Frågor från läsekretsen

◼ Varför återger Nya Världens översättning det hebreiska ordet ‛a·rúm i 1 Moseboken 3:1 med ”försiktig”, när andra bibelöversättningar använder orden ”listig”, ”slug” eller ”klok”?

Det skriftstället lyder: ”Nu visade sig ormen vara det försiktigaste av fältets alla vilda djur som Jehova Gud hade gjort. Och den började säga till kvinnan: ’Skulle Gud verkligen ha sagt att ni inte får äta av varje träd i trädgården?’” — NW.

I Ordspråksboken 12:23 och på andra ställen återger Nya Världens översättning det hebreiska ordet ‛a·rúm med ordet ”klok”, vilket är en grundläggande innebörd i ordet, när det tillämpas på människor. Men precis som fallet är med så många andra ord har ordet ‛a·rúm olika betydelseskiftningar. Så till exempel definierar Benjamin Davidson ordet ‛a·rúm så här: ”I. listig, förslagen, slug. — II. förtänksam, försiktig.” — The Analytical Hebrew and Chaldee Lexicon.

Varför väljer då Nya Världens översättning den andra innebörden av ordet ‛a·rúm i 1 Moseboken 3:1? Det valet är i överensstämmelse med andra översättningar. I till exempel den grekiska Septuagintaöversättningen från 200-talet f.v.t. används det grekiska ordet fró·ni·mos i 1 Moseboken 3:1 — samma ord som senare har använts i Matteus 10:16: ”Ni måste vara lika försiktiga som ormar och lika blida som duvor.” — Today’s English Version.

År 1945 skrev Ludwig Koehler, kännare av hebreiska, följande förklarande anmärkning: ”Ormen är skygg. På grekiska kan detta mycket bra uttryckas med ordet phronimos [fró·ni·mos], för genom denna skygghet eller försiktighet visar ormen att den äger och gör bruk av phrenes [fré·nes].” Fré·nes betyder här ett slags instinktiv vishet, som andra djur också visar. — Jämför Ordspråksboken 30:24, NW.

Men det finns ett ännu viktigare skäl till att ordet ”försiktig” används i 1 Moseboken 3:1 (NW) i stället för orden ”klok”, ”listig” eller ”slug”. Att i skildringen här, alldeles innan den beskriver hur ormen förleder Eva till synd, kalla den för listig eller klok, skulle kunna leda många läsare till att dra slutsatsen att bibeln här berättar om att en helt vanlig orm utarbetar denna plan med hjälp av sin enastående klokhet eller slughet. En sådan uttolkning skulle hänföra berättelsen till myter eller legender — och dessutom en ganska dum sådan.

Bibeln lär i stället att det var något mycket mer än en listig eller klok orm i verksamhet där i Edens trädgård. Uppenbarelseboken 12:9 identifierar tydligt Satan, djävulen, med denne ”ursprunglige orm”. Det var han som var den osynliga övermänskliga kraften som manipulerade det enkla kräldjuret på samma sätt som en mästerbuktalare använder sin docka. Ormens naturliga försiktighet gjorde den till ett idealiskt redskap för detta knep. När den inte i enlighet med sin natur försiktigt drog sig undan, utan i stället dristigt öppnade sin mun och började tala till Eva, fångades hennes uppmärksamhet ännu effektivare.

Guds inspirerade ord är fritt från myter och legender, och detta faktum hjälper oss Nya Världens översättning att inse genom en exakt översättning. — 2 Timoteus 3:16.

◼ Varför tycker Jehovas vittnen att det är viktigt att vara med vid medtroendes begravningar, då de ju vet att de döda är omedvetna?

Genom exakt kunskap från bibeln om de dödas tillstånd skyddas Jehovas vittnen mot orätta uppfattningar som kan resultera i ett olämpligt uppförande vid begravningar. Kunskapen förser dem också med skäl till att närvara vid kristna begravningar.

Guds ord visar klart och tydligt att en människa som har dött inte lever vidare som odödlig själ. (Predikaren 9:5) Efter döden återgår kroppen till stoft, antingen genom den naturliga förruttnelseprocessen eller genom kremering. Den avlidne lever inte mer; endast om Gud i framtiden uppväcker honom kommer han att få liv igen. — Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15.

Jehovas vittnen följer därför inte sådana begravningsseder som baseras på tron att en död människa har en odödlig själ som lever vidare någonstans. De deltar inte i likvakor, där det kan förekomma högljudd sång eller klagan avsedd att skrämma ”andarna”. De deltar inte heller i helnattsvakor eller i extrema yttringar av sorg avsedda att blidka de döda.

Detta betyder emellertid inte att Guds folk inte sörjer. En släktings eller nära väns död är en mycket nedslående upplevelse, även för sanna tillbedjare som har exakt kunskap om de dödas tillstånd. När till exempel patriarken Jakob trodde att ett vilddjur hade dödat Josef, läser vi att han ”fortsatte att sörja över sin son i många dagar”. Det står också att ”alla hans söner och alla hans döttrar stod gång på gång upp för att trösta honom”. (1 Moseboken 37:33—35, NW) När den trogne Jakob dog, ”befallde Josef sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far”, och ”egyptierna fortsatte att fälla tårar över honom i sjuttio dagar”. Även om Jakobs familj inte trodde på egyptiernas falska uppfattningar om de döda, blev de ändå mycket bedrövade över Jakobs död. ”Hela Josefs hushåll och hans bröder” ville att Jakob skulle få en passande begravning, och till och med främlingar lade märke till deras sorg. — 1 Moseboken 50:1—11, NW.

Många andra bibliska exempel kan nämnas där Jehovas tjänare blev verkligt bedrövade över en medtillbedjares eller släktings död och därför gav uttryck åt passande sorg.a När Jesus var tillsammans med Lasarus’ sörjande anförvanter, var han inte kall och oberörd eller otillbörligt glad. Jesus grät, trots att han förtröstade på uppståndelsens kraft. (Johannes 11:33—35) Sedan Jesus själv dött, sörjde hans lärjungar, fastän han hade talat om för dem att han skulle bli dödad och uppväckt till liv igen. — Matteus 16:21, 28; Johannes 16:17—20; 20:11.

Guds tjänare i dag får också känna av den sorg som döden förorsakar. Men deras förståelse av bibeln hjälper dem att dämpa eller balansera sin sorg, i överensstämmelse med 1 Tessalonikerna 4:13, 14: ”För övrigt, bröder, vill vi inte att ni skall vara okunniga om dem som sover i döden, för att ni inte skall sörja alldeles som de övriga, de som inte har något hopp. Ty om vi tror att Jesus dog och uppstod igen, så skall Gud också föra dem som genom Jesus har somnat in i döden fram tillsammans med honom.”

Vad kan då sägas om att närvara vid kristna begravningar? Det finns bibliska skäl till att vittnena anordnar sådana och tycker att de är välgörande att närvara vid.

Kom ihåg att när det verkade som om Jakob hade förlorat sin son, läste vi att ”alla hans söner och alla hans döttrar stod gång på gång upp för att trösta honom”. (1 Moseboken 37:35, NW) I många länder är det sed att släktingarna samlas till en begravning. Detta kan ge andra, som kanske inte stått den döde så nära och därför inte är lika känslomässigt påverkade, en möjlighet att säga några vänliga och tröstande ord. När Lasarus dött ”hade många av judarna kommit till Marta och Maria för att trösta dem med avseende på brodern”. (Johannes 11:19) Detta inbegriper också kristna som vill ”kunna trösta dem som är i allt slags vedermöda”. — 2 Korintierna 1:4.

Kristna tillsyningsmän bör, även om de kan vara mycket upptagna, ta ledningen i att se till att hjorden får tröst. De kommer ihåg att deras föredöme Jesus, den rätte herden, fick uppdraget ”att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta”, och ”att trösta alla de sörjande”. (Jesaja 61:1, 2, NW; Johannes 10:14) Jesus gav inte sådan tröst bara när det passade honom. Han var villig att anstränga sig för att kunna komma till Lasarus’ sörjande släktingar — och dela deras sorg. — Johannes 11:11, 17, 33.

Även kristna som kanske inte har möjlighet att säga så mycket till de sörjande vid en begravning kan göra gott genom sin blotta närvaro. Sörjande familjemedlemmar kan uppleva det som mycket trösterikt när många från den kristna församlingen — unga såväl som gamla — visar sin medkänsla genom att vara närvarande. Kom ihåg hur somliga judar reagerade när Jesus kom till Lasarus’ sörjande systrar: ”Se, hur fäst han var vid honom!” (Johannes 11:36) Icke troende släktingar, grannar eller arbetskamrater som varit med vid någon kristens begravning har reagerat positivt på att så många vittnen varit närvarande och därigenom blivit mer mottagliga för de bibliska sanningar som framförts.

Uppförandet hos de vittnen som är närvarande bör anstå tillfället. Även om de vet att den avlidne inte plågas och tror att en uppståndelse väntar alla lojala, tar de Predikarens råd till hjärtat: ”En tid att gråta och en tid att skratta; en tid att klaga och en tid att skutta omkring.” (Predikaren 3:4, NW) En begravning är inte ett tillfälle för högljutt och skämtsamt prat. Det är ett tillfälle för empati, i överensstämmelse med rådet: ”Gläd er med dem som gläder sig; gråt med dem som gråter.” — Romarna 12:15.

Det finns ännu ett skäl till att Jehovas vittnen är med vid begravningar. Guds ord säger: ”Bättre är det att gå till sorgehuset än att gå till gästabudshuset, för det är alla människors slut; och den som lever bör lägga det på hjärtat. ... De visas hjärta är i sorgehuset, men de enfaldigas hjärta är i glädjens hus.” — Predikaren 7:3—5, NW.

Jehovas vittnen känner välgrundat hopp, men dessa ord är likafullt inspirerade och skrivna till vårt gagn. En begravning kan jämföras med ”ett sorgehus”. När vi är närvarande får vi möjlighet att vända bort våra tankar från våra vanliga bekymmer eller aktiviteter och koncentrera oss på livets förgänglighet. Vare sig döden kommer genom sjukdom eller någon ”oförutsedd händelse”, kan den slå till mot vem som helst av oss och snabbt förvandla oss till ingenting, för ”inte heller människan känner sin tid”. (Predikaren 9:11, 12, NW) Föräldrar som tar med sig sina barn till en kristen begravning kanske finner att detta kan leda till ett samtal om dödens verklighet, vårt behov av en återlösning och det förståndiga i att tjäna ”den Gud som uppväcker de döda”. — 2 Korintierna 1:9; Predikaren 12:1, 13.

Jehovas vittnen betraktar inte begravningar som sakrament, men de har klart för sig att dessa sorgfyllda tilldragelser erbjuder ett tillfälle att skänka tröst. Genom sin närvaro kan de kristna ge bevis för den kärlek och den respekt som de kände för sin medkristne. Och de kanske drivs till att med större allvar begrunda meningen med livet och hur de borde använda sitt liv inför Gud.

[Fotnot]