Barnoffer — Varför så avskyvärt?
”Och Tofethöjderna i Hinnoms sons dal har de byggt upp, för att där bränna upp sina söner och döttrar i eld, fastän jag aldrig har befallt eller ens tänkt mig något sådant.” — Jeremia 7:31.
UNDER kungarna Ahas’ och Manasses tid i Juda fastnade nationen Israel i den snara som de omgivande nationernas förnedrade tillbedjan utgjorde. Bland annat offrade de sina barn åt Molok. (2 Krönikeboken 28:3; 33:6, 9) Även om kung Josia senare utrotade många av de ”vederstyggliga” sederna, ”vände Jehova inte om från sin stora vredesglöd, med vilken hans vrede hade blossat upp mot Juda, för alla de kränkande ting med vilka Manasse hade fått dem att kränka honom”. (2 Kungaboken 23:10, 26, NW) Varför? Vad var det som gjorde dessa överträdelser så ”kränkande” att de inte kunde förlåtas?
”Barnoffer var ett framträdande drag vid tillbedjan av feniciernas Malik-Baal-Kronos”, heter det i Funk och Wagnalls’ Jewish Encyclopedia. Fenicierna var ursprungligen bosatta i Kanaans norra kusttrakter. Eftersom de var ett sjöfarande folk, upprättade de kolonier runt hela Medelhavet, och till alla platser de kom till tog de med sig sin avskyvärda sedvänja att offra barn. Ett fynd som har gjorts på senare tid i den forntida feniciska staden Kartago (nu en förstad till Tunis i Tunisien i Nordafrika) har kastat en del ljus över hur djupt man hade sjunkit i fråga om denna sedvänja.
Fyndplatsen upptäcktes redan år 1921. Men omfattande utgrävningar företogs på 1970-talet på grund av den nutida stadens utvidgning i riktning mot detta område. Utgrävningsplatsen visade sig vara ett väldigt gravfält för lämningarna efter offrade barn. Tidskriften Biblical Archaeology Review uppger:
”Från och med 700-talet f. Kr. fram till 100-talet f. Kr. begravde mödrar och fäder i Kartago här benen efter sina barn, som de hade offrat till guden Ba’al Hammon och till gudinnan Tanit. På 300-talet f. Kr. kan Tofetområdet (av det bibliska Tofet) ha varit så stort som 6.000 kvadratmeter och haft nio begravningsskikt.”
Liknande gravfält har upptäckts på Sicilien, på Sardinien och på andra platser i Tunisien. Alla dessa områden har en gång i tiden varit feniciska kolonier. På gravfältet i Kartago fann forskarna talrika gravstenar, på vilka figurer föreställande gudinnan Tanit var inristade, en gudinna som anses vara identisk med den kananeiska gudinnan Astoret, eller Astarte, Baals hustru. Under gravstenarna finns lerurnor, av vilka somliga är dekorerade i klara färger, och dessa urnor innehåller de förkolnade benen av de offrade barnen.
Den rapport som nyss citerades ger en föreställning om hur omfattande sedvänjan var: ”Om man tar antalet urnor i det utgrävda området som måttstock, kommer man fram till att så många som 20.000 urnor kan ha grävts ner där mellan år 400 och år 200 f. Kr.” Detta enorma antal framstår som ännu mer upprörande, när man betänker att Kartagos befolkning, enligt artikeln, under stadens glansdagar var endast omkring 250.000.
Inskriptioner på gravstenarna visar att barn offrades för att uppfylla löften som deras föräldrar hade avlagt till Baal eller Tanit för att vinna deras ynnest. Samhällsställning och titlar på gravstenarna visar att sedvänjan var särskilt populär hos överklassen, och uppenbarligen ville man nedkalla gudarnas välsignelse över sina ansträngningar att uppnå och bibehålla rikedom och inflytande. Några av urnorna befanns innehålla lämningarna efter två eller tre barn, möjligen från samma familj, att döma av åldersskillnaderna.
Om feniciernas sedvänja är upprörande, kom då ihåg att ”Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren [Jehova] hade förgjort för Israels barn”. (2 Krönikeboken 33:9) Det var ingen överdrift när Jehova sade: ”De har uppfyllt denna plats med oskyldigas blod.” (Jeremia 19:4) Artikeln i Biblical Archaeology Review framhåller: ”Det allt fylligare arkeologiska och epigrafiska bevismaterialet som Kartagoborna själva lämnat efter sig är en kraftig antydan om att de klassiska skribenterna och bibelskribenterna visste vad de talade om.”
När Jehova ”förgjorde” dessa avgudadyrkande kananeiska ”folk”, skonade han därför inte de otrogna israeliterna. De fick sitt rättmätiga straff, när de föll för babyloniernas hand år 607 f.v.t. På liknande sätt kommer han att göra upp räkningen med de individer i vår tid som direkt eller indirekt tar del i att utgjuta blod av miljoner och åter miljoner människor genom sådana avskyvärda företeelser som krig, mord och aborter. — Uppenbarelseboken 19:11—15.