Hjälp dina barn att må bra

MÅNGA föräldrar söker med ljus och lykta efter goda råd i barnuppfostringsfrågor, trots att svaren faktiskt finns i deras eget hem. De flesta familjer har en bibel, men ofta står den bara och samlar damm i en bokhylla i stället för att användas i det dagliga livet.

Många människor i våra dagar är skeptiska mot att använda Bibeln som ett rättesnöre i familjeangelägenheter. De avfärdar den som gammalmodig, föråldrad eller alltför sträng. Men en närmare granskning kommer att visa att Bibeln är en praktisk bok för alla familjer. Låt oss se på vilket sätt.

Hemmiljöns betydelse

Bibeln uppmanar fäder att betrakta sina barn som ”sticklingar från olivträd runt omkring ... [sitt] bord”. (Psalm 128:3, 4) Små sticklingar växer inte upp till fruktbärande träd utan omsorgsfull skötsel. De måste ha rätt sorts näring, rätt sorts jord och vatten i rätt mängd. Att uppfostra barn kräver likaså arbete och omsorg. Barn behöver en sund hemmiljö för att kunna bli mogna vuxna.

Den viktigaste förutsättningen för en sådan miljö är kärlek — kärlek mellan makarna och mellan föräldrar och barn. (Efesierna 5:33; Titus 2:4) I många familjer älskar medlemmarna varandra men tycker inte att de behöver ge uttryck åt sin kärlek. Men tänk efter: Skulle du verkligen kunna säga att du hade kommunicerat med en person, om du skrev brev som du aldrig ens adresserade, frankerade eller postade? Bibeln visar att verklig kärlek inte bara är en känsla som värmer hjärtat, utan något som tar sig uttryck i ord och handlingar. (Jämför Johannes 14:15 och 1 Johannes 5:3.) Gud visade själv prov på detta när han lät kärleken till sin Son komma till uttryck i orden: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” — Matteus 3:17.

Beröm

Hur kan föräldrar visa sina barn sådan kärlek? För det första bör man försöka se de goda sidorna hos barnet. Att finna fel är inte svårt. Barns omogenhet, oerfarenhet och själviskhet visar sig jämt och ständigt på många olika sätt. (Ordspråken 22:15) Men de gör också många bra saker varje dag. Vilket kommer du att lägga störst vikt vid? Gud ser inte bara våra fel och brister, utan kommer ihåg det goda vi gör. (Psalm 130:3; Hebréerna 6:10) Vi bör behandla våra barn på samma sätt.

En ung man säger: ”Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har fått något beröm av mina föräldrar — vare sig för det jag gjort i hemmet eller för mina skolprestationer.” Föräldrar, ignorera inte detta viktiga behov hos era barn! Alla barn bör få beröm när de gör något som är bra. Det minskar risken för att de skall bli ”modfällda” och tro att ingenting som de gör duger. — Kolosserna 3:21.

Kommunicera med dina barn

Ett annat sätt att visa barnen kärlek är att följa rådet i Jakob 1:19: ”Var snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede.” Uppmuntrar du dina barn att tala, och lyssnar du verkligen till vad de har att säga? Om dina barn vet att du kommer att läxa upp dem innan de ens har talat till punkt eller att du kommer att bli arg om de talar om hur de känner det, kanske de behåller sina känslor för sig själva. Men om de vet att du verkligen kommer att lyssna, är det mycket lättare för dem att öppna sig. — Jämför Ordspråken 20:5.

Men hur är det om de ger uttryck åt felaktiga tankar och känslor? Bör du då bli arg, läxa upp barnet eller kanske till och med straffa det? Det skall villigt medges att det inte alltid är så lätt att vara ”sen till att tala, sen till vrede”, när ett barn gör eller säger något dumt. Men tänk på hur Gud handlar med oss människor. Skapar han en atmosfär av sjuklig fruktan, så att hans ”barn” inte vågar tala om för honom hur de verkligen känner det? Inte alls! I Psalm 62:8 sägs det: ”Förtrösta på honom [Gud] vid alla tider, o du folk. Utgjut inför honom ert hjärta. Gud är en tillflykt för oss.”

När Abraham var bekymrad över Guds beslut att tillintetgöra städerna Sodom och Gomorra, tvekade han inte att säga till sin himmelske Fader: ”Det är otänkbart för dig att du skulle handla på det sättet. ... Kommer inte hela jordens Domare att göra det som är rätt?” Jehova blev inte arg på Abraham, utan lyssnade på honom och stillade hans oro. (1 Moseboken 18:20–33) Gud är synnerligen mild och tålmodig, även när hans barn ger uttryck åt känslor som är fullständigt oberättigade och överdrivna. — Jona 3:10–4:11.

Föräldrar bör likaså försöka skapa en miljö som gör att barnen vågar avslöja sina innersta känslor, hur chockerande dessa än kan verka. Så om ditt barn får ett känsloutbrott, lyssna då tålmodigt. I stället för att gräla bör du försöka förstå hur barnet känner det och ta reda på varför. Du kan till exempel säga: ”Det låter som om du är arg på den och den. Vill du inte tala om för mig vad som har hänt?”

Tygla din vrede

Det finns naturligtvis inga föräldrar som är lika tålmodiga som Jehova, och barn kan verkligen fresta sina föräldrars tålamod till det yttersta. Om du blir arg på dina barn emellanåt, behöver du inte oroa dig över att du fördenskull är en dålig förälder. Det finns tillfällen då du har rätt att bli arg. Gud själv grips ibland av rättmätig vrede mot sina barn, även mot sådana som är honom mycket kära. (2 Moseboken 4:14; 5 Moseboken 34:10) Hans ord, Bibeln, visar emellertid att vi måste lära oss att bemästra vår vrede. — Efesierna 4:26.

Hur då? Ibland hjälper det att vänta ett slag, så att du får en chans att lugna ner dig. (Ordspråken 17:14) Och kom ihåg: Barn är barn! Förvänta dig inte att de skall handla och tänka som mogna vuxna. (1 Korinthierna 13:11) Att du förstår varför ditt barn handlar som det gör kan dämpa din vrede. (Ordspråken 19:11) Glöm aldrig att det är stor skillnad mellan att uppföra sig dåligt och att vara en dålig människa. Att man grälar på ett barn för att det uppför sig illa kan få det att tycka att det inte tjänar något till att försöka vara snäll. Men att man kärleksfullt tillrättavisar ett barn hjälper barnet att göra bättre ifrån sig nästa gång.

Inskärp vikten av ordning och respekt

Att lära barnen att vara ordningsamma och respektfulla är ingen lätt uppgift. I dagens kravlösa samhälle undrar många om det är rätt att ålägga barn några restriktioner över huvud taget. Bibeln ger svaret: ”Käpp och tillrättavisning ger vishet; men en pojke som tillåts löpa fritt kommer att dra skam över sin mor.” (Ordspråken 29:15) Somliga ryggar för ordet ”käpp” och tror att det syftar på någon form av barnmisshandel. Men det gör det inte. Det hebreiska ordet för ”käpp” betydde en pinne eller en stav, en sådan som herdar brukade använda för att leda — inte misshandla — sina får.a Käppen representerar följaktligen tuktan och fostran.

I Bibeln förbinds tuktan i första hand med undervisning. Det är därför uttrycket ”lyssna till tuktan” förekommer fyra gånger i Ordspråksboken. (Ordspråken 1:8; 4:1; 8:33; 19:27) Barn behöver lära sig att det medför belöningar att göra det som är rätt och att det får negativa konsekvenser att göra det som är orätt. Straff kan förstärka de negativa lärdomarna, liksom belöningar — till exempel beröm — kan förstärka de positiva. (Jämför 5 Moseboken 11:26–28.) Föräldrar bör följa Guds exempel när det gäller bestraffning, för han sade till israeliterna att han skulle tukta dem ”i tillbörlig grad”. (Jeremia 46:28) En del barn behöver bara en tillsägelse för att rätta till sitt handlingssätt, andra behöver strängare åtgärder. Men tuktan ”i tillbörlig grad” kan aldrig inbegripa något som vållar barnet fysisk eller känslomässig skada.

Barnen bör också få lära sig att respektera gränser av olika slag. Många sådana gränser är tydligt angivna i Guds ord. Bibeln lär oss till exempel att respektera andra människors egendom. (5 Moseboken 19:14) Den visar att det är fel att älska våld eller att avsiktligt skada någon annan. (Psalm 11:5; Matteus 7:12) Den sätter gränser för sexualiteten och fördömer exempelvis incest. (3 Moseboken 18:6–18) Den sätter till och med upp gränser för våra personliga relationer och förbjuder oss att skymfa eller på annat sätt förolämpa andra människor. (Matteus 5:22) Att vi lär barnen att respektera dessa gränser — både genom våra ord och genom vårt exempel — är mycket viktigt när det gäller att skapa en sund hemmiljö.

En annan faktor som är viktig för att bevara ordningen och respekten i familjekretsen är att förstå de olika familjemedlemmarnas roller. I många familjer i våra dagar är dessa roller oklara eller förvrängda. I en del familjer lastar föräldrarna över sina bekymmer på barnen, bekymmer som barnen inte orkar bära. I andra tillåts barnen uppföra sig som små diktatorer, som fattar beslut för hela familjen. Sådant är orätt och till skada för alla parter. Föräldrar är skyldiga att tillgodose sina barns behov — såväl fysiska som känslomässiga och andliga — inte tvärtom. (2 Korinthierna 12:14; 1 Timoteus 5:8) Ett bra exempel är Jakob, som under en resa tillsammans med familjen och ett stort följe anpassade takten efter barnen, för att de inte skulle bli för trötta. Han insåg deras begränsningar och handlade i överensstämmelse med det. — 1 Moseboken 33:13, 14.

Tillgodose barnens andliga behov

Ingenting är viktigare för en sund hemmiljö än andligheten. (Matteus 5:3) Barn har stor andlig potential. De är fulla av frågor: Varför finns vi till? Vem har gjort jorden och djuren, träden och haven? Varför dör vi människor? Vad händer efter döden? Varför får goda människor lida? Det tycks inte vara någon ände på deras frågande. Ofta är det föräldrarna som föredrar att inte tänka på sådana ting.b

Bibeln uppmanar föräldrar att ta sig tid att ge sina barn andlig fostran. Den beskriver denna fostran i varma ordalag som en fortlöpande dialog mellan föräldrar och barn. Föräldrar kan tala med sina barn om Gud och hans ord när de är ute och går, när de sitter i sitt hem, när de går och lägger sig — vid alla tider och tillfällen. — 5 Moseboken 6:6, 7; Efesierna 6:4.

Bibeln rekommenderar inte bara ett sådant andligt undervisningsprogram, utan den tillhandahåller också det studiematerial som du behöver. Hur skulle du till exempel besvara de frågor som nämndes här ovan? Svaren finns i Bibeln. De är klara och tydliga, de är fascinerande, och de ger oss ett verkligt hopp i denna hopplösa värld. Och vad mera är, insikt i Bibelns vishet kan ge dina barn ett fast ankare i tillvaron, den bästa vägledning som finns att få i vår oroliga värld. Ge dem den, så kommer de att må bra — nu och i framtiden.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 11]

Sök efter tillfällen att ge ditt barn beröm

[Ruta på sidan 9]

Hur du kan hjälpa dina barn att må bra

• Ge dem en trygg hemmiljö, där de kan känna sig älskade och uppskattade

• Beröm dem regelbundet. Var uttrycklig

• Var en god lyssnare

• Om du blir arg, vänta tills du har lugnat ner dig

• Sätt tydliga gränser för barnen. Var konsekvent

• Anpassa din fostran och tuktan efter varje barns behov

• Förvänta inte mer än vad som är rimligt av dina barn

• Tillgodose deras andliga behov genom att regelbundet studera Guds ord tillsammans med dem

[Ruta på sidan 10]

Före sin tid

BIBELNS principer hjälpte de forntida israeliterna att åtnjuta ett familjeliv som stod på en långt högre nivå än de kringliggande nationernas. Historikern Alfred Edersheim skriver: ”Utanför Israels gränser kunde man knappast tala om något familjeliv, eller ens någon familj, i modern mening.” I det forntida Rom, till exempel, hade fadern enligt lag oinskränkt makt i familjen. Han kunde sälja sina barn som slavar, låta dem arbeta mycket tungt, ja, till och med avrätta dem — utan några som helst påföljder.

Många romare tyckte att judarna var konstiga, därför att de behandlade sina barn milt. Den romerske historikern Tacitus gick i ett av sina verk till hätskt angrepp mot judarna och skrev att deras seder var ”både perversa och motbjudande”. Men han erkände: ”Bland dem är det ett brott att döda ett nyfött barn.”

Bibeln hade gett judarna höga normer. Den hade lärt dem att deras barn var dyrbara — att de skulle betraktas som en arvedel från Gud själv — och skulle behandlas därefter. (Psalm 127:3) Många judar följde tydligtvis Bibelns råd. Även deras språk vittnade om detta. Edersheim konstaterar att förutom orden för son och dotter hade de forntida hebréerna nio ord för begreppet ”barn”, som alla hade avseende på olika stadier i barnets liv. Det fanns till exempel ett ord för barn som fortfarande ammades och ett annat för dem som hade blivit avvanda. För lite äldre barn fanns det ett ord som antydde att de började bli karaktärsfasta och starka, och för lite äldre ungdomar fanns det ett som ordagrant betydde ”att skaka sig loss”. Edersheim skriver: ”Människor som så noga iakttog de ungas liv för att kunna ge en målande beskrivning av varje stadium i deras utveckling måste ha varit mycket fästa vid sina barn.”