ANSIKTE

Det hebreiska och det grekiska ordet för ”ansikte” (hebr.: panẹh; grek.: prọsōpon) används i flera olika betydelser.

Ofta avses naturligtvis det bokstavliga ansiktet, huvudets framsida. (1Mo 50:1; Mt 6:16, 17; Jak 1:23) Andra gånger är det framsidan eller den främsta delen av något annat som avses. (Se 2Mo 26:9; 2Sa 10:9; Hes 2:9, 10, där det hebreiska ordet för ”ansikte” återges med ”framsida” eller ”fram-”.) Det kan också beteckna ytan (Jes 14:21; Job 38:30; Apg 17:26) eller utseendet på någonting. (Lu 12:56; Jak 1:11)

Inställning eller ställning. Ansiktsuttrycket säger mycket om en persons sinnesstämning och känslor. Ordet ”ansikte” används därför ofta för att beskriva Guds eller människors inställning under olika omständigheter eller för att beteckna den ställning en människa intar i Guds eller andra människors ögon. Här följer några vanliga uttryckssätt:

Att söka någons ansikte betyder att söka företräde hos denne, till exempel hos Gud eller hos en jordisk härskare, för att be om ynnest eller hjälp. (Ps 24:6; 27:8, 9; 105:4; Ord 29:26; Hos 5:15) Hebréerna kunde tala om att lyfta upp någons ansikte i betydelsen att ”ta hänsyn” till den personen. (1Sa 25:35; se OPARTISKHET.)

Att blidka någons ansikte innebär att dämpa den personens vrede eller att försöka få hans ynnest och välvilja. (2Mo 32:11; Ps 119:58)

Att låta sitt ansikte lysa mot någon är ett uttryck för ynnest (4Mo 6:25; jfr Ps 80:7), och att ställa någon inför sitt ansikte innebär att visa denne välvillig uppmärksamhet (Ps 41:12; jfr Ps 140:13).

”Ansikte mot ansikte” kan beteckna ett nära förhållande eller förtrolig kommunikation. Mose fick förmånen att ha ett sådant nära förhållande till Gud och blev använd av Gud på ett så mäktigt sätt att han omtalas som en profet ”som Jehova kände ansikte mot ansikte”. (5Mo 34:10–12) Fastän det heter att Mose betraktade ”Jehovas gestalt” och att Jehova talade med honom ”ansikte mot ansikte”, såg Mose aldrig Jehovas ansikte rent bokstavligt. Sammanhanget visar att detta uttryckssätt betyder att Gud talade muntligt med Mose genom änglar (i stället för att använda syner och drömmar). (4Mo 12:6–8; 2Mo 33:20; Apg 7:35, 38; Gal 3:19; jfr 1Mo 32:24–30; Hos 12:3, 4.) Eftersom israeliterna hade hört den kraftiga röst som talade från berget Sinai, kunde Mose påminna dem om att Jehova Gud hade talat med dem ”ansikte mot ansikte”, fastän ingen av dem i verkligheten hade sett honom. (5Mo 5:4; 4:11–15; Heb 12:19)

Jesus hade däremot under sin föremänskliga tillvaro personligen umgåtts med Fadern, och han visade att änglarna, Guds andesöner, också betraktar Guds ”ansikte” när de betjänar honom i hans himmelska hov. (Joh 1:18; 8:57, 58; Mt 18:10; jfr Lu 1:19.) De som kallas att bli Kristi medarvingar i himlen skall också i sinom tid få se Jehova Gud. (1Jo 3:1–3)

Aposteln Paulus jämförde den förståelse av Guds avsikt som de första kristna hade i början med den djupare förståelse de skulle få när de hade tagit emot sin himmelska belöning och skulle förstå Guds avsikt i sin helhet allteftersom profetiorna uppfylldes. Han sade: ”Just nu ser vi nämligen i oklara konturer med hjälp av en metallspegel, men då skall det vara ansikte mot ansikte.” (1Kor 13:12; jfr 2Kor 3:18; 4:6.)

Att säga eller göra något rakt i ansiktet på någon betyder att man gör det öppet i en direkt konfrontation (Job 21:31; samma hebreiska uttryck används i 5Mo 7:10), och i negativ bemärkelse kan det tyda på oförskämdhet och respektlöshet (Job 1:11; Jes 65:3). Ett närbesläktat uttryck finns i Psalm 80:16: ”För ditt ansiktes förebråelse förgås de.”

Att vända eller rikta sitt ansikte mot något har betydelsen att inrikta sig på något mål, att ha en avsikt eller att önska sig något (1Mo 31:21; 1Ku 2:15; 2Ku 12:17), och det för tanken till målmedvetenhet och beslutsamhet (2Kr 20:3, not; Dan 11:16–19; Lu 9:51–53). Daniel riktade sitt ansikte mot Jehova när han uppriktigt sökte honom och vände sig till honom för att få hjälp. (Dan 9:3; jfr 2Kor 1:11.) Beslutsamhet är något som ofta avspeglas i ansiktet genom sammanpressade läppar och en fast blick. Jesaja gjorde sitt ”ansikte som flinta” i sin beslutsamhet att inte låta fiendens ansträngningar skrämma bort honom från den tjänst som han hade blivit tilldelad. (Jes 50:7) De upproriska invånarna i Juda ”gjorde sina ansikten hårdare än en brant klippa” när de envist vägrade att ta emot tillrättavisning. (Jer 5:3) När Jehova däremot riktade sitt ansikte mot dem som överträdde hans rättfärdiga lag innebar det att de blev förkastade och fördömda, med olycka eller död som följd. (3Mo 17:10; 20:3–6; Jer 21:10; jfr 1Pe 3:12.)

Att dölja sitt ansikte kan betyda olika saker alltefter sammanhanget. När Jehova Gud döljer sitt ansikte betyder det ofta att han drar tillbaka sin ynnest eller uppehållande kraft. Skälet till detta kan vara att en person eller en grupp människor har visat olydnad, så som i fallet med Israels folk. (Job 34:29; Ps 30:5–8; Jes 54:8; 59:2) Ibland kan det handla om att Jehova inte uppenbarar sig utan väntar med att handla eller svara tills hans tid är inne. (Ps 13:1–3) Med orden ”dölj ditt ansikte för mina synder” bad David Gud att han skulle förlåta eller bortse från hans överträdelser. (Ps 51:9; jfr Ps 10:11.)

Att en människa eller en ängel döljer eller täcker sitt ansikte kan vara ett uttryck för ödmjukhet eller vördnad och respekt. (2Mo 3:6; 1Ku 19:13; Jes 6:2) Det kan också vara ett tecken på sorg. (2Sa 19:4) Det kan även förknippas med högmod. Elifas antydde felaktigt att Jobs välstånd hade gjort honom högmodig, så att han hade täckt sitt ansikte med fetma. (Job 15:27) När andra täckte över någons ansikte, som i Hamans fall, kunde det vara ett uttryck för skam eller möjligen en dödsdom. (Est 7:8; jfr Ps 44:15; Jer 51:51.)

Att vända bort sitt ansikte kan vara ett uttryck för förolämpande likgiltighet eller förakt. (2Kr 29:6; Jer 2:27; 32:33) Gud visar sitt förakt för dem som förkastar hans vägledning genom att visa dem ”ryggen, och inte ansiktet”, på deras ofärds dag. (Jer 18:17)

Att spotta någon i ansiktet var ett särskilt starkt uttryck för förakt och ett sätt att förödmjuka denne. (4Mo 12:14; 5Mo 25:9; Jes 50:6; Mt 26:67)

En person eller en persons närvaro. Eftersom ansiktet är den mest karakteristiska delen av en människa, det som mer än något annat i hennes yttre kännetecknar henne och avspeglar personligheten, används ordet ”ansikte” som en bild (en metonymi) av hela människan eller jaget. Exempel på detta finns i 2 Samuelsboken 7:9 och 17:11, där uttrycken ”inför dig” och ”själv” kommer från det hebreiska ordet för ”ansikte”. (Jfr Apg 3:19, not.) Andra gånger kan ansiktet avse en persons närvaro, som i Apostlagärningarna 3:13.

På hebreiska kallades ”skådebrödet” i tältboningen ordagrant för ”ansiktets bröd”, dvs. bröd som lades fram inför Guds ansikte, i hans närvaro. (2Mo 25:30, not) Detta uttryck betonade att Jehova, vars närvaro var representerad i helgedomen, stod nära sitt folk.

Andra ord och deras användning. Det grekiska ordet för ”ansikte” (prọsōpon) har ibland att göra med ”människors yttre”, som kan vittna om rikedom eller fattigdom, hög eller låg ställning, eller något liknande. (Mt 22:16; 2Kor 5:12; Gal 2:6)

Det hebreiska ordet ’af (näsa, näsborrar) syftar ibland på området runt näsan och återges då med ”ansikte”. I sådana fall handlar det vanligtvis om att en person böjer sig ner för en annan. (1Mo 3:19; 19:1; 48:12) Det hebreiska ordet ‛ạjin (öga) används när det talas om att Jehova i bildlig bemärkelse visar sig för sitt folk ”ansikte mot ansikte”. (4Mo 14:14, not)