Efterlikna deras tro

Hanna öppnade sitt hjärta för Gud i bön

HANNA hade fullt upp med förberedelserna inför resan och såg till att skjuta bort alla andra tankar. Det här borde ha varit något att se fram emot för Hanna. Varje år brukade Elkana, hennes man, ta med sig hela familjen till Silo för att tillbe i tältboningen. Jehova ville att det skulle vara ett glädjefyllt tillfälle. (5 Moseboken 16:15) Ända sedan Hanna var liten hade hon helt säkert tyckt att det var roligt att vara med vid de här högtiderna. Men saker och ting hade förändrats under senare år.

Hon var välsignad med en man som älskade henne. Men dessvärre hade Elkana en hustru till. Hon hette Peninna, och hon verkade ha bestämt sig för att göra livet surt för Hanna. Peninna hade till och med kommit på hur hon kunde utnyttja högtiderna för att göra Hanna helt bedrövad. Hur då? Och en ännu viktigare fråga – hur kunde Hannas tro på Jehova hjälpa henne att stå ut med en situation som verkade hopplös? Om du går igenom något som suger musten ur dig så kanske du känner igen dig i berättelsen om Hanna.

”Varför är ditt hjärta sorgset?”

Bibeln berättar om två stora problem i Hannas liv. Hon kunde göra mycket lite åt det ena och inget alls åt det andra. För det första levde hon i ett polygamt äktenskap med en rival som hatade henne. För det andra hade hon inte fått några barn. Det kan vara jobbigt för vilken kvinna som helst som längtar efter barn, men på den tiden och i den kulturen innebar det en oerhörd sorg och olycka. Alla gifta par räknade med att få barn som kunde föra familjens namn vidare. Barnlöshet ansågs vara mycket skamligt.

Men Hanna kanske skulle ha klarat av det bra, om det inte hade varit för Peninna. Polygami har aldrig varit ett idealiskt förhållande. Rivalitet, osämja och sårade känslor brukar höra till bilden. Den här sedvänjan var långt ifrån den princip om monogami som Gud gav i Eden.a (1 Moseboken 2:24) Bibeln målar upp en dyster bild av polygami, och den gripande berättelsen om Elkanas familj ger ytterligare svärta åt den bilden.

Av sina båda fruar var det Hanna som Elkana älskade mest. Enligt judisk tradition hade han gift sig med Hanna först, och Peninna blev en del av familjen några år senare. Hur som helst var Peninna mycket svartsjuk på Hanna och tog alla tillfällen att göra henne ledsen. Peninna hade ett övertag som berodde på att Hanna var barnlös. Peninna fick det ena barnet efter det andra och blev mer och mer självgod för varje barn. I stället för att känna medlidande med Hanna och försöka trösta henne så tryckte hon på den här känsliga punkten. Bibeln säger att Peninna retade Hanna mycket ”för att bringa henne ur jämvikt”. (1 Samuelsboken 1:6) Peninna gjorde det med flit. Hon ville såra Hanna, och hon lyckades.

Peninna utnyttjade verkligen situationen till fullo när det blev dags för den årliga pilgrimsresan till Silo. Alla Peninnas barn – ”alla hennes söner och hennes döttrar” – fick andelar av det som hade blivit offrat till Jehova. Men den barnlösa Hanna fick bara sin egen andel. Peninna tog chansen att påminna Hanna om hennes barnlöshet, och till slut kunde inte Hanna hålla tårarna tillbaka. Hon kände inte ens för att äta längre. Elkana såg naturligtvis att hans älskade Hanna var upprörd och inte ville äta, så han försökte trösta henne. Han frågade henne: ”Hanna, varför gråter du, och varför äter du inte, och varför är ditt hjärta sorgset? Är jag inte mer värd för dig än tio söner?” (1 Samuelsboken 1:4–8)

Elkana var i alla fall tillräckligt uppmärksam för att inse varför Hanna var så ledsen. Och Hanna blev säkert varm i hjärtat när Elkana bekräftade sin kärlek till henne.b Men han nämnde inget om Peninnas del i det hela, och Bibeln säger inte heller om Hanna berättade något för honom. Hon kanske tänkte att det bara skulle göra saken värre att utlämna Peninna. Skulle Elkana verkligen ta itu med situationen? Tänk om Peninna bara skulle tycka ännu sämre om Hanna, och tänk om Peninnas barn och tjänare skulle bli lika bittra? I så fall skulle Hanna bara känna sig ännu mer utanför i sitt eget hem.

Vare sig Elkana kände till hela omfattningen av Peninnas tarvliga och småaktiga beteende eller inte, så var Jehova medveten om allt som hände. I Bibeln får vi precis hela bilden, och det bör vara en allvarlig tankeställare för alla som har tendensen att ge efter för avundsjuka och småsinthet i vardagen. Å andra sidan kan de som är oskyldiga och fridsamma, som Hanna, få tröst av att rättvisans Gud kommer att ordna allt till det bästa i rätt tid och på sitt eget sätt. (5 Moseboken 32:4) Det var nog Hanna också medveten om, eftersom hon vände sig till Jehova för att få hjälp.

Ansiktet ”såg inte längre så bekymrat ut”

Redan tidigt på morgonen var huset fullt av aktivitet. Alla, både stora och små, gjorde sig i ordning för resan till Silo. Den stora familjen skulle få färdas omkring tre mil genom den bergiga terrängen i Efraims område.c Det var en resa som tog en eller två dagar till fots. Hanna visste hur hennes rival skulle uppföra sig. Men trots det stannade hon inte hemma. Hon är ett fint exempel för alla Guds tjänare i dag. Andras dåliga uppförande bör aldrig få störa vår tillbedjan av Jehova. Om vi skulle låta det hända, skulle vi gå miste om de välsignelser som hade kunnat hjälpa oss att uthärda.

Efter en lång dag på slingrande vägar började familjen närma sig Silo. De kunde se Silo uppe på en höjd omgiven av låga berg. Hanna hade säkert gått och tänkt på vad hon skulle säga i bön till Jehova. När de kom fram åt hela familjen lite mat, men så snart hon kunde drog sig Hanna undan och gick till Jehovas tältboning. Översteprästen Eli satt vid dörrposten till templet. Men Hanna hade bara sina tankar hos Jehova. Här i tältboningen kände hon sig säker på att Jehova skulle lyssna. Även om ingen annan kunde förstå hennes frustrerande situation, så kunde i alla fall hennes Fader i himlen förstå. Alla hennes bittra känslor vällde upp, och hon började gråta.

Hanna skakade av snyftningar när hon talade tyst med Jehova i bön. Läpparna darrade när hon sökte efter orden som kunde uttrycka hennes smärta. Hon bad länge och öppnade helt sitt hjärta för Jehova. Men hon gjorde mer än att bara be Jehova att han skulle lyssna till hennes innerliga önskan att få ett barn. Hanna ville inte bara få välsignelser från Gud. Hon ville också ge honom det hon kunde. Så hon gav honom ett löfte och sade att om hon fick en son, skulle hon låta honom tjäna Jehova hela livet. (1 Samuelsboken 1:9–11)

Hanna är därför ett exempel för alla Guds tjänare när det gäller bön. Jehova vädjar till sitt folk att tala öppet med honom, förbehållslöst, och berätta om sina bekymmer på samma sätt som ett barn pratar med en kärleksfull förälder som det känner förtroende för. (Psalm 62:8; 1 Thessalonikerna 5:17) Aposteln Petrus inspirerades att skriva några uppmuntrande ord om bön. I Första Petrus 5:7 står det att Jehova vill att vi ska kasta alla våra ”bekymmer på honom, eftersom han bryr sig om” oss.

Men människor är inte alltid lika empatiska och förstående som Jehova. Medan Hanna grät och bad till Jehova så blev hon avbruten av någon. Det var Eli, översteprästen, som hade iakttagit henne. Han sade: ”Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att bli av med ditt rus.” Eli hade lagt märke till Hannas darrande läppar, hennes snyftningar och hennes ångest. Och i stället för att ta reda på vad som var på tok drog han den förhastade slusatsen att hon hade druckit för mycket. (1 Samuelsboken 1:12–14)

Tänk så hemskt det måste ha varit för Hanna i hennes ångestfyllda situation att bli så grundlöst anklagad – dessutom av en man i en högt respekterad ställning! Men återigen är hon ett strålande exempel på någon som visar tro. Hon lät inte den här mannens ofullkomligheter stå i vägen för hennes tillbedjan av Jehova. Hon svarade respektfullt på Elis fråga och förklarade sin situation. Eli hade nog en mer skuldmedveten och mjuk ton i rösten när han svarade henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud uppfylla din önskan, det som du har bett honom om.” (1 Samuelsboken 1:15–17)

Hur påverkades Hanna av att hon öppnade sitt hjärta för Jehova och tillbad honom där i tältboningen? Bibeln säger: ”Kvinnan gick sedan sin väg, och hon började äta, och hennes ansikte såg inte längre så bekymrat ut.” (1 Samuelsboken 1:18) En annan översättning säger: ”Hon såg inte ledsen ut längre.” (The Jerusalem Bible) Hanna kände sig mycket bättre nu. Hon hade lyft bort den känslomässigt tunga bördan från sina axlar och lagt den på någon annans oändligt mycket starkare och tåligare axlar – hennes himmelske Faders. (Psalm 55:22) Finns det något problem som är för stort för honom? Nej! Inte då, inte nu, aldrig någonsin.

När vi känner oss ledsna, besvikna eller helt förkrossade så är det bra om vi följer Hannas exempel och talar öppet med Jehova. Bibeln säger om honom: ”Du som hör bön.” (Psalm 65:2) Om vi ber i tro så kan vi precis som Hanna få uppleva att våra bedrövade känslor ersätts av ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. (Filipperna 4:6, 7)

”Det finns ingen klippa som vår gud”

Nästa dag gick Hanna tillbaka till tältboningen med Elkana. Hon hade förmodligen berättat om sin bön och om löftet hon gett, för enligt den mosaiska lagen hade mannen rätt att ogiltigförklara ett löfte som hustrun hade gett utan hans samtycke. (4 Moseboken 30:10–15) Men den här trogne mannen gjorde inte det. I stället tillbad han Jehova tillsammans med Hanna i tältboningen innan de gav sig av hemåt igen.

När gick det upp för Peninna att hon inte kunde provocera Hanna längre? Det står inget om det i Bibeln, men beskrivningen att Hanna inte längre såg så bekymrad ut antyder att Hanna började se ljusare på livet. Hur det än var måste Peninna ha upptäckt att hennes giftiga kommentarer inte längre hade någon effekt. Och Bibeln nämner inte hennes namn igen.

Månaderna gick, och Hannas inre lugn växte till ett lyckorus när hon förstod att hon var med barn. Men mitt i all glädje så glömde hon inte för ett ögonblick vem som hade gett henne den här välsignelsen. När pojken var född gav hon honom namnet Samuel, som betyder ”Guds namn” och har att göra med att anropa eller åkalla Guds namn, precis som Hanna gjorde. Det året följde hon inte med till Silo. Hon stannade hemma med sitt barn i tre år tills han var avvand. Sedan samlade hon kraft för att klara av att skiljas från sin älskade son.

Det kan inte ha varit lätt. Naturligtvis visste Hanna att Samuel skulle bli väl omhändertagen i Silo, kanske av någon av kvinnorna som tjänade där vid tältboningen. Men ändå, han var ju så liten, och vilken mor vill inte vara tillsammans med sitt barn? Trots det var inte Hanna och Elkana missunnsamma när de överlämnade pojken, utan tacksamma. De bar fram offer i Guds hus, och de lämnade Samuel till Eli samtidigt som de påminde Eli om löftet Hanna hade gett tre år tidigare.

Efter det bad Hanna en bön som Gud ville ha med i sitt inspirerade ord, Bibeln. När du läser hur hon uttrycker sig i 1 Samuelsboken 2:1–10 kommer du att uppfatta hennes tro bakom varje ord. Hon prisar Jehova för att han använder sin kraft så storslaget – för att han använder sina förmågor till att ödmjuka de högmodiga, välsigna de nedtryckta och både ge och ta liv. Hon lovprisar sin Fader för hans unika helighet, rättvisa och trofasthet. Hanna kunde med rätta säga: ”Det finns ingen klippa som vår Gud.” Man kan helt och hållet lita på Jehova – han är oföränderlig och beskyddar alla dem som är nedtryckta och nedtyngda och som vänder sig till honom för att få hjälp.

Det var verkligen en gåva för Samuel att ha en mor som hade så stark tro på Jehova. Han saknade henne säkert när han växte upp, men han behövde aldrig känna sig bortglömd. År efter år kom Hanna till Silo med en liten ärmlös överklädnad för hans tjänst vid tältboningen. Varje litet stygn var ett bevis på hennes omtanke och hennes kärlek till sin son. (1 Samuelsboken 2:19) Man kan nästan föreställa sig hur hon satte på Samuel hans nya överklädnad, slätade ut vecken och tillgivet såg på honom, och hennes värme gick inte att ta miste på när hon pratade med honom. Det var en välsignelse för Samuel att ha en sådan mamma, och som vuxen blev han själv till välsignelse för både sina föräldrar och för hela Israel.

Hanna blev inte heller bortglömd. Jehova välsignade henne genom att ge henne och Elkana fem barn efter Samuel. (1 Samuelsboken 2:21) Men Hannas största välsignelse var nog ändå hennes starka förhållande till sin Fader, Jehova, som dessutom växte sig ännu starkare med åren. Du kan få uppleva detsamma, om du efterliknar Hannas tro.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 17]

Två innehållsrika böner

Hannas två böner, som är nedtecknade i 1 Samuelsboken 1:11 och 2:1–10, innehåller flera intressanta detaljer. Här är några av dem:

◼ Hanna riktade sin första bön till ”Härarnas Jehova”. Hon är den första person i Bibeln som använder den titeln. Den förekommer med smärre variationer 285 gånger i Bibeln och syftar på att Gud för befälet över en väldig mängd andliga söner.

◼ Hanna bad inte den andra bönen när Samuel föddes, utan när hon och Elkana överlämnade Samuel att tjäna i Silo. Så det Hanna var mest glad över var inte att hon slapp Peninnas hånfulla kommentarer, utan att hon hade blivit välsignad av Jehova.

◼ När Hanna sade: ”Mitt horn är upphöjt genom Jehova”, kanske hon tänkte på en tjur, ett kraftfullt djur som kan använda hornen på ett imponerande sätt. Hanna sade egentligen: ”Jehova, du gör mig stark.” (1 Samuelsboken 2:1)

◼ Det Hanna säger om Guds smorde är profetiskt. Hon använder samma ord som kan återges med ”messias”, och Hanna är den första i Bibeln som använder det för att syfta på en framtida, smord kung. (1 Samuelsboken 2:10)

◼ Omkring 1 000 år senare anspelade Jesu mor, Maria, på några av Hannas uttryck när hon själv lovprisade Jehova. (Lukas 1:46–55)

[Bild på sidan 16]

Hanna led svårt av sin barnlöshet, och Peninna gjorde allt för att göra det ännu värre.

[Bild på sidorna 16, 17]

Kan du efterlikna Hanna och öppna ditt hjärta för Jehova?

[Bild på sidan 17]

Trots att Eli drog fel slutsats tog inte Hanna illa upp.