Tider och tidsperioder är i Jehovas hand
”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 1:7.
1. Hur besvarade Jesus apostlarnas frågor om tiden?
DET är helt naturligt att de som ”suckar och stönar över alla de avskyvärdheter som görs” i kristenheten och i världen i övrigt undrar när denna onda ordning skall få sitt slut och ersättas av Guds rättfärdiga nya värld. (Hesekiel 9:4; 2 Petrus 3:13) Strax före Jesu död och sedan strax efter hans uppståndelse ställde hans apostlar frågor till honom som gällde vid vilken tidpunkt detta skulle ske. (Matteus 24:3; Apostlagärningarna 1:6) Men Jesus svarade inte genom att ge dem en metod att räkna ut årtal. I det ena fallet gav han dem ett sammansatt tecken, och i det andra fallet sade han att det inte tillkom dem att ”få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt”. — Apostlagärningarna 1:7.
2. Varför kan det sägas att Jesus inte alltid har känt till den tid som hans Fader har fastställt för det som skall hända i denna ändens tid?
2 Inte ens Jesus, som ju är Jehovas enfödde Son, har alltid känt till sin Faders tidsschema för olika händelser. I sin profetia om de sista dagarna erkände Jesus ödmjukt: ”Men om den dagen och timmen har ingen vetskap, varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern.” (Matteus 24:36) Jesus var villig att tålmodigt vänta på att hans Fader skulle uppenbara den exakta tidpunkten för att ingripa och tillintetgöra denna onda tingens ordning.a
3. Vad kan vi lära av Jesu svar på frågor om Guds uppsåt?
3 Vi kan dra två slutsatser av det sätt varpå Jesus besvarade frågorna om när saker och ting skulle hända i uppfyllelse av Jehova Guds uppsåt, och det är att Jehova själv har fastställt tidpunkten för detta och att hans tjänare inte kan förvänta att få exakt förhandsinformation om hans tider eller tidsperioder.
Jehovas tider och tidsperioder
4. Vad är innebörden i de grekiska ord som återges med ”tider” och ”tidsperioder” i Apostlagärningarna 1:7?
4 Vad menas med uttrycken ”tider” och ”tidsperioder”? Jesu uttalande i Apostlagärningarna 1:7 innehåller två tidsaspekter. Det grekiska ord som återgetts med ”tider” avser ”tid i betydelsen varaktighet, utsträckning”, en tidrymd (lång eller kort). Uttrycket ”tidsperioder” är en återgivning av ett grekiskt ord som avser en bestämd eller fastställd tid, en tid av särskild karaktär, en tid som kännetecknas av vissa utmärkande drag. Angående dessa två ord säger W. E. Vine: ”Enligt Apostlagärningarna 1:7 har Fadern i sin makt både tiderna (chronos), dvs. tidernas längd, och tidsperioderna (kairos), dvs. epoker som kännetecknas av vissa händelser.”
5. När informerade Jehova Noa om sitt uppsåt att tillintetgöra den fördärvade världen, och vad fick Noa i uppdrag att göra?
5 Före den stora översvämningen fastställde Jehova Gud en tidsgräns på 120 år för den fördärvade värld som de upproriska änglar som tagit kroppslig gestalt och människor hade frambringat. (1 Moseboken 6:1–3) Den gudfruktige Noa var då 480 år och barnlös, vilket han förblev i ytterligare 20 år. (1 Moseboken 7:6; 1 Moseboken 5:32) Men det var först mycket längre fram, när Noas söner var vuxna och hade gift sig, som Gud upplyste Noa om sitt uppsåt att avlägsna ondskan från jorden. (1 Moseboken 6:9–13, 18) Men inte ens då, när Noa hade fått i uppdrag att bygga en ark och predika för sina samtida, uppenbarade Jehova sitt tidsschema för honom. — 1 Moseboken 6:14; 2 Petrus 2:5.
6. a) Hur visade Noa att han lämnade tidsfaktorn i Jehovas hand? b) Hur kan vi följa Noas exempel?
6 Utan att Noa kände till exakt när den stora översvämningen skulle komma fortsatte han ”genom tro” att i årtionden, ja kanske i ett halvt århundrade, ”göra i enlighet med allt som Gud hade befallt honom”. (1 Moseboken 6:22; Hebréerna 11:7) Inte förrän en vecka i förväg talade Jehova om för Noa när den stora översvämningen skulle börja. (1 Moseboken 7:1–5) På grund av att Noa trodde på Jehova och obetingat litade på honom kunde han lämna tidsfaktorn i Guds hand. Och så tacksam Noa måste ha känt sig, när han under den stora översvämningen upplevde Jehovas beskydd och sedan fick kliva ut ur arken på en renad jord! Bör inte vi, som nu har hopp om en liknande befrielse, visa samma tro på Gud?
7, 8. a) Hur uppstod nationer och världsvälden? b) Hur har Jehova förordnat ”om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna” för människors ”boende”?
7 Efter den stora översvämningen övergav flertalet av Noas avkomlingar den sanna tillbedjan av Jehova. I syfte att kunna stanna på ett och samma ställe började de bygga en stad och ett torn för falsk tillbedjan. Jehova bestämde då att det var dags att ingripa. Han skapade förvirring i deras språk och ”kringspridde ... dem därifrån [från Babel] över hela jordens yta”. (1 Moseboken 11:4, 8, 9) Längre fram utvecklades språkgrupperna till nationer, och några av dessa införlivade andra nationer och blev till regionala välden, ja även till världsvälden. — 1 Moseboken 10:32.
8 I överensstämmelse med sitt uppsåt fastställde Gud ibland nationella gränser och under vilken tid en viss nation skulle dominera lokalt eller som ett världsvälde. (1 Moseboken 15:13, 14, 18–21; 2 Moseboken 23:31; 5 Moseboken 2:17–22; Daniel 8:5–7, 20, 21) Det var detta som aposteln Paulus åsyftade, när han sade till de intellektuella grekerna i Athen: ”Den Gud som har gjort världen och allting i den ... har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta, och han har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende.” — Apostlagärningarna 17:24, 26.
9. Hur har Jehova förändrat ”tider och tidsperioder” för kungar?
9 Därmed inte sagt att Jehova är ansvarig för alla politiska erövringar och förändringar bland nationerna. Men han kan välja att ingripa för att genomföra sitt uppsåt. Profeten Daniel, som fick bevittna hur det babyloniska världsväldet föll och ersattes av Medo-Persien, sade därför om Jehova: ”Han förändrar tider och tidsperioder, avsätter kungar och tillsätter kungar, ger vishet åt de visa och kunskap åt dem som känner urskillningsförmåga.” — Daniel 2:21; Jesaja 44:24–45:7.
”Tiden närmade sig”
10, 11. a) Hur långt i förväg fastställde Jehova den tid då han skulle befria Abrahams avkomlingar ur slaveri? b) Vad är det som antyder att israeliterna inte visste exakt när de skulle bli befriade?
10 Mer än fyra hundra år i förväg fastställde Jehova vilket år han skulle förödmjuka kungen i det egyptiska världsväldet och befria Abrahams avkomlingar ur slaveriet. Gud uppenbarade sitt uppsåt för Abraham och lovade: ”Du kan med visshet veta att din säd kommer att bli bofasta främlingar i ett land som inte är deras, och de kommer att tvingas tjäna dem, och dessa kommer sannerligen att utsätta dem för betryck i fyra hundra år. Men den nation som de kommer att tjäna dömer jag, och därefter kommer de att gå ut med många ägodelar.” (1 Moseboken 15:13, 14) I den sammanfattning av Israels historia som Stefanus gjorde inför Sanhedrin hänvisade han till denna 400-årsperiod och förklarade: ”Just då tiden närmade sig för uppfyllelsen av det löfte som Gud öppet hade gett till känna för Abraham, växte folket till och förökades i Egypten, tills det uppstod en annan kung över Egypten, en som inte kände till Josef.” — Apostlagärningarna 7:6, 17, 18.
11 Denne nye Farao gjorde israeliterna till slavar. Israeliterna kunde inte läsa om Jehovas löfte till Abraham i Första Moseboken, eftersom den ännu inte var skriven, men Jehovas löfte hade antagligen vidarebefordrats till dem antingen i muntlig eller i skriftlig form. Men det verkar ändå inte som om israeliterna hade den kunskap som krävdes för att kunna räkna ut vilket år de skulle befrias ur förtrycket. Gud visste när han skulle befria de lidande israeliterna, men det gjorde tydligen inte de. Vi läser: ”Det hände sig under loppet av dessa många dagar att Egyptens kung slutligen dog, men Israels söner fortsatte att sucka på grund av slavarbetet och att upphäva ett klagoskri, och deras rop om hjälp fortsatte att stiga upp till den sanne Guden på grund av slavarbetet. I sinom tid hörde Gud deras stönande, och Gud kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Så Gud såg till Israels söner, och Gud tog notis om det.” — 2 Moseboken 2:23–25.
12. Hur visade Stefanus att Mose gick händelserna i förväg och handlade innan Jehovas tid för att befria israeliterna var inne?
12 Också av Stefanus sammanfattning framgår det att israeliterna inte kände till när de skulle befrias. När han talade om Mose sade han: ”När nu tiden för hans fyrtionde år höll på att fullbordas, steg en önskan upp i hans hjärta att gå och se till sina bröder, Israels söner. Och när han fick se en viss man bli orättvist behandlad, försvarade han honom och utkrävde hämnd för orätten mot den som blev misshandlad genom att slå ner egyptiern. Han förmodade att hans bröder skulle fatta att Gud var i färd med att ge dem räddning genom hans hand, men de fattade det inte.” (Apostlagärningarna 7:23–25) Mose gick här händelserna i förväg och försökte befria israeliterna 40 år innan Guds tid för det var inne. Stefanus påpekade att Mose måste vänta i ytterligare 40 år, innan Gud gav israeliterna ”räddning genom hans hand”. — Apostlagärningarna 7:30–36.
13. Hur befinner vi oss i en liknande situation som israeliterna innan de blev befriade ur Egypten?
13 Jehova Gud hade fastställt vilket år löftet till Abraham skulle uppfyllas, och när ”tiden närmade sig för uppfyllelsen” av det, måste Mose och alla israeliterna visa tro på Jehova. De måste vänta på hans tid, och det tydligen utan att kunna räkna ut den i förväg. Vi är också övertygade om att vår befrielse från den nuvarande onda tingens ordning närmar sig. Vi vet att vi lever i de ”sista dagarna”. (2 Timoteus 3:1–5) Bör vi då inte vara villiga att visa tro och vänta på Jehovas rätta tid för sin stora dag? (2 Petrus 3:11–13) Då kan vi likt Mose och israeliterna få sjunga en underbar befrielsesång till lovprisning av Jehova. — 2 Moseboken 15:1–19.
När tiden var inne
14, 15. Hur vet vi att Gud hade fastställt tidpunkten då hans Son skulle komma hit till jorden, och efter vad höll profeterna och även änglarna utkik?
14 Jehova hade bestämt en tid då hans enfödde Son skulle komma till jorden som Messias. Paulus skrev: ”När tiden var fullbordad, sände Gud ut sin Son, som blev född av en kvinna och som blev född under lag.” (Galaterna 4:4) Detta skedde i uppfyllelse av Guds löfte att sända en säd — ”Silo”, som ”folkens lydnad” skulle tillhöra. — 1 Moseboken 3:15; 49:10.
15 Guds profeter, och även änglar, höll utkik efter den ”tidsperiod” då Messias skulle framträda på jorden och den syndiga mänskligheten få möjlighet till räddning. Petrus skrev: ”Med avseende på just denna räddning har profeterna flitigt forskat och noggrant rannsakat, de som profeterade om den oförtjänta omtanke som var ämnad för er. De sökte ständigt utröna vilken särskild tid eller vad för slags tid anden i dem hänvisade till beträffande Kristus, när den på förhand vittnade om lidandena avsedda för Kristus och om de härligheter som skulle följa på dessa. ... Just dessa ting längtar änglar efter att skåda in i.” — 1 Petrus 1:1–5, 10–12.
16, 17. a) Vilken profetia från Jehova fick judarna under det första århundradet att vara i förväntan på Messias? b) Vilken verkan hade Daniels profetia på judarnas förväntningar angående Messias?
16 Genom sin profet Daniel, en man med orubblig tro, hade Jehova gett en profetia om ”sjuttio veckor”. Genom den profetian kunde judarna under det första århundradet få veta när den utlovade Messias framträdande närmade sig, för det hette bland annat i den: ”Från det att ordet utgår om att återupprätta och återuppbygga Jerusalem intill Messias, Ledaren, kommer det att vara sju veckor, även sextiotvå veckor.” (Daniel 9:24, 25) Att de ”veckor” som här nämns betyder årsveckor är judiska, katolska och protestantiska bibelkännare i allmänhet överens om. De 69 ”veckorna” (483 år) i Daniel 9:25 började år 455 f.v.t., då Persiens kung Artaxerxes gav Nehemja tillåtelse att ”återupprätta och återuppbygga Jerusalem”. (Nehemja 2:1–8) De löpte ut 483 år senare, år 29 v.t., då Jesus blev döpt och smord med helig ande och därigenom blev Messias eller Kristus. — Matteus 3:13–17.
17 Det är inte känt om judarna under det första århundradet visste exakt när de 483 åren började. Men när Johannes döparen började sin tjänst, var ”folket ... förväntansfullt och alla överlade i sina hjärtan om Johannes: ’Kan han möjligtvis vara Kristus?’” (Lukas 3:15) Vissa bibelkännare förknippar denna förväntan med Daniels profetia. I en kommentar till denna vers skriver Matthew Henry: ”Vi får här veta ... hur Johannes döparens tjänst fick människor att tänka på Messias och att tänka på honom som mycket nära. ... Daniels sjuttio veckor höll nu på att löpa ut.” I det franska verket Manuel Biblique, av Vigouroux, Bacuez och Brassac, heter det: ”Folk visste att de sjuttio årsveckorna som fastställts av Daniel närmade sig sitt slut, och ingen blev förvånad över att höra Johannes döparen förkunna att Guds rike hade kommit nära.” Den judiske lärde Abba Hillel Silver skrev att man enligt den tidens ”allmänt omfattade kronologi” ”väntade att Messias skulle komma omkring den andra fjärdedelen av det första århundradet v.t.”.
Händelser — inte tidsangivelser
18. Daniels profetia kunde hjälpa judarna att förstå vid vilken tid man kunde vänta sig att Messias skulle framträda, men vad var ändå det mest övertygande beviset för att Jesus var Messias?
18 Även om profetian om årsveckorna tydligen hjälpte judarna att få en allmän uppfattning om när Messias skulle framträda, så visar händelseutvecklingen att detta inte bidrog till att övertyga flertalet av dem om att Jesus var Messias. Mindre än ett år före sin död frågade Jesus sina lärjungar: ”Vem säger folkskarorna att jag är?” De svarade: ”Johannes döparen; men andra: Elia, och åter andra: att en av de forntida profeterna har uppstått.” (Lukas 9:18, 19) Vi läser ingenstans att Jesus citerade profetian om årsveckorna för att visa att han var Messias. Men vid ett tillfälle sade han: ”Jag har det vittnesbörd som är större än Johannes’, ty just de gärningar som min Fader har uppdragit åt mig att verkställa, själva gärningarna som jag gör, vittnar om mig att Fadern har sänt ut mig.” (Johannes 5:36) Det var Jesu predikande, hans underverk och händelserna i samband med hans död (det övernaturliga mörkret, hur templets förhänge slets itu och jordbävningen) som vittnade om att han var Messias, sänd av Gud — inte några uppenbarade uppgifter om tiden. — Matteus 27:45, 51, 54; Johannes 7:31; Apostlagärningarna 2:22.
19. a) Hur skulle de kristna veta att Jerusalems ödeläggande var nära? b) Varför behövde de kristna som hade flytt från Jerusalem fortfarande stark tro?
19 Efter Jesu död fick inte heller de första kristna någon metod att räkna ut när slutet för den judiska tingens ordning skulle komma. Det är sant att Daniels profetia om årsveckorna nämner att den ordningen skulle få sitt slut. (Daniel 9:26b, 27b) Men detta skulle ske efter slutet av de ”sjuttio veckorna” (455 f.v.t.–36 v.t.). Efter det att de första icke-judarna år 36 v.t. hade blivit Jesu efterföljare hade de kristna med andra ord passerat de tidsangivna händelserna i kapitel 9 i Daniels bok. Nu var det enbart händelser och inte uppgifter om tiden som skulle visa dem att den judiska ordningen snart skulle få sitt slut. De händelser som Jesus hade förutsagt och som skulle komma att nå sin kulmen år 70 v.t. började inträffa år 66 v.t., då de romerska legionerna anföll Jerusalem och sedan drog sig tillbaka. Detta gav trogna och uppmärksamma kristna i Jerusalem och Judeen tillfälle att ”fly till bergen”. (Lukas 21:20–22) Det fanns inget sätt för de första kristna att räkna ut när Jerusalem skulle ödeläggas. Det krävdes verklig tro av dem att lämna sina hem, sina jordbruk och sina verkstäder och hålla sig borta från Jerusalem under de omkring fyra år som gick innan den romerska hären återvände år 70 v.t. och utplånade den judiska ordningen! — Lukas 19:41–44.
20. a) Vad kan vi lära av Noa, Mose och de första kristna i Judeen? b) Vad skall vi behandla i följande artikel?
20 I likhet med Noa, Mose och de kristna i Judeen under det första århundradet kan vi tryggt lämna tider och tidsperioder i Jehovas hand. Vår övertygelse om att vi nu lever i ändens tid och att vår befrielse närmar sig grundar sig inte på blott och bart uträkningar om tiden, utan på det som nu händer i uppfyllelse av Bibelns profetior. Och även om vi nu lever under Kristi närvaro, måste vi visa tro och ständigt vara vaksamma. Vi måste fortsätta att leva i spänd förväntan på de spännande händelser som är förutsagda i Bibeln. Detta ämne skall vi behandla i följande artikel.
[Fotnoter]
Repetition
◻ Vad sade Jesus till sina apostlar angående Jehovas tider och tidsperioder?
◻ Hur långt i förväg visste Noa att den stora översvämningen skulle börja?
◻ Vad visar att Mose och israeliterna inte visste exakt när de skulle befrias ur Egypten?
◻ Vad kan vi lära av exemplen i Bibeln när det gäller Jehovas tider och tidsperioder?
[Bild på sidan 11]
Noas tro gjorde att han kunde lämna tidsfaktorn i Jehovas hand