MENIGHET, FÖRSAMLAD SKARA

Som universums Suverän har Jehova Gud rätt att ge sina tjänare befallning att församlas och att bestämma var och när de skall församlas. Han gör detta till nytta för dem. När Guds folk i forntiden församlades tjänade det olika syften, och det främjade naturligtvis enheten, eftersom alla som var närvarande hade möjlighet att höra samma budskap vid samma tidpunkt. Sådana möten resulterade i stora andliga välsignelser och kännetecknades ofta av stor glädje.

Hebreiska och grekiska ord. I Bibeln används flera hebreiska och grekiska ord för att beteckna en sammankomst eller en samling människor. Ett vanligt ord i den hebreiska texten är ‛edhạh. Det kommer från roten ja‛ạdh, som betyder ”bestämma”, ”avtala (om att mötas)”. (Jfr 2Sa 20:5; Jer 47:7.) ‛Edhạh används ofta om Israels samhälle och förekommer i uttrycken ”menigheten” (3Mo 8:4, 5; Dom 21:10), ”Israels menighet” (2Mo 12:3; 4Mo 32:4; 1Ku 8:5) och ”Jehovas menighet” (4Mo 27:17).

Det hebreiska ordet mō‛ẹdh kommer från samma rot som ‛edhạh och betyder ”fastställd tid”, ”avtalad plats” eller ”mötesplats”. (1Sa 13:8; 20:35) Det förekommer 223 gånger i de hebreiska skrifterna och ingår till exempel i uttrycket ”mötestältet”. (2Mo 27:21) Ordet mō‛ẹdh används också om de regelbundet återkommande högtiderna. (3Mo 23:2, 4, 37, 44) Det förekommer bland annat i Jesaja 33:20, där Sion kallas ”våra högtiders stad”.

Det hebreiska ordet miqrạ’, som betyder ”sammankomst”, kommer från roten qarạ’ (kalla, tillkalla). Det förekommer i Jesaja 4:5, där berget Sions ”sammankomstplats” omnämns. Ordet används ofta tillsammans med ordet ”helig” i uttrycket ”helig sammankomst” (2Mo 12:16; 3Mo 23:2, 3); under en sådan helig sammankomst var det inte tillåtet att utföra något slag av världsligt arbete.

Ett annat hebreiskt ord som används om en församlad skara människor är qahạl, som är besläktat med ett verb som betyder ”(för)samla”, ”sammankalla”, ”komma tillsammans”. (2Mo 35:1; 3Mo 8:4) Det används ofta för att beteckna en församling som en organiserad grupp. Ibland används qahạl (församling) tillsammans med ‛edhạh (menighet). (3Mo 4:13; 4Mo 20:8, 10) Båda orden ingår i uttrycket ”Israels menighets församling [hebr.: qehạl ‛adhath-Jisra’ẹl]”. (2Mo 12:6)

Ytterligare ett annat hebreiskt ord, ‛atsarạh, återges med ”högtidssammankomst”. Detta uttryck används i samband med lövhyddohögtiden och påsken. (3Mo 23:36; 5Mo 16:8)

Små sammankomster av olika slag betecknas med det hebreiska ordet sōdh, som betyder ”förtroligt samråd”, ”förtrolig vänskap”. (Ps 83:3; Job 29:4) I Psalm 89:7 återges det med ”förtrolig krets”. Det står där: ”Man hyser vördnadsfull fruktan för Gud i de heligas förtroliga krets, han är stor och inger fruktan mer än alla omkring honom.”

Det grekiska ordet ekklēsịa (av ek, ”ut ur”, och klẹ̄sis, ”kallelse”) används vanligtvis i Septuaginta för att återge det hebreiska ordet qahạl (församling), och det används också några gånger som en återgivning av ‛edhạh (menighet), även om man, när det gäller det sistnämnda ordet, också har använt det grekiska ordet synagōgẹ̄ (som betyder ”sammanförande”, ”samling”, ”församling”, av syn, ”samman”, och ạgō, ”föra”). I de kristna grekiska skrifterna återges ekklēsịa vanligtvis med ”församling”. I Apostlagärningarna 7:38 används det om Israels församling. Det grekiska ordet synagōgẹ̄ förekommer i Apostlagärningarna 13:43 i betydelsen ”synagogsförsamling” och i Jakob 2:2 i betydelsen ”möte”.

Bibeln har mycket att säga om andligt uppbyggande menigheter och församlingar, men den nämner också menigheter av ond och orättfärdig karaktär. Den upproriske Koras anhängare omnämns som ”hela hans menighet”. (4Mo 16:5) I bön till Jehova sade David: ”Tyrannernas menighet traktar efter min själ.” (Ps 86:14) Och när silversmeden Demetrios uppeggade till motstånd mot Paulus i Efesos, något som ledde till att en stor folkskara samlades, sägs det att ”somliga ropade ett och andra ett annat; församlingen befann sig nämligen i förvirring, och flertalet av dem visste inte av vilket skäl de hade samlats”. (Apg 19:24–29, 32)

När Jehovas folk kom tillsammans rådde det ordning. Det var många som var närvarande vid sådana sammankomster, och de var till andlig nytta och ofta till stor glädje för deltagarna.

I enlighet med Guds vilja samlade Mose och Aron alla Israels äldste i Egypten. Jehovas ord förmedlades, Jehova utförde tecken, och folket trodde. (2Mo 4:27–31) Senare kom israeliterna på Guds befallning tillsammans vid foten av berget Sinai (Horeb), där de såg en vördnadsbjudande syn och blev vittnen till att lagen gavs. (2Mo 19:10–19; 5Mo 4:9, 10)

Medan israeliterna befann sig i vildmarken befallde Jehova Mose att göra två silvertrumpeter som man skulle blåsa i när menigheten skulle sammankallas och när lägren skulle bryta upp. Om det blåstes i båda trumpeterna skulle hela menigheten inställa sig hos Mose; om det blåstes bara i den ena skulle enbart hövdingarna inställa sig. I vildmarken var den angivna mötesplatsen ”ingången till mötestältet”. (4Mo 10:1–4; 2Mo 29:42) Längre fram var det Jehovas vilja att israeliterna regelbundet skulle komma tillsammans i templet i Jerusalem till de tre stora årliga högtiderna. (2Mo 34:23, 24; 2Kr 6:4–6)

Representativa församlingar. Vid några sammankomster var Israels folk representerat av ”menighetens hövdingar” (2Mo 16:22; 4Mo 4:34; 31:13; 32:2; Jos 9:15, 18; 22:30) eller ”äldste” (2Mo 12:21; 17:5; 24:1). När rättsfall skulle behandlas kunde ett antal personer samlas i stadsporten. Men antingen de samlades där eller någon annanstans avgjordes fallet inte demokratiskt, med ett majoritetsbeslut. Fallet avgjordes i stället teokratiskt genom att de respekterade äldste övervägde de olika faktorerna i ljuset av Guds lag och därefter meddelade sitt beslut. (5Mo 16:18; 17:8–13) På liknande sätt representerades den kristna församlingen under det första århundradet i sådana sammanhang av dem som den heliga anden hade tilldelat ett ansvar. (Apg 20:28) I Israel deltog ibland hela menigheten i verkställandet av en dödsdom. (3Mo 24:14; 4Mo 15:32–36; 5Mo 21:18–21)

Hela folket församlas. Ibland samlades hela Israels folk. Det var till exempel i samband med religiösa högtider, högtidssammankomster (2Kr 34:29, 30; Joel 2:15) och tilldragelser som var av stor betydelse för hela folket. (1Sa 10:17–19) Ibland kallades folket samman av löpare. (2Kr 30:6, 13) Veckosabbaten, en dag med ”fullständig vila, en helig sammankomst” (3Mo 23:3), var en dag då man begrundade Guds ord, precis som man senare gjorde i synagogorna, där Mose höglästes varje sabbat (Apg 15:21). Man hade också firandet av nymånedagen (4Mo 28:11–15), trumpetblåsningens dag (4Mo 29:1–6), den årliga försoningsdagen (3Mo 16), påsken (till minne av Israels befrielse ur Egypten; 2Mo 12:14) och senare purimfesten (till minne av att judarna undkom förintelse i perserriket; Est 9:20–24) samt invigningshögtiden (till minne av återinvigningen av templet den 25 kislev 165 f.v.t.; Joh 10:22, 23). Dessutom hade man de tre årliga högtiderna, ”Jehovas högtider”: det osyrade brödets högtid, veckohögtiden (senare kallad pingsten) och lövhyddohögtiden. (3Mo 23) Angående dessa högtider hade Gud sagt: ”Tre gånger om året skall alla av manligt kön hos dig träda fram inför den sanne Herrens, Jehovas, ansikte.” (2Mo 23:14–17) Eftersom man var medveten om vilket stort andligt värde dessa högtider hade, såg många män till att hela deras familj var närvarande. (Lu 2:41–45) Mose hade också uttryckligen sagt att vart sjunde år, under lövhyddohögtiden, skulle män, kvinnor, barn och bofasta främlingar i Israel samlas på den plats som Jehova hade utvalt, och Mose sade: ”För att de skall lyssna och för att de skall lära och så frukta Jehova, er Gud, och vara noga med att följa alla ord i denna lag.” (5Mo 31:10–12) Det gjordes således anordningar för att israeliterna ofta skulle kunna samlas för att begrunda Jehovas ord och avsikter. (Se HÖGTIDER.)

När templet i Jerusalem hade fullbordats, sammankallade Salomo en stor menighet till invigningen av denna praktfulla religiösa byggnad. Denna sammankomst varade i många dagar, och när deltagarna sändes hem ”gladde [de] sig och var väl till mods i hjärtat över det goda som Jehova hade gjort mot David och mot Salomo och mot sitt folk Israel”. (2Kr 5:1–7:10)

Det var till stor glädje och andlig nytta för folkskarorna att samlas i templet till de årliga högtiderna, till exempel i samband med påsken på kung Hiskias tid, när ”det blev stor glädje i Jerusalem”. (2Kr 30:26) På Nehemjas tid kallade man till en sammankomst, och det sägs om den att ”glädjen var mycket stor”. (Neh 8:17) Medan folket var församlat i Jerusalem, läste Esra ur boken med Moses lag för ”alla som hade förstånd nog att lyssna”, och de lyssnade uppmärksamt. (Neh 8:2, 3) Folket gladde sig över den undervisning som de på det sättet fick av Esra och andra leviter, ”ty de hade förstått de ord som hade förkunnats för dem”. (Neh 8:12) Därefter firade de lövhyddohögtiden, och på åttonde dagen ”var det högtidssammankomst, enligt föreskriften”. (Neh 8:18; 3Mo 23:33–36)

Synagogor som samlingsplatser. Medan judarna var i landsflykt i Babylon, eller kort därefter, började de samlas i synagogor. Med tiden byggdes synagogor på många platser, och stora städer hade mer än en synagoga. I första hand var synagogorna ett slags skolor där man läste ur Skrifterna och förklarade dem. Synagogorna var också platser där man ägnade sig åt bön och lovprisning. Jesus Kristus och hans lärjungar brukade besöka synagogorna för att undervisa och uppmuntra de närvarande. (Mt 4:23; Lu 4:16; Apg 13:14, 15; 17:1, 2; 18:4) Eftersom man i synagogorna regelbundet läste ur Skrifterna, kunde Jakob säga till den kristna styrande kretsen i Jerusalem: ”Mose har ju alltifrån forna tider i stad efter stad haft dem som predikar om honom, eftersom han högläses i synagogorna varje sabbat.” (Apg 15:21) De grundläggande inslagen i tillbedjan i synagogan överfördes till de kristna mötesplatserna, där det också skulle vara högläsning ur Skrifterna och förklaring av dem, uppmuntran, bön och lovprisning. (1Kor 14:26–33, 40; Kol 4:16; se SYNAGOGA.)

Kristna menigheter. Vid flera tillfällen var stora skaror av människor samlade inför Jesus Kristus för att få del av hans undervisning, till exempel när han höll bergspredikan. (Mt 5:1–7:29) Detta var inte sammankomster som hade anordnats särskilt för detta syfte, och ibland varade de så länge att det blev nödvändigt att ge de församlade folkskarorna något att äta, och Jesus fyllde detta behov på mirakulöst vis. (Mt 14:14–21; 15:29–38) Kristus samlade ofta sina lärjungar för att ge dem andlig undervisning, och efter hans död kom lärjungarna tillsammans, till exempel på pingstdagen år 33, när den heliga anden utgöts över dem som hade församlats. (Apg 2:1–4)

De första kristna hade för vana att regelbundet komma tillsammans, vanligtvis i små grupper. Vid några tillfällen samlades emellertid ”en ansenlig skara”. (Apg 11:26) Jesu halvbror Jakob fann det nödvändigt att påminna de andliga israeliterna om att de inte skulle visa partiskhet genom att favorisera de rika i sin församling (grek.: synagōgẹ̄). (Jak 2:1–9)

Vikten av att församlas. Vikten av att dra full nytta av de anordningar som Jehova har gjort för att hans tjänare skall kunna samlas och få del av andliga välsignelser betonas i samband med det årliga påskfirandet. Varje man som underlät att fira påsken trots att han var ren och inte var ute på resa skulle utrotas ur sitt folk. (4Mo 9:9–14) När kung Hiskia uppmanade invånarna i Juda och Israel att komma till Jerusalem för att fira påsken löd hans budskap i utdrag: ”Ni Israels söner, vänd tillbaka till Jehova. ... Gör nu inte er nacke styv som era förfäder gjorde. Böj er för Jehova och kom till hans helgedom, som han har helgat till oöverskådlig tid, och tjäna Jehova, er Gud, så att hans brinnande vrede vänder sig ifrån er. ... Jehova, er Gud, är nådig och barmhärtig, och han skall inte vända bort sitt ansikte från er, om ni vänder tillbaka till honom.” (2Kr 30:6–9) Om de medvetet underlät att komma, skulle det vara ett tecken på att de hade vänt sig bort från Gud. De kristna firar inte påsken eller liknande högtider, men Paulus uppmanade dem att inte underlåta att regelbundet komma tillsammans vid Guds folks möten. Han sade: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, och låt oss inte försumma att komma tillsammans, som några har för vana, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” (Heb 10:24, 25; se FÖRSAMLING.)