REGN

Ett viktigt led i vattnets kretslopp. Vatten avdunstar från jord- och havsytan och stiger upp i atmosfären, där det kondenserar och faller ner som regndroppar och ger nödvändig fuktighet till växt- och djurlivet. Bibeln nämner regn i samband med detta pålitliga kretslopp som vittnar om vishet. (Job 36:27, 28; Pre 1:7; Jes 55:10)

Förutom de vanliga orden för regn förekommer ett flertal hebreiska och grekiska ord som har med regn att göra och som har de skiftande betydelserna ”störtregn”, ”regnväder” (1Ku 18:41; Hes 1:28), ”ihållande regn” (Ord 27:15), ”höstregn” eller ”tidigt regn” och ”vårregn” eller ”sent regn” (5Mo 11:14; Jak 5:7), ”milt regn” (5Mo 32:2), ”regnoväder” (Jes 4:6) och ”ymniga regnskurar” (Ps 65:10).

I berättelsen om de förberedelser som Gud gjorde för att det skulle bo människor på jorden heter det att han ”inte [hade] låtit det regna på jorden”, utan att ”en dimma steg upp från jorden, och den vattnade hela marken”. Detta avser utan tvivel början av den tredje skapelsedagen, innan växterna skapades. (1Mo 1:9–13; 2:5, 6; se DIMMA, DIS.) Första gången som det uttryckligen nämns i Bibeln att det faller regn är i berättelsen om den stora översvämningen. Då ”bröts det vidsträckta djupets alla källor upp”, och ”störtregnet över jorden fortsatte i fyrtio dagar och fyrtio nätter”. (1Mo 7:11, 12; 8:2)

Hur regn bildas. En av de frågor som Jehova ställde till Job för att betona hur lite människan förstår av naturkrafterna och naturlagarna var: ”Har regnet någon far?” (Job 38:28) Meteorologer har forskat mycket i hur regn uppstår, men enligt The World Book Encyclopedia är det man har kommit fram till bara ”teorier”. (1987, bd 16, sid. 123, 124) När varm och fuktig luft stiger och kyls av kondenseras fuktigheten, och små vattendroppar bildas. En teori går ut på att när större droppar faller ner genom ett moln, kolliderar de med mindre droppar och förenas med dem, tills de blir så tunga att luften inte kan hålla dem uppe. En annan teori går ut på att det bildas iskristaller i de övre molnlagren, där temperaturen ligger under fryspunkten, och att dessa faller ner genom varmare luftlager och förvandlas till regn.

Jehova som regnets upphovsman. Jehova var inte israeliternas ”regngud”. Han var inte som Baal, som enligt kanaanéernas uppfattning gav upphov till regnet när han vaknade till liv. Trogna israeliter insåg att det var Jehova och inte Baal som kunde hindra det värdefulla regnet från att falla. Det kom tydligt till uttryck när Jehova på profeten Elias tid lät Israel drabbas av en torka under den period då baalsdyrkan var som mest utbredd. (1Ku 17:1, 7; Jak 5:17, 18)

Det är Jehova som ”bereder regn” åt jorden. (Ps 147:8; Jes 30:23) Han ”har öppnat en ränna för störtregnet”, något som kanske anspelar på att Gud låter regnet strömma ner från molnen över vissa områden på jorden. (Job 38:25–27; jfr Ps 135:7; Jer 10:13.) Hans förmåga att kontrollera regnet i enlighet med hans avsikter skilde honom från de livlösa avgudarna som grannfolken dyrkade. (Jer 14:22) I det utlovade landet kunde israeliterna inse detta mycket tydligare än i Egypten, där det sällan regnade. (5Mo 11:10, 11)

När Paulus och Barnabas förkunnade för grekerna i Lystra, förklarade de att regnet tjänade som ett vittnesbörd om ”den levande Guden” och var ett uttryck för hans godhet. (Apg 14:14–17) Regnet är inte till nytta bara för de goda och rättfärdiga utan för alla människor. Jesus visade att vi bör lära av detta exempel på Guds kärlek. (Mt 5:43–48)

Regn i det utlovade landet. Ett särdrag i det utlovade landets klimat är den varierande nederbördsmängden. Det är i synnerhet två faktorer som är avgörande för hur mycket regn som faller i ett visst område, nämligen närheten till havet samt höjden över havet. Under perioderna med regn faller det stora regnmängder på slätterna vid Medelhavet, mest i norr och mindre i söder. Generellt sett är nederbördsmängden större i höglandet och bergen, eftersom den fuktiga luft som driver in från havet kondenserar i högre grad där. Jordandalen ligger i regnskugga. Det beror på att luften som driver in över bergskedjan redan har avgett mycket av sin fuktighet och att luften värms upp när den kommer ner i dalen. Men när denna luft kommer in över högslätten öster om Jordan bildas det återigen moln som avger en del regn. Därför är det ett smalt landområde öster om Jordan som lämpar sig som betesmark eller för jordbruk i begränsad omfattning. Längre österut är det öken. Här regnar det så lite och så oregelbundet att marken inte lämpar sig som jordbruks- eller betesmark.

Årstider. De två huvudsakliga årstiderna i det utlovade landet, sommar och vinter, kan med rätta omtalas som den torra årstiden respektive ”regntiden”. (Jfr Ps 32:4; HV 2:11, not.) Från mitten av april till mitten av oktober faller det små regnmängder. Det är sällsynt att det regnar under den här perioden, då skörden bärgas. Ordspråksboken 26:1 visar att regn i skördetiden betraktades som något mycket ovanligt. (Jfr 1Sa 12:17–19.) Under ”regntiden” regnar det inte oavbrutet, utan då och då kommer det klara dagar. Eftersom detta också är den kalla perioden kan det vara en kylslagen upplevelse att vara ute i regnet. (Esr 10:9, 13) Ett gott skydd för regnet är därför mycket uppskattat. (Jes 4:6; 25:4; 32:2; Job 24:8)

Höstregn och vårregn. Bibeln talar om ”höstregn [tidigt regn] och vårregn [sent regn]”, som Gud lovade att välsigna israeliterna med om de var trogna. (5Mo 11:14, not; Jer 5:24; Joel 2:23, 24) Jordbrukaren väntade tålmodigt på det regn som skulle komma under dessa perioder mellan sommaren och vintern. (Jak 5:7; jfr Job 29:23.) Man såg förväntansfullt fram emot att det tidiga regnet, höstregnet (som började i mitten på oktober), skulle göra slut på sommarens hetta och torka. Detta regn var helt nödvändigt för att jordbrukaren skulle kunna börja med sådden, eftersom det gjorde jorden mjuk och lättare att plöja. På motsvarande sätt var det sena regnet, vårregnet, nödvändigt för att grödorna, särskilt säden, skulle kunna växa och mogna. (Sak 10:1; Am 4:7; HV 2:11–13)

Bildspråk. När Gud välsignade israeliterna med regn i rätt tid hade de överflöd. Hosea kunde därför lova att Jehova skulle komma ”som ett hällregn” för dem som sökte lära känna honom, ”som ett vårregn som genomdränker jorden”. (Hos 6:3) Guds undervisning skulle ”drypa som regnet” och hans tal ”som milda regn på gräs, som ymniga regnskurar på växter”. (5Mo 32:2) Hans undervisning och hans tal skulle långsamt kunna tränga in som stilla regn och samtidigt vara uppfriskande som regnskurar. På samma sätt framställs de kvarvarande av Jakob som en källa till ny styrka och överflöd när de liknas vid ”ymniga regnskurar på växterna”. (Mik 5:7)

Guds kungs styre, som beskrivs i Psalm 72, skulle ge välsignelse och välstånd. Det heter därför att kungen ”skall komma som regn på nyslagen gräsmark, som ymniga regnskurar som väter jorden” och får det att grönska och spira. (Ps 72:1, 6; jfr 2Sa 23:3, 4.) En kungs välvilja liknades vid ”ett moln med vårregn”, eftersom den bar bud om goda tider, precis som regnmoln bar bud om vatten för grödorna. (Ord 16:15)

Regn resulterar emellertid inte alltid i växtlighet som är till nytta för den som brukar jorden. Den fuktiga jorden kan också frambringa törnen och tistlar. Paulus använde detta som exempel när han jämförde den regnvåta jorden med kristna ”som har smakat den himmelska fria gåvan och som har fått andel i helig ande”. Om de inte frambringar andens frukt utan lämnar sanningen skall det gå för dem som för mark som bara bär törnen och därför bränns av. (Heb 6:4–8)

I en av synerna i Uppenbarelseboken såg Johannes ”två vittnen” med ”myndighet att stänga till himlen, så att inget regn faller under de dagar de profeterar”. (Upp 11:3–6) Dessa ”vittnen” representerade Gud som hans profeter, hans talesmän, och de skulle inte kungöra Guds ynnest eller välsignelse över onda människors planer och gärningar. I likhet med Elia, som kungjorde en tre och ett halvt år lång torka över Israel på grund av den baalsdyrkan som förespråkades av kung Ahab och hans hustru Isebel, skulle dessa ”två vittnen” bildligt talat ”stänga till himlen”, så att inget uppfriskande ”regn” från Gud skulle få människors planer att lyckas. (1Ku 17:1–18:45; Lu 4:25, 26; Jak 5:17, 18)