HÖVDING

En man med ledande position, till exempel som överhuvud för en stam eller ett fädernehus. Det hebreiska ordet nasị’ återges i olika bibelöversättningar med ”furste”, ”överste”, ”hövding”. (Se FURSTE; LEDARE, ÄDLING, FÖRNÄM PERSON.) Överhuvudena för Israels 12 stammar eller fädernehus kallades ”hövdingar”. (4Mo 1:16; Jos 22:14) Ordet används också om överhuvudena för de 12 klaner som härstammade från Ismael (1Mo 17:20; 25:16) och likaså om kungarna Salomo och Sidkia i deras ställning som härskare (1Ku 11:34; Hes 21:25). Hettiterna kallade Abraham ”en Guds hövding” eller ”en mäktig hövding” som ett uttryck för den stora aktning de hade för honom. (1Mo 23:6, not)

På Moses tid tog hövdingarna ledningen i israeliternas tillbedjan och tjänade som folkets representanter inför Mose, prästerna och Jehova. Mose valde ut en hövding från varje stam (med undantag av Levis stam) för att utspeja det utlovade landet. Den negativa rapport som de tio trolösa spejarna gav påverkade folket i hög grad. (4Mo 13:2–16, 25–33) Tvåhundrafemtio hövdingar av Israels söner deltog i det uppror som Kora anstiftade för att uppnå det prästämbete som tillhörde Arons släkt. (4Mo 16:2, 10, 17, 35) Hövdingarna var också med om att sluta ett förbund mellan israeliterna och gibeoniterna. (Jos 9:15, 18) När Josua hade fört Israel in i Kanaans land och besegrat de folk som bodde där, hade hövdingarna en framträdande roll vid fördelningen av landet. (4Mo 34:18; Jos 14:1) Arons son Eleasar utnämndes till hövding över överhuvudena i Levis stams fädernehus och blev därigenom ”hövding över leviternas hövdingar”. (4Mo 3:32) När kung Salomo lät föra in förbundsarken i det nybyggda templet, församlade han alla stammarnas hövdingar i Jerusalem. (1Ku 8:1)

Israeliterna skulle visa en hövding tillbörlig respekt och fick inte skymfa honom. (2Mo 22:28) När aposteln Paulus stod anklagad inför Sanhedrin och översteprästen Ananias gav order åt dem som stod bredvid Paulus att slå honom på munnen svarade han: ”Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg”, utan att veta att det var översteprästen han talade till. När man gjorde honom uppmärksam på detta, sade han: ”Bröder, jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du får inte säga något skymfligt om en styresman i ditt folk.’” (Apg 23:1–5)

Även om man skulle visa hövdingarna respekt, var de inte fritagna från att lyda Guds lag. När de syndade mot den mosaiska lagen, måste de följa dess föreskrifter med avseende på sådana synder. På grund av deras ansvarsfulla ställning och den verkan som deras uppförande, exempel och inflytande kunde få på andra fanns det speciella regler för vilka syndoffer som skulle frambäras om de ouppsåtligt överträdde något av Guds bud. Översteprästen skulle offra en ungtjur, en hövding skulle offra en bockkilling och det övriga folket antingen en honkilling eller ett tacklamm. (3Mo 4:3, 22, 23, 27, 28, 32)

Hesekiels syn. I kapitlen 44–48 i sin bok talar Hesekiel profetiskt om en hövding. I synen beskriver han ett förvaltningsområde som sträckte sig från den östra gränsen vid floden Jordan och Döda havet till Medelhavet i väster. Norr och söder om denna landremsa låg parallella områden som tilldelats Israels stammar. I den landremsa som var avsedd för förvaltningen fanns ett kvadratiskt område som kallades ”hela bidraget” och som mätte 25 000 alnar (13 km) i fyrkant. Detta område var i sin tur indelat i tre delar: Den norra delen hade tilldelats de icke-prästerliga leviterna, i den mellersta delen låg Jehovas helgedom, och i den södra delen låg staden. (Se ALN; HELIGA BIDRAGET, DET.) Det var tydligen ”hövdingen” som ledde stadens regering.

Det är intressant att lägga märke till att staden i synen var skild från templet eller helgedomen. ”Hövdingen” var inte heller präst, vilket framgår av att prästerna skulle frambära ”hans helbrännoffer och hans gemenskapsoffer”. (Hes 46:2) I uppfyllelsen av Hesekiels syn kan staden därför inte vara en bild av den himmelska regering som utgörs av Jesus Kristus och hans medkungar och medpräster. Den tycks i stället representera ett synligt, jordiskt säte för förvaltningen under det himmelska kungarikets ledning. ”Hövdingen” måste på motsvarande sätt vara en bild av de ”furstar” som förordnas att tjäna som synliga representanter för den himmelska regeringen. (Ps 45:16; Jes 32:1, 2)

Se också STAMHÖVDING.