BLYGSAMHET

Det att vara medveten om sina begränsningar; anständighet, måttfullhet, anspråkslöshet. Den hebreiska verbroten tsanạ‛, som bara förekommer i Mika 6:8, återges med ”vara blygsam”. Det besläktade adjektivet tsanụa‛ (blygsam) förekommer i Ordspråksboken 11:2, där blygsamhet ställs i kontrast till förmätenhet. Somliga nutida forskare menar att grundtanken i det här rotordet är ”vara försiktig”, ”vara noggrann”, ”vara förståndig”, men många menar att det betyder ”vara blygsam”. Ordboken A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament (Brown, Driver och Briggs, 1980, sid. 857) säger att roten förmedlar tanken på någon som är tillbakadragen, blygsam eller ödmjuk.

I de kristna grekiska skrifterna är ”blygsamhet” en återgivning av det grekiska ordet aidọ̄s. (1Ti 2:9) När aidọ̄s används som ett moraliskt begrepp uttrycker det aktning, vördnad, respekt för andras känslor och uppfattningar eller för det egna samvetet och uttrycker därmed också skamkänsla, självaktning, känsla för vad som passar sig, återhållsamhet och måttlighet. (A Greek-English Lexicon, H. G. Liddell och R. Scott, reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 36) Angående skillnaden mellan aidọ̄s och det mer allmänna grekiska ordet för ”skam”, aiskhỵnē (1Kor 1:27; Flp 3:19), säger lexikografen Richard Trench att aidọ̄s ”betecknar något ädlare och antyder ett ädlare motiv; det innebär en inneboende moralisk avsky för att göra något vanhedrande, en moralisk avsky som knappast eller inte alls finns i [aiskhỵnē]”. Han säger att ”[aidọ̄s] alltid får en god människa att avstå från en ovärdig handling, medan ... [aiskhỵnē] ibland kan få en dålig människa att avstå från den”. (Synonyms of the New Testament, London 1961, sid. 64, 65) Samvetet är således i hög grad inbegripet i den återhållande verkan som ligger i aidọ̄s.

I förhållandet till Gud. Bibeln innehåller många råd när det gäller blygsamhet i betydelsen att ha en rätt syn på sig själv. ”Vishet finns hos de blygsamma”, heter det i ett ordspråk. Det beror på att den som är blygsam undviker den vanära som kommer med förmätenhet och skrytsamhet. (Ord 11:2) Han följer den väg som Jehova godkänner och är därför vis. (Ord 3:5, 6; 8:13, 14) Jehova älskar de blygsamma och ger dem vishet. En av förutsättningarna för att man skall få Jehovas ynnest är att man ”är blygsam” när man vandrar med honom. (Mik 6:8) Det inbegriper att man inser sin ställning inför Gud, att man erkänner sitt syndiga tillstånd som står i kontrast till Jehovas storhet, renhet och helighet. Det betyder också att man erkänner att man är skapad av Jehova och helt och hållet beroende av honom och underställd hans suveräna styre. Eva insåg inte detta. Hon ville ha fullständigt oberoende och fullständig självbestämmanderätt. Blygsamhet kunde ha hjälpt henne att avvisa tanken på att ”bli som Gud med kunskap om gott och ont”. (1Mo 3:4, 5) Aposteln Paulus varnar för överdriven självsäkerhet och förmätenhet med orden: ”Fortsätt att med fruktan och bävan arbeta på er egen räddning.” (Flp 2:12)

Vad man kan berömma sig av. Skrytsamhet är motsatsen till blygsamhet. Ordspråket lyder: ”Låt en annan lovprisa dig, och inte din egen mun, en främling, och inte dina egna läppar.” (Ord 27:2) Jehova säger själv: ”Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, och den väldige skall inte berömma sig av sina väldiga gärningar. Den rike skall inte berömma sig av sin rikedom. Men den som berömmer sig, han skall berömma sig av detta: att han har insikt och att han har kunskap om mig, att jag är Jehova, den som verkar i kärleksfull omtanke, i rättvisa och rättfärdighet på jorden; ty däri finner jag verkligen behag.” (Jer 9:23, 24; jfr Ord 12:9; 16:18, 19.)

Guds syn på de blygsamma. Aposteln Paulus visar hur Gud ser på de blygsamma och hänvisar också till sitt eget uppförande i församlingen som ett exempel på en som hade en blygsam inställning. Han skrev till de kristna i Korinth: ”Ni ser ju på hans kallelse av er, bröder, att inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd; utan Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle låta de visa stå där med skam; och Gud utvalde det svaga i världen, för att han skulle låta det starka stå där med skam; och Gud utvalde det som är av ringa börd i världen och det som man ser ner på, det som inte är något, för att han skulle göra till intet det som är något, så att inget kött skulle berömma sig inför Gud. ... Alldeles som det står skrivet: ’Den som berömmer sig, låt honom berömma sig av Jehova.’ Och när jag så kom till er, bröder, kom jag inte med överlägsenhet i tal eller i vishet och förkunnade Guds heliga hemlighet för er. Jag beslöt nämligen att när jag var hos er inte veta av något annat än Jesus Kristus, och honom som hängd på pålen. Och jag kom till er i svaghet och i fruktan och med stor bävan; och mitt tal och min predikan bestod inte i övertalande visdomsord, utan i ett uppvisande av ande och kraft, för att er tro inte skulle vara en tro på människors vishet utan på Guds kraft.” (1Kor 1:26–2:5)

”Gå inte utöver det som står skrivet.” Längre fram i sitt brev betonade Paulus att alla måste visa blygsamhet, precis som han själv hade visat blygsamhet genom att ha en rätt syn på sig själv. De kristna i Korinth hade fallit för frestelsen att berömma sig av sitt förhållande till vissa människor, sådana som Apollos och Paulus. Paulus tillrättavisade dem och sade att de var köttsliga och inte andliga när de gjorde så. Därefter sade han: ”Detta, bröder, har jag nu överfört och tillämpat på mig själv och Apollos till er nytta, för att ni av vårt fall skall lära den regeln: ’Gå inte utöver det som står skrivet [dvs. gå inte utöver de gränser som Bibeln sätter för människor i deras förhållande till andra och deras syn på sig själva]’, för att ingen av er skall bli uppblåst och vara för den ene och mot den andre. Ty vem gör dig annorlunda än någon annan? Ja, vad har du som du inte har fått? Om du nu verkligen har fått det, varför berömmer du dig då som om du inte hade fått det?” När man har detta i tankarna blir man inte högmodig eller börjar skryta om sig själv eller om andra när det gäller härstamning, hudfärg, nationalitet, utseende, förmågor, kunskap, intelligens eller något annat. (1Kor 4:6, 7)

Jesu Kristi exempel. Jesus Kristus är det främsta exemplet på blygsamhet. Han sade till sina lärjungar att han inte kunde göra något alls av sig själv, utan bara vad han såg Fadern göra, och att hans Fader var större än han. (Joh 5:19, 30; 14:28) Jesus ville inte tilltalas med titlar som inte tillkom honom. När en styresman kallade honom ”Gode lärare” svarade han: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en enda, Gud.” (Lu 18:18, 19) Och han sade till sina lärjungar att de som slavar åt Jehova Gud inte skulle bli uppblåsta, varken på grund av det de uträttat i tjänsten för honom eller på grund av det värde de hade i Guds ögon. När de hade gjort allt som anvisats dem skulle de snarare ha inställningen: ”Vi är odugliga slavar. Vad vi har gjort är bara vad vi borde göra.” (Lu 17:10)

Som en fullkomlig människa stod Jesus över sina ofullkomliga lärjungar och hade dessutom fått stor myndighet av sin Fader. Trots det tog han hänsyn till deras begränsningar. Han var finkänslig när han undervisade dem, och han talade vänligt till dem. Han lade inte på dem mer än de för tillfället kunde bära. (Joh 16:12; jfr Mt 11:28–30; 26:40, 41.)

När det gäller klädsel och ägodelar. När Paulus gav tillsyningsmannen Timoteus anvisningar om vad som skulle vara ett lämpligt uppförande i församlingen sade han: ”Jag [vill] att kvinnorna smyckar sig i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, inte med hårflätningar och guld eller pärlor eller mycket dyrbar dräkt, utan på det sätt som anstår kvinnor vilka bekänner sig ha vördnad för Gud, nämligen genom goda gärningar.” (1Ti 2:9, 10) Apostelns råd betyder inte att man inte skall vara snyggt och prydligt klädd; han rekommenderar ju en ”välordnad klädsel”. Han visar i stället att det är opassande att vara fåfäng och klä sig på ett uppseendeväckande sätt, så att man riktar uppmärksamheten på sig själv eller indirekt på sina ekonomiska möjligheter. Blygsamhet hör också samman med respekten för andras känslor och med självaktning och hederskänsla. Den kristnes sätt att klä sig bör inte vara oanständigt, väcka anstöt i församlingen och därigenom få någon att snava. Detta råd om klädsel belyser också hur Jehova vill att de kristna skall se på andra materiella ägodelar och bruket av dem. (Se ÖDMJUKHET.)