SJÄL

De ord i grundtexten som översätts med ”själ” är det hebreiska nẹfesh (נֶפֶשׁ) och det grekiska psykhẹ̄ (ψυχή). I Bibeln används orden på ett sätt som visar att ”själ” betecknar en person, ett djur eller det liv en person eller ett djur har.

Det människor i allmänhet tänker på när de hör ordet ”själ” stämmer inte med det hebreiska och det grekiska ordets betydelse så som Bibelns inspirerade skribenter använde dem. Detta är något som allt fler instämmer i. Redan 1897 skrev professor C. A. Briggs följande efter att grundligt ha analyserat hur ordet nẹfesh används: ”Ordet ’själ’ enligt nuvarande ... språkbruk förmedlar vanligtvis en helt annan betydelse än det hebreiska נפש [nẹfesh], och den oförsiktige läsaren kan lätt feltolka det.” (Journal of Biblical Literature, årg. XVI, sid. 30)

När The Jewish Publication Society of America gav ut en ny översättning av Tora, de fem första böckerna i Bibeln, sade projektets huvudredaktör, H. M. Orlinsky vid Hebrew Union College, att man praktiskt taget hade utelämnat ordet ”själ” i den här översättningen, eftersom ”det rör sig om det hebreiska ordet ’Nefesh’”. Han tillade: ”Andra översättare har tolkat detta ord till att betyda ’själ’, vilket är fullständigt oriktigt. Bibeln säger inte att vi har en själ. ’Nefesh’ är människan själv, hennes behov av mat, själva blodet i hennes ådror, hela hennes varelse.” (The New York Times, 12 oktober 1962)

Varifrån kommer läran om en osynlig och odödlig människosjäl?

Missförståndet beror på att den betydelse som de flesta lägger i ordet ”själ” inte har sina rötter i de hebreiska eller de kristna grekiska skrifterna utan främst i gammal grekisk filosofi, alltså i hedniskt religiöst tänkande. Enligt den grekiske filosofen Platon skall Sokrates ha sagt: ”Om själen ... är ren när den lösgöres och inte drar med sig något av kroppen, ... ger [den] sig alltså iväg till det som är likt den, till det osynliga, gudomliga, odödliga och kloka, och när den kommer dit kan den bli lycklig, för då lösgörs den från kringirrande, dårskap, fruktan, vilda begär och de andra mänskliga olyckorna”, och den lever ”verkligen all den tid som är kvar i gudarnas sällskap”. (Skrifter. Bok I, Faidon, 2000, 80e; 81a)

I direkt motsats till den grekiska läran om att psykhẹ̄ (själen) är immateriell, abstrakt, osynlig och odödlig visar Bibeln att både psykhẹ̄ och nẹfesh, när orden används om jordiska skapelser, avser något materiellt, konkret, synligt och dödligt.

I ett katolskt uppslagsverk står det: ”Nepes [nẹfesh] är en term med mycket vidare betydelse än vårt ’själ’, i det att den betecknar livet (2Mo 21:23; 5Mo 19:21) och dess olika väsentliga manifestationer: andningen (1Mo 35:18; Job 41:13[21]), blodet [1Mo 9:4; 5Mo 12:23; Ps 140(141):8], begär (2Sa 3:21; Ord 23:2). Själen i GT [Gamla testamentet] har inte avseende på en del av människan utan på hela människan – människan såsom en levande varelse. På motsvarande sätt betecknar ordet i NT [Nya testamentet] det mänskliga livet: en enskild, förnuftsbegåvad varelses liv (Mt 2:20; 6:25; Lu 12:22–23; 14:26; Joh 10:11, 15, 17; 13:37).” (New Catholic Encyclopedia, 1967, bd XIII, sid. 467)

I den katolska översättningen The New American Bible sägs det i en ordlista över uttryck i Bibeln (sid. 27, 28): ”I Nya testamentet betyder uttrycket ’frälsa sin själ’ (Mk 8:35) inte att frälsa någon ’andlig’ del av människan, i motsats till hennes ’kropp’ (i den platonska betydelsen), utan hela personen, med eftertryck på det förhållandet att personen lever, önskar, älskar och äger vilja osv., förutom att han är verklig och fysisk.” (Utgiven av P. J. Kenedy & Sons, New York 1970)

I uppslagsdelen till Bibel 2000 kan man läsa under ordet ”själ”: ”För de gamla israeliterna fanns ingen tydlig gränslinje mellan kropp och själ. Människan utgjorde en enda levande enhet. Det hebreiska ord som traditionellt återgetts ’själ’ (néfesh) har att göra med biologiska funktioner som skiljer levande materia från död.”

Nẹfesh kommer förmodligen från en rot som betyder ”andas” och skulle därför ordagrant kunna återges ”en som andas”. Koehler och Baumgartner ger följande definition: ”andningen, som gör människor och djur till levande varelser 1Mo 1:20, själen (i skarp kontrast till den grekiska uppfattningen om själen) vars säte blodet är 1Mo 9:4 f.; 3Mo 17:11; 5Mo 12:23: (249 gånger) ... själ = levande varelse, individ, människa.” (Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Leiden 1958, sid. 627)

När det gäller det grekiska ordet psykhẹ̄ anger ordböcker definitioner som ”liv” och ”det medvetna jaget eller personligheten som sätet för känslor, begär och tillgivenhet”, ”en levande varelse”, och de visar att ordet användes ”om djur” även i icke-bibliska grekiska verk. Eftersom sådana ordböcker huvudsakligen utgår från klassiska grekiska verk, tar de naturligtvis även med de betydelser som de hedniska grekiska filosoferna gav ordet, däribland ”bortgången ande”, ”den immateriella och odödliga själen”, ”universums ande” och ”den immateriella rörelse- och livsprincipen”. Tydligen på grund av att hedniska filosofer lärde att själen lämnar kroppen vid döden användes ordet psykhẹ̄ även om ”fjärilen”, en varelse som genomgår en metamorfos, en förvandling från larv till bevingad insekt. (Liddell och Scotts Greek-English Lexicon, reviderad av H. S. Jones, 1968, sid. 2026, 2027; Donnegans New Greek and English Lexicon, 1836, sid. 1404)

De gamla grekiska författarna använde ordet psykhẹ̄ på olika sätt och var inte konsekventa utan lät sina personliga och religiösa filosofier påverka hur de använde ordet. Den vanliga uppfattningen om ”själen” kan enligt de flesta hänföras till Platons filosofi, och om Platon sägs det: ”Ibland talar han om att en av själens [påstådda] tre delar, nämligen ’förnuftet’, måste vara odödlig, medan de andra två delarna är dödliga, men han uttrycker sig också som om det var två själar i en kropp, den ena odödlig och gudomlig, den andra dödlig.” (The Evangelical Quarterly, London 1931, årg. III, sid. 121, ”Thoughts on the Tripartite Theory of Human Nature”, A. McCaig)

Med tanke på inkonsekvensen i icke-bibliska skrifter måste man låta Bibeln tala för sig själv och låta den visa vad de inspirerade skribenterna menade med orden psykhẹ̄ och nẹfesh. Nẹfesh förekommer 754 gånger i den masoretiska texten till de hebreiska skrifterna, och psykhẹ̄ står för sig självt 102 gånger i Westcott och Horts text till de kristna grekiska skrifterna. Sammanlagt förekommer alltså orden 856 gånger. (Se NV, Tillägg 4A.) Tack vare att de förekommer så många gånger kan man få en klar uppfattning om hur de inspirerade bibelskribenterna förstod dem och vad de ville säga med dem. En granskning visar att orden visserligen har ett brett betydelseinnehåll med olika nyanser men att det inte råder någon motsättning, förvirring eller oenighet bland bibelskribenterna när det gäller människans natur, vilket det gjorde bland de grekiska filosoferna från den klassiska tiden.

De första själarna på jorden. Första gången nẹfesh förekommer är i 1 Moseboken 1:20–23. På den femte skapelsedagen sade Gud: ”’Må det i vattnet vimla fram ett vimmel av levande själar [nẹfesh], och må flygande skapelser flyga över jorden ...’ Och Gud grep sig an med att skapa de stora havsvidundren och varje annan levande själ [nẹfesh] som rör sig och som det vimlar av i vattnet, alla enligt deras arter, likaså varje bevingad flygande skapelse enligt dess art.” I beskrivningen av den sjätte skapelsedagen används nẹfesh i uttrycket ”levande själar” om ”husdjur och andra djur som rör sig och jordens vilda djur”. (1Mo 1:24)

Efter det att människan hade skapats användes ordet nẹfesh återigen om djurskapelsen när Gud gav människan anvisningar om ”allt annat som rör sig på jorden, allt i vilket det är liv som en själ [ordagr.: i vilket det är en levande själ (nẹfesh)]”. (1Mo 1:30) Andra exempel på att djur omtalas som själar finns i 1 Moseboken 2:19; 9:10–16; 3 Moseboken 11:10, 46; 24:18; 4 Moseboken 31:28 och Hesekiel 47:9. Det är värt att notera att ordet psykhẹ̄ används på motsvarande sätt om djur i de kristna grekiska skrifterna, t.ex. i Uppenbarelseboken 8:9 och 16:3, där det används om skapelser som lever i havet.

Det är alltså tydligt att orden nẹfesh och psykhẹ̄ i Bibeln används om djuren, som står lägre än människan. Samma ord används också om människor.

Människosjälen. Exakt samma hebreiska uttryck som används om djur, dvs. nẹfesh chajjạh (levande själ), används om Adam när Gud, efter att ha format människan av stoft från marken, blåste in livets andedräkt i hans näsborrar så att ”människan blev en levande själ”. (1Mo 2:7) Människan var olik djuren, men inte för att hon var en nẹfesh (själ) och de inte var det. Skildringen visar att skillnaden berodde på att det bara var människan som var skapad ”till Guds avbild”. (1Mo 1:26, 27) Människan skapades med samma moraliska egenskaper som Gud har och med makt och vishet som vida övergår djurens. Människan kunde därför råda över alla de lägre levande skapelserna. (1Mo 1:26, 28) Människans kropp var mer komplex och allsidig än djurens. (Jfr 1Kor 15:39.) Dessutom hade Adam utsikten att få leva för evigt, en möjlighet han senare förlorade. Det sägs aldrig att de skapelser som står lägre än människan hade den möjligheten. (1Mo 2:15–17; 3:22–24)

Det är sant att det sägs att Gud grep sig an med att ”blåsa in livets andedräkt [form av neshamạh]” i människans näsborrar och att inget liknande sägs om djurskapelsen. Men skildringen av människans skapelse är mycket mer detaljerad än skildringen av djurens skapelse. Och i 1 Moseboken 7:21–23, där det talas om att ”allt kött” utanför arken dog under den stora översvämningen, nämns djur och människor tillsammans, och sedan sägs det: ”Allt som hade livskraftens andedräkt [form av neshamạh] verksam i sina näsborrar, ja allt som var på torra marken, dog.” Det är uppenbart att den livets andedräkt som djuren har också ursprungligen kommer från Skaparen, Jehova Gud.

Människans ”ande” (hebr.: rụach; grek.: pneuma), eller livskraft, skiljer sig inte heller från djurens livskraft, vilket framgår av Predikaren 3:19–21, där det sägs att ”alla har de samma ande [rụach]”.

Själen – en levande skapelse. Som redan nämnts säger Bibeln att människan ”blev en levande själ”. Människan var alltså en själ; hon hade ingen själ i form av något immateriellt, osynligt och abstrakt som bodde i henne. Aposteln Paulus visar att den kristna läran inte skiljer sig från den tidigare hebreiska läran, för han citerar 1 Moseboken 2:7 och säger: ”Så står det skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande själ [psykhẹ̄n zọ̄san].’ ... Den första människan är av jorden, danad av stoft.” (1Kor 15:45–47)

Skildringen i Första Moseboken visar att en levande själ blev till genom att en kropp av markens stoft kombinerades med livets andedräkt. Uttrycket ”livskraftens andedräkt [ordagr.: livets andes el. verksamma krafts (rụach) andedräkt]” (1Mo 7:22) visar att det är genom andningen, dvs. genom inandning av luft med syre, som livskraften eller ”anden” upprätthålls i alla skapelser, både människor och djur. Den här livskraften finns i varje cell i kroppen, vilket behandlas i artiklarna LIV och ANDE.

Eftersom uttrycket nẹfesh betecknar själva varelsen, kan man förvänta att nẹfesh tillskrivs vanliga fysiska funktioner och egenskaper som är förknippade med köttsliga varelser. Så är också fallet. Som Bibeln uttrycker det kan nẹfesh (själen) äta kött, fett, blod och liknande materiella ting (3Mo 7:18, 20, 25, 27; 17:10, 12, 15; 5Mo 23:24); hungra eller längta efter mat och dryck (5Mo 12:15, 20, 21; Ps 107:9; Ord 19:15; 27:7; Jes 29:8; 32:6; Mik 7:1); bli fet (Ord 11:25); fasta (Ps 35:13); röra vid något orent, t.ex. en död kropp (3Mo 5:2; 7:21; 17:15; 22:6; 4Mo 19:13); tas i pant eller rövas bort (5Mo 24:6, 7); utföra arbete (3Mo 23:30); bli uppfriskad av kallt vatten när den är trött (Ord 25:25); bli köpt (3Mo 22:11; Hes 27:13); ges som ett löftesoffer (3Mo 27:2); slås i järn (Ps 105:18); vara sömnlös (Ps 119:28) och kippa efter andan (Jer 15:9).

Man kan lägga märke till att i många bibelställen talas det om ”min själ”, ”hans [hennes] själ”, ”din själ” osv. Det beror på att nẹfesh och psykhẹ̄ kan betyda ens eget jag som en själ. Grundordens betydelse kan därför ofta uttryckas genom personliga pronomen. Ordboken Lexicon in Veteris Testamenti Libros (sid. 627) anger att ”min nẹfesh” betyder ”jag, mig” (1Mo 27:4, 25; Jes 1:14), ”din nẹfesh” betyder ”du, dig” (1Mo 27:19, 31; Jes 43:4; 51:23), ”hans (sin) nẹfesh” betyder ”han, honom, sig” (4Mo 30:2; Jes 53:10), ”hennes (sin) nẹfesh” betyder ”hon, henne, sig” (4Mo 30:5–12) osv.

Det grekiska ordet psykhẹ̄ används på liknande sätt. Enligt ett uppslagsverk kan det användas som ett uttryck ”motsvarande personliga pronomen för att betona och ge eftertryck – 1:a person, Joh 10:24 (’oss’); Heb 10:38; jfr 1Mo 12:13; 4Mo 23:10; Dom 16:30; Ps 120:2 (’jag’, ’mig’); 2:a person, 2Kor 12:15; Heb 13:17” osv. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 4, sid. 54)

Betecknar liv som en skapelse. Både nẹfesh och psykhẹ̄ används också i betydelsen liv – inte bara livet som abstrakt kraft eller princip – utan liv som en skapelse, som en människa eller ett djur.

När Rakel födde Benjamin gick hennes nẹfesh (”själ” eller liv som en skapelse) ut ur henne, och hon dog. (1Mo 35:16–19) Hon upphörde att vara en levande skapelse. Och när profeten Elia utförde ett underverk i förbindelse med den döde sonen till änkan i Sarefat kom sonens nẹfesh (”själ” eller liv som en skapelse) tillbaka i honom, och ”han fick liv” och var återigen en levande skapelse. (1Ku 17:17–23)

Eftersom en skapelses liv är så oskiljaktigt förbundet med och beroende av blod (utgjutet blod står för personens eller skapelsens liv [1Mo 4:10; 2Ku 9:26; Ps 9:12; Jes 26:21]), sägs det i Bibeln att nẹfesh (själen) är ”i blodet” (1Mo 9:4; 3Mo 17:11, 14; 5Mo 12:23). Detta skall naturligtvis inte uppfattas bokstavligt, eftersom det i Bibeln också talas om ”blodet av era själar” (1Mo 9:5; jfr Jer 2:34), och alla de hänvisningar som redan har behandlats kan rimligtvis inte tillämpas bara på blodet eller dess livsuppehållande egenskaper.

Ordet nẹfesh (själ) används inte om växtligheten, som skapades på tredje skapelsedagen (1Mo 1:11–13) och eventuellt därefter, eftersom växter inte innehåller blod.

Exempel på att det grekiska ordet psykhẹ̄ används i betydelsen ”liv som en skapelse” kan man finna i Matteus 6:25; 10:39; 16:25, 26; Lukas 12:20; Johannes 10:11, 15; 13:37, 38; 15:13 och Apostlagärningarna 20:10. Eftersom Guds tjänare har hoppet att få uppstå om de dör, har de hoppet att få leva igen som ”själar” eller levande skapelser. Därför kunde Jesus säga att ”vemhelst som mister sin själ [sitt liv som en skapelse] för min och de goda nyheternas skull skall rädda den. Ja, vad nytta har väl en människa av att vinna hela världen om hon förverkar sin själ? Vad skulle väl en människa ge i utbyte mot sin själ?” (Mk 8:35–37) Han sade också: ”Den som håller av sin själ tillintetgör den, men den som hatar sin själ i den här världen skall bevara den för evigt liv.” (Joh 12:25) Dessa och liknande bibelställen visar hur man bör förstå Jesu ord i Matteus 10:28: ”Låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen; frukta i stället honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” Människor kan döda kroppen, men de kan inte döda personen för alltid, eftersom han lever i Guds minne (jfr Lu 20:37, 38) och Gud kan och skall låta en sådan trogen tjänare få uppstå till liv som en skapelse igen. För Guds tjänare är förlusten av ”själen” eller livet som en skapelse bara tillfällig, inte permanent. (Jfr Upp 12:11.)

Dödlig och kan tillintetgöras. Däremot står det i Matteus 10:28 att Gud ”kan tillintetgöra både själ [psykhẹ̄n] och kropp i Gehenna”. Det visar att psykhẹ̄ inte syftar på något odödligt eller oförstörbart. Det finns faktiskt inte ett enda ställe i Bibelns hebreiska och grekiska skrifter där orden nẹfesh och psykhẹ̄ förbinds med bestämningar som odödlig, oförstörbar, oförgänglig eller liknande. (Se ODÖDLIGHET; OFÖRGÄNGLIGHET.) Däremot finns det en lång rad bibelställen i de hebreiska och grekiska skrifterna som visar att nẹfesh eller psykhẹ̄, dvs. själen, är dödlig och underställd döden (1Mo 19:19, 20; 4Mo 23:10; Jos 2:13, 14; Dom 5:18; 16:16, 30; 1Ku 20:31, 32; Ps 22:29; Hes 18:4, 20; Mt 2:20; 26:38; Mk 3:4; Heb 10:39; Jak 5:20), att den kan dö, ”utrotas” eller tillintetgöras (1Mo 17:14; 2Mo 12:15; 3Mo 7:20; 23:29; Jos 10:28–39; Ps 78:50; Hes 13:19; 22:27; Apg 3:23; Upp 8:9; 16:3) genom svärd (Jos 10:37; Hes 33:6) eller genom kvävning (Job 7:15) eller genom drunkning (Jon 2:5), och likaså att den kan gå ner i gravens djup eller Sheol (Job 33:22; Ps 89:48) och även bli befriad därifrån (Ps 16:10; 30:3; 49:15; Ord 23:14).

Död själ. Uttrycken en ”avliden själ” eller ”död själ” förekommer också ett antal gånger och betyder helt enkelt en ”död person”. (3Mo 19:28; 21:1, 11; 22:4; 4Mo 5:2; 6:6; Hag 2:13; jfr 4Mo 19:11, 13.)

Begär. Ibland används ordet nẹfesh som ett uttryck för människans begär, som uppfyller henne och sedan får henne att vara helt upptagen med att nå sitt mål. I Ordspråksboken 13:2 står det att ”förrädarnas själ är våld”, dvs. att de är helt inriktade på våld, ja de blir våldet personifierade. (Jfr 1Mo 34:3, not; Ps 27:12; 35:25; 41:2.) Israels falska herdar kallas ”hundar, starka i fråga om själens begär [ordagr.: ”med en stark själ”]”, vilka inte vet av någon mättnad. (Jes 56:11, 12; jfr Ord 23:1–3; Hab 2:5.)

Att tjäna av hela sin själ. Som redan har visats betecknar ”själen” först och främst hela personen. Men i vissa bibelställen uppmanas Guds tjänare att söka, älska och tjäna honom av hela sitt hjärta och hela sin själ (5Mo 4:29; 11:13, 18), och i 5 Moseboken 6:5 står det: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ och hela din handlingskraft.” Jesus sade att man skulle tjäna av hela sin själ och hela sin styrka och dessutom av hela sitt sinne. (Mk 12:30; Lu 10:27) Frågan är varför de här andra delarna nämns tillsammans med själen när själen omfattar dem alla. Man skulle kunna illustrera den troliga innebörden så här: En man kan sälja sig själv (sin själ) till en annan och bli den andres slav och ägodel. Men han tjänar kanske inte sin herre helhjärtat, så att han är fullt motiverad att behaga honom och verkligen önskar göra det. Han använder inte sin fulla styrka och hela sin sinnesförmögenhet till att tjäna sin herres intressen. (Jfr Ef 6:5; Kol 3:22.) Därför nämns de andra delarna hos en person tydligtvis för att rikta uppmärksamheten på dem, så att vi inte glömmer dem eller bortser från dem i vår tjänst för Gud, vår ägare, och för hans Son, som med sitt liv betalade det lösenpris vi blev köpta med. Att man tjänar Gud av hela sin själ innebär att hela personen är engagerad och att ingen kroppsdel, funktion, förmåga eller önskan är undantagen. (Jfr Mt 5:28–30; Lu 21:34–36; Ef 6:6–9; Flp 3:19; Kol 3:23, 24.)

Själ och ande inte samma sak. ”Själ” (hebr.: nẹfesh; grek.: psykhẹ̄) skall inte förväxlas med ”ande” (hebr.: rụach; grek.: pneuma), för de begreppen har olika innebörd. I exempelvis Hebréerna 4:12 talas det om att Guds ord ”tränger så långt in att det skiljer själ och ande, och leder och deras märg”. (Se också Flp 1:27; 1Th 5:23.) Som redan visats är själen (nẹfesh; psykhẹ̄) själva varelsen. Anden (rụach; pneuma) syftar i allmänhet på själens, dvs. den levande skapelsens, livskraft, men grundorden kan också ha andra betydelser.

Att det är skillnad mellan de grekiska begreppen psykhẹ̄ och pneuma framgår också av Paulus första brev till korinthierna, där han talar om de kristnas uppståndelse till liv som andevarelser. Här skiljer han mellan ”det själiska [psykhikọn]” och ”det andliga [pneumatikọn]”. Han visar att de smorda kristna fram till sin död har en ”själisk [el.: fysisk] kropp”, precis som den första människan, Adam, hade. Men vid sin uppståndelse får de en andlig kropp liksom den förhärligade Jesus Kristus. (1Kor 15:42–49) Judas gör en liknande jämförelse när han säger om vissa människor: ”De är djuriska [psykhikoi, ordagr.: själiska] och har ingen andlighet [ordagr.: har ingen ande (pneuma)].” (Jud 19)

Guds själ. I en del bibelställen använder Gud uttrycket ”min själ”. (3Mo 26:11, 30; Ps 24:4; Jes 42:1) Med tanke på ovanstående tycks det här vara ett exempel på en antropomorfism, dvs. att Gud tillskrivs vissa fysiska och mänskliga drag för att underlätta förståelsen, precis som när det sägs att Gud har ögon, händer osv. När Jehova säger ”min nẹfesh” menar han utan tvivel ”jag” eller ”mig”. ”Gud är en Ande [pneuma].” (Joh 4:24; se JEHOVA [Beskrivningar av honom].)