OMSKÄRELSE

Avlägsnandet av förhuden från mannens könsorgan. Det hebreiska verbet mul (omskära) används i både bokstavlig och bildlig betydelse. Det grekiska substantivet peritomẹ̄ (omskärelse) betyder ordagrant ”skärande runt omkring”. (Joh 7:22) Uttrycket ”ett oomskuret tillstånd” är översatt från det grekiska ordet akrobystịa, som i den grekiska Septuaginta används för att återge det hebreiska ordet för ”förhud”. (Rom 2:25; 1Mo 17:11, LXX)

Kravet på omskärelse lades på Abraham år 1919 f.v.t., ett år innan Isak föddes. Jehova sade till honom: ”Detta är mitt förbund som ni skall hålla. ... Var och en av manligt kön hos er skall omskäras.” Detta gällde alla män i Abrahams hushåll, både hans avkomlingar och andra som hörde till hushållet. Abraham själv, hans 13-årige son Ismael och alla hans slavar blev därför omskurna som ”ett tecken på förbundet”. Nya slavar som kom till skulle också omskäras. Från och med då skulle varje man i hushållet, slav som fri, omskäras på åttonde dagen efter födelsen. Överträdelse av detta bud straffades med döden. (1Mo 17:1, 9–14, 23–27)

Av väggmålningar och av undersökta mumier framgår det att omskärelse även förekom i Egypten, men när detta bruk infördes och hur utbrett det var är inte känt. Somliga säger att det var Josef som införde omskärelsen i Egypten när han hade ställningen som livsmedelsförvaltare där. Andra hänvisar till det Herodotos skrivit och hävdar att Abraham helt enkelt övertog den här sedvänjan från egyptierna. W. M. Thomson kommenterar detta påstående så här: ”När det gäller uttalandet av Herodotos, som kom till Egypten femton hundra år senare och som trots sin stora lärdom och omfattande forskning ofta skriver en hel del nonsens, kan jag omöjligen placera det i samma kategori som det vittnesbörd Mose gav. Den store grundaren av den judiska nationen – historiens störste laggivare, född och uppvuxen i Egypten – berättar sanningen om hur omskärelsen infördes bland hans folk. Långt senare kommer så en resande och historiker – en utlänning, en grek – och gör uttalanden som är delvis sanna, delvis felaktiga, vilket Josephus visar i sitt svar till Apion; och nu, mer än två tusen år efter Herodotos, för kritiska författare fram hans bristfälliga uttalanden, förvanskar dem och tänjer på dem för att försöka bevisa att Abraham inte fick omskärelsen från Gud (vilket Mose klart och tydligt säger att han fick) utan från egyptierna! Sådana vapen duger inte till att undergräva Moses trovärdighet.” (The Land and the Book, reviderad av J. Grande, 1910, sid. 593)

Det var inte bara egyptierna som tillämpade omskärelse, utan det gjorde också moabiterna, ammoniterna och edoméerna. (Jer 9:25, 26) Senare blev också de samarier som följde kraven som fastställts i Moseböckerna omskurna. Däremot förekom inte omskärelse bland assyrierna, babylonierna, grekerna eller filistéerna. Det var i synnerhet filistéerna (snarare än kanaanéerna i allmänhet) som föraktfullt omtalades som ”de oomskurna”, och det var efter strider mot filistéer som David tog förhudar som troféer. (Dom 14:3; 15:18; 1Sa 14:6; 17:26; 18:25–27; 2Sa 1:20; 1Kr 10:4)

Abrahams avkomlingar genom Isak och Jakob höll troget omskärelseförbundet. ”Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar, så som Gud hade befallt honom.” (1Mo 21:4; Apg 7:8; Rom 4:9–12) Abrahams barnbarnsbarn sade till Sikem och andra som bodde i samma stad som han: ”Vi kan omöjligen ... ge vår syster [Dina] åt en man som har förhud. ... Bara på det villkoret kan vi ge er vårt samtycke: att ni blir som vi, genom att var och en av manligt kön hos er blir omskuren.” (1Mo 34:13–24) Det var uppenbarligen därför att Mose hade försummat att omskära sin son som han ådrog sig Guds vrede, en vrede som inte stillades förrän hans hustru Sippora omskar pojken. (2Mo 4:24–26; se SIPPORA.)

Under den mosaiska lagen. Kravet på omskärelse blev en del av den mosaiska lagen. ”På åttonde dagen [efter en pojkes födelse] skall hans förhuds kött omskäras.” (3Mo 12:2, 3) Detta var så viktigt att man utförde omskärelsen på åttonde dagen även om den inföll på sabbaten, som var så högt aktad. (Joh 7:22, 23) Bland föräldrar som troget höll denna lag och lät omskära sina barn på åttonde dagen kan nämnas föräldrarna till Johannes döparen, Jesus och Paulus. (Lu 1:59; 2:21; Flp 3:4, 5) Lagen krävde också att främlingar skulle omskäras innan de fick äta påskmåltiden. (2Mo 12:43–48)

Varför föreskrev lagen att omskärelse skulle utföras på åttonde dagen?

Jehova gav ingen förklaring till detta, och det var inte heller nödvändigt. Hans vägar är alltid rätta, och han har alltid goda grunder för det han gör. (2Sa 22:31) På senare år har man emellertid fått bekräftat att det finns vissa medicinska skäl till att det var lämpligt att utföra ingreppet på åttonde dagen. Det har visat sig att vitamin K, som är nödvändigt för att blodet skall kunna koagulera, når normal nivå först fem till sju dagar efter födelsen. Av en annan koagulationsfaktor, protrombin, finns det omkring 30 procent av den normala mängden på tredje dagen, medan värdena på åttonde dagen är högre än vid någon annan tidpunkt i barnets liv – omkring 110 procent av normalvärdet. Genom att följa Jehovas anvisningar minskade man således risken för blödningar. Doktor S. I. McMillen konstaterar: ”Sålunda lägger man märke till att om man tar hänsyn till K-vitamin- och prothrombinvärdena, är den perfekta dagen för omskärelse den åttonde dagen, ... [den] dag, som utvaldes av K-vitaminets skapare.” (Ingen av dessa sjukdomar, 1968, sid. 23, 24)

Omskärelsen utfördes vanligtvis, men inte alltid, av familjens överhuvud. Längre fram i tiden utfördes ingreppet av särskilt utvalda personer som hade fått utbildning för det. Under det första århundradet tycks det ha blivit vanligt att ge pojken namn i samband med omskärelsen. (Lu 1:59, 60; 2:21)

Under den 40 år långa vandringen i vildmarken blev inte de nyfödda pojkarna omskurna. Sedan israeliterna hade gått över Jordan ordnade Josua därför med att alla män som fötts under den här perioden blev omskurna med flintknivar i Gilgal, och Jehova beskyddade dem tills de hade återhämtat sig. (Jos 5:2–9; se SMÄDELSE, SMÄLEK.)

Efter landsflykten. Två hundra år efter det att judarna hade återvänt från Babylon blev det grekiska inflytandet allt starkare i Mellanöstern, och många folkslag frångick omskärelsen. Men när den syriske kungen Antiochos IV (Epifanes) förbjöd omskärelse, visade det sig att judiska mödrar hellre dog än förvägrade sina söner detta ”tecken på förbundet”. (1Mo 17:11) Det förbud mot omskärelse som den romerske kejsaren Hadrianus utfärdade många år senare utlöste samma reaktion. Några judiska idrottsmän som ville delta i grekiska idrottstävlingar (där löparna var nakna) försökte emellertid bli ”oomskurna” genom en operation som återställde ett slags förhud, så att de skulle slippa bli utsatta för hån och löje. Paulus kan ha anspelat på ett sådant tillvägagångssätt, när han gav de kristna rådet: ”Blev någon kallad som omskuren? Han skall inte försöka bli som en oomskuren.” (1Kor 7:18) Det grekiska verb som här är översatt med ”försöka bli som en oomskuren” (epispạomai) betyder ordagrant ”dra på (över)” och avser tydligtvis det att dra fram förhuden för att bli som en oomskuren. (Jfr Int.)

Inte ett krav för kristna. Eftersom Jehova hade visat att han tog emot icke-judar i den kristna församlingen och eftersom många från nationerna reagerade positivt på predikandet av de goda nyheterna, behövde den styrande kretsen i Jerusalem ta ställning till om det var nödvändigt att icke-judar blev omskurna. Slutsatsen blev att varken icke-judar eller judar behövde bli omskurna. (Apg 15:6–29)

Kort efter det att detta beslut hade fattats omskar aposteln Paulus Timoteus, inte som ett uttryck för deras tro, utan för att de judar som de skulle predika för inte skulle ta anstöt. (Apg 16:1–3; 1Kor 9:20) Paulus behandlade frågan om omskärelsen i flera av sina brev. (Rom 2:25–29; Gal 2:11–14; 5:2–6; 6:12–15; Kol 2:11; 3:11) Till de icke-judiska kristna i Filippi skrev han: ”Det är vi som har den verkliga omskärelsen [hjärtats omskärelse], vi som utför helig tjänst genom Guds ande.” (Flp 3:3) Och till dem i Korinth skrev han: ”Omskärelse betyder ingenting, och ett oomskuret tillstånd betyder ingenting; men vad som betyder något är att man håller Guds bud.” (1Kor 7:19)

Bildspråk. Begreppet ”omskärelse” används bildligt på flera sätt. Träd som planterats i det utlovade landet skulle ”förbli oomskurna” under tre år, och deras frukt skulle betraktas som deras ”förhud” och fick inte ätas. (3Mo 19:23) Mose sade till Jehova: ”Se! Jag har oomskurna läppar, så hur skulle farao någonsin lyssna till mig?” (2Mo 6:12, 30) Sådana som inte förtjänade något annat än att begravas tillsammans med människor av värsta slag kallas i bildlig bemärkelse föraktfullt för ”de oomskurna”. (Hes 32:18–32)

Gud kräver att man skall vara omskuren i hjärtat. Detta krav gällde även israeliterna, som redan var omskurna i köttet. Mose sade till israeliterna: ”Ni skall skära bort ert hjärtas förhud och inte längre göra er nacke styv.” ”Jehova, din Gud, skall omskära ditt hjärta och din avkommas hjärta, så att du älskar Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ, för att du skall få leva.” (5Mo 10:16; 30:6) Jeremia påminde det egensinniga folket på sin tid om samma sak. (Jer 4:4) Att ”omskära ... [sitt] hjärta” betyder att avlägsna allt i sitt tänkesätt, sina känslor eller sina motiv som misshagar Jehova och är orent i hans ögon och som gör hjärtat oemottagligt. På liknande sätt sägs det att öron som inte är mottagliga eller lyhörda är som ”oomskurna”. (Jer 6:10; Apg 7:51)