johannes andliga barn, var de orden tillräckliga för att han skulle veta vem brevet kom ifrån. Johannes kallade honom ”den älskade ... som jag i sanning älskar”. Sedan skrev han att han hoppades att Gajus fysiska hälsa var lika god som hans andliga hälsa. Vilka värmande och uppskattande ord! (3 Joh. 1, 2, 4)

Gajus kan mycket väl ha varit tillsyningsman i församlingen, men det står inget uttryckligen om det i brevet. Johannes berömde honom för att han var gästfri mot sina andliga bröder även om han inte kände dem. Johannes såg det här som ett bevis på att Gajus var trogen och lojal. Gästfrihet har ju alltid varit ett utmärkande drag för Guds tjänare. (1 Mos. 18:1–8; 1 Tim. 3:2; 3 Joh. 5)

Eftersom Johannes berömde Gajus för hans gästfrihet verkar det som att kristna regelbundet reste mellan den plats där Johannes bodde och församlingarna. De här personerna berättade säkert för Johannes vad de hade varit med om, och det kanske var på det sättet han fick nyheter om församlingarna.

Kristna på resande fot föredrog helt säkert att övernatta hos medtroende. Värdshusen var ökända för sin dåliga service och låga moral. Om det var möjligt gjorde resenärer väl i att försöka få logi hos sådana som de kände, så de kristna sökte sig till sina medkristna.

Johannes uppmuntrade Gajus att än en gång visa omtanke om sina gäster och bad honom ”sända [besökarna] vidare på ett sätt som är Gud värdigt”. I det här fallet betydde det att besökarna fick med sig allt de behövde för resten av resan. Gajus tidigare gäster hade berättat för Johannes om hans kärlek och tro, så Johannes förstod att Gajus måste ha varit en god värd och gjort samma sak för dem. (3 Joh. 3, 6)

De här gästerna kan ha varit missionärer, resande tillsyningsmän eller Johannes sändebud. Varför de än reste, så var det för de goda nyheternas skull. Johannes sa: ”Det var ... för hans namns skull som de drog ut.” (3 Joh. 7) Johannes hade precis nämnt Gud i meningen före (se vers 6), så orden ”för hans namns skull” syftar av allt att döma på Jehovas namn. De här bröderna tillhörde alltså den kristna församlingen och förtjänade ett varmt mottagande. Det är som Johannes skrev: ”Vi är därför skyldiga att ta emot sådana personer gästfritt, så att vi kan bli medarbetare i sanningen.” (3 Joh. 8)

Johannes skrev inte bara till Gajus för att tacka honom. Han ville också hjälpa honom att ta itu med ett allvarligt problem. Av någon anledning ville Diotrefes, som tillhörde församlingen, inte visa gästfrihet mot de kristna som kom på besök. Han försökte till och med hindra andra från att göra det. (3 Joh. 9, 10)

Trogna kristna skulle nog helst inte ha velat bo hos Diotrefes, även om de hade fått det. Han tyckte om att ”inta främsta platsen” i församlingen, tog ”inte respektfullt emot någonting från” Johannes och talade illa om honom och andra. Johannes kallade honom aldrig för en falsk lärare. Men Diotrefes satte sig upp mot hans ställning och myndighet och ville ha allt ljus på sig själv. Den här okristna attityden gjorde att man kunde ifrågasätta hans lojalitet. Exemplet med Diotrefes visar att ärelystna och arroganta individer kan försöka påverka församlingen negativt och orsaka splittring. Därför sa Johannes till Gajus – och i förlängningen till var och en av oss: ”Efterlikna inte det onda.” (3 Joh. 11)

Johannes nämnde också en broder som hette Demetrios. Men till skillnad från Diotrefes är han ett fint exempel för oss. ”Demetrios har fått gott vittnesbörd av alla”, skrev Johannes. ”Ja, också vi vittnar, och du vet att vårt vittnesbörd är sant.” (3 Joh. 12) Demetrios kanske behövde Gajus hjälp, och Johannes tredje brev kan ha fungerat som ett introduktions- och rekommendationsbrev. Och det kan mycket väl ha varit Demetrios som överlämnade brevet till Gajus. Som Johannes sändebud, eller kanske som resande tillsyningsman, kom Demetrios troligen med extra upplysningar som förtydligade vad Johannes hade skrivit.

Varför ville Johannes att Gajus skulle fortsätta visa gästfrihet när han redan gjorde det? Såg Johannes ett särskilt behov här? Behövde Gajus mer mod? Tänkte Johannes att Gajus kanske ville ligga lite lågt eftersom Diotrefes försökte kasta ut gästfria vänner ur församlingen? I vilket fall som helst uppmuntrade Johannes honom med orden: ”Den som gör det goda är av Gud.” (3 Joh. 11) Det här är ett utmärkt skäl att göra det goda och att fortsätta med det.

Blev Gajus motiverad av det här brevet att visa gästfrihet även i fortsättningen? Det faktum att det har tagits med i Bibelns kanon och kan uppmuntra andra att ”efterlikna ... det goda” är en tydlig indikation på det.

Mer än så här känner vi inte till om vår forne medbroder Gajus. Men det finns flera intressanta saker vi kan lära oss av den här korta inblicken i hans liv.

För det första har många av oss fått sanningen tack vare att andra trogna vänner har varit villiga att resa för att nå oss med budskapet. Naturligtvis behöver inte alla förkunnare i våra församlingar i dag resa långa sträckor för att sprida de goda nyheterna. Men precis som Gajus kan vi på olika sätt uppmuntra och stödja dem som gör det, till exempel kretstillsyningsmannen och hans fru. Dessutom flyttar många vänner inom landet, och även utomlands, för att tjäna där behovet är större. Vi kanske kan hjälpa dem rent praktiskt och på så sätt följa ”gästfrihetens väg”. (Rom. 12:13; 1 Tim. 5:9, 10)

För det andra bör vi inte bli förvånade om någon ibland uttalar sig kritiskt om hur de äldste sköter saker och ting i församlingen. Det här råkade både Johannes och Paulus ut för. (2 Kor. 10:7–12; 12:11–13) Så vad ska vi göra om något liknande händer i vår församling? Paulus gav Timoteus rådet: ”En Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, kunna behärska sig under onda förhållanden och med mildhet visa dem till rätta som inte är gynnsamt stämda.” Vi kan göra vårt bästa för att hålla oss lugna även om vi skulle bli provocerade. Med tiden kanske det kan få en del kritiska personer att ändra inställning. Och då kanske Jehova i sin tur ”kan ge dem sinnesändring, som leder till exakt kunskap om sanningen”. (2 Tim. 2:24, 25)

För det tredje är det viktigt att vi berömmer och visar uppskattning för dem som tjänar Jehova troget och lojalt trots motstånd. Johannes uppmuntrade säkert Gajus och försäkrade honom om att han gjorde det som var rätt. På samma sätt behöver de äldste i dag uppmuntra sina bröder och systrar, så att de ”inte ... [blir] utmattade”. (Jes. 40:31; 1 Thess. 5:11)

Johannes brev till Gajus innehåller bara 219 ord i den grekiska texten och är den kortaste bibelboken. Men den är verkligen värdefull för oss i dag.