NÄRVARO

Det här ordet är en återgivning av det grekiska ordet parousịa, som är sammansatt av parạ (bredvid) och ousịa (ett ”varande”; avlett av eimị som betyder ”vara”). Parousịa betyder alltså ordagrant ett ”varande bredvid” eller ”det att vara bredvid”, dvs. ”närvaro”. Ordet parousịa förekommer 24 gånger i de kristna grekiska skrifterna och används ofta om Kristi närvaro i förbindelse med det messianska kungariket. (Mt 24:3; se NV, Tillägg 5B.)

I många bibelöversättningar återges ordet parousịa med olika ord på de ställen där det förekommer. På några ställen är det översatt med ”närvaro” men på de flesta ställen med ”ankomst” eller ”tillkommelse”. Sådana återgivningar har legat till grund för uttrycken ”Kristi återkomst” och ”Kristi andra ankomst” (i den latinska Vulgata är parousịa i Mt 24:3 översatt med adventus, som betyder ”advent” eller ”ankomst”). Jesu närvaro innebär naturligtvis att han först måste komma till den plats där han skall vara närvarande. Men när man översätter parousịa med ”ankomst” eller ”tillkommelse” lägger man hela vikten vid själva ankomsten, och den efterföljande närvaron kommer då i skymundan. Enligt lexikografer kan parousịa översättas med både ”ankomst” och ”närvaro”, men de är i allmänhet eniga om att huvudvikten i ordet ligger vid närvaron.

I Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words (1981, bd 1, sid. 208, 209) sägs det: ”PAROUSIA ... betecknar både en ankomst och en därpå följande närvaro. I ett papyrusbrev [skrivet på grekiska] talar exempelvis en kvinna om att hennes parousia på en viss plats är nödvändig för att hon skall kunna se till saker och ting som gäller hennes egendom. ... När det används om Kristi återkomst vid kyrkans upptagande till himlen, betecknar det inte bara ögonblicket för hans ankomst till sina heliga utan hans närvaro hos dem från detta ögonblick till hans uppenbarelse och framträdande för världen.” I Liddell och Scotts Greek-English Lexicon (reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 1343) sägs det att parousịa ibland används i profan grekisk litteratur om ett ”besök av en kunglig person eller en myndighetsperson”.

Profana grekiska verk kan naturligtvis vara till hjälp när man försöker avgöra ordets betydelse, men att undersöka hur ordet används i Bibeln är till ännu större hjälp. I Filipperna 2:12 skriver aposteln Paulus till de kristna i Filippi: ”Ni ... har varit lydiga, inte bara under min närvaro [parousịai], utan nu mycket villigare under min frånvaro [apousịai].” Och i 2 Korinthierna 10:10, 11 hänvisar Paulus till några som sade att ”hans brev är mycket betydande och kraftfulla, men hans personliga närvaro [parousịa] är svag och hans tal inte värt att akta på”. Sedan tillägger han: ”En sådan må ta detta med i räkningen, att vad vi är i ord genom brev när vi är frånvarande [apọntes], sådana kommer vi också att vara i handling när vi är närvarande [parọntes].” (Jfr också Flp 1:24–27.) Det är alltså närvaro och frånvaro som ställs upp som motsatser till varandra, inte ankomst och avfärd.

Med tanke på detta säger J. B. Rotherham i tillägget (sid. 271) till sin bibelöversättning The Emphasised Bible: ”I denna utgåva är ordet parousia konsekvent återgivet med ’närvaro’ (detta ord återges alltså inte med ’tillkommelse’). ... Betydelsen ’närvaro’ framstår så tydligt genom att ordet ställs i kontrast till ’frånvaro’ ... att man helt naturligt frågar sig: Varför inte alltid återge det så?”

Att Jesu parousịa inte bara är en ankomst åtföljd av en snabb avfärd utan snarare en närvaro som sträcker sig över en längre period framgår också av hans ord i Matteus 24:37–39 och Lukas 17:26–30. Här jämförs ”Noas dagar” med ”Människosonens närvaro” (”Människosonens dagar” i Lukas skildring). Jesus begränsar alltså inte jämförelsen till att bara gälla ankomsten av den stora översvämningen, som var själva kulmen i Noas dagar, även om han visar att hans ”närvaro” eller ”dagar” skulle nå en liknande kulmen. Eftersom ”Noas dagar” omfattade många år, finns det anledning att tro att Människosonens förutsagda ”närvaro” eller ”dagar” också omfattar en period på flera år och når sin kulmen i en tillintetgörelse av dem som inte har tagit vara på möjligheten att söka räddning.

Hur Kristi ”parousia” skulle vara. En parousịa eller närvaro kan naturligtvis vara synlig, och sex av de gånger det grekiska ordet förekommer i Bibeln används det om människors synliga närvaro, nämligen i samband med Stefanas, Fortunatus, Akaikus, Titus och Paulus. (1Kor 16:17; 2Kor 7:6, 7; 10:10; Flp 1:26; 2:12) Att en parousịa också kan vara osynlig framgår av att Paulus använder det besläktade verbet pạreimi när han säger att han är ”närvarande i anden” fastän frånvarande till kroppen. (1Kor 5:3) Och den judiske historikern Josephus, som skrev på grekiska, nämner Guds parousịa på berget Sinai – hans osynliga närvaro som blev tydlig genom åskdunder och blixtar. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], III, 80 [v, 2])

Att tanken på en osynlig närvaro är biblisk framgår också av det Jehova Gud sade till Mose om förbundsarken i det allra heligaste i tältboningen: ”Och jag skall ge mig till känna för dig där och tala med dig från platsen över locket.” (2Mo 25:22) Guds närvaro var inte synlig, för Bibeln säger klart och tydligt: ”Ingen människa har någonsin sett Gud” – vare sig Mose eller översteprästen som gick in i det allra heligaste. (Joh 1:18; 2Mo 33:20) När kung Salomo invigde templet i Jerusalem, uppfylldes huset av molnet med ”Jehovas härlighet”. Salomo sade att Jehova skulle ”ha sin boning” i templet. Men han sade vidare: ”Men bor Gud verkligen på jorden? Se! Himlen, ja, himlarnas himmel, kan inte rymma dig, än mindre då detta hus som jag har byggt!” Men Guds ögon skulle hela tiden vara öppna och vända mot det huset, och de böner som bads där skulle han lyssna till ”på den plats där ... [han] bor, i himlen”. (1Ku 8:10–13, 27–30; jfr Apg 7:45–50.)

De här skildringarna belyser att Gud kan vara närvarande på jorden i andlig (och därför osynlig) bemärkelse även om han befinner sig i himlen. I några fall har Gud varit närvarande genom en ängel som har handlat och talat på hans vägnar och som till och med har sagt: ”Jag är din fars Gud.” Så sade ängeln i den brinnande busken när han talade till Mose. (2Mo 3:2–8; jfr 2Mo 23:20; 32:34.) Jehova sade också till Mose att han skulle ”komma” till honom på berget Sinai och ”stiga ner” där (2Mo 19:9, 11, 18, 20), men som det framgår av aposteln Paulus skrifter var det i själva verket genom sina änglar Gud var närvarande och överbringade sitt förbund till Mose (Gal 3:19; Heb 2:2; se ANSIKTE).

Eftersom Jehovas uppväckte Son, Jesus Kristus, fick ”all myndighet i himlen och på jorden” och är ”den exakta bilden av själva hans [Guds] väsen”, bör han på liknande sätt kunna vara osynligt närvarande. (Mt 28:18; Heb 1:2, 3) Man kan i det här sammanhanget tänka på att Jesus redan när han var här på jorden kunde bota människor på avstånd, som om han vore personligen närvarande hos dem. (Mt 8:5–13; Joh 4:46–53)

Det är också tydligt att Jehova Gud har ställt änglar under sin förhärligade Sons myndighet. (1Pe 3:22) I flera bibelställen som gäller Jesu närvaro sägs det att han kommer tillsammans med skaror av änglar och att han sänder ut änglar. (Mt 13:37–41, 47–49; 16:27; 24:31; Mk 8:38; 2Th 1:7) Men det betyder inte att hans förutsagda närvaro i kungamakt och härlighet uteslutande består i att han sänder ut änglar till att utföra uppdrag på jorden, för så användes änglar redan under det första århundradet v.t. i förbindelse med apostlarna och andra. (Apg 5:19; 8:26; 10:3, 7, 22; 12:7–11, 23; 27:23) I Jesu liknelser och i andra texter jämförs hans närvaro med en herre som kommer tillbaka till sitt hus och med en som har fått kungamakt och som återvänder för att utöva sitt herravälde, och det framhålls att Jesu närvaro innebär att han personligen inspekterar och dömer och att domen sedan blir verkställd och de godkända blir belönade. (Mt 24:43–51; 25:14–45; Lu 19:11–27; jfr Mt 19:28, 29.) Eftersom Jesu kungamakt inbegriper hela jorden, är hans närvaro världsomfattande. (Jfr Mt 24:23–27, 30.) Paulus inspirerade ord i 1 Korinthierna 15:24–28 och Uppenbarelsebokens beskrivningar av Kristi styre (5:8–10; 7:17; 19:11–16; 20:1–6; 21:1–4, 9, 10, 22–27) visar också att Kristi närvaro är den tidsperiod då han riktar sin fulla uppmärksamhet mot hela jorden och dess befolkning och i full utsträckning använder kungamakten för att genomföra sin Faders vilja med jorden och dem som bor på den. (Jfr Mt 6:9, 10.)

Eftersom det står att Jesus skall ”komma bland molnen med stor makt och härlighet” och ”varje öga skall se honom” (Mk 13:26; Upp 1:7), menar några att hans närvaro måste vara synlig. Men som det framgår av artikeln MOLN (Bildspråk) visar omnämnandet av moln i samband med andra gudomliga framträdanden snarare att det är fråga om osynlighet. Dessutom används ordet ”se” även i bildlig betydelse och avser då att man uppfattar något med sinnet och hjärtat. (Jes 44:18; Jer 5:21; Hes 12:2, 3; Mt 13:13–16; Ef 1:17, 18) Förnekar man detta måste man också förneka att blindhet, dvs. det motsatta till förmågan att se, kan användas i bildlig eller andlig betydelse. Jesus använde ändå båda dessa begrepp, synförmåga och blindhet, i bildlig eller andlig betydelse. (Joh 9:39–41; Upp 3:14–18; jfr också 2Kor 4:4; 2Pe 1:9.) När Jehova hade talat till Job ”ur stormvinden” (som troligen åtföljdes av moln) sade Job: ”Genom hörsägen hade jag hört om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.” (Job 38:1; 42:5) Även detta måste syfta på att han såg eller uppfattade med sitt sinne och hjärta och inte med sina bokstavliga ögon, för i Bibeln sägs det tydligt att ”ingen människa har någonsin sett Gud”. (Joh 1:18; 5:37; 6:46; 1Jo 4:12)

Jesu egna ord om att han genom sin död skulle offra sitt ”kött till förmån för världens liv” (Joh 6:51) och aposteln Paulus uttalande om att den uppståndne Jesus ”bor i ett otillgängligt ljus, som ingen människa har sett eller kan se” (1Ti 6:14–16), är argument som talar för att Jesu närvaro inte skulle vara synlig (i den bemärkelsen att Jesus skulle visa sig i en kropp som skulle kunna ses av det mänskliga ögat). Jesus kunde därför säga till sina lärjungar: ”Ännu en liten stund och världen skall inte längre se mig.” Det är sant att hans lärjungar skulle se honom, eftersom han skulle visa sig för dem efter sin uppståndelse och de i sinom tid skulle bli uppväckta och förenade med honom i himlen och ”betrakta” den härlighet som Fadern hade gett honom. (Joh 14:19; 17:24) Men världen i allmänhet skulle inte se honom. Sedan Jesus hade blivit uppväckt till liv som en ande (1Pe 3:18) visade han sig bara för sina lärjungar. Det var också bara de, inte världen, som såg Jesus stiga upp till himlen, och de änglar som var närvarande då försäkrade lärjungarna om att Jesu återkomst skulle ske ”på samma sätt” (grek.: trọpos), inte i samma ”gestalt” (grek.: morfẹ̄). Hans återkomst skulle alltså ske utan allmänhetens uppmärksamhet och bara urskiljas av hans trogna efterföljare. (Apg 1:1–11)

Ett dåligt hjärtetillstånd och felaktiga förväntningar på Kristi närvaro bidrar utan tvivel till den inställning som hånfulla människor skulle ha ”i de sista dagarna”. Enligt profetian skulle de säga: ”Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden förblir ju allt precis som det var från skapelsens början.” (2Pe 3:2–4; jfr 2Pe 1:16.)

Människor skall naturligtvis inse vad som sker vid Jesu Kristi ”uppenbarelse [grek.: apokạlypsis] från himlen med sina mäktiga änglar i en flammande eld, när han låter hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. (2Th 1:7–9) Men detta ger ändå rum för att en osynlig närvaro som bara uppfattas av de trogna föregår denna uppenbarelse. När Jesus jämförde sin närvaro med ”Noas dagar” sade han att människor på den tiden ”tog ingen notis” förrän översvämningen kom och tillintetgjorde dem, och ”så kommer Människosonens närvaro att vara”. (Mt 24:37–39)

Händelser som skulle känneteckna hans närvaro. Jesus lovade sina efterföljare att han skulle vara ”mitt ibland dem” när de samlades (Mt 18:20), och han försäkrade dem om att han skulle vara med dem i arbetet med att göra lärjungar ”alla dagar intill avslutningen på tingens ordning”. (Mt 28:19, 20) Den parousịa som omtalas i Matteus 24:3 och liknande bibelverser måste naturligtvis avse något mer än detta. Det rör sig tydligtvis om en särskild form av närvaro, en närvaro som angår och påverkar hela jordens befolkning och som är oskiljaktigt förbunden med att Jesus utövar sin fulla myndighet som Guds smorde kung.

Bland de händelser som skulle känneteckna Jesu närvaro som kung i Guds rike är följande: De av hans efterföljare som hade dött skulle bli uppväckta som hans medarvingar till det himmelska kungariket (1Kor 15:23; Rom 8:17); andra efterföljare som levde under hans närvaro skulle han församla och föra in i gemenskap med sig (Mt 24:31; 2Th 2:1); den avfälliga ”laglöshetens människa” skulle han ”göra till intet genom sin närvaros tydliga framträdande [epifaneiai]” (2Th 2:3–8; se LAGLÖSHETENS MÄNNISKA); alla som inte tog vara på möjligheten att bli räddade skulle bli tillintetgjorda (Mt 24:37–39); och hans tusenårsregering skulle börja (Upp 20:1–6). Artikeln FÖRVANDLINGEN behandlar hur de som fick se en syn av Kristus som kung i Guds rike kunde göra andra ”bekanta med vår Herre Jesu Kristi kraft och närvaro”. (2Pe 1:16–18)

Förhållanden på jorden under hans närvaro. Uppenbarelseboken ger med hjälp av bildspråk många upplysningar om Kristi närvaro och hans framträdande och uppenbarelse. Den krönte ryttaren som sitter på en vit häst och som beskrivs i Uppenbarelseboken 6:1, 2 motsvarar ryttaren som nämns i Uppenbarelseboken 19:11–16 och som är ”kungarnas Kung och herrarnas Herre”, Kristus Jesus. Det framgår av Uppenbarelseboken, kapitel 6, att han inte omedelbart avlägsnar det onda från jorden när han rider ut som segrande kung utan att hans ritt åtföljs av krig som tar ”bort freden från jorden” och av hungersnöd och ”dödlig hemsökelse”. (Upp 6:3–8) Detta motsvarar de förhållanden som Jesus beskrev i profetian i Matteus 24, Markus 13 och Lukas 21. Det är därför uppenbart att Jesu profetia i evangelieskildringarna, som utan tvivel gäller ödeläggelsen av Jerusalem och templet (som ägde rum år 70), också gäller tiden för Kristi närvaro och därmed innehåller ett ”tecken” som gör det möjligt att veta när Jesus är närvarande och härskar i himlen som messiansk kung. (Mt 24:3, 32, 33; Lu 21:29–31)

I andra bibelställen där det talas om Kristi närvaro uppmuntras de kristna i regel att vara trogna och hålla ut intill och under denna närvaro. (1Th 2:19; 3:12, 13; 5:23; Jak 5:7, 8; 1Jo 2:28)

Jehovas dags närvaro. I sitt andra brev uppmanar Petrus sina bröder att leva på ett sådant sätt att de visar att de ”väntar på Jehovas dags närvaro och ständigt har den i tankarna”. (2Pe 3:11, 12) De måste hela tiden ha Jehovas domsdag i tankarna och ha klart för sig att den är nära. På ”Jehovas dag” skall den här onda världens styrande ”himlar” bli tillintetgjorda som av eld, och de tillhörande ”elementen” skall inte kunna bestå utan skall smälta på grund av den starka hettan. Med andra ord skall den nuvarande världsordningen under Satans herravälde få sitt slut.

Eftersom Jehova Gud handlar genom sin Son och förordnade kung, Kristus Jesus (Joh 3:35; jfr 1Kor 15:23, 24), är det logiskt att det finns ett samband mellan Jehovas utlovade ”närvaro” och Kristi Jesu ”närvaro”. De som hånar förkunnandet av det ena hånar därför också förkunnandet av det andra. Också här görs en jämförelse med människorna som levde före den stora översvämningen. (2Pe 3:5–7; jfr Mt 24:37–39.)

Den laglöses närvaro. I 2 Thessalonikerna 2:9–12 säger Paulus att ”den laglöses närvaro är enligt Satans verksamhet åtföljd av varje kraftgärning och av lögnaktiga tecken och under och av varje orättfärdigt bedrägeri”. Även detta visar att parousịa avser mer än en ankomst, eftersom det krävs en viss tid för att alla dessa gärningar, tecken och under och detta bedrägeri skall kunna äga rum.