TJUV

Person som avsiktligt och utan lov tar något som tillhör någon annan; också en som tillägnar sig något genom svek och bedrägeri. Tjuvar förr i tiden gick till väga på ungefär samma sätt som i dag. De kom som regel om natten för att stjäla (Job 24:14; Jer 49:9; Mt 24:43; Lu 12:39; Joh 10:10; 1Th 5:2–5; 2Pe 3:10; Upp 3:3; 16:15), och de kröp ofta in genom fönstren (Joel 2:9). Rövare låg däremot på lur och överföll sina offer på ensliga ställen där det var nästan omöjligt att få hjälp. De drog sig inte för att tillgripa våld eller hota sina offer till livet för att få tag i deras värdesaker. (Dom 9:25; Lu 10:30, 36; 2Kor 11:26)

De ord på grundspråken som återges med ”röva” och ”rövare” kan även beteckna att man underlåter att ge någon annan något som med rätta tillkommer honom, att man genom bedrägliga metoder skaffar sig något från andra eller behåller något för eget bruk som man är förpliktad att ge andra. När judarna på Malakis tid underlät att betala tionde för att understödja sann tillbedjan vid templet rövade de från Gud. (Mal 3:8, 9) Ordspråksboken 28:24 talar om en man som rövade från sin far eller sin mor, tydligtvis i den meningen att han undanhöll sina föräldrar något som rätteligen tillkom dem. Jesus Kristus fördömde penningväxlarna för att de hade gjort templet till ”en rövarhåla”. Detta antyder att penningväxlarna tog ut orimligt höga avgifter för sina tjänster. (Mt 21:12, 13)

I sitt andra brev till korinthierna skrev aposteln Paulus: ”Andra församlingar har jag plundrat genom att ta emot förnödenheter för att kunna tjäna er.” (2Kor 11:8) Det fanns inget bedrägligt i Paulus sätt att få underhåll från andra. Men han menade tydligen att han hade plundrat dessa församlingar i den bemärkelsen att han hade använt det han fått av dem för att täcka sina behov när han arbetade, inte bland dem, utan bland korinthierna.

I några fall kan uttrycket ”stjäla” handla om att man tar något som man har rätt till men att detta sker oförmärkt. Det sägs exempelvis att några israeliter ”hade stulit” Sauls kropp från torget i Bet-San. (2Sa 21:12) Den unge Jehoas räddades till livet därför att hans faster ”stal honom” bland hans bröder, som skulle dödas av den onda Atalja. (2Ku 11:1, 2; 2Kr 22:11)

Stöld fördöms av Gud. På de flesta ställen i Bibeln där det talas om stöld handlar det dock om att man orättmätigt tar något som tillhör någon annan. I Jehovas lag till Israel sades det uttryckligen: ”Du skall inte stjäla.” (2Mo 20:15; 3Mo 19:11, 13; 5Mo 5:19; Mt 19:18) En tjuv skulle ge dubbel, fyrdubbel eller upp till femdubbel ersättning beroende på vad lagen föreskrev. Om han inte kunde göra det såldes han och fick tydligen arbeta som slav till dess han hade betalat hela beloppet. (2Mo 22:1–12) Förutom att betala ersättning skulle tjuven, som fick stå med stor skam (Jer 2:26), också frambära ett skuldoffer och låta prästen bringa försoning för hans synder (3Mo 6:2–7).

Med tiden ignorerade israeliterna dessa lagar, och följden blev att Jehova tillät att de hemsöktes av tjuvar och rövare, som inte bara kom utifrån, utan också från deras egna led. (5Mo 28:29, 31; Hes 7:22) Bedrägliga metoder, i synnerhet förtryck av fattiga och behövande, blev vanligt förekommande. (Jes 1:23; 3:14; Jer 7:9–11; 21:12; 22:3; Hes 22:29; Mik 2:2)

Även om den tjuv som stjäl på grund av hunger kanske inte är lika klandervärd som den som, i likhet med Akan och Judas Iskariot, stjäl på grund av girighet och ett ont hjärta (Jos 7:11, 20, 21; Ord 6:30; Mt 15:19; Joh 12:4–6), kan de som önskar få Guds godkännande inte göra sig skyldiga till stöld (Jes 61:8; Rom 2:21). De kristna står visserligen inte under den mosaiska lagen, men de är befallda att älska sin nästa. ”Kärleken gör inget ont mot nästan”; stöld hör alltså inte hemma bland de kristna. (Rom 13:9, 10; Mt 22:39; Jak 2:8) Den tjuv som önskar leva under Guds kungarikes styre måste ångra sitt tidigare levnadssätt och lära sig att arbeta hårt för sitt uppehälle. (1Kor 6:10; Ef 4:28; 1Pe 4:15) Och om den som varit tjuv uppriktigt ångrar sig kan han vara förvissad om att Jehova förlåter honom. (Hes 33:14–16)

Ett hebreiskt idiom som ordagrant betyder ”stjäla någons hjärta” förmedlar tanken på att ”överlista”. (1Mo 31:20, 26, not; jfr 2Sa 15:6.)