Djurskapelsen ger ära åt Jehova

JEHOVAS storhet syns tydligt i djurriket. Han tar god vård om djuren, precis som han tar vård om människorna. (Psalm 145:16) Det skulle verkligen vara ett misstag att kritisera djurens och människornas Skapare! Även om mannen Job var rättrådig, förklarade han ”sin egen själ rättfärdig i stället för Gud”. Han behövde därför få sig en tankeställare! (Job 32:2; 33:8–12; 34:5)

Exempel hämtade från djurskapelsen fick Job att förstå att ingen människa kan ifrågasätta Jehova Guds vägar. Det ser vi tydligt när vi tänker på Jehovas ord till sin tjänare Job.

De behöver inte människans hjälp

Job kunde inte svara på Guds frågor om djurlivet. (Job 38:39–41) Det är uppenbart att Jehova sörjer för lejonet och korpen utan människans hjälp. Korparna flyger visserligen runt och söker föda, men deras föda kommer i själva verket från Gud. (Lukas 12:24)

Job hade inga svar på de frågor om vilda djur som Gud ställde till honom. (Job 39:1–8) Ingen människa kan beskydda stenbockshonorna och hindarna, hjorthonorna. Det är ju svårt att ens komma nära en stenbock! (Psalm 104:18) Det är gudagiven instinkt som får en hind att dra sig undan i skogen när det är dags att föda. Hon sköter om sina ungar noggrant, men när de ”blir starka ... ger [de] sig i väg och kommer inte tillbaka”. Därefter får de klara sig själva.

Zebran springer fritt, och vildåsnan har sitt hem på ökenslätten. Job kunde inte använda vildåsnan till att bära något. Den ”söker efter allt slags grönt” och letar efter bete på kullarna. Den byter inte sin frihet mot mer lättfunnen föda hos människorna. ”Larmet från den som jagar upp villebråd hör den inte”, för den flyr så fort en människa inkräktar på dess domän.

Sedan nämnde Gud vildoxen. (Job 39:9–12) Den engelske arkeologen Austen Layard skrev om den: ”Eftersom vildoxen ofta förekommer på lågreliefer, verkar det som om man ansåg den vara ett minst lika skräckinjagande och ståtligt villebråd som lejonet. Kungen ses ofta strida mot den, och krigare jagar den både till häst och till fots.” (Nineveh and Its Remains, 1849, band 2, sidan 326) Men ingen som är förståndig försöker sela den okontrollerbara vildoxen. (Psalm 22:21)

De bevingade skapelserna ger ära åt Jehova

Gud frågade sedan Job om de bevingade skapelserna. (Job 39:13–18) Storken flyger högt på sina starka vingar. (Jeremia 8:7) Strutsen flaxar med sina vingar, men den kan ändå inte flyga. Till skillnad från storken lägger inte strutsen sina ägg i ett bo uppe i ett träd. (Psalm 104:17) Den gräver en grop i sanden och lägger sina ägg där. Men strutsen överger inte äggen. De är täckta med sand och håller rätt temperatur medan både honan och hanen vaktar dem.

Det kan verka som om strutsen ”glömmer vishet” när den upptäcker ett rovdjur och förefaller springa i väg. Men i An Encyclopedia of Bible Animals sägs det: ”Detta är en avledande manöver: [strutsar] flaxar med vingarna för att dra till sig hotande djurs eller personers uppmärksamhet och på så sätt leda dem bort från äggen.”

Varför ”skrattar hon åt häst och ryttare”? I The World Book Encyclopedia sägs det: ”Strutsen kan inte flyga, men den är känd för sin snabbhet på marken. Med sina långa ben kan den ta över 4,5 meter långa kliv och nå en hastighet på drygt 60 kilometer i timmen.”

Gud ger hästen styrka

Sedan ställde Gud frågor till Job om hästen. (Job 39:19–25) Förr i tiden stred krigare till häst, och hästar drog stridsvagnar med en förare och möjligen två soldater. En stridshäst är otålig att få komma i väg och gnäggar och skrapar med hovarna i marken. Den är inte rädd och vänder inte om på grund av svärdet. När den hör ljudet av hornet reagerar den som om den sade: ”Ha!” Upphetsad ”far den fram över jorden”. Men ändå lyder den sin ryttare.

Layard ger en liknande beskrivning: ”När det arabiska stoet, som i vanliga fall är fromt som ett lamm och inte kräver någon annan vägledning än grimman, hör stammens krigsrop och ser sin ryttares skakande lans, gnistrar dess ögon av eld, de blodröda näsborrarna spärras upp, halsen böjs i en förnäm båge, och svansen och manen lyfts och fladdrar i vinden.” (Discoveries Among the Ruins of Nineveh and Babylon, 1853, sidan 330)

Tänk på falken och örnen

Jehova riktade sedan återigen uppmärksamheten på några fåglar. (Job 39:26–30) Falkar ”svingar sig upp” och ”breder ut sina vingar” mot vinden. I Guinness djurrekordbok finns pilgrimsfalken med som den snabbast flygande fågeln, och det sägs där att den ”under slag och störtdykning från större höjd för att fånga fåglar i luften eller under revirmarkeringen” kommer upp i rekordhastigheter. Den här fågeln har nått hastigheter på uppemot 350 kilometer i timmen vid en 45-gradig lutningsvinkel!

Örnar har flugit i hastigheter över 130 kilometer i timmen. Job liknade livets snabba gång vid farten hos en jagande örn. (Job 9:25, 26) Gud ger oss kraft att orka fortsätta, som om vi hade en segelflygande örns till synes outtröttliga vingar. (Jesaja 40:31) Örnen tar i flykten hjälp av varm uppåtstigande luft, som kallas termik. Fågeln cirklar i termiken, som tar den högre och högre upp. När den nått en viss höjd glider den över till nästa termik och kan vara till väders i timtal med en minimal energiförbrukning.

Örnen ”bygger sitt näste högt uppe” på otillgängliga höjder och placerar sina ungar utom räckhåll för fara. Jehova har skapat den med den instinkten. Synförmågan har den fått från Jehova, och ”dess ögon spanar långt bort i fjärran”. Förmågan att snabbt ändra fokus gör att den kan hålla blicken fäst vid ett byte eller ett kadaver under en lång dykning. Den kan äta kadaver av döda djur, så ”där de slagna är, där är den”. Den här fågeln fångar små djur och tar dem med till sina ungar.

Jehova tillrättavisar Job

Innan Gud ställde fler frågor om djur till Job tillrättavisade han honom. Hur reagerade Job? Han visade sig vara ödmjuk och tog villigt emot ytterligare råd. (Job 40:1–14)

Vi kan lära något mycket viktigt av den här delen av den inspirerade berättelsen om Jobs erfarenheter. Den viktiga lärdomen är: Ingen människa har rätt att kritisera den Allsmäktige. Vi bör tala och handla så att det behagar vår himmelske Fader. Dessutom bör vårt främsta intresse vara helgandet av Jehovas heliga namn och hävdandet av hans suveränitet.

Behemot ger ära åt Gud

Gud vände återigen uppmärksamheten mot djurskapelsen och frågade Job om Behemot, som allmänt anses vara flodhästen. (Job 40:15–24) En fullvuxen flodhäst kan bli 4,5 meter lång och väga upp till 3 600 kilo. Behemot har ”kraften i [sina] ... höfter”, i rygg- och bukmusklerna. Den tjocka huden på buken är en stor fördel när det här kortbenta djuret släpar kroppen över stenar på flodbottnen. En människa är sannerligen ingen match för Behemot, med sin kolossala kropp, sitt enorma gap och sina kraftiga käkar.

Behemot kommer upp från floden för att äta ”grönt gräs”. Det verkar nästan som om det skulle behövas ett helt bergs grönska för att hålla den vid liv! Varje dag äter den mellan 90 och 180 kilo växter. När den har fått aptiten stillad lägger den sig under några lotusträd eller i skuggan av popplar. Om floden svämmar över, kan flodhästen hålla huvudet ovanför vattenytan och simma mot den starka strömmen. Öga mot öga med Behemots enorma gap och respektingivande tänder skulle Job inte vara djärv nog att genomborra dess nos med en krok.

Leviatan ger ära åt Gud

Job fick sedan höra om Leviatan. (Job 41:1–34) Det hebreiska ordet betecknar ”något som är virat, vridet eller flätat”, uppenbarligen krokodilen. Skulle Job kunna låta barn leka med Leviatan? Absolut inte! Det har många gånger bevisats att det är livsfarligt att möta den här besten. Om en man skulle försöka tämja Leviatan, skulle striden förmodligen bli så hård att han aldrig skulle göra om det!

Vid de tillfällen då Leviatan kommer upp till ytan vid soluppgången lyser ”dess ögon ... som morgonrodnadens strålar”. Dess fjäll är tätt tillslutna, och i huden finns beniga plattor som knappt kulor kan tränga igenom, än mindre svärd och spjut. De vassa plattorna på buken ger intryck av att den är ”en trösksläde” i dyn. När den är rasande får den vattnet att skumma precis som en löddrande salvgryta. På grund av sin storlek, sitt pansar och sina vapen – ett hotfullt gap och en kraftig svans – känner Leviatan ingen skräck.

Job tar tillbaka det han sagt

Job insåg att han talat utan att ha förstått det som var ”för underbart” för honom. (Job 42:1–3) Han tog emot Guds tillrättavisning, tog tillbaka det han hade sagt och ångrade sig. Hans vänner blev skarpt tillrättavisade, men han blev rikt välsignad. (Job 42:4–17)

Det är verkligen förståndigt att komma ihåg Jobs erfarenhet! Vi kan omöjligt svara på alla de frågor Jehova ställde till honom. Men vi kan och bör visa uppskattning av alla mångskiftande underverk som ger ära åt Jehova.

[Bild på sidan 13]

Stenbock

[Bild på sidan 13]

Korp

[Bild på sidan 13]

Lejonhona

[Bild på sidan 14]

Zebra

[Bild på sidan 14]

Strutsen lämnar sina ägg men överger dem inte

[Bild på sidan 14]

Strutsägg

[Bild på sidorna 14, 15]

Pilgrimsfalk

[Bildkälla]

Falk: © Joe McDonald/Visuals Unlimited

[Bild på sidan 15]

Arabsto

[Bild på sidan 15]

Kungsörn

[Bild på sidan 16]

Behemot anses allmänt vara flodhästen

[Bild på sidan 16]

Leviatan tros vara den mäktiga krokodilen