Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 2: 2369—1943 f.v.t. — En jägare, ett torn och du!

”Det finns bara en enda religion, men det finns hundra versioner av den.” — George Bernard Shaw, irländskfödd dramatiker (1856—1950)

VID människans skapelse, liksom också alldeles efter floden på Noas tid, fanns det bara en enda religion. Men varför, kanske du undrar, finns det då hundra — ja, ännu fler — versioner av den i våra dagar?

För att få svar på denna fråga skall vi rikta blicken mot Nimrod, en sonsonsson till Noa. Om honom sägs det i bibeln: ”Han var den förste att bli en väldig man på jorden. Han uppträdde som en väldig jägare i opposition mot Jehova. ... Hans kungarikes början blev Babel och Erek och Akkad och Kalne, i Sinears land. Från det landet drog han ut till Assyrien och grep sig an med att bygga Nineve och Rehobot-Ir och Kalach.” — 1 Moseboken 10:8—11, NW.

Eftersom Nimrod ”var den förste att bli en väldig man på jorden”, började han tydligen med något nytt. Vad var det? Orden ”kungarikes början” ger oss en ledtråd. Om Nimrod hade ett rike, då måste han ha varit en kung, en härskare. Den tyske bibelkommentatorn dr August Knobel kallar honom därför med rätta ”den förste härskaren efter floden” och förklarar att det aldrig tidigare hade funnits någon som han. Den moderna bibelöversättningen The Bible in Living English återger därför 1 Moseboken 10:8 på följande sätt: ”Han var den förste som blev en potentat på jorden.”

Nimrod satte sig upp mot Skaparen, som aldrig hade menat att människorna skulle styra sig själva. Och när han ”drog ... ut till Assyrien”, började han utvidga sitt politiska rike, kanhända med vapenmakt. Om så är kan uttrycket ”en väldig jägare” betyda att han inte bara jagade djur, utan också människor.

Har Nimrod och hans torn verkligen funnits?

”Forskare har utan egentlig framgång försökt identifiera Nimrod med ett antal forntida kungar, hjältar och gudomligheter”, sägs det i Collier’s Encyclopedia, ”bl. a. Merodak (Marduk), en assyrisk-babylonisk gud; Gilgamesh, en babylonisk hjälte som omtalas som en jägare; och Orion, en jägare i den klassiska mytologin.” Ett tyskt referensverk medger således att vi egentligen ”inte vet något annat om honom än det som framkommer i bibelns skildring”.

Men Nimrod har verkligen existerat. Arabisk tradition berättar om honom. Hans namn, i formen Nimrud eller Nimroud, förekommer i ortnamn i Främre Orienten. Sumerisk-akkadiska lärodikter talar om hans hjältedåd. Den judiske historieskrivaren Josefos nämner honom också vid namn.

Nimrods politiska system, vars syfte ju var att utmanövrera Guds rättmätiga styre över mänskligheten, antog därigenom religiösa övertoner. Människor började bygga ”ett torn med sin spets i himlarna”, inte för att upphöja Gud, utan för att göra sig själva ”ett ryktbart namn”. — 1 Moseboken 11:4, NW.

Även om forskarna inte med bestämdhet har kunnat identifiera någon viss forntida ruin som det Babels torn som Nimrod lät bygga, har de dock funnit ett tjugotal liknande byggnadsverk i Mesopotamien. Denna typ av torn var i själva verket karakteristisk för den babyloniska tempelarkitekturen. Boken Paths of Faith (Trons stigar) förklarar att babyloniska tempel ”i sitt centrum hade en ziggurat, en pyramidformad byggnad med en helgedom i toppen”. Den tillägger: ”I likhet med andra religiösa byggnadsverk, från Egyptens pyramider till den indiska stupan eller den buddistiska världens pagoder, är zigguraten ... förmodligen en avlägsen släkting till den tornförsedda kyrkan.”

Den tyske arkeologen Walter Andrae företog omfattande utgrävningar i detta område i början av 1900-talet. Han förklarade att helgedomen i toppen av zigguraten antogs vara ”den port ... genom vilken himmelens Gud träder ner för zigguratens trappsteg för att nå sin jordiska boning”. Det är därför inte så underligt att Babels invånare hävdade att namnet på deras stad betydde ”Guds port” — av Bab (port) och ilu (Gud).

Men det finns ytterligare skäl att inte betvivla bibelns berättelse om Nimrod och hans torn, som vi snart skall se.

Konsekvenser som berör dig

Nimrod, den förste som försökte sammansmälta religion och politik, angav mönstret för alla framtida allianser av detta slag. Skulle detta projekt få Guds godkännande? En princip som senare kom att tecknas ner i bibeln — ”ett gott träd kan inte bära värdelös frukt, inte heller kan ett ruttet träd frambringa fin frukt” — skulle nu visa sig vara tillämplig. — Matteus 7:18.

Alla människor på jorden talade ursprungligen samma språk.a Men när Nimrod och hans anhängare satte i gång med att bygga detta torn i Babel, visade Gud tydligt sitt missnöje. Vi läser: ”Följaktligen kringspridde Jehova dem därifrån över hela jordens yta, och så småningom slutade de upp att bygga staden. Det var därför man gav den namnet Babel [av ba-lalʹ, som betyder ”förbistra”], eftersom Jehova där hade förbistrat hela jordens språk.” (1 Moseboken 11:1, 5, 7—9, NW) Hur missräknade dessa tornbyggare måste ha blivit, när de plötsligt inte kunde samtala om vad som hade hänt och ännu mindre komma underfund med varför det hade hänt! Utan tvivel framkastades många olika teorier, samtidigt som deras splittring blev ännu mer accentuerad genom deras oförmåga att kommunicera med varandra.

När dessa språkgrupper spred sig till olika delar av jorden, tog de naturligtvis med sig sina religiösa uppfattningar. Med tiden kom deras föreställningar, även om de i grund och botten var identiska, att färgas av lokala traditioner och händelser. Trots att det från början funnits ”bara en enda religion”, fanns det snart ”hundra versioner av den”. Det är tydligt att detta första försök att blanda samman religion och politik inte slog väl ut.

Konsekvenserna av detta experiment har visat sig århundradena igenom och berör nu även dig, ett faktum som du säkert inser om du någon gång har försökt diskutera religion med någon av en annan tro. Även vanliga religiösa uttryck som ”Gud”, ”synd”, ”själ” och ”död” har olika innebörd för olika människor. John Selden, en engelsk rättslärd som levde för 300 år sedan, uttryckte det mycket träffande: ”Om man noga undersöker saken, kan man näppeligen finna tre personer någonstans på jorden som har samma religion i alla stycken.” Detta är mänsklighetens arvedel på grund av denne väldige jägare från forna tider, som inte kunde bygga färdigt sitt torn därför att han inte hade Skaparens välsignelse.

Nutida kvarlevor från Babel

”Av alla kända religioner finns det ingen som har så många gudar som den sumerisk-assyrisk-babyloniska”, hävdar författarinnan Petra Eisele. Hon nämner 500 gudar men förklarar att vissa utförligare förteckningar innehåller uppemot 2.500 namn. Med tiden fastställde ”Babylons officiella teologer mer eller mindre definitivt rangordningen mellan gudarna och delade in dem i triader”, sägs det i New Larousse Encyclopedia of Mythology. En framträdande triad av gudar utgjordes av Anu, Enlil och Ea. En annan bestod av astralgudarna Sin, Shamash och Ishtar, även känd under namnet Astarte, modergudinnan, Tammus’ gemål.

Marduk, Babylons främste gud, som senare kom att kallas Enlil eller Bel, var en krigsgud. I boken Paths of Faith sägs det att detta ”utgjorde ett religiöst erkännande av det historiska faktum att krig med tiden kom att bli den huvudsakliga sysselsättningen för de babyloniska gudarnas tjänare”. Det är bara logiskt att en väldig jägare som Nimrod, som jagade både människor och djur, skulle dyrka en krigsgud och inte ”kärlekens och fridens Gud”, som bibeln talar om. — 2 Korintierna 13:11.

De babyloniska och assyriska gudarna var förvånansvärt ”mänskliga” och hade samma behov och begär som dödliga människor. Detta gav upphov till religiösa ritualer och sedvänjor som knappast kunde anses ha gudomligt ursprung, till exempel tempelprostitution.

Trolldom, exorcism och astrologi ingick också i den babyloniska religionen. Petra Eisele hävdar att ”det är mycket troligt att västvärldens häxtro ... är av kaldeiskt ursprung”. Babylonierna gjorde också stora framsteg i astronomi i samband med sina försök att förutsäga framtiden med hjälp av stjärnorna.

Mesopotamiens folk trodde också på människosjälens odödlighet och visade det genom att tillsammans med de döda begrava föremål som dessa skulle kunna använda i livet efter detta.

Stanna nu upp ett ögonblick och tänk på några av de större religionerna i våra dagar. Känner du till någon religion som lär att människan har en odödlig själ, som lär att Gud är en treenighet bestående av tre gudar i en, som låter omoraliska handlingar passera opåtalda bland sina medlemmar, som blandar sig i politik eller som har medlemmar som hellre offrar sina liv åt en krigsgud än åt fridens Gud? I så fall har du funnit en av Babels nutida, dotterliknande organisationer, som fortfarande sprider religiösa kvarlevor från den tid då Nimrod byggde sitt torn. Det är därför mycket träffande att namnet ”Babylon” i bibeln används för att beteckna världsväldet av falsk religion i dess helhet. — Se Uppenbarelseboken, kapitel 17 och 18.

Det var naturligtvis inte alla människor efter floden som hemföll åt babylonisk förbistring i religiöst avseende. Abraham, till exempel, som föddes tio generationer efter Noa, stod fast vid den sanna tillbedjan. Gud slöt ett förbund med denne avkomling av Sem och lovade honom, enligt 1 Moseboken 22:15—18, att alla jordens släkter skulle välsignas i förbindelse med den enda sanna religionen. Detta förbund trädde tydligen i kraft år 1943 f.v.t., vilket innebar att demarkationslinjen mellan den ”enda” sanna religionen och de ”hundra” versionerna av falsk religion nu skulle komma att bli skarpare. En avgörande sammandrabbning mellan dessa två skulle snart äga rum. Du kan läsa om den i del tre i nästa nummer av Vakna!: ”Egypten — gudarnas slagfält”.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 21]

Legender som återspeglar bibelns berättelse

Invånarna i norra Burma tror att alla människor ursprungligen ”bodde i en enda stor by och talade ett enda språk”. Därefter började de bygga ett torn som skulle räcka ända upp till månen, vilket innebar att de måste arbeta på olika nivåer av tornet och därför förlorade kontakten med varandra. Så småningom lade de sig till med ”olika seder och bruk och sätt att tala”. Ostjaksamojederna i norra Sibirien tror att människor räddade sig igenom en översvämning genom att flyta på timmerstockar. Men en stark nordanvind skingrade dem så att de efter översvämningen ”började tala olika språk och bilda olika folk”. — ”The Mythology of All Races” (Alla rasers mytologi).

De forntida aztekerna lärde: ”Efter Floden byggde en jätte ett konstgjort berg som räckte ända upp till molnen, varigenom han retade gudarna som kastade ner eld eller en sten från himmelen.” Mayafolket trodde att Votan, den första människan, hjälpte till att bygga ett jättelikt hus som räckte upp till himlen och som visade sig bli ”den plats där Gud gav varje folk dess speciella språk”. Maiduindianerna i Kalifornien gjorde gällande att alla människor ”under en begravningsceremoni plötsligt började tala olika språk”. — ”Der Turmbau von Babel” (Byggandet av Babels torn).

Dessa och liknande legender ökar trovärdigheten i dr Ernst Böklens slutsats att ”Första Mosebokens elfte kapitel och liknande berättelser bland andra folk med största sannolikhet bygger på faktiska historiska minnesbilder”.

[Ruta på sidan 21]

Härstammar korset från Babylon?

Namnen ”Babylonien”, ”Kaldeen” och ”Mesopotamien” har alla avseende på i stort sett samma område i våra dagars Irak. Julien Ries vid Université Catholique de Louvain-la-Neuve i Belgien skriver: ”Korset förekommer i forntida kulturer i Asien, Europa, Nordafrika och Amerika, [däribland] i Mesopotamien, [där] det likarmade korset är en symbol för himmelen och guden Anu.” Vines ”Expository Dictionary of New Testament Words” uttrycker det ännu tydligare och förklarar att korset ”hade sitt ursprung i det forntida Kaldeen och användes som symbol av guden Tammus (i form av den mystiska bokstaven Tau, begynnelsebokstaven i hans namn)”. Det råder således inget tvivel om att korset är av förkristet ursprung. Somliga har framkastat tanken att Tammus, som också kallades Dumuzi, ursprungligen var en kung och blev upphöjd till gud efter sin död. O. R. Gurney skriver till exempel i publikationen ”Journal of Semitic Studies”: ”Dumuzi var ursprungligen en människa, en kung av Erek.” Skulle detta kunna vara en anspelning på Nimrod, om vilken bibeln säger: ”Hans kungarikes början blev Babel och Erek”? (1 Moseboken 10:10, NW) För närvarande kan vi inte med säkerhet avgöra detta.

[Bild på sidan 23]

Lämningar efter mesopotamiska ziggurater stöder bibelns berättelse om Babels torn