VAPEN, RUSTNING

Vapen och andra former av krigsutrustning nämns ofta i Bibeln, men det ges inte så många upplysningar om hur de tillverkades och användes.

Särskilt i de hebreiska skrifterna nämns ofta bruket av svärd, spjut, sköld och andra vapen, men samtidigt framhålls det hur viktigt och nödvändigt det är att förtrösta på Jehova. (1Mo 15:1; Ps 76:1–3; 115:9–11; 119:114; 144:2) Det rådde inget tvivel om att David förtröstade på Jehova när han sade till Goljat: ”Du kommer mot mig med svärd och spjut och kastspjut, men jag kommer mot dig i härarnas Jehovas namn, han som är Israels slaglinjers Gud och som du har smädat. I dag skall Jehova utlämna dig i min hand. ... Och hela den här församlingen skall veta att det inte är med svärd eller spjut som Jehova räddar, ty striden tillhör Jehova.” (1Sa 17:45–47) Det framhålls att det är nödvändigt och leder till goda resultat att förtrösta på Jehovas ande i stället för på militär styrka. (Sak 4:6) Och när Jehova bekräftade sin kärlek till sin symboliska hustru, Sion, försäkrade han: ”Inget som helst vapen som formas mot dig skall ha framgång. ... Detta är Jehovas tjänares arvsbesittning.” (Jes 54:17)

Det hebreiska ordet kelị, som kan betyda ”vapen”, används också i betydelsen ”föremål”, ”kärl”, ”redskap”. (Dom 9:54; 3Mo 13:49; Hes 4:9; 4Mo 35:16; Pre 9:18; 3Mo 6:28) När det står i plural kan det även beteckna ”packning”, ”ägodelar” och ”utrustning”. (1Sa 10:22; 1Mo 31:37; 45:20) Ett annat hebreiskt ord för ”vapen” (nẹsheq) kommer från roten nashạq, som betyder ”vara beväpnad”. (1Ku 10:25; 1Kr 12:2; 2Kr 17:17) Det grekiska ordet họplon (vapen) är besläktat med ordet panoplịa, som betyder ”fullständig vapenrustning”. (Joh 18:3; Ef 6:11)

Anfallsvapen. Svärd och dolk. Det hebreiska ordet chẹrev återges vanligtvis med ”svärd”, men det kan också återges med ”dolk”, ”mejsel” eller ”kniv”. (1Mo 3:24; 1Ku 18:28; 2Mo 20:25; Jos 5:2) I den hebreiska bibeltexten är svärdet det vapen som nämns oftast i samband med såväl anfall som försvar. Det bestod av ett fäste och en metallklinga som kunde vara gjord av brons, koppar, järn eller stål, och det användes som hugg- eller stötvapen. (1Sa 17:51; 31:4; 1Ku 3:24, 25) Några svärd var korta, andra långa, och de kunde ha en eller två eggar. Arkeologer skiljer mellan dolkar och svärd på grundval av längden; gränsen går vid ungefär 40 cm.

Svärdet bars vanligtvis på vänster sida i bältet (1Sa 25:13), instucket i ett läderfodral, en skida. Det som sägs i 2 Samuelsboken 20:8 kan uppfattas som att Joab medvetet lät svärdet falla ur skidan och att han därefter helt enkelt höll det i handen i stället för att sticka det på plats i skidan igen. Amasa trodde kanske att det föll ut av en tillfällighet och anade inte oråd. Det visade sig vara ödesdigert för honom.

I den grekiska bibeltexten är det oftast det grekiska ordet mạkhaira som återges med ”svärd” (Mt 26:47), även om rhomfaia, som betecknar ett ”långt svärd”, också används (Upp 6:8). Att lärjungarna hade två svärd den natt då Jesus blev förrådd var inte så anmärkningsvärt på den tiden (Lu 22:38), och det finns vittnesbörd om att det inte var ovanligt att galiléer bar vapen. (Se Bellum Judaicum [Det judiska kriget] av Flavius Josephus, III, 42 [iii, 2].) Jesu ord i Lukas 22:36, ”den som inte har något svärd, han bör sälja sin ytterklädnad och köpa ett”, antyder inte att livet skulle bli mer riskfyllt för hans lärjungar. Jesus önskade snarare att hans lärjungar skulle ha ett svärd till hands den natten, så att han tydligt skulle kunna visa dem att även om de hamnade i en situation där de kunde provoceras till väpnat motstånd, tänkte han inte ta till svärd utan var beredd att låta sig gripas i överensstämmelse med Guds vilja. När Petrus försökte göra motstånd och högg av örat på Malkos befallde Jesus honom därför: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Mt 26:52; Joh 18:10, 11) Petrus svärd och det andra svärdet som fanns till hands skulle naturligtvis inte ha varit till någon större nytta mot den stora skaran beväpnade män, och om de hade gjort väpnat motstånd skulle de utan tvivel ha gått under ”genom svärd”. (Mt 26:47) Och ännu betydelsefullare var att ett sådant försök att befria Jesus skulle ha misslyckats eftersom det var i strid med Jehova Guds vilja. (Mt 26:53, 54) Senare samma dag kunde Jesus därför säga till Pilatus: ”Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” (Joh 18:36)

Spjut, lans och kastspjut. Kast- eller stötvapen bestående av ett skaft med en spetsig udd. (1Sa 18:11; Dom 5:8; Jos 8:18) Sådana vapen var i bruk hos alla forntidens folkslag och fanns i många olika former. Flera hebreiska ord används, men man kan inte med säkerhet redogöra för skillnaderna mellan de vapen de betecknar.

Av dessa tre vapen, som är omnämnda i den hebreiska bibeltexten, var av allt att döma spjutet (hebr.: chanịth) det största. Det hade ett långt skaft av trä och vanligtvis en spets av sten eller metall. Näst efter svärdet var spjutet det viktigaste vapnet. Jätten Goljat bar ett spjut med en järnspets som vägde ”600 siklar” (6,8 kg) och ett träskaft som var ”som en vävbom”. (1Sa 17:7) Några spjut hade också en metallspets i bakänden på skaftet, så att den kunde stickas ner i marken. Soldaten kunde därigenom använda även denna ände i strid. (2Sa 2:19–23) Ett spjut som stacks ner i marken kunde markera den plats där en kung tillfälligt vistades. (1Sa 26:7)

I den grekiska bibeltexten nämns spjutet (grek.: lọgkhē) i Johannes 19:34, där det sägs att en av soldaterna stack Jesus i sidan med ett spjut sedan han hade dött. Eftersom soldaten var romare använde han förmodligen det romerska pilum, ett kastspjut av trä som var omkring 1,8 m långt och vars hullingförsedda järnspets utgjorde en tredjedel av spjutets totala längd.

Lansen (hebr.: rọmach) var ett stötvapen med långt skaft och vass spets. (4Mo 25:7, 8) Den var ett av hebréernas standardvapen.

Kastspjutet (hebr.: kidhọ̄n) hade en metallspets och var, som namnet antyder, ett kastvapen. Det var uppenbarligen mindre och lättare än ett vanligt spjut, vilket gjorde att man kunde hålla det med uträckt arm. (Jos 8:18–26) Kastspjutet bars normalt inte i handen utan på ryggen.

Det kastspjut (hebr.: massạ‛) som omtalas i Job 41:26 var förmodligen ett kort, spetsigt kastvapen som påminde om en pil. Ett annat hebreiskt ord för kastvapen, shẹlach, kommer från verbroten shalạch, som betyder ”sända ut”, ”räcka ut”, ”sträcka ut”. (2Kr 23:10; 1Mo 8:8, 9; 2Mo 9:15) I Ordspråksboken 26:18 förekommer det hebreiska ordet ziqqịm, som har återgetts med ”brandfacklor”. Det är besläktat med ziqọ̄th, som betyder ”gnistor”, ”brandpilar”. (Jes 50:11, not)

Det grekiska ordet för ”kastvapen” eller ”pil”, bẹlos, kommer från roten bạllō, som betyder ”kasta”. Aposteln Paulus använde detta ord när han skrev om de ”brinnande pilar” som man kan släcka med trons stora sköld. (Ef 6:16) Romarna tillverkade pilar av ihåliga vassrör som bakom spetsen hade en metallbehållare som kunde fyllas med brännbar nafta. Sådana pilar sköts med slak båge, eftersom elden skulle ha slocknat om de hade skjutits från en hårt spänd båge. Om man försökte släcka en sådan farlig pil med vatten skulle den bara brinna ännu mer, och enda sättet att oskadliggöra den var att täcka den med jord.

Pil och båge. Bågen (hebr.: qẹsheth; grek.: tọxon) har sedan urminnes tid använts vid både jakt och strid. (1Mo 21:20; 27:3; 48:22; Upp 6:2) Den var ett vanligt vapen bland israeliterna (2Kr 26:14, 15), bland dem som stred för Egypten (Jer 46:8, 9), bland assyrierna (Jes 37:33) och bland mederna och perserna (Jer 50:14; 51:11; se också BÅGSKYTT).

Med ”kopparbågen” avses förmodligen en båge av trä som var beslagen med koppar. (2Sa 22:35) Uttrycket ”spänna bågen” (ordagr.: ”trampa bågen”) avser att stränga en båge. (Ps 7:12; 37:14; Jer 50:14, 29) Detta kan ha inneburit att man satte foten mitt på bågen eller att man med hjälp av foten tryckte ner den ände av bågen som strängen redan satt fast vid, medan man böjde den andra änden så att man kunde fästa strängens lösa ände.

Pilar (hebr.: chitstsịm) tillverkades av vassrör eller lätta träslag och var i regel försedda med styrfjädrar. Pilspetsarna var från början av flinta eller ben och senare av metall. Ibland var pilarna försedda med hullingar, doppade i gift (Job 6:4) eller belagda med brännbara material (Ps 7:13). Man tillverkade brandpilar genom att sticka oljeindränkta blånor i hål längs kanten av metallspetsen och antända dessa alldeles innan pilen avlossades.

I ett pilkoger av läder kunde det vanligtvis finnas 30 pilar. Assyriska reliefer visar att koger på stridsvagnar rymde 50 pilar. (Jfr Jes 22:6.)

Slunga. Ända sedan forntiden har slungan (hebr.: qẹla‛) varit ett vapen för både herdar (1Sa 17:40) och krigare (2Kr 26:14). Den bestod av en läderrem eller ett band som var vävt av senor, säv eller hår. Projektilen lades i ”slungans skål”, det bredare mittpartiet. (1Sa 25:29) Den ena änden av slungan kunde bindas runt handen eller handleden, medan man höll den andra änden i handen, så att man kunde släppa den när projektilen skulle slungas i väg. Man svingade slungan över huvudet, kanske flera gånger, och släppte sedan plötsligt den ena remänden, så att projektilen slungades i väg med stor kraft och hastighet. Man använde gärna släta, runda stenar som projektiler, men andra föremål förekom också. (1Sa 17:40) Slungkastare ingick i de reguljära styrkorna i både Juda (2Kr 26:14) och Israel (2Ku 3:25).

Stridsklubba, handstav och stridsyxa. En ”stridsklubba” var uppenbarligen en tung klubba som kunde vara försedd med piggar av metall. (Ord 25:18) ”Handstavarna” var trästavar, kanske med metallspets, som användes som vapen. (Hes 39:9) Stridsyxan hade ett förhållandevis kort skaft av trä eller metall och ett sten- eller metallhuvud med vass egg. I Psalm 35:3 anspelade David i bildliga ordalag på stridsyxan, när han bad Jehova ”ta fram spjut och dubbelyxa” för att möta dem som förföljde honom.

Skyddsvapen. För att skydda kroppen mot fiendens anfallsvapen var soldater utrustade med olika skyddsvapen, bland annat sköldar och annan utrustning.

Sköld. Skölden var ett skyddsvapen som användes av alla forntidens folk. Den hade ett handtag på insidan och kunde i strid bäras på vänster arm eller i vänster hand, medan den under marsch kunde hänga i en axelrem. Av Jesaja 22:6 framgår det att några sköldar kan ha haft ett slags överdrag som togs bort före striden. I fredstid förvarades sköldarna ofta i vapenförråd. (HV 4:4)

Forntidens sköldar var ofta tillverkade av trä och täckta med läder och kunde därför brinna. (Hes 39:9) Det verkar som om sköldar av metall var mindre vanliga och kanske i synnerhet användes av befälhavare och kungliga livvakter eller för ceremoniella ändamål. (2Sa 8:7; 1Ku 14:27, 28) Sköldarna smordes in med olja för att materialen skulle hållas smidiga och vattenavstötande, för att hindra att metallen rostade eller för att de skulle bli glatta. (2Sa 1:21) På lädersköldar fanns ofta en kraftig sköldbuckla i metall som gav ökat skydd. (Job 15:26)

”Den stora skölden” (hebr.: tsinnạh) bars av tungt beväpnade fotsoldater (2Kr 14:8) och ibland av sköldbärare (1Sa 17:7, 41). Till formen var den antingen oval eller rektangulär som en dörr. Det är uppenbarligen en liknande sköld som betecknas med det grekiska ordet thyreọs (av thỵra, som betyder ”dörr”) i Efesierna 6:16. Den stora skölden (tsinnạh) var stor nog att täcka hela kroppen. (Ps 5:12) Ibland bildade man med hjälp av de stora sköldarna en sluten front med lansarna riktade framåt. Den stora skölden nämns ibland tillsammans med lans och spjut som en beteckning för vapen i allmänhet. (1Kr 12:8, 34; 2Kr 11:12)

Den mindre skölden (hebr.: maghẹn) bars företrädesvis av bågskyttar och förknippas vanligtvis med lätta vapen som pilbågen. Den bars till exempel av de benjaminitiska bågskyttarna i den judeiske kungen Asas här. (2Kr 14:8) Den mindre skölden var för det mesta rund och användes mer allmänt än den stora; förmodligen användes den i synnerhet i närstrid. Att den stora skölden (tsinnạh) var betydligt större än den lilla skölden (maghẹn) antyds av beskrivningen av de guldsköldar som Salomo lät göra; de stora sköldarna överdrogs med fyra gånger så mycket guld som de små. (1Ku 10:16, 17; 2Kr 9:15, 16) Det verkar som om maghẹn i likhet med tsinnạh ingick i olika uttryck som betecknade krigsvapen i allmänhet. (2Kr 14:8; 17:17; 32:5)

Sju gånger i den hebreiska bibeltexten förekommer ordet shẹlet, som återges med ”rund sköld”. Denna sköld påminde tydligtvis om den mer allmänna lilla skölden (maghẹn), eftersom den nämns parallellt med denna i Höga Visan 4:4.

Hjälm. Huvudskydd för militärt bruk; en mycket viktig del av rustningen. Det hebreiska ordet för ”hjälm” är kōvạ‛ (el. qōvạ‛), och det grekiska ordet är perikefalaia, som ordagrant betyder ”omkring huvudet”. (1Sa 17:5, 38; Ef 6:17)

Israeliternas hjälmar var troligen av läder till en början. Senare förstärktes de med koppar eller järn och bars utanpå en huva av ylle, filt eller läder. Redan på kung Sauls tid användes kopparhjälmar i Israel. (1Sa 17:38) Till att börja med var hjälmarna förmodligen förbehållna kungar och anförare, men senare kom de att användas allmänt. Kung Ussia utrustade hela hären med hjälmar. (2Kr 26:14)

Filistéerna hade hjälmar av metall; Goljats hjälm var av koppar. (1Sa 17:5) Hesekiel omtalar hjälmar i förbindelse med perserna, etiopierna och andra folk. (Hes 27:10; 38:5)

Pansarskjorta. Skyddsbeklädnad som bars i strid. Pansarskjortan (shirjọ̄n el. shirjạn) var av tyg eller läder och var beklädd med hundratals små tättsittande metallplattor (liknande fiskfjäll). Den täckte bröstet, ryggen och skuldrorna, och i några fall räckte den ända ner till knäna eller rentav till vristerna. (1Sa 17:5)

Hebréernas pansarskjortor bestod vanligtvis av läder som täcktes av plattor eller fjäll av metall. Sådana pansarskjortor gav bäraren ett gott skydd, men det fanns svaga punkter i skarvarna mellan fjällen och mellan pansarskjortan och övriga delar av rustningen. Kung Ahab av Israel blev dödligt sårad av en bågskytt som träffade honom ”i en skarv på rustningen”. (1Ku 22:34–37)

Bälte. Forntidens soldater bar ett läderbälte runt midjan eller höfterna, ibland kompletterat med en axelrem. Ett sådant bälte kunde vara mellan 5 och 15 cm brett och var ofta beslaget med plattor av järn, silver eller guld. I detta bälte hängde svärdet. (1Sa 18:4; 2Sa 20:8) Att man lossade bältet var ett tecken på att man slappnade av (1Ku 20:11); att man spände bältet om höfterna var ett tecken på att man gjorde sig redo för handling eller strid (2Mo 12:11; 1Ku 18:46; 1Pe 1:13, not).

Benskenor. Tunna metallplåtar som skyddade benet mellan knät och fotleden. Benskenor nämns bara på ett ställe i Bibeln, nämligen i 1 Samuelsboken 17:6, där det sägs att den jättelike filisteiske krigaren Goljat från Gat hade ”benskenor [hebr.: mitschạth] av koppar på benen”. Det är möjligt att israeliterna också i viss omfattning använde benskenor.

Den andliga vapenrustningen. Sanna kristna deltar inte i bokstavlig krigföring, men de är ändå inbegripna i en strid och liknas vid soldater. (Flp 2:25; 2Ti 2:3; Flm 2) De kristna har att kämpa ”mot regeringarna [inte de jordiska], mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i de himmelska regionerna”. (Ef 6:12) Eftersom bokstavliga vapen och en bokstavlig rustning inte skulle ha något värde i en kamp mot övermänskliga andar, måste de kristna iföra sig ”den fullständiga vapenrustningen från Gud”, som är en andlig rustning. (Ef 6:13)

Paulus råder de kristna att ha ”sanningen spänd som ett bälte kring ... [sina] höfter”. (Ef 6:14) Precis som ett bälte kan stödja och skydda höfterna, kan orubblig lojalitet mot sanningen från Gud styrka de kristna i deras beslut att förbli trogna oavsett vilka prövningar som drabbar dem.

De kristna måste också ta på sig ”rättfärdighetens bröstpansar”. (Ef 6:14) Ett bokstavligt bröstpansar skyddade livsviktiga organ, i synnerhet hjärtat. Det symboliska hjärtats benägenhet för synd gör det extra viktigt att ha rättfärdighet som ett skyddande bröstpansar. (1Mo 8:21; Jer 17:9)

Till den andliga vapenrustningen hör också ”skor” i form av ”den utrustning som hör fridens goda nyheter till”. (Ef 6:15) Det grekiska ordet hetoimasịa, som har återgetts med ”utrustning”, har grundbetydelsen ”beredskap”, ”beredvillighet”. (Se Int, SFB, 1917, 2000.) Att de kristna alltid är rustade och beredda att förkunna dessa ”goda nyheter” för andra och att göra det trots svårigheter kan hjälpa dem att troget hålla ut.

En framträdande del av den andliga vapenrustningen är ”trons stora sköld”. I likhet med en stor sköld som täcker större delen av kroppen kan tron på Jehova Gud och på att han kan uppfylla det han har lovat sätta de kristna i stånd att ”släcka alla den ondes brinnande pilar”. (Ef 6:16; jfr Ps 91:4.) Tron hjälper de kristna att stå emot angrepp från onda andar, frestelser att handla omoraliskt och materialistiska önskningar samt att inte duka under för fruktan, tvivel eller överväldigande sorg. (1Mo 39:7–12; Heb 11:15; 13:6; Jak 1:6; 1Th 4:13)

Precis som en hjälm skyddar huvudet på en soldat, skyddar ”räddningens hjälm” den kristnes sinne mot ogudaktigt inflytande. (Ef 6:17) Om man som hjälm har på sig ”hoppet om räddning”, håller man likt Mose ”blicken stadigt riktad mot utbetalningen av lönen”. (1Th 5:8; Heb 11:26)

”Andens svärd, det vill säga Guds ord”, är oumbärligt för de kristna när det gäller att försvara sig mot falska läror och människors traditioner, framhålla sanningen och ”riva ner starka förskansningar”. (Ef 6:17; 2Kor 10:4, 5)