JEHOVA

[Jehovạ] Den kausativa (förorsakande) formen i imperfektum av det hebreiska verbet hawạh (”bli”); betyder ”han orsakar att någon (något) blir”.

Guds egennamn. (Jes 42:8; 54:5) I Bibeln benämns han också med sådana beskrivande titlar som ”Gud”, ”suveräne Herre”, ”Skapare”, ”Fader”, ”den Allsmäktige” och ”den Högste”, men hans personlighet och egenskaper – vem och vad han är – sammanfattas och uttrycks helt och fullt endast i detta egennamn. (Ps 83:18)

Det rätta uttalet av Guds namn. ”Jehova” är den vanligaste uttalsformen av Guds namn, även om de flesta hebreiskkunniga föredrar uttalet ”Jahvé”. I de äldsta hebreiska handskrifterna är namnet skrivet med fyra konsonanter, som vanligen kallas tetragrammet (av grek. tẹtra-, ”fyra”, och grạmma, ”bokstav”). De fyra bokstäverna (skrivna från höger till vänster) är יהוה och kan transkriberas JHWH (el. JHVH).

Man känner alltså till namnets hebreiska konsonanter. Men det är osäkert vilka vokaler som skall förbindas med dem, eftersom vokaltecken började användas i hebreiskan först under andra hälften av det första årtusendet v.t. (Se HEBREISKA [Alfabet och skrift].) Att de vokaltecken som förekommer i de hebreiska handskrifterna från den tiden inte ger oss svaret beror på att man flera hundra år tidigare hade slutat uttala Guds namn på grund av vidskepelse.

Vidskepelse döljer namnet. Vid någon tidpunkt uppstod det bland judarna en vidskeplig föreställning om att det var fel att uttala Guds namn (återgivet med tetragrammet). Vad de ursprungligen angav som orsak till detta vet man inte med säkerhet. Några menar att namnet blev betraktat som alltför heligt för att uttalas med ofullkomliga läppar. Men det finns inget i de hebreiska skrifterna som tyder på att Guds sanna tjänare kände någon som helst tvekan inför att uttala Guds namn. Icke-bibliska hebreiska dokument, däribland de så kallade Lakisbreven, visar att namnet användes i vanlig korrespondens i Palestina under senare hälften av 600-talet f.v.t.

Enligt en annan uppfattning var avsikten att man ville förhindra att icke-judiska folk skulle få reda på namnet och kanske missbruka det. Men Jehova själv sade att han skulle få sitt ”namn förkunnat över hela jorden” (2Mo 9:16; jfr 1Kr 16:23, 24; Ps 113:3; Mal 1:11, 14) och göra det känt även för sina motståndare (Jes 64:2). Namnet var faktiskt känt bland hedniska nationer och användes av dessa både under perioden före den vanliga tideräkningens början och under de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen. (The Jewish Encyclopedia, 1976, bd XII, sid. 119) Det har också sagts att avsikten var att förhindra att namnet användes vid magiska riter. Om så var fallet, var det inget förnuftigt resonemang, för ju mer mystiskt namnet blev genom att det inte användes, desto bättre passade det magiutövarnas syften.

När blev den vidskepliga föreställningen utbredd? Precis som det är oklart varför man ursprungligen slutade använda Guds namn är det mycket osäkert när den vidskepliga föreställningen började bli utbredd. En del hävdar att det skedde efter landsflykten i Babylon (607–537 f.v.t.). Men den teorin bygger på antagandet att de senare hebreiska bibelskribenterna använde namnet mera sällan, ett antagande som inte håller vid närmare granskning. Exempelvis ger Malaki, som skrev en av de sista böckerna i de hebreiska skrifterna (under senare hälften av 400-talet f.v.t.), Guds namn en mycket framträdande plats.

Många uppslagsverk anger att det troligtvis var omkring 300 f.v.t. som judarna slutade använda namnet. De bygger den slutsatsen på antagandet att tetragrammet (eller en transkribering av det) inte förekom i Septuaginta, en översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska som påbörjades omkring 280 f.v.t. Det är sant att de mest fullständiga avskrifter av Septuaginta som man nu känner till konsekvent följer traditionen att ersätta tetragrammet med de grekiska orden Kỵrios (Herre) och Theọs (Gud). Men dessa mer omfattande handskrifter gjordes så sent som på 300-talet och 400-talet v.t. Man har funnit mycket äldre avskrifter, som visserligen bara är i form av fragment men som visar att de tidigaste avskrifterna av Septuaginta innehöll Guds namn.

En av dessa avskrifter är fragmentet av en papyrusrulle som innehåller en del av Femte Moseboken och som betecknas Papyrus Fouad Inv. 266. (BILD, bd 1, sid. 326) Här står tetragrammet, skrivet med hebreisk kvadratskrift, på alla de ställen där det förekommer i den hebreiska text som är översatt. Den här papyrushandskriften dateras till det första århundradet f.v.t. och skrevs alltså fyra eller fem århundraden före de Septuaginta-handskrifter som nämndes tidigare. (Se NV, Tillägg 1C.)

När slutade judarna i allmänhet uttala Guds namn?

Det finns med andra ord inga skriftliga vittnesbörd om att judarna slutade använda Guds namn före den vanliga tideräkningens början. Det är först i material från det första århundradet v.t. som man kan se tecken på en vidskeplig inställning till namnet. Den judiske historikern Josephus, som tillhörde en prästsläkt, säger i sin berättelse om hur Gud uppenbarade sig för Mose vid den brinnande törnbusken: ”Derpå uppenbarade Gud för honom sitt heliga namn, hvilket aldrig förut hade blifvit kungjordt för menniskorna; om detta namn är det ej tillåtligt för mig att säga något mer.” (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], II, 276 [xii, 4]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 174) Förutom att Josephus har fel när det gäller människans kännedom om Guds namn före Moses tid är hans uttalande vagt och ger ingen klar bild av hur den allmänna inställningen var i det första århundradet till att uttala eller använda Guds namn.

Den judiska Mishna, som innehåller rabbinska läror och traditioner, är något tydligare. Den som sägs ha sammanställt detta verk är rabbinen Jehuda ha-Nasi, som levde på 100- och 200-talet v.t. En del av innehållet handlar om förhållandena innan Jerusalem och templet förstördes år 70. Men en forskare säger om Mishna: ”Det är oerhört svårt att avgöra vilket historiskt värde man skall tillskriva traditionerna i Mishna. När man värderar uttalandena i Mishna måste man ta hänsyn till olika faktorer: den långa tidsperiod som har gått och som kan ha fördunklat och förvanskat minnet av en tid som var helt annorlunda; de politiska omvälvningar, förändringar och förväxlingar som två uppror och två romerska erövringar skapade; de normer som fariséerna satte högt (och som Mishna ger uttryck åt) men som var i strid med sadducéernas normer. Dessutom är en stor del av innehållet i Mishna avsett för ett rent teoretiskt dryftande och gör (i varje fall som det verkar) praktiskt taget inga anspråk på att redogöra för historiska seder och bruk.” (The Mishnah, översatt till engelska av H. Danby, London 1954, sid. xiv, xv) Här följer några av Mishnas traditioner som gäller detta att uttala Guds namn:

I förbindelse med den årliga försoningsdagen sägs det i Danbys översättning av Mishna: ”Och när prästerna och folket som stod på templets förgård hörde översteprästen uttala Namnet, knäböjde de och bugade sig och föll ner på sitt ansikte och sade: ’Välsignad vare hans rikes härlighets namn för tid och evighet!’” (Joma 6:2) Om prästernas dagliga välsignelser står det i Sotah 7:6: ”I templet uttalade de Namnet som det stod skrivet, men i provinserna använde de ett annat ord.” I Sanhedrin 7:5 står det att en hädare inte ansågs skyldig såvida han inte uttalade Namnet, och det sägs att man under en prövning av ett fall gällande hädelse använde ett ersättningsnamn tills alla vittnen hade hörts; då togs huvudvittnet åt sidan och ombads att säga exakt vad han hade hört, och förmodligen använde han då Guds namn. I Sanhedrin 10:1, där de som ”inte har någon del i den kommande världen” räknas upp, sägs det: ”Abba Saul säger: Även den som uttalar Namnet med dess rätta bokstäver.” Men trots dessa negativa synpunkter finner man i den första delen av Mishna även den positiva befallningen att ”en man bör hälsa sin nästa med Namnet [Guds namn]”, varefter Boas exempel (Rut 2:4) anförs. (Berakhot 9:5)

Dessa traditionsenliga uttalanden, som inte bör överskattas, visar möjligen att det fanns en vidskeplig tendens att inte använda Guds namn en tid innan Jerusalems tempel förstördes år 70. Men även under den perioden är det bara prästerna som uttryckligen sägs ha använt ett annat namn i stället för Guds namn, och detta enbart i provinserna. Som det har nämnts är dessutom det historiska värdet av Mishnas traditioner tvivelaktigt.

Det finns därför ingen verklig grund för att hävda att den vidskepliga föreställning som ledde till att man slutade använda Guds namn blev allmänt utbredd före det första och det andra århundradet v.t. Men den tid kom då en judisk läsare som läste högt ur de hebreiska skrifterna på originalspråket sade antingen ’Adhonạj (suveräne Herre) eller ’Elohịm (Gud) i stället för Guds namn när han stötte på tetragrammet. Detta framgår av det förhållandet att när vokaltecken började användas under andra hälften av det första årtusendet v.t. satte de judiska avskrivarna in vokaltecknen för antingen ’Adhonạj eller ’Elohịm när de skrev tetragrammet. Avsikten var tydligtvis att påminna läsaren om att han skulle säga dessa ord i stället för att uttala Guds namn. Om läsaren använde en senare avskrift av den grekiska Septuaginta-översättningen, fann han naturligtvis att tetragrammet helt hade ersatts av de grekiska titlarna Kỵrios och Theọs. (Se HERRE.)

Översättningar till andra språk, till exempel den latinska Vulgata, följde mönstret i de senare avskrifterna av Septuaginta och ersatte namnet med titlar. Detta blev således allmän praxis när man längre fram började översätta Bibeln till engelska, tyska, svenska och andra europeiska språk.

Vad är det rätta uttalet av Guds namn?

Under senare hälften av det första årtusendet v.t. införde alltså judiska lärda ett system av prickar och streck som skulle motsvara de vokaler som saknades i den hebreiska konsonanttexten. När det gällde Guds namn satte de inte in de rätta vokaltecknen utan använde andra vokaltecken för att påminna läsaren om att säga ’Adhonạj (”suveräne Herre”) eller ’Elohịm (”Gud”).

I Codex Leningradensis B 19^A, som är från 1000-talet v.t., är tetragrammet försett med vokaltecken så att uttalet blir Jehwạh, Jehwịh och Jehowạh. I Ginsburgs utgåva av den masoretiska texten anger vokaltecknen uttalet Jehowạh. (1Mo 3:14, not) De flesta hebreiskkunniga anser att ”Jahvé” är det mest troliga uttalet. De hänvisar till att den förkortade formen av namnet är Jah, som bland annat förekommer i Psalm 89:8 och i uttrycket halelu-Jạh (som betyder ”Lovprisa Jah!”). (Ps 104:35; 150:1, 6) Formerna Jehọ̄, Jō, Jah och Jạhu, som förekommer i den hebreiska stavningen av namnen Jehosafat, Josafat, Sefatja och andra, kan också alla vara avledda av Jahve. De forntida kristna författarnas grekiska transkriberingar av namnet pekar åt samma håll med stavningssätt som Iabẹ och Iaouẹ, som på grekiska uttalas ungefär som ”Jahvé”. Språkforskarna är ändå långt ifrån eniga i den här frågan, och några föredrar helt andra uttal, till exempel ”Jahuwa”, ”Jahuah” eller ”Jehuah”.

Eftersom man i dag inte kan fastställa med säkerhet hur namnet skall uttalas, tycks det inte finnas någon rimlig orsak att överge den välkända formen ”Jehova” till fördel för någon annan av de föreslagna formerna. Om man gjorde det skulle man, för att vara konsekvent, behöva ändra stavningen och uttalet av en hel rad andra namn i Bibeln: Jeremia skulle ändras till Jirmejạh, Jesaja till Jesha‛jạhu och Jesus antingen till Jehōshụa‛ (som på hebreiska) eller till Iesous (som på grekiska). Syftet med ord är att förmedla tankar; namnet ”Jehova” betecknar på svenska och andra språk den sanne Guden, och det förmedlar i dag denna tanke bättre än någon av de föreslagna ersättningsformerna. På svenska uttalas namnet ”Jehova” med betoning på sista stavelsen. Detta är i överensstämmelse med vad som sedan länge varit det allmänt accepterade uttalet, vilket framgår av flera uppslagsverk (t.ex. Svensk Uppslagsbok, Norstedts uppslagsbok, Nationalencyklopedin [Internetversion 2006]) och av bibelöversättningar från 1800- och 1900-talet (Åkeson, 1917, under ”Herren” i ”Ordförklaringar och sakupplysningar”).

Namnets vikt och betydelse. Många forskare och bibelöversättare i vår tid stöder traditionen att utelämna Guds särskiljande namn. De hävdar dels att osäkerheten när det gäller uttalet rättfärdigar en sådan praxis, dels att den sanne Gudens överhöghet och unika ställning gör det överflödigt att ha ett särskilt namn på honom. Men det finns inget stöd i de inspirerade Skrifterna för en sådan syn, varken i de skrifter som skrevs före den kristna tiden eller i de kristna grekiska skrifterna.

Tetragrammet förekommer 6 828 gånger i den hebreiska text som är tryckt i Biblia Hebraica och Biblia Hebraica Stuttgartensia. I Nya världens översättning förekommer Guds namn 6 979 gånger i de hebreiska skrifterna, eftersom översättarna bland annat har tagit hänsyn till att avskrivare av texten på några ställen har ersatt Guds namn med ’Adhonạj eller ’Elohịm. (Se NV, Tillägg 1A och 1B.) Att namnet förekommer så ofta visar hur viktigt det är för Bibelns författare, den som bär det namnet. Genom hela Bibeln används det mycket oftare än någon av hans titlar, exempelvis ”suveräne Herre” och ”Gud”.

Det är också värt att lägga märke till hur stor betydelse namn i allmänhet har i de hebreiska skrifterna och bland semitiska folk. Professor G. T. Manley säger: ”Ett studium av ordet ’namn’ i GT [Gamla testamentet] visar hur mycket ett hebreiskt namn betydde. Namnet är inte bara en benämning, utan det är betecknande för den verkliga personligheten hos den det tillhör. ... När man fäster sitt ’namn’ vid något eller någon, kommer detta eller denne under ens inflytande och beskydd.” (New Bible Dictionary, utgiven av J. D. Douglas, 1985, sid. 430; jfr Everyman’s Talmud, A. Cohen, 1949, sid. 24; 1Mo 27:36; 1Sa 25:25; Ps 20:1; Ord 22:1; se NAMN.)

”Gud” och ”Fader” är inga särskiljande namn. Titeln ”Gud” är varken ett egennamn eller ett särskiljande namn (till och med buken kan göras till en gud; Flp 3:19). I de hebreiska skrifterna används ett och samma ord (’Elohịm) om Jehova, den sanne Guden, och om falska gudar, till exempel den filisteiske guden Dagon (Dom 16:23, 24; 1Sa 5:7) och den assyriske guden Nisrok (2Ku 19:37). Om en hebré skulle berätta för en filisté eller en assyrier vem han tillbad, hade det uppenbarligen inte varit tillräckligt att bara säga att han tillbad ”Gud [’Elohịm]”.

Skillnaden mellan ’Elohịm (Gud) och Jehova förklaras på ett bra sätt i uppslagsverket The Imperial Bible-Dictionary i artiklarna om Jehova. Om namnet Jehova sägs det: ”Det är överallt ett egennamn som avser den personlige Guden och ingen annan, medan Elohim har mer karaktär av ett appellativ som visserligen vanligen, men inte nödvändigtvis alltid, betecknar den Suveräne. ... En hebré kan tala om Elohim i bestämd form, den sanne Guden i motsats till alla falska gudar, men han talar aldrig om Jehova i bestämd form, för det är endast den sanne Guden som bär namnet Jehova. Han talar ofta om min Gud ..., men aldrig om min Jehova, för när han säger min Gud, så menar han Jehova. Han talar ofta om Israels Gud, men aldrig om Israels Jehova, för det finns ingen annan Jehova. Han talar om den levande Guden, men aldrig om den levande Jehova, för han kan inte tänka sig Jehova som något annat än levande.” (Utgivet av P. Fairbairn, London 1874, bd I, sid. 856)

Detsamma gäller det grekiska ordet för Gud, Theọs. Det användes både om den sanne Guden och om sådana hedniska gudar som Zeus och Hermes (romarnas Jupiter och Mercurius). (Jfr Apg 14:11–15.) Paulus förklarar i 1 Korinthierna 8:4–6: ”Ty även om det finns de som kallas ’gudar’, det må vara i himlen eller på jorden, alldeles som det finns många ’gudar’ och många ’herrar’, så finns det i alla fall för oss bara en Gud, Fadern, från vilken allting är, och till honom är vi.” Tron på många gudar, något som gör det nödvändigt att skilja den sanne Guden från de falska, finns kvar även i vår tid.

Att Paulus omtalar Gud som ”Fadern” betyder naturligtvis inte att detta är den sanne Gudens namn, eftersom benämningen ”fader” eller ”far” kan användas om vilken man som helst som har barn. Benämningen kan dessutom användas om en man som står i ett speciellt förhållande till andra. (Rom 4:11, 16; 1Kor 4:15) Messias omtalas som ”Evig fader”. (Jes 9:6) Jesus kallade Satan ”fader” till vissa mordiska motståndare. (Joh 8:44) Ordet användes också om nationernas gudar; i de homeriska dikterna framställs den grekiske guden Zeus som den store fadersguden. Att ”Gud, Fadern”, har ett namn som inte är detsamma som hans Sons namn framgår tydligt av många bibelställen. (Mt 28:19; Upp 3:12; 14:1) Paulus kände till Guds egennamn, Jehova, som bland annat förekommer i skapelseberättelsen, som han citerade från i sina brev. Detta namn, Jehova, skiljer ”Gud, Fadern”, från alla andra som ges titeln ”gud” eller benämningen ”fader”, och namnet förhindrar att hans identitet och person sammanblandas med någon av dessa ”gudars” eller ”fäders” identitet och person. (Jfr Jes 64:8.)

Ingen stamgud. Jehova kallas för ”Israels Gud” och israeliternas ”förfäders Gud”. (1Kr 17:24; 2Mo 3:16) Men detta är inget skäl till att degradera namnet till en benämning på en stamgud, som några har gjort. Den kristne aposteln Paulus skrev: ”Är han Gud bara för judarna? Är han det inte också för folk av nationerna? Jo, också för folk av nationerna.” (Rom 3:29) Jehova är inte bara ”hela jordens Gud” (Jes 54:5) utan också universums Gud, den som ”har gjort himmel och jord” (Ps 124:8). Det förbund Jehova slöt med Abraham nästan 2 000 år före Paulus tid innehöll ett löfte om välsignelser för folk av alla nationer, vilket visar att han är intresserad av hela mänskligheten. (1Mo 12:1–3; jfr Apg 10:34, 35; 11:18.)

Jehova Gud förkastade till slut det köttsliga Israel, denna trolösa nation. Men hans namn blev förknippat med en ny nation, det andliga Israel, den kristna församlingen, och så förblev det även när den nya nationen började få icke-judar som medlemmar. När lärjungen Jakob presiderade vid ett kristet möte i Jerusalem, kunde han därför säga att Gud hade vänt ”sin uppmärksamhet till [de icke-judiska] nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn”. Som bevis för att detta hade blivit förutsagt citerade Jakob därefter en profetia från Amos bok där Jehovas namn förekommer. (Apg 15:2, 12–14; Am 9:11, 12)

I de kristna grekiska skrifterna. Med tanke på dessa vittnesbörd kan det förefalla mycket märkligt att de avskrifter som i dag finns av de kristna grekiska skrifternas ursprungliga text inte innehåller Guds namn i dess fullständiga form. Detta har fått till följd att det inte heller förekommer i de flesta översättningar av den här delen av Bibeln. Namnet förekommer dock i sin förkortade form i Uppenbarelseboken 19:1, 3, 4, 6, där det ingår i uttrycket ”Halleluja” (SFB, Åk, 1917, 2000). Den här uppmaningen att ”lovprisa Jah” (NV), som kom från Guds andesöner, visar tydligt att man inte hade slutat använda Guds namn; det var lika betydelsefullt och relevant som under den förkristna tiden. Varför förekommer då inte namnet i sin fullständiga form i de kristna grekiska skrifterna?

Varför förekommer inte Guds namn i sin fullständiga form i någon av de tillgängliga gamla handskrifterna till de kristna grekiska skrifterna?

Det argument som man länge anförde var att de kristna bibelskribenterna använde den grekiska Septuaginta när de citerade från de hebreiska skrifterna och att de inte använde namnet Jehova, eftersom tetragrammet var ersatt med Kỵrios och Theọs i den översättningen. Men som det visades tidigare i artikeln håller inte det argumentet längre. De äldsta fragmenten av Septuaginta innehåller Guds namn i dess hebreiska form. Doktor P. Kahle säger om detta: ”Vi vet nu att Bibelns grekiska text [Septuaginta], i den mån den skrevs av judar för judar, inte översätter det gudomliga namnet med kyrios, utan tetragrammet, skrivet med hebreiska eller grekiska bokstäver, bibehölls i sådana handskrifter. Det var de kristna som ersatte tetragrammet med kyrios när det gudomliga namnet skrivet med hebreiska bokstäver inte längre blev förstått.” (The Cairo Geniza, Oxford 1959, sid. 222) När skedde den här förändringen i de grekiska översättningarna av de hebreiska skrifterna?

Den skedde uppenbarligen under århundradena efter Jesu och hans apostlars död. I Aquilas grekiska översättning från 100-talet v.t. förekommer fortfarande tetragrammet med hebreiska bokstäver. Omkring 245 v.t. framställde den lärde Origenes sin Hexapla, en utgåva av de inspirerade hebreiska skrifterna i sex spalter med 1) den hebreiska och arameiska grundtexten, 2) samma text skriven med grekiska bokstäver, 3) Aquilas grekiska översättning, 4) Symmachos grekiska översättning, 5) Septuaginta och 6) Theodotions grekiska översättning. Med stöd av de nu tillgängliga fragmenten av detta verk säger professor W. G. Waddell: ”I Origenes Hexapla, ... nämligen i de grekiska översättningarna av Aquila och Symmachos och i LXX [Septuaginta], representerades JHWH överallt av ΠΙΠΙ; i andra spalten i Hexapla var tetragrammet skrivet med hebreiska bokstäver.” (The Journal of Theological Studies, Oxford, årg. XLV, 1944, sid. 158, 159) Andra menar att i den ursprungliga texten till Origenes Hexapla användes de hebreiska bokstäverna för tetragrammet i alla sex spalterna. Origenes själv sade i en kommentar till Psalm 2:2 att ”i de tillförlitligaste handskrifterna är NAMNET skrivet med hebreiska bokstäver, inte med nutida hebreiska bokstäver, utan med bokstäver av det äldsta slaget”. (Patrologia Graeca, Paris 1862, bd XII, sp. 1104)

Så sent som på 300-talet säger Hieronymus, som utarbetade den latinska Vulgata, i sitt förord till Samuelsböckerna och Kungaböckerna: ”I vissa grekiska böcker finner vi än i dag Guds namn, tetragrammet [dvs. יהוה], skrivet med gamla bokstäver.” I ett brev skrivet i Rom år 384 säger Hieronymus: ”Det nionde [namnet på Gud] är tetragrammet, som de betraktade som [anekfọ̄nēton], dvs. osägbart, och som skrivs med dessa bokstäver: jod, he, vau, he. Vissa okunniga hade, på grund av bokstävernas likhet, för vana att läsa ΠΙΠΙ [de grekiska bokstäver som motsvarar de romerska bokstäverna PIPI] när de stötte på namnet i grekiska böcker.” (Papyrus Grecs Bibliques, F. Dunand, Kairo 1966, sid. 47, not 4)

De så kallade ”kristna som ersatte tetragrammet med kyrios” i avskrifterna av Septuaginta var alltså inte Jesu första lärjungar. De som gjorde det var män som levde under senare århundraden, då det förutsagda avfallet hade utvecklats och hade fördärvat den rena kristna läran. (2Th 2:3; 1Ti 4:1)

Använt av Jesus och hans lärjungar. På Jesu och hans lärjungars tid fanns alltså utan tvivel Guds namn i avskrifter av de heliga Skrifterna, både i hebreiska och i grekiska handskrifter. Använde Jesus och hans lärjungar Guds namn i tal och skrift? Med tanke på att Jesus fördömde fariséernas traditioner (Mt 15:1–9) kan man knappast föreställa sig att han och hans lärjungar lät sig styras av fariseiska uppfattningar (liknande dem som nämns i Mishna) i den här frågan. Jesu eget namn betyder ”Jehova är räddning(en)”. Jesus sade: ”Jag har kommit i min Faders namn.” (Joh 5:43) Han lärde sina efterföljare att be: ”Vår Fader i himlarna, låt ditt namn bli helgat.” (Mt 6:9) Han sade att han gjorde sina gärningar i sin ”Faders namn”. (Joh 10:25) I en bön kvällen före sin död sade han att han hade gjort sin Faders namn uppenbart för sina lärjungar, och han bad: ”Helige Fader, vaka över dem för ditt eget namns skull.” (Joh 17:6, 11, 12, 26) Med tanke på allt detta använde Jesus givetvis Guds namn, Jehova, när han citerade eller läste ur de hebreiska skrifterna. (Jfr Mt 4:4, 7, 10 med 5Mo 8:3; 6:16; 6:13; dessutom Mt 22:37 med 5Mo 6:5; och Mt 22:44 med Ps 110:1; samt Lu 4:16–21 med Jes 61:1, 2.) Och helt logiskt måste Jesu lärjungar, däribland de som under inspiration skrev ner de kristna grekiska skrifterna, ha följt hans exempel.

Varför saknas då namnet i handskrifter som vi nu har till de kristna grekiska skrifterna, det så kallade Nya testamentet? Uppenbarligen för att den ursprungliga texten i apostlarnas och lärjungarnas skrifter hade ändrats då dessa avskrifter gjordes (dvs. från och med 200-talet v.t.). Det var alltså utan tvivel avskrivare som ersatte Guds namn i form av tetragrammet med Kỵrios och Theọs, precis på samma sätt som vittnesbörd visar att man gjorde i senare avskrifter av den grekiska Septuaginta-översättningen. (BILD, bd 1, sid. 324)

Guds namn återinförs i översättningar. Några översättare, som inser att det måste vara detta som har skett, har satt in namnet Jehova i sina översättningar av de kristna grekiska skrifterna. I åtminstone 11 översättningar till tyska används namnet ”Jehova” (eller Jahve) i texten till ”Nya testamentet”, och fyra översättningar har namnet inom parentes efter ”Herren”.

Det är också av intresse att på flera ställen i de kristna grekiska skrifterna i den första fullständiga bibelöversättningen till svenska, Gustav Vasas bibel från 1541 (liksom också i utgåvor av den tyska Lutherbibeln från 1545 och 1546), användes det särskilda skrivsättet HERREN för att visa att det är Jehova Gud som avses. I en kommentar till Matteus 1:20 läser vi i verket D. Martin Luthers Werke, Die Deutsche Bibel (Weimar 1929, bd 6, sid. 539): ”HERREN = Iehovah, det gudomliga majestätet.” Likaså skriver de som utarbetade den första utgåvan av den tyska Elberfelder Bibel i en fotnot till Matteus 1:20: ”’Herren’, utan artikel, betecknar här och på många andra ställen namnet ’Jehova’.” (Se också fotnoter i den första utgåvan av Elberfelder Bibel till Lu 1:32; Rom 9:29 och Jak 5:4.)

The Emphatic Diaglott, en översättning till engelska som gjordes av Benjamin Wilson på 1800-talet, har namnet Jehova på flera ställen, särskilt där de kristna skribenterna citerar de hebreiska skrifterna. Men redan 1533 började tetragrammet användas i översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska, nämligen i en översättning av Anton Margaritha. Sedan dess har många andra översättare följt samma praxis i översättningar till hebreiska och använt tetragrammet på de ställen där skribenten under inspiration har citerat avsnitt från de hebreiska skrifterna som innehåller Guds namn.

Att det är rätt att återinföra namnet på det här sättet stöds av ett uttalande av R. B. Girdlestone, tidigare rektor för Wycliffe Hall i Oxford. Innan man fann handskrifter som visar att Septuaginta ursprungligen innehöll namnet Jehova skrev han: ”Om man hade behållit ordet [Jehova] i denna översättning [Septuaginta], eller om man i varje fall hade använt ett grekiskt ord för Jehova och ett annat för Adonaj, skulle en sådan praxis utan tvivel ha följts i predikningarna och diskussionerna i NT. I så fall skulle vår Herre, när han citerade den 110:e psalmen, inte ha sagt: ’Herren sade till min Herre’, utan i stället ha sagt: ’Jehova sade till Adoni.’”

Med samma utgångspunkt (som nu har visat sig stämma med de faktiska förhållandena) tillägger han: ”Om en kristen språkkunnig skulle översätta det grekiska testamentet till hebreiska, hade han varje gång ordet Κύριος förekom behövt överväga om något i sammanhanget kunde visa vilket som måste vara det motsvarande hebreiska uttrycket. Ja, denna svårighet skulle uppstå vid översättning av NT till vilket språk som helst om titeln Jehova hade tagits med i [Septuaginta-översättningen av] GT. De hebreiska skrifterna skulle vara vägledande i många avsnitt: Varje gång uttrycket ’Herrens ängel’ förekommer, vet vi följaktligen att ordet Herren står för Jehova; vi kan dra samma slutsats när det gäller uttrycket ’Herrens ord’ om vi följer mönstret i GT; detsamma gäller titeln ’härskarornas Herre’. När däremot uttrycket ’min Herre’ eller ’vår Herre’ förekommer, skulle vi veta att ordet Jehova inte bör användas och att vi i stället bör använda Adonaj eller Adoni.” (Synonyms of the Old Testament, 1897, sid. 43) Det är på grundval av sådana överväganden som namnet Jehova har återinförts i en rad översättningar av de kristna grekiska skrifterna.

Nya världens översättning, som används i detta uppslagsverk, är framträdande i det här avseendet. I den används Guds namn i formen ”Jehova” 237 gånger i de kristna grekiska skrifterna. Som det tidigare resonemanget har visat finns det god grund för detta.

Tidig användning av namnet och namnets innebörd. Andra Moseboken 3:13–16 och 6:3 förklaras ofta felaktigt så att Mose var den förste som Jehova – en tid före uttåget ur Egypten – uppenbarade sitt namn för. Mose ställde visserligen frågan: ”Anta att jag nu kommer till Israels söner och säger till dem: ’Era förfäders Gud har sänt mig till er’, och att de säger till mig: ’Vad är hans namn?’ Vad skall jag då säga till dem?” Men den frågan betyder inte att Mose eller israeliterna inte kände till Jehovas namn. Namnet på Moses egen mor, Jokebed, kan betyda ”Jehova är härlighet”. (2Mo 6:20) Moses fråga var troligtvis förbunden med israeliternas situation i Egypten. De hade arbetat hårt som slavar i många årtionden utan några tecken på en befrielse. Med all sannolikhet hade tvivel, missmod och bristande tro på Guds kraft och vilja att befria dem brett ut sig bland dem. (Se också Hes 20:7, 8.) Därför skulle det kanske inte ha betytt så mycket för de lidande israeliterna om Mose helt enkelt hade sagt att han representerade ”Gud” (’Elohịm) eller ”den suveräne Herren” (’Adhonạj). Israeliterna visste att egyptierna hade sina egna gudar och herrar, och egyptierna var säkert hånfulla och sade att deras gudar var överlägsna israeliternas Gud.

Dessutom är det viktigt att komma ihåg att namnen på den tiden hade en verklig innebörd och inte som i dag bara var beteckningar som användes för att identifiera en person. Exempelvis visste Mose att Abrams namn, som betyder ”far är hög (upphöjd)”, ändrades till Abraham, som betyder ”far till en mängd (hop)”, med anledning av Guds avsikt med denne man. På liknande sätt ändrades Sarajs namn till Sara och Jakobs namn till Israel, i båda fallen för att framhålla något grundläggande och profetiskt i förbindelse med Guds avsikt med dessa personer. Mose kan mycket väl ha undrat om Jehova nu skulle uppenbara sig under ett nytt namn för att kasta ljus över sin avsikt med Israel. Att Mose gick till israeliterna i dens ”namn” som hade sänt honom betydde att han kom som dennes representant, och den myndighet med vilken han kunde tala skulle motsvara eller avgöras av detta namn och vad det stod för. (Jfr 2Mo 23:20, 21; 1Sa 17:45.) Moses fråga var därför relevant.

Guds svar löd på hebreiska: ’Ehjẹh ’Ashẹr ’Ehjẹh. Vissa bibelöversättningar återger detta med: ”Jag är den jag är.” Men det hebreiska verbet hajạh, som ordet ’Ehjẹh är en form av, betyder inte rätt och slätt ”vara”, ”existera”. Det betyder snarare ”bli” eller ”visa sig vara”. Det som här åsyftas är inte att Gud existerar i kraft av sig själv, utan i stället att han genomför vad han har för avsikt att bli eller vara i förhållande till andra. Nya världens översättning återger därför med rätta det hebreiska uttrycket på följande sätt: ”JAG SKALL VISA MIG VARA DET SOM JAG SKALL VISA MIG VARA.” Jehova tillade sedan: ”Detta är vad du skall säga till Israels söner: ’JAG SKALL VISA MIG VARA har sänt mig till er.’” (2Mo 3:14, not)

Att detta inte betydde att Guds namn hade ändrats utan bara att israeliterna skulle få ytterligare insikt om Guds personlighet framgår av det han sade därefter: ”Detta är vad du skall säga till Israels söner: ’Jehova, era förfäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er.’ Detta är mitt namn till oöverskådlig tid, och genom detta skall jag bli ihågkommen från generation till generation.” (2Mo 3:15; jfr Ps 135:13; Hos 12:5.) Namnet Jehova kommer från ett hebreiskt verb som betyder ”bli”, och många forskare menar att namnet betyder ”han orsakar att någon (något) blir”. Den definitionen stämmer väl in på Jehovas roll som den som har skapat allt och som genomför sin avsikt. Bara den sanne Guden kan med rätta bära det namnet.

Det här hjälper oss att förstå innebörden i det Jehova senare sade till Mose: ”Jag är Jehova. Förr visade jag mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Allsmäktige, men under mitt namn Jehova gjorde jag mig inte känd för dem.” (2Mo 6:2, 3) Eftersom Moses patriarkaliska förfäder använde namnet Jehova många gånger, menade Gud tydligtvis att han bara i begränsad omfattning hade uppenbarat sig för dem som Jehova. Detta kan belysas med ett exempel. De som kände Abram kunde knappast sägas ha känt honom som Abraham, som betyder ”far till en mängd (hop)”, när han bara hade en enda son, Ismael. Men när Isak och andra söner föddes och när de började sätta barn till världen fick namnet Abraham en djupare mening. På samma sätt skulle namnet Jehova nu få en djupare och mer utvidgad innebörd för israeliterna.

Att ”känna” någon eller något betyder alltså inte nödvändigtvis att bara känna till eller veta att någon eller något existerar. Den dåraktige Nabal kände Davids namn men frågade ändå: ”Vem är David?” och menade med det: ”Vilken betydelse har han?” (1Sa 25:9–11; jfr 2Sa 8:13.) På liknande sätt hade farao sagt till Mose: ”Vem är Jehova, att jag skulle lyda hans röst och släppa Israel? Jag känner över huvud taget inte Jehova, och vad mera är, jag tänker inte släppa Israel.” (2Mo 5:1, 2) Farao menade tydligen att han inte kände Jehova som den sanne Guden eller som en som hade myndighet över Egyptens kung och hans angelägenheter och inte heller som en som hade kraft att genomföra sin vilja enligt det som Mose och Aron hade meddelat. Men nu skulle farao och hela Egypten tillsammans med israeliterna få lära känna den verkliga innebörden i namnet, den person som det stod för. Som Jehova förklarade för Mose skulle detta ske genom att han genomförde sin avsikt med israeliterna – han skulle befria dem och ge dem det utlovade landet i överensstämmelse med det förbund han hade slutit med deras förfäder. På det sättet skulle de få erfara att Jehova var deras Gud. Som Gud själv sade: ”Ni skall inse att jag är Jehova, er Gud.” (2Mo 6:4–8; se ALLSMÄKTIGE, DEN.)

En professor i hebreiska, D. H. Weir, säger därför med rätta att de som hävdar att Jehovas namn uppenbaras första gången i 2 Moseboken 6:2, 3 ”inte har studerat [dessa verser] i ljuset av andra bibelställen; om de hade gjort det skulle de ha förstått att ordet namn här inte avser de två stavelser som utgör ordet Jehova utan den tanke som det uttrycker. När vi i Jesaja, kap. lii. 6, läser: ’Därför skall mitt folk känna mitt namn’; eller i Jeremia, kap. xvi. 21: ’De skall inse att mitt namn är Jehova’; eller i Psalmerna, ix. [10, 16]: ’De som känner ditt namn skall sätta sin lit till dig’; ser vi genast att detta att känna Jehovas namn är något helt annat än att känna till de fyra bokstäver som det består av. Det betyder att man har erfarit att Jehova verkligen är den som hans namn säger att han är. (Jfr också Jes xix. 20, 21; Hes xx. 5, 9; xxxix. 6, 7; Ps lxxxiii. [18]; lxxxix. [16]; 2Kr vi. 33.)” (The Imperial Bible-Dictionary, bd I, sid. 856, 857)

Känt av det första människoparet. Mose var inte den förste som namnet Jehova uppenbarades för. Redan den första människan kände namnet. Första gången det förekommer i Bibeln är i 1 Moseboken 2:4 efter berättelsen om skapelsen, och där omtalas himlens och jordens Skapare som ”Jehova Gud”. Det är rimligt att anta att Jehova Gud gav Adam de här upplysningarna om hur himlen och jorden blev till. I skildringen i Första Moseboken sägs det inte att Jehova gjorde det, men det sägs heller inte uttryckligen att han uppenbarade för Adam hur Eva blev till. Ändå visar Adams ord när Eva fördes till honom att han hade blivit upplyst om att Gud hade skapat henne av hans egen kropp. (1Mo 2:21–23) Jehova och hans jordiske son kommunicerade säkert en hel del, men allt nämns inte i den korta skildringen i Första Moseboken.

Den första som i direkt tal använder Guds namn i den bibliska skildringen är Eva. (1Mo 4:1) Uppenbarligen hade hon fått reda på namnet av sin man Adam, som också hade berättat för henne om Guds förbud angående trädet för kunskap om gott och ont (även om det inte direkt anges i skildringen att Adam gav henne dessa upplysningar). (1Mo 2:16, 17; 3:2, 3)

Under den tid då Adams sonson Enos levde ”började man anropa Jehovas namn”. Men som det visas i artikeln ENOS kan detta inte ha skett i tro och på ett sätt som Gud godkände, för mellan Abel och Noa är Jareds son Enok (inte Enos) den ende som sägs ha ”vandrat med den sanne Guden” i tro. (1Mo 4:26; 5:18, 22–24; Heb 11:4–7) Genom Noa och hans familj fördes kunskapen om Guds namn vidare efter den stora översvämningen, förbi den tid då folkslagen skingrades från Babels torn och ända fram till Abraham och hans avkomlingar. (1Mo 9:26; 12:7, 8)

Den person som bär namnet. Jehova är Skaparen av allting, den yttersta orsaken; han har alltså inte blivit skapad, och han har ingen början. (Upp 4:11) ”Antalet av hans år kan inte utforskas.” (Job 36:26) Det är omöjligt att ange någon ålder på honom, för det finns ingen tidpunkt som man kan börja räkna från. Även om han är utan ålder kallas han mycket passande ”den Gamle av dagar”, eftersom hans existens sträcker sig bakåt i tiden i det oändliga. (Dan 7:9, 13) Han har inte heller något framtida slut (Upp 10:6), eftersom han är odödlig och oförgänglig. Han kallas därför ”evighetens Kung” (1Ti 1:17), och för honom är tusen år bara som en nattväkt på några få timmar. (Ps 90:2, 4; Jer 10:10; Hab 1:12; Upp 15:3)

Trots att Jehova är evig och står över tiden är han i allra högsta grad en historisk Gud som kan sättas i samband med bestämda tider, platser, personer och händelser. I sitt handlande med människor har han följt ett exakt fastslaget tidsschema. (1Mo 15:13, 16; 17:21; 2Mo 12:6–12; Gal 4:4) Eftersom hans eviga existens är obestridlig och är det mest grundläggande faktum som finns i universum, har han svurit vid sin eviga existens med orden: ”Så sant jag lever”, och därmed garanterat att hans löften och profetior är absolut tillförlitliga. (Jer 22:24; Sef 2:9; 4Mo 14:21, 28; Jes 49:18) Även människor har svurit vid Jehovas existens. (Dom 8:19; Rut 3:13) Det är bara de oförståndiga som säger: ”Det finns ingen Jehova.” (Ps 14:1; 10:4)

Beskrivningar av honom. Eftersom Jehova är en Ande och är osynlig för det mänskliga ögat (Joh 4:24), ger alla beskrivningar av hans utseende med mänskliga uttryck bara en uppfattning om hans oförlikneliga härlighet (Jes 40:25, 26). Utan att ha fått se Skaparen själv (Joh 1:18) har några av hans tjänare fått inspirerade syner av hans himmelska hov. Deras beskrivningar av hans närvaro speglar stor värdighet och vördnadsbjudande majestät, men även fridfullhet, ordning, skönhet och ljuvlighet. (2Mo 24:9–11; Jes 6:1; Hes 1:26–28; Dan 7:9; Upp 4:1–3; se också Ps 96:4–6.)

Som man kan se innehåller beskrivningarna metaforer och jämförelser genom att anblicken av Jehova beskrivs med hjälp av sådant som vi människor känner till, exempelvis ädelstenar, eld eller en regnbåge. Han beskrivs även som om han hade kroppsdelar liknande våra. En del forskare gör en stor sak av dessa så kallade antropomorfismer – omnämnanden av Guds ”ögon”, ”öron”, ”ansikte” (1Pe 3:12), ”arm” (Hes 20:33), ”högra hand” (2Mo 15:6) och så vidare – men det är uppenbart att sådana uttryck är nödvändiga för att vi skall förstå beskrivningarna. Om Jehova Gud skulle beskriva sig själv för oss med andliga uttryck, hade det varit som om vi skulle ge invecklade algebraiska ekvationer till någon som bara hade de mest elementära kunskaper i matematik eller som om vi skulle försöka förklara färger för någon som var född blind. (Job 37:23, 24)

De så kallade antropomorfismerna skall därför inte tas bokstavligt, lika lite som det skall tas bokstavligt när Gud omtalas som en ”sol”, ”sköld” eller ”Klippa”. (Ps 84:11; 5Mo 32:4, 31) Jehovas synförmåga (1Mo 16:13) är till skillnad från människans inte beroende av ljus; han ser även handlingar som utförs i djupaste mörker (Ps 139:1, 7–12; Heb 4:13). Han kan se hela jorden (Ord 15:3), och han behöver inget specialkonstruerat instrument för att se embryot som växer i mammans moderliv (Ps 139:15, 16). Hans hörsel är inte beroende av ljudvågor i luften, för han kan ”höra” det vi säger ljudlöst i hjärtat. (Ps 19:14) Människan kan inte mäta vårt väldiga materiella universum; ändå kan de fysiska himlarna inte rymma Jehovas boning, än mindre kan han rymmas i något hus eller tempel på jorden. (1Ku 8:27; Ps 148:13) Genom Mose varnade Jehova uttryckligen israeliterna för att göra en avbild av honom i form av en människa eller något annat skapat. (5Mo 4:15–18) När Jesus enligt Lukas skildring sade att han drev ut demoner ”med hjälp av Guds finger”, avsåg han – som det framgår av Matteus skildring – ”Guds ande”, dvs. Guds verksamma kraft. (Lu 11:20; Mt 12:28; jfr Jer 27:5 och 1Mo 1:2.)

Hans personliga egenskaper uppenbarade i skaparverket. Vissa sidor av Jehovas personlighet kom till uttryck i skaparverket redan innan människan blev skapad. (Rom 1:20) Själva skapelsehandlingen vittnar om Jehovas kärlek, för själv är han inte beroende av andra, och han saknar ingenting. Trots att han skapade hundratals miljoner andesöner var det inte en enda av dem som kunde öka hans kunskap eller bidra med någon önskvärd egenskap som han inte redan hade i full utsträckning. (Dan 7:9, 10; Heb 12:22; Jes 40:13, 14; Rom 11:33, 34)

Detta betyder naturligtvis inte att Jehova inte gläder sig över sina skapelser. Eftersom människan blev skapad ”till Guds avbild” (1Mo 1:27), är den glädje som en jordisk far känner över sitt barn – särskilt om barnet visar kärlek till föräldrarna och handlar vist – en återspegling av den glädje Jehova känner över sina förnuftsbegåvade skapelser om de älskar honom och tjänar honom med vishet (Ord 27:11; Mt 3:17; 12:18). Det är inga materiella eller fysiska fördelar som får honom att känna den här glädjen, utan den uppstår när han ser sina skapelser villigt följa hans rättfärdiga normer och visa osjälviskhet och givmildhet. (1Kr 29:14–17; Ps 50:7–15; 147:10, 11; Heb 13:16) När någon däremot handlar orätt och visar förakt för hans kärlek, vanärar hans namn och utsätter andra för lidanden, får det honom att känna sig ”sårad i sitt hjärta”. (1Mo 6:5–8; Ps 78:36–41; Heb 10:38)

Jehova gläder sig också över att använda sin kraft, antingen till att skapa något eller till att utföra något annat, eftersom det alltid finns en avsikt och ett gott motiv bakom det han gör. (Ps 135:3–6; Jes 46:10, 11; 55:10, 11) Som den som givmilt ger ”varje god gåva och varje fullkomlig gåva” finner han behag i att belöna sina trogna söner och döttrar med välsignelser. (Jak 1:5, 17; Ps 35:27; 84:11, 12; 149:4) Men även om han är en varm Gud som har känslor är hans lycka inte beroende av hans skapelser, och han avviker inte från rättfärdiga principer på grund av sentimentalitet.

Jehova visade också kärlek genom att låta den förste andeson han skapade få delta i att frambringa hela det övriga skaparverket, både det andliga och det materiella, och han lät också detta bli känt till ära för sin Son. (1Mo 1:26; Kol 1:15–17) Jehova var alltså inte rädd för konkurrens, utan han visade att han helt och fullt litade på sin egen rättmätiga suveränitet (2Mo 15:11) och på sin Sons lojalitet och hängivenhet. Han ger sina andesöner relativ frihet när det gäller hur de skall fullgöra sina plikter, och ibland får de till och med möjlighet att föreslå hur de skall utföra vissa uppgifter. (1Ku 22:19–22)

Som aposteln Paulus framhöll kan man även se Jehovas osynliga egenskaper i hans materiella skaparverk. (Rom 1:19, 20) Hans väldiga kraft övergår människans fattningsförmåga; enorma galaxer med miljarder stjärnor är endast hans ”fingrars verk” (Ps 8:1, 3, 4; 19:1), och den vishet som kommer till uttryck i detta är så stor att den kunskap människan har skaffat sig under tusentals år av forskning och studium bara är som ”en viskning” i förhållande till ”väldiga åskdunder”. (Job 26:14; Ps 92:5; Pre 3:11) Jehovas skaparverksamhet i förbindelse med planeten jorden präglades av logisk ordning och följde ett bestämt program (1Mo 1:2–31), med det resultatet att jorden blev, som en astronaut uttryckte det, en ädelsten i rymden.

Uppenbarad för människorna i Eden. Som vad slags person uppenbarade sig Jehova för sina första jordiska barn? Den fullkomlige Adam skulle säkert ha hållit med psalmisten, som senare sade: ”Jag vill prisa dig, ty jag är danad så underbart att det inger fruktan. Underbara är dina verk, min själ vet det så väl.” (Ps 139:14) Både hans egen kropp – så utomordentligt mångsidig bland de jordiska skapelserna – och allt det han hade omkring sig gav honom all anledning att känna respekt och vördnad för sin Skapare. Varje fågel, fisk och landdjur, varje växt, blomma och träd, varje skog, fält, höjd, dal och flod som hans blick föll på vittnade om djupet och bredden av Jehovas vishet och om hans färgstarka personlighet som återspeglades i den enastående mångfalden i hans skapelse. (1Mo 2:7–9; jfr Ps 104:8–24.) Alla Adams sinnen – synen, hörseln, smaken, lukten och känseln – förmedlade till hans mottagliga förstånd vittnesbörd om en mycket givmild och omtänksam Skapare.

Adams intellektuella behov, dvs. hans behov av att ha någon att tala med och ha sällskap av, blev inte heller bortglömda, för Fadern gav honom en förnuftsbegåvad kvinnlig motsvarighet. (1Mo 2:18–23) De kunde båda ha sjungit till Jehova med psalmistens ord: ”Inför ditt ansikte mättas man av glädje; ljuvlighet är vid din högra sida för alltid.” (Ps 16:8, 11) Efter att ha varit föremål för så mycket kärlek borde Adam och Eva ha förstått att ”Gud är kärlek” – källan till kärlek och det främsta exemplet på att visa kärlek. (1Jo 4:16, 19)

Jehova Gud sörjde framför allt för människans andliga behov. Adams himmelske Fader uppenbarade sig för sin jordiske son, kommunicerade med honom och gav honom uppgifter. Människans tillbedjan av Gud skulle till stor del bestå i att lydigt utföra de här tilldelade uppgifterna. (1Mo 1:27–30; 2:15–17; jfr Am 4:13.)

En Gud med moralnormer. Människan fick tidigt veta att Jehova inte bara är en vis och frikostig försörjare utan också en Gud med moralnormer, en som håller fast vid bestämda principer för vad som är rätt och fel i fråga om uppförande och handlingssätt. Om Adam kände till skapelseberättelsen, vilket antyds, visste han också att Jehova har bestämda normer som han följer. I den berättelsen sägs det nämligen att Jehova såg att hans skaparverk var ”mycket gott” – det uppfyllde alltså hans fullkomliga norm. (1Mo 1:3, 4, 12, 25, 31; jfr 5Mo 32:3, 4.)

Utan normer skulle det inte vara möjligt att avgöra eller bedöma om något är gott eller dåligt eller att mäta och erkänna hur riktigt och förträffligt något är. I det här sammanhanget är följande iakttagelser i Encyclopædia Britannica (1959, bd 21, sid. 306, 307) intressanta:

”Människans prestationer [i att fastställa normer] ... förbleknar till en obetydlighet när de jämförs med naturens normer. Stjärnbilderna, planetbanorna, de oföränderliga normala egenskaperna ledningsförmåga, formbarhet, tänjbarhet, hårdhet, permeabilitet, brytningsförmåga, styrka och viskositet hos naturens material ... och cellstrukturen är bara några exempel på den häpnadsväckande standardiseringen i naturen.”

Samma verk beskriver hur viktig denna standardisering är i den materiella skapelsen: ”Det är endast genom den standardisering man finner i naturen som det är möjligt att känna igen och klassificera ... de många arterna av växter, fiskar, fåglar och andra djur. Inom dessa arter liknar olika individer varandra in i minsta detalj i fråga om struktur, funktion och vanor som är säregna för varje art. [Jfr 1Mo 1:11, 12, 21, 24, 25.] Om människokroppen inte vore standardiserad på detta sätt, skulle läkarna inte kunna veta om en individ har vissa organ och inte heller var man skall söka dem. ... Utan naturens normer skulle i själva verket inget organiserat samhälle, ingen utbildning och inga läkare kunna finnas; alltsammans beror på djupare liggande, jämförbara likheter.”

Adam såg många exempel på stabilitet i Jehovas skaparverk – den regelbundna växlingen mellan dag och natt, vattnet i Edens flod som ständigt flöt nedåt till följd av tyngdkraften och otaliga andra vittnesbörd om att jordens Skapare inte var förvirringens utan ordningens Gud. (1Mo 1:16–18; 2:10; Pre 1:5–7; Jer 31:35, 36; 1Kor 14:33) Detta hjälpte utan tvivel människorna att utföra sina tilldelade arbetsuppgifter (1Mo 1:28; 2:15), eftersom det gjorde att de kunde planera och arbeta med tillförsikt utan oroande ovisshet.

Med tanke på allt detta kan den förnuftsbegåvade människan inte ha förvånats över att Jehova fastställde vissa normer för hennes uppförande och förhållande till sin Skapare. Jehovas eget utmärkta arbete var ett exempel för Adam när han skulle odla och ta vård om Eden. (1Mo 2:15; 1:31) Adam fick också kännedom om Guds norm för äktenskapet. Han fick veta att det skulle vara monogamt, och han fick reda på hur förhållandet mellan parterna skulle vara. (1Mo 2:24) En norm som särskilt betonades var lydnad mot Guds anvisningar, för själva livet var beroende av det. Eftersom Adam var en fullkomlig människa, var fullkomlig lydnad den norm Jehova fastställde för honom. Jehova gav sin jordiske son möjlighet att visa sin kärlek och hängivenhet genom att lyda hans bud om att inte äta av ett visst träd bland alla de fruktträd som fanns i Eden. (1Mo 2:16, 17) Det var en mycket enkel sak. Men Adams liv i Eden var också enkelt och okomplicerat, utan alla de komplexa och förvirrande problem som har uppstått sedan dess. Jehovas vishet i detta enkla prov betonades av Jesus Kristus omkring 4 000 år senare: ”Den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket.” (Lu 16:10)

Den ordning och de normer Jehova fastställde skulle inte minska människans glädje i livet utan snarare öka den. I artikeln om normer i Encyclopædia Britannica sägs det om den materiella skapelsen: ”Trots detta överväldigande bevis på standardisering är det ingen som anklagar naturen för monotoni. Trots att ett smalt band av spektrums alla våglängder bildar grunden, är de tillgängliga variationerna och kombinationerna av färger, som kan behaga en åskådares öga, praktiskt taget utan gränser. På liknande sätt når musikens hela konstnärskap örat genom en annan liten grupp svängningstal.” (Bd 21, sid. 307) På samma sätt gav Jehovas krav det första människoparet all den frihet som ett rättfärdigt hjärta kunde önska. Det fanns inget behov av att omge dem med en mängd lagar och regler. Skaparens eget kärleksfulla exempel och den respekt och kärlek de kände för honom skulle skydda dem mot att överskrida de tillbörliga gränserna för sin frihet. (Jfr 1Ti 1:9, 10; Rom 6:15–18; 13:8–10; 2Kor 3:17.)

Jehova Gud var och är därför – genom själva sin person, sina handlingar och sina ord – den högsta normen för hela universum, definitionen och summan av all godhet. Av den orsaken kunde hans Son säga till en man som han mötte under sin tid på jorden: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en enda, Gud.” (Mk 10:17, 18; se också Mt 19:17; 5:48.)

Hans namn skall helgas och hans suveränitet hävdas. Allt som är förbundet med Guds person är heligt; hans egennamn, Jehova, är heligt och skall därför helgas. (3Mo 22:32) Att helga betyder ”göra helig, avskilja och hålla helig”. Något som skall helgas bör därför inte användas på ett ordinärt eller vardagligt sätt. (Jes 6:1–3; Lu 1:49; Upp 4:8; se HELGANDE.) På grund av den person som Jehovas namn representerar är namnet ”stort och inger fruktan” (Ps 99:3, 5), ”majestätiskt” och ”ouppnåeligt högt” (Ps 8:1; 148:13), värt att ”betrakta med vördnadsfull fruktan” (Jes 29:23).

Namnet vanhelgas. Allt tyder på att Jehovas namn betraktades med respekt och vördnadsfull fruktan innan händelserna i Edens trädgård ledde till att det vanhelgades. Satans uppror medförde att Guds goda anseende blev ifrågasatt. Inför Eva lät Satan påskina att han talade på Guds vägnar genom att han berättade för henne vad ”Gud vet”, men samtidigt ifrågasatte han Guds befallning till Adam om trädet för kunskap om gott och ont. (1Mo 3:1–5) Adam var Jehovas representant på jorden, eftersom han hade fått ett särskilt uppdrag av Jehova och var det överhuvud på jorden genom vilket Jehova gav anvisningar till den mänskliga familjen. (1Mo 1:26, 28; 2:15–17; 1Kor 11:3) De som på detta sätt representerar Jehova sägs ”utföra tjänst i Jehovas namn” och tala i hans namn. (5Mo 18:5, 18, 19; Jak 5:10) Eva hade redan vanhelgat Jehovas namn genom att vara olydig, men när Adam gjorde likadant var han i kraft av sin ställning ännu mer klandervärd på grund av den bristande respekt han visade för det namn han representerade. (Jfr 1Sa 15:22, 23.)

Den stora stridsfrågan är en moralisk fråga. Det är uppenbart att den andeson som blev Satan visste att Jehova är en Gud som har moralnormer och som inte är nyckfull och oberäknelig. Om han hade känt Jehova som en Gud som lätt reagerar obehärskat och våldsamt, kunde han bara förvänta sig att bli tillintetgjord ögonblickligen på grund av sitt handlingssätt. Den stridsfråga Satan väckte i Eden gick därför inte ut på att sätta Jehovas makt eller kraft att tillintetgöra på prov. Det var i stället en moralisk stridsfråga: den gällde Guds moraliska rätt att utöva universell suveränitet och kräva obetingad lydnad och hängivenhet av alla sina skapelser var de än befinner sig. Detta framgår av det sätt på vilket Satan vände sig till Eva. (1Mo 3:1–6) Av Jobs bok framgår det likaså hur Jehova inför hela församlingen av andesöner öppet visar vidden av den ståndpunkt som hans store motståndare har intagit. Satan hävdade att Jobs (och därmed alla Guds förnuftsbegåvade skapelsers) lojalitet mot Jehova inte var helhjärtad, att den inte grundade sig på verklig hängivenhet och äkta kärlek. (Job 1:6–22; 2:1–8)

Frågan om Guds förnuftsbegåvade skapelsers ostrafflighet var alltså en underordnad fråga som uppstod med anledning av den större och ursprungliga frågan om Guds rätt att utöva universell suveränitet. Det krävdes tid för att avgöra de här frågorna, dels för att tydligt visa om anklagelserna var sanna eller falska, dels för att pröva Guds skapelsers hjärteinställning, så att stridsfrågan blev avgjord utom allt tvivel. (Jfr Job 23:10; 31:5, 6; Pre 8:11–13; Heb 5:7–9; se ONDSKA, ONT; OSTRAFFLIGHET.) Jehova tillintetgjorde alltså inte omedelbart det upproriska människoparet eller den andeson som hade väckt stridsfrågan. Det uppstod därför två slags ”avkommor” som representerade var sin sida i stridsfrågan. (1Mo 3:15)

Att stridsfrågan ännu inte var avgjord när Jesus Kristus var på jorden framgår av det som hände när han konfronterades med Satan efter att ha fastat i vildmarken i 40 dagar. De listiga metoder som Jehovas store motståndare använde i sitt försök att fresta Guds Son följde samma mönster som i Edens trädgård omkring 4 000 år tidigare, och Satans erbjudande om herravälde över jordens riken visade tydligt att frågan om det universella styret kvarstod. (Mt 4:1–10) Uppenbarelseboken visar att stridsfrågan inte kommer att avgöras förrän den tid är inne då Jehova Gud förklarar fallet avslutat (jfr Ps 74:10, 22, 23) och verkställer en rättfärdig dom över alla motståndare och genom sitt rättfärdiga rike fullständigt hävdar sin suveränitet och således helgar sitt heliga namn. (Upp 11:17, 18; 12:17; 14:6, 7; 15:3, 4; 19:1–3, 11–21; 20:1–10, 14)

Varför är helgandet av Guds namn av största betydelse?

Hela den bibliska skildringen kretsar kring hävdandet av Jehovas suveränitet, och detta visar att den främsta avsikt som Jehova Gud har är att hans namn skall bli helgat. För att Guds namn skall bli helgat måste det rentvås från all smälek. Men framför allt måste hans namn äras som heligt av alla förnuftsbegåvade skapelser i himlen och på jorden. Det i sin tur betyder att dessa måste erkänna och respektera Jehovas suveräna ställning och göra detta villigt genom att önska tjäna honom och finna glädje i att göra hans vilja av kärlek till honom. Davids bön till Jehova i Psalm 40:5–10 uttrycker en sådan inställning och visar hur Jehovas namn blir helgat på rätt sätt. (Lägg märke till hur aposteln tillämpar delar av den här psalmen på Kristus Jesus i Heb 10:5–10.)

Att Jehovas namn helgas är därför grunden för ordningen, friden och harmonin i hela universum och för dess invånares lycka och tillfredsställelse. Guds Son framhöll detta och även det medel varigenom Jehova skulle genomföra sin avsikt när han lärde sina lärjungar att be till Gud: ”Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt kungarike komma. Låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden.” (Mt 6:9, 10) Denna främsta avsikt som Jehova har hjälper oss att förstå varför han har handlat som han har gjort med sina skapelser genom hela den bibliska historien.

Vi ser således att israeliterna, vilkas historia utgör en väsentlig del av den bibliska skildringen, utvaldes till att vara ett folk som Jehovas namn var nämnt över. (5Mo 28:9, 10; 2Kr 7:14; Jes 43:1, 3, 6, 7) I lagförbundet, som Jehova slöt med dem, lades huvudvikten vid att de visade Jehova odelad hängivenhet som sin Gud och inte brukade hans namn på ett ovärdigt sätt, ”ty Jehova kommer inte att lämna den ostraffad som brukar hans namn på ett ovärdigt sätt”. (2Mo 20:1–7; jfr 3Mo 19:12; 24:10–23.) När han genom att befria israeliterna från Egypten visade sin makt att rädda och makt att tillintetgöra, blev hans namn ”förkunnat över hela jorden”; hans rykte nådde det utlovade landet innan Israel drog in i det. (2Mo 9:15, 16; 15:1–3, 11–17; 2Sa 7:23; Jer 32:20, 21) Som profeten Jesaja uttryckte det: ”Så ledde du ditt folk för att göra dig ett skönt namn.” (Jes 63:11–14) När israeliterna var upproriska i vildmarken, var Jehova barmhärtig och övergav dem inte. Det främsta skälet till det var dock som han sade: ”Jag handlade för mitt eget namns skull för att det inte skulle bli vanhelgat inför ögonen på de nationer bland vilka de var.” (Hes 20:8–10)

Genom hela nationens historia framhöll Jehova vikten av sitt heliga namn för israeliterna. Huvudstaden Jerusalem med berget Sion var den plats som Jehova utvalde ”för att där fästa sitt namn, för att låta det ha sin boning där”. (5Mo 12:5, 11; 14:24, 25; Jes 18:7; Jer 3:17) Det tempel som byggdes i den staden var ”huset åt ... [Jehovas] namn”. (1Kr 29:13–16; 1Ku 8:15–21, 41–43) Det som skedde i templet och i staden, antingen det var gott eller ont, berörde ofrånkomligen Jehovas namn och var något han uppmärksammade. (1Ku 8:29; 9:3; 2Ku 21:4–7) Om Jehovas namn blev vanhelgat där, skulle det oundvikligen medföra ödeläggelse för staden och leda till att templet blev förkastat. (1Ku 9:6–8; Jer 25:29; 7:8–15; jfr Jesu handlingar och ord i Mt 21:12, 13; 23:38.) När Jeremia och Daniel vände sig till Jehova på folkets och stadens vägnar, bönföll de honom därför om att visa barmhärtighet och ge hjälp för hans eget namns skull. (Jer 14:9; Dan 9:15–19)

När Jehova förutsade att han skulle återföra det folk som hans namn hade nämnts över till Juda och rena det, förklarade han återigen vad han i första hand var angelägen om: ”Och jag skall ha medömkan med mitt heliga namn.” ”’Inte för er skull gör jag det, Israels hus, utan för mitt heliga namn, som ni har vanhelgat bland de nationer som ni har kommit till.’ ’Och jag skall helga mitt stora namn, som har blivit vanhelgat ...; och nationerna skall inse att jag är Jehova’, lyder den suveräne Herren Jehovas uttalande, ’när jag blir helgad bland er inför deras ögon.’” (Hes 36:20–27, 32)

Dessa och andra bibelställen visar att Jehova inte överdriver människans betydelse. Eftersom alla människor är syndare, förtjänar de med rätta döden, och det är bara tack vare Guds oförtjänta omtanke och barmhärtighet som någon kommer att få liv. (Rom 5:12, 21; 1Jo 4:9, 10) Jehova är inte skyldig människor någonting, och de som får evigt liv får det som en gåva, inte som en lön de gjort sig förtjänta av. (Rom 5:15; 6:23; Tit 3:4, 5) Det är sant att Jehova har visat mänskligheten en kärlek som saknar motstycke. (Joh 3:16; Rom 5:7, 8) Men det skulle vara i strid med Bibeln och vara ett felaktigt synsätt att betrakta människans räddning som den allra viktigaste frågan eller som en måttstock som kan användas för att bedöma Guds rättvisa, rättfärdighet och helighet. Psalmisten visade att han hade det rätta perspektivet när han ödmjukt och full av beundran utbrast: ”Jehova, vår Herre, majestätiskt är ditt namn över hela jorden, du vars värdighet förkunnas över himlen! ... När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en dödlig människa, att du kommer ihåg henne, och en människoson, att du tar dig an honom?” (Ps 8:1, 3, 4; 144:3; jfr Jes 45:9; 64:8.) Helgandet av Jehova Guds namn tillskrivs med rätta större betydelse än alla människors liv. Därför bör människan, som Guds Son visade, älska sin nästa som sig själv, men älska Gud av hela sitt hjärta och sinne och hela sin själ och styrka. (Mk 12:29–31) Det innebär att man bör älska Jehova Gud mer än släktingar och vänner, ja, mer än själva livet. (5Mo 13:6–10; Upp 12:11; jfr de tre hebréernas inställning i Dan 3:16–18; se SVARTSJUKA.)

Det här bibliska synsättet bör inte verka frånstötande på någon, utan i stället få var och en att sätta ännu större värde på den sanne Guden. Eftersom Jehova med all rätt skulle kunna göra slut på hela den syndiga mänskligheten, blir hans stora barmhärtighet och oförtjänta omtanke ännu mer betonad genom att han räddar några och låter dem få leva. (Joh 3:36) Han finner inte behag i den ondskefulles död (Hes 18:23, 32; 33:11), men han låter inte heller den ondskefulle komma undan verkställandet av domen (Am 9:2–4; Rom 2:2–9). Han är tålmodig för att kunna rädda dem som är lydiga (2Pe 3:8–10), men han kommer inte att i all evighet tolerera förhållanden som drar smälek över hans upphöjda namn (Ps 74:10, 22, 23; Jes 65:6, 7; 2Pe 2:3). Han visar medömkan och har förståelse för mänskliga svagheter genom att han ”i rikt mått” förlåter dem som visar ånger (Ps 103:10–14; 130:3, 4; Jes 55:6, 7), men han fritar inte människor från ansvaret för deras handlingar och för de följder handlingarna får för dem själva och deras familjer. De skördar vad de har sått. (5Mo 30:19, 20; Gal 6:5, 7, 8) Jehova har alltså på ett storartat och fullkomligt sätt balans mellan rättvisa och barmhärtighet. De som har det rätta perspektivet i enlighet med hur förhållandena beskrivs i Guds ord (Jes 55:8, 9; Hes 18:25, 29–31) begår inte det allvarliga felet att ringakta hans oförtjänta omtanke eller ”förfela syftet med” den (2Kor 6:1; Heb 10:26–31; 12:29).

Hans egenskaper och normer är oföränderliga. Jehova sade till Israels folk: ”Jag är Jehova; jag har inte förändrats.” (Mal 3:6) De här orden uttalades omkring 3 500 år efter det att Gud hade skapat människan och omkring 1 500 år efter det att han hade ingått förbundet med Abraham. En del hävdar att den Gud som beskrivs i de hebreiska skrifterna skiljer sig från den Gud som beskrivs av Jesus Kristus och de kristna bibelskribenterna, men en närmare granskning visar att det påståendet saknar grund. Lärjungen Jakob sade med rätta om Gud: ”Hos honom finns ingen förändring som i skuggans växlingar.” (Jak 1:17) Jehova Guds personlighet ”mildrades” inte under århundradenas lopp, för det fanns inget behov av det. Hans stränghet, så som den framträder i de kristna grekiska skrifterna, är på inget sätt mindre eller hans kärlek större än då han handlade med människorna i Eden.

De skenbara skillnaderna i hans personlighet är i själva verket bara olika sidor av samma oföränderliga personlighet. Skillnaderna beror på att omständigheterna och personerna han handlade med var annorlunda, och det krävde att han agerade på olika sätt. (Jfr Jes 59:1–4.) Det var inte Jehova utan Adam och Eva som förändrades. De försatte sig själva i en situation där Jehova på grund av sina oföränderliga, rättfärdiga normer inte längre kunde behandla dem som medlemmar av sin älskade universella familj. Eftersom de var fullkomliga, var de helt och fullt ansvariga för sin avsiktliga överträdelse (Rom 5:14) och kunde därför inte bli föremål för Guds barmhärtighet. Men Jehova visade dem ändå oförtjänt omtanke genom att hjälpa dem med kläder och låta dem leva i flera hundra år utanför Edens helgedom och sätta barn till världen innan de slutligen dog av verkningarna av sitt eget syndiga handlingssätt. (1Mo 3:8–24) När de hade drivits ut ur Eden upphörde Gud tydligtvis att kommunicera med dem.

Varför han kan ha med ofullkomliga människor att göra. Jehovas rättfärdiga normer tillät honom att handla annorlunda med Adams och Evas avkomlingar än med Adam och Eva själva. Varför det? För att Adams avkomlingar ärvde synd och därför ofrivilligt började livet som ofullkomliga skapelser med en medfödd benägenhet att göra det som är ont. (Ps 51:5; Rom 5:12) Det fanns följaktligen grund för Jehova att visa dem barmhärtighet. Jehovas första profetia (1Mo 3:15), som uttalades när domen kungjordes i Eden, visade att han inte hade blivit bitter och att hans kärlek inte hade upphört på grund av det uppror som hans första människobarn (och en av andesönerna) hade gjort. Profetian visade i symboliska ordalag att den situation som upproret hade skapat skulle rättas till och att de ursprungliga, fullkomliga förhållandena skulle återställas, även om profetians fulla betydelse uppenbarades först flera tusen år senare. (Jfr de symboliska uttrycken ”ormen”, ”kvinnan” och ”avkomma” som används och förklaras i Upp 12:9, 17; Gal 3:16, 29; 4:26, 27.)

Adams avkomlingar har fått fortsätta att leva på jorden i årtusenden, om än i ett ofullkomligt och döende tillstånd utan att kunna frigöra sig från syndens dödliga grepp. Den kristne aposteln Paulus förklarar varför Jehova har tillåtit detta: ”Skapelsen blev nämligen lagd under fruktlösheten, inte av sin egen vilja utan genom honom som lade den därunder [dvs. Jehova Gud], på grundval av hoppet att också skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och uppnå Guds barns härliga frihet. Vi vet ju att hela skapelsen fortsätter att sucka tillsammans och lida smärta tillsammans ända till nu.” (Rom 8:20–22) Som det visas i artikeln FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE finns det inget som tyder på att Jehova valde att använda sin förmåga att se in i framtiden och förutse det första människoparets överträdelse. Men när överträdelsen väl hade ägt rum bestämde Jehova hur förhållandena skulle rättas till i framtiden. (Ef 1:9–11) Denna heliga hemlighet, som ursprungligen låg gömd i den symboliska profetia som uttalades i Eden, blev till sist uppenbarad fullt ut i Jehovas enfödde Son, som sändes till jorden för att han skulle ”vittna för sanningen” och ”genom Guds oförtjänta omtanke skulle smaka döden för varje människa”. (Joh 18:37; Heb 2:9; se LÖSEN, FRIKÖPANDE.)

Att Gud handlade med några av syndaren Adams avkomlingar och välsignade dem betydde därför inte att hans normer för fullkomlig rättfärdighet hade förändrats. Det betydde inte att han godkände deras syndfulla tillstånd. Eftersom Jehovas avsikter med absolut säkerhet förverkligas, ”talar [han] om det som inte är till som om det vore till”, som när han gav Abram namnet ”Abraham”, som betyder ”far till en mängd (hop)”, medan denne och Sara fortfarande var barnlösa. (Rom 4:17, not) Och eftersom Jehova visste att han vid sin fastställda tid (Gal 4:4) skulle tillhandahålla en lösen, den juridiska grunden för att förlåta synd och avlägsna ofullkomlighet (Jes 53:11, 12; Mt 20:28; 1Pe 2:24), kunde han utan att bryta mot sina normer ha med ofullkomliga människor att göra, dvs. människor som hade ärvt synden, och använda dem som sina tjänare. Han hade en giltig grund för att räkna dem som rättfärdiga till följd av deras tro på hans löften och senare på uppfyllelsen av dessa löften på Kristus Jesus som det fullkomliga offret för synder. (Jak 2:23; Rom 4:20–25) Lösenanordningen och de välsignelser som den medför är alltså slående vittnesbörd både om Jehovas kärlek och barmhärtighet och om hans trohet mot sina egna upphöjda normer för rättfärdighet. Genom lösenanordningen har han nämligen visat ”sin egen rättfärdighet i den nuvarande tidsperioden, för att han skulle vara rättfärdig också när han förklarar den [ofullkomliga] människa rättfärdig som har tro på Jesus”. (Rom 3:21–26; jfr Jes 42:21; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG.)

Varför fridens Gud strider. Jehovas uttalande i Eden om att han skulle sätta fiendskap mellan sin motståndares avkomma och kvinnans avkomma betydde inte att han inte längre var fridens Gud. (1Mo 3:15; Rom 16:20; 1Kor 14:33) Situationen var densamma då som när hans Son, Jesus Kristus, var på jorden och sade: ”Tänk inte att jag har kommit för att sända fred på jorden; jag har inte kommit för att sända fred, utan svärd.” (Mt 10:32–40) Jesu tjänst skapade söndringar, till och med inom familjer (Lu 12:51–53), men det berodde på att Jesus förkunnade Guds rättfärdiga normer och hans sanningar och höll sig till dessa. Söndringarna berodde på att många förhärdade sitt hjärta när det gällde de här sanningarna medan andra tog emot dem. (Joh 8:40, 44–47; 15:22–25; 17:14) Detta var oundvikligt om Guds principer skulle upprätthållas; men skulden låg hos dem som förkastade det som var rätt.

På samma sätt skulle det enligt förutsägelsen uppstå fiendskap på grund av att Jehovas fullkomliga normer inte medger något överseende med det upproriska handlingssättet hos Satans ”avkomma”. Att Gud förkastade dem som var upproriska och välsignade dem som följde rättfärdighetens väg skulle ha en söndrande inverkan (Joh 15:18–21; Jak 4:4), precis som i fallet med Kain och Abel (1Mo 4:2–8; Heb 11:4; 1Jo 3:12; Jud 10, 11; se KAIN).

Att människor och onda änglar handlade upproriskt innebar en utmaning av Jehovas rättmätiga suveränitet och den goda ordningen i hela universum. För att möta utmaningen har det varit nödvändigt för Jehova att bli ”en stridsman” (2Mo 15:3–7) som försvarar sitt goda namn och sina rättfärdiga normer, strider för dem som älskar och tjänar honom och verkställer dom över dem som förtjänar att bli tillintetgjorda (1Sa 17:45; 2Kr 14:11; Jes 30:27–31; 42:13). Han tvekar inte att använda sin allmakt, ibland med förödande verkningar, som när han åstadkom den stora översvämningen, ödelade Sodom och Gomorra och befriade israeliterna ur Egypten. (5Mo 7:9, 10) Han är inte heller rädd för att öppet redogöra för detaljer om sin rättfärdiga krigföring; han ursäktar sig inte och har inget att skämmas för. (Job 34:10–15; 36:22–24; 37:23, 24; 40:1–8; Rom 3:4) Att han respekterar sitt eget namn och den rättfärdighet det står för och att han älskar dem som älskar honom förmår honom att handla. (Jes 48:11; 57:21; 59:15–19; Upp 16:5–7)

De kristna grekiska skrifterna ger samma bild. Aposteln Paulus uppmuntrade sina medkristna med orden: ”Den Gud som ger frid skall snart krossa Satan under era fötter.” (Rom 16:20; jfr 1Mo 3:15.) Paulus nämnde också att det är rättfärdigt av Gud att ge dem vedermöda som vållar hans tjänare vedermöda, och det gör Gud genom att ge sådana motståndare straffet evig undergång. (2Th 1:6–9) Detta är i överensstämmelse med det Guds Son lärde, för Sonen visade mycket tydligt att Fadern är fast besluten att använda sin kraft till att ta bort all ondska och alla som utövar det som är ont. (Mt 13:30, 38–42; 21:42–44; 23:33; Lu 17:26–30; 19:27) Uppenbarelseboken är fylld av beskrivningar av stridshandlingar som äger rum på Guds befallning och med hans godkännande. Men i sin vishet ser Jehova till att det slutliga resultatet av allt detta blir en bestående universell fred som är fast grundad på rättvisa och rättfärdighet. (Jes 9:6, 7; 2Pe 3:13)

Förhållandet till det köttsliga och det andliga Israel. Skillnaden mellan innehållet i de hebreiska skrifterna och i de kristna grekiska skrifterna beror också i hög grad på att de förra huvudsakligen handlar om det köttsliga Israel och vad Jehova gjorde i förbindelse med det, medan de senare till stor del leder fram till och skildrar Jehovas handlingar i förbindelse med det andliga Israel, den kristna församlingen. Vi har alltså å ena sidan en nation vars miljoner medlemmar tillhör den uteslutande på grund av köttslig härstamning, en brokig blandning av goda och onda. Å andra sidan har vi en andlig nation som består av människor som har dragits till Gud genom Jesus Kristus, människor som älskar sanning och rätt och som personligen och frivilligt överlämnar sig åt att göra Jehovas vilja. Det är logiskt att Guds förhållande till de båda grupperna och hans handlingar i förbindelse med dem skiljer sig åt, och rimligen framkallar den första gruppen fler uttryck för Guds vrede och stränghet än den andra gruppen.

Det vore dock ett allvarligt misstag att förbise den uppbyggande och tröstande inblick i Jehovas personlighet som hans handlingar med det köttsliga Israel ger. Här ser man storslagna exempel på att Jehova är sådan som han beskrev sig själv för Mose: ”Jehova, Jehova, en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärleksfull omtanke och sanning, som bevarar kärleksfull omtanke mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men på inga villkor fritar från straff, utan låter straff för fäders missgärning komma över söner och över sonsöner, över den tredje generationen och över den fjärde generationen.” (2Mo 34:4–7; jfr 2Mo 20:5.)

När man betraktar historien om Israel, ett folk som var högt gynnat men som till största delen visade sig vara ett osedvanligt ”styvnackat folk” med ”hårda hjärtan” inför sin Skapare, är det i själva verket kärlek och tålamod i balans med rättvisa som är de drag i Jehovas personlighet som framträder tydligast. (2Mo 34:8, 9; Neh 9:16, 17; Jer 7:21–26; Hes 3:7) De skarpa fördömanden som Jehova upprepade gånger riktade mot Israel genom sina profeter framhäver bara ännu tydligare hans stora barmhärtighet och häpnadsväckande tålamod. Sedan Jehova hade haft tålamod med detta folk i över 1 500 år och till och med sedan nationens religiösa ledare hade fått hans egen Son dödad, fortsatte han att gynna israeliterna i ytterligare tre och ett halvt år genom att barmhärtigt se till att de goda nyheterna endast förkunnades för dem. Därigenom gavs israeliterna ännu en möjlighet att få förmånen att härska tillsammans med Guds Son – en möjlighet som flera tusen ångerfulla tog vara på. (Apg 2:1–5, 14–41; 10:24–28, 34–48; se SJUTTIO VECKOR.)

Det var uppenbarligen de tidigare citerade orden om att Jehova ”låter straff för fäders missgärning komma över söner och över sonsöner” som Jesus syftade på när han sade till de hycklande skriftlärda och fariséerna: ”Ni säger: ’Om vi hade levt i våra förfäders dagar, skulle vi inte ha varit delaktiga med dem i profeternas blod.’ Alltså vittnar ni mot er själva att ni är söner till dem som mördade profeterna. Så fyll då era förfäders mått till brädden.” (Mt 23:29–32) Oavsett vad de här religiösa ledarna sade visade de genom sina handlingar att de godkände sina förfäders missgärningar och att de själva hörde till dem som ”hatar” Jehova. (2Mo 20:5; Mt 23:33–36; Joh 15:23, 24) Till skillnad från de judar som ändrade sinne och gav akt på Guds Sons ord drabbades dessa därför av de samlade verkningarna av Guds dom när Jerusalem några år senare blev belägrat och ödelagt och de flesta av stadens invånare dog. De kunde ha undkommit, men de valde att inte dra nytta av Jehovas barmhärtighet. (Lu 21:20–24; jfr Dan 9:10, 13–15.)

Hans Son återspeglade hans personlighet. Jesus Kristus, som kom i sin Faders, Jehova Guds, namn, återspeglade i varje avseende fullständigt sin Faders underbara personlighet. (Joh 1:18; Mt 21:9; Joh 12:12, 13; jfr Ps 118:26.) Jesus sade: ”Sonen kan inte göra något alls av sig själv, utan bara vad han ser Fadern göra. Ty vad denne än gör – detta gör också Sonen på samma sätt.” (Joh 5:19) Den omtänksamhet och medömkan, den mildhet och värme, den starka kärlek till rättfärdighet och det djupa hat till det onda som Jesus visade (Heb 1:8, 9) var således egenskaper som han som Son hade sett hos sin Fader, Jehova Gud. (Jfr Mt 9:35, 36 med Ps 23:1–6 och Jes 40:10, 11; Mt 11:27–30 med Jes 40:28–31 och Jes 57:15, 16; Lu 15:11–24 med Ps 103:8–14; Lu 19:41–44 med Hes 18:31, 32; 33:11.)

Alla rättfärdighetsälskande människor som läser de inspirerade Skrifterna och som verkligen lär känna den fulla innebörden av Jehovas namn (Ps 9:9, 10; 91:14; Jer 16:21) har därför all anledning att älska och välsigna det namnet (Ps 72:18–20; 119:132; Heb 6:10), lovprisa och upphöja det (Ps 7:17; Jes 25:1; Heb 13:15), frukta och helga det (Neh 1:11; Mal 2:4–6; 3:16–18; Mt 6:9), sätta sin förtröstan till det (Ps 33:21; Ord 18:10) och säga som psalmisten: ”Jag skall sjunga till Jehovas ära hela mitt liv, jag skall spela och sjunga till min Guds ära så länge jag är till. Må mina tankar om honom vara välbehagliga. Jag gläder mig i Jehova. Syndarna skall utrotas från jorden, de ondskefulla skall inte mer vara till. Välsigna Jehova, min själ. Lovprisa Jah!” (Ps 104:33–35)