Vad är Guds uppsåt för mänskligheten?

1—4. a) Vad var Guds ursprungliga uppsåt för mänskligheten? b) Varför visade sig människan vara olydig? (Se rutan på sidan 13.)

LÖFTET om en värld utan krig som finns uttryckt i Jesaja 2:2—4 och Mika 4:1—4 ger oss inte bara ett välgrundat hopp för den nära framtiden, utan säger oss också något mycket viktigt om vår Skapare. Han är en Gud med ett uppsåt. Profetian i Jesaja, kapitel 2, ingår i själva verket i en lång serie profetior som sträcker sig hela vägen från Bibelns första blad till dess sista och som klargör för oss hur Gud kommer att förverkliga sitt ursprungliga uppsåt.

² När Gud skapade det första människoparet, talade han klart och tydligt om för dem vad hans uppsåt var för dem. I Första Moseboken, kapitel 1, vers 28, läser vi: ”Gud välsignade dem och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, fyll jorden och råd över den; och härska över havets fiskar, himlens fåglar och allt levande som kryper på jorden.’” När vi kopplar samman denna befallning med det som sägs i nästa kapitel 2 i 1 Moseboken — ”HERREN Gud tog mannen och satte honom i Edens trädgård, till att bruka den och vårda den” — står det klart att Guds avsikt var att det första människoparet tillsammans med sina avkomlingar skulle utvidga paradiset utanför gränserna för Edens trädgård, tills det så småningom skulle omfatta hela jordklotet.a — 1 Moseboken 2:15.

³ Hur länge skulle de få glädjas åt sitt paradisiska hem? Bibeln antyder att människan skapades för att leva för evigt på jorden. Människorna skulle drabbas av döden endast om de var olydiga mot sin Skapare, som det sägs i 1 Moseboken, kapitel 2, vers 16 och 17: ”HERREN Gud befallde människan och sade: ’Av varje träd i trädgården får du fritt äta; men vad gäller kunskapens träd om gott och ont, får du inte äta av det; för så snart som du äter av det skall du dö.’” Slutsatsen blir därför att fortsatt lydnad skulle ha lett till fortsatt liv, evigt liv, under dessa paradisiska förhållanden. — Psalm 37:29; Ordspråken 2:21, 22.

⁴ En ängel, som längre fram omtalas som Satan (vilket betyder ”motståndare”), påverkade emellertid det första människoparet att missbruka sin fria vilja och välja att vara olydiga mot Gud. (Job 1:6—12; jämför 5 Moseboken 30:19, 20.) Genom att få det att se ut som om en orm talade övertygade denne upproriske ängel Eva, och genom henne Adam, om att de skulle bli visare och att deras liv skulle bli mer fullödigt om de inte underkastade sig Gud som den högsta myndigheten.b (1 Moseboken 3:1—19) På grund av sitt öppna uppror dömdes de till döden. Betydde det att Guds uppsåt för mänskligheten omintetgjordes eller misslyckades? Nej, det betydde i stället att något ytterligare skulle behövas för att genomföra Guds ursprungliga uppsåt med en paradisisk jord fylld av lydiga människor som lever för evigt. Hur skulle detta kunna förverkligas?

En utlovad Säd

5, 6. a) Vad lovade Gud som en lösning på de problem på jorden som blev följden av Satans uppror? b) Vad lovade Gud Abraham?

⁵ I samband med att Jehova Gud uttalade domen över dem som var inblandade i upproret mot hans myndighet tillkännagav han att han skulle uppresa en ”säd”, eller ”avkomma”, som skulle upphäva den skada som vållats av anstiftaren av upproret. I symboliska ordalag talade Gud om att ormen, som representerade Satan, skulle få ett slag i huvudet, få det krossat, av denna Säd, för att det på så sätt skulle bli ett slut på Satan och hans uppror. Under årens lopp har den här versen i 1 Moseboken tolkats på många olika och motstridiga sätt. Men eftersom ordet ”säd” används i många profetior, avslöjar andra besläktade löften vad det betyder. — 1 Moseboken 3:15.

⁶ Uttrycket ”säd” hör ofta samman med genomförandet av Guds uppsåt för hela mänskligheten. Enligt skildringen i 1 Moseboken 22:18 fick den trogne hebréen Abraham detta löfte av Gud: ”Alla jordens nationer skall välsigna sig genom dina ättlingar [din säd, JP], eftersom du har lytt min befallning.” (Kursiverat av oss) Gud visade särskilt intresse för Abraham därför att denne i sanning sökte Gud. Men även om Gud direkt belönade Abraham, visar det här bibelstället klart och tydligt att Gud inte bara var intresserad av Abraham, inte heller enbart av hans köttsliga avkomlingar. Gud hade sitt ursprungliga uppsåt om en paradisisk jord för hela mänskligheten, för ”alla nationer”, i nära åtanke. Han uppenbarade nu för Abraham att denne till följd av sin trofasthet skulle få privilegiet att frambringa den ”säd” genom vilken alla nationer skulle välsigna sig.

7, 8. Hur blev denna utlovade Säd sammankopplad med kungadömet och Messias?

⁷ Abraham blev far till många stora nationer. (1 Moseboken 17:4, 5) Men Jehova Gud uppenbarade klart och tydligt genom vilken av dessa släktlinjer den utlovade Säden skulle komma och åstadkomma välsignelser för hela mänskligheten. (1 Moseboken 17:17, 21) Både Abrahams son Isak och sonson Jakob sades tillhöra den släktlinje som skulle frambringa ”säden”. En av de nationer som utgick från Abraham var Israels nation, som bestod av de 12 stammar som härstammade från Jakobs, Abrahams sonsons, söner. Det var i denna nation som den utlovade ”säden” till sist skulle framträda. — 1 Moseboken 26:1, 4; 28:10, 13—15, JP.

⁸ Profetiorna uppenbarade längre fram att en speciell säd, eller härskare, skulle komma genom Judas stam. I Första Moseboken 49:10 läser vi: ”Spiran skall inte vika från Juda, inte heller en laggivare från platsen mellan hans fötter, tills Silo kommer; och honom skall folkens lydnad tillhöra.”³ Bibelkommentatorn Rashi säger att frasen ”tills Silo kommer” betyder ”tills kungen Messias kommer, honom som kungariket kommer att tillhöra”.⁴ I likhet med Rashi har många bibelkommentatorer förstått att profetian har en messiansk innebörd.

9. a) Vad lovade Gud kung David angående Säden? b) Vilket samband finns mellan löftet i 1 Moseboken 49:10 och löftet i Psalm 72:7, 8?

⁹ Den förste härskaren i Judas släktlinje, kung David, fick av Gud löftet: ”Ditt hus och ... din tron skall befästas för evigt.” (2 Samuelsboken 7:16) Gud lovade vidare: ”Jag skall resa upp din säd efter dig, ... och jag skall befästa hans rike. Han skall bygga mig ett hus, och jag skall befästa hans tron för evigt.” (1 Krönikeboken 17:11, 12, JP) Davids son och efterträdare, kung Salomo, byggde verkligen Jehovas hus, eller tempel, men han härskade uppenbarligen inte för evigt. Men en av Davids avkomlingar skulle bli den ”Silo”, eller Messias, som det profeterades om i 1 Moseboken 49:10 (JP). Kung David talade profetiskt om denne, när han skrev: ”Må den rättfärdige blomstra i hans dagar, och överflödande frid, tills månen inte längre finns. Må han ha herravälde också från hav till hav, och från Floden intill jordens ändar.” — Psalm 72:7, 8, JP.

10. Vad skulle åstadkommas genom Säden som utlovades i 1 Moseboken 3:15, och hur stämmer detta överens med löftet som gavs åt Abraham?

¹⁰ Om vi följer med i det gradvisa uppenbarandet genom profetiorna, kommer vi att förstå att de välsignelser Abraham fick löfte om — ”i din säd skall alla jordens nationer bli välsignade” — i själva verket kommer att förverkligas genom denne samme härskare i Davids släktlinje. (1 Moseboken 22:18, JP) På det viset kopplades profetiorna om Säden samman med den judiska nationens hopp om Messias, under vilkens styre jorden kommer att få fullständig fred. Ja, han är ”säden” som omnämns i 1 Moseboken 3:15 som skulle sätta stopp för det ursprungliga upproret mot Guds suveränitet och upphäva den skada som det medfört. (Psalm 2:5, 8, 9) Andra frågor och upplysningar om den utlovade Messias behandlas på sidorna 24—31. Men låt oss nu se lite närmare på Guds fortsatta handlande med Abrahams avkomlingar.

Syftet med lagförbundet

11—13. På vilket sätt blev lagförbundet till nytta för nationen, och var det meningen att det skulle bestå för evigt?

¹¹ Israeliterna blev en nation några hundra år efter Abrahams tid. Gud befriade dessa avkomlingar från fångenskap i Egypten, och under ledarskap av Mose, en annan trons man som han hade utvalt, slöt Gud ett särskilt förbund, en överenskommelse, med dem. (2 Moseboken 19:5, 6; 5 Moseboken 5:2, 3) Detta lagförbund gav nationen tydlig vägledning om hur Gud önskade bli tillbedd. Det organiserade dem som nation för sådan tillbedjan.

¹² Vi kan konstatera att förbundet från början var förenat med vissa villkor. Innan Gud tillkännagav de tio buden och hela det förbund som dessa var en del av för Israels nation, meddelade han dem: ”Nåväl, om ni troget lyder mig och håller mitt förbund, skall ni bli min högt värderade egendom bland alla folk. Ja, hela jorden är min, men ni skall vara för mig ett rike av präster och en helig nation.” (2 Moseboken 19:5, 6) För att också i fortsättningen kunna användas av Gud som en högt värderad egendom måste de troget lyda honom. Det var de villkor förbundet innehöll.

¹³ Den utlovade belöningen för deras trohet — att de skulle tjäna som ett rike av präster — avslöjar att lagförbundet inte var något självändamål, utan i stället en tillfällig anordning för att bereda ett prästadöme som skulle hjälpa andra nationer att lära känna den sanne Guden. Från första början var Guds uppsåt att hela mänskligheten, inte bara en nation, skulle välsigna sig. — 1 Moseboken 22:18.

14. Vilka andra fördelar förde lagförbundet med sig?

¹⁴ Om nu lagförbundet inte var något självändamål, vad var då syftet med det? Det avslöjade och fördömde klart och tydligt alla falska religiösa uppfattningar som människan hade börjat utveckla på egen hand sedan tiden för upproret i Edens trädgård. (5 Moseboken 18:9—13) Det skyddade också Israels nation mot de omgivande nationernas avskyvärda seder och gudsdyrkan genom att begränsa allt samröre med dessa nationer. (5 Moseboken 7:1—6) Så länge Israel höll denna lag skulle de bevaras rena i religiöst avseende, så att de så småningom i detta tillstånd både skulle kunna identifiera och välkomna den utlovade Säden, Messias.

15, 16. Vilka viktiga andliga lärdomar som ingick i lagförbundet pekar också på att det var av tillfällig natur?

¹⁵ Lagförbundet underströk också behovet av försoning och omfattade ett klart angivet system av offer som var en integrerande del av den judiska tillbedjan. (3 Moseboken 1:1—17; 3:1—17; 16:1—34; 4 Moseboken 15:22—29) Från och med Adams och Evas uppror förlorade människorna den fullkomlighet som skulle ha gjort det möjligt för dem att leva för evigt i fullkomlig hälsa. (1 Moseboken 2:17) Resultatet av den första synden blev att Adams och Evas avkomlingar (alla födda efter upproret) ärvde ofullkomlighet och en medfödd tendens att synda. (1 Moseboken 8:21; Psalm 51:7 [51:5, NV]; Predikaren 7:20) Ofullkomlighet ledde till sjukdom, åldrande och död, förutom att det skapade en barriär mellan människan och Gud. (1 Kungaboken 8:46; jämför Klagovisorna 3:44.) Det krävdes någon sorts grundval såväl för att upphäva denna skada som för att övervinna och åstadkomma försoning för människans ofullkomliga tillstånd. Människor med tro var alltid starkt medvetna om detta behov. — Job 1:4, 5; Psalm 32:1—5.

¹⁶ Lagförbundet underströk att Gud har rättsliga normer som måste efterlevas. Det utgjorde också grundvalen för att kunna förstå hur Guds rättsliga normer helt och fullt skulle tillfredsställas.c De offer som frambars enligt lagförbundet kunde aldrig återställa Guds ursprungliga uppsåt för mänskligheten, eftersom verkningarna av dem var tillfälliga. De riktade uppmärksamheten på människans syndfulla tillstånd men kunde inte avlägsna eller förhindra det. Därför var Lagen en tillfällig anordning som skulle hjälpa denna organiserade nation av tillbedjare att vid den rätta tiden förstå hur de skulle identifiera Säden och hur denna Säd skulle upphäva den skada som åstadkommits genom Adams synd. Var nämnde Torah om detta?

Löftet om en profet lik Mose

17, 18. Vad innebar Guds löfte i 5 Moseboken 18:15, 18, 19 att uppresa en profet?

¹⁷ I 5 Moseboken, kapitel 18, vers 15, sade Mose till Israels nation: ”HERREN, er Gud, kommer att uppresa åt er en profet ur ert eget folk, lik mig; honom skall ni lyssna på.” I samma kapitel 18, i 5 Moseboken kapitel 18 verserna 18 och 19, talade Jehova till Mose, den som han hade förordnat till medlare mellan sig själv och sitt folk, och sade: ”Jag kommer att uppresa en profet åt dem ur deras eget folk, lik dig: Jag kommer att lägga mina ord i hans mun och han kommer att tala till dem allt som jag befaller honom; och om någon inte lyssnar till de ord han talar i mitt namn, kommer jag själv att ställa honom till svars.” Hur skulle man förstå denna profetia?

¹⁸ Profeten som nämns här är uppenbarligen en viss bestämd individ. Att detta inte bara är en allmän princip angående Guds avsikt att fortsätta att uppresa profeter åt nationen, som några har antagit, framgår tydligt av sammanhanget. Det hebreiska ordet för profet (na·vị’) står i singularis, och denne jämförs med Mose, som var unik i nationens historia. Dessutom sägs det i de avslutande orden i samma bok, i 5 Moseboken: ”Aldrig mer uppstod det i Israel en profet lik Mose — som HERREN valde ut, ansikte mot ansikte.” (5 Moseboken 34:10—12) Den som nedtecknade dessa ord var sannolikt Josua, Nuns son, som själv var en stor ledare och profet förordnad av Gud. Men av hans egna ord att döma råder det inget tvivel om att han inte betraktade sig själv som en uppfyllelse av Moses ord om en profet lik Mose. Vad menade då Gud när han lovade att uppresa en profet lik Mose? Hurdan var Mose?

Ett nytt förbund förutsagt

19. a) På vilket sätt var Mose unik? b) Som vad skulle en profet lik Mose dessutom behöva tjäna?

¹⁹ Mose var en stor ledare. Han var lagstiftare, profet, undergörare, lärare och domare. Han var också medlare, den ende profet som har fungerat som medlare för ett förbund mellan Gud och människor (i det här fallet Israels nation). En profet lik honom skulle behöva göra något liknande. Betyder det här att Gud hade för avsikt att låta lagförbundet ersättas av ett annat förbund? Ja, det gör det. Genom profeten Jeremia gav Gud klart uttryck åt sin avsikt att sluta ett nytt förbund. Ett nytt förbund skulle kräva en ny medlare. Endast någon lik Mose skulle fylla kraven för ett sådant uppdrag. Om vi undersöker vad det nya förbundet innebär, kan vi bättre förstå medlarens roll.

20, 21. a) Vad utlovas i Jeremia 31:31—34? b) Vad sades syftet med det nya förbundet vara? c) Vad skulle i och med det följden bli för lagförbundet?

²⁰ Det var omkring 900 år efter Mose som Jeremia framförde Guds ord till Israels nation: ”Se, en tid kommer — förkunnar HERREN — då jag kommer att sluta ett nytt förbund med Israels hus och Judas hus. Det kommer inte att vara likt det förbund jag slöt med deras fäder, när jag tog dem vid handen för att föra dem ut ur Egyptens land, ett förbund som de bröt, ... — förkunnar HERREN. Utan så här är det förbund som jag kommer att sluta med Israels hus efter dessa dagar. ... Jag kommer att förlåta deras försyndelser och inte mer komma ihåg deras synder.”d — Jeremia 31:31—34.

²¹ Om profeten lik Mose skulle tjäna som en ny medlare för ett nytt förbund, blir det också uppenbart att alla de noggrant angivna detaljerna i samband med tillbedjan under den mosaiska lagen inte skulle gälla för alltid, utan i stället bara tills det nya förbundet instiftades. När Gud skulle tillhandahålla en grundval för att ”förlåta deras försyndelser och inte mer komma ihåg deras synder”, skulle naturligtvis hela det system av offer som tempelanordningen innehöll och som bara medförde tillfällig förlåtelse inte längre behövas. I och med att det nya förbundet instiftades skulle de ceremoniella delarna av lagförbundet, som att hålla sabbaten och fira högtider, inte heller ha samma betydelse längre. I sinom tid skulle Gud helt visst uppenbara vad som skulle krävas av dem som skulle ingå i det utlovade nya förbundet. — Amos 3:7.

Välsignelser för alla nationer

22, 23. a) Vad var syftet med det nya förbundet för nationernas del? b) Hur visar andra profetior vad Guds uppsåt var för alla nationer?

²² När vi förstår att profeten lik Mose och Abrahams säd är en och samma person hjälper det oss att inse en annan mycket viktig aspekt av det nya förbundet. Det skulle vara det lagliga medel varigenom människor av alla nationer skulle kunna tillbe den sanne Guden. Eftersom 1 Moseboken 22:18 säger att det är med hjälp av denna ”säd” (JP) som ”alla jordens nationer skall välsigna sig”, står det klart att Gud från en viss tidpunkt i den mänskliga historien inte längre uteslutande skulle handla med bara en nation, Abrahams avkomlingar. Efter det att Israels nation hade tjänat i denna viktiga roll att frambringa den utlovade Säden och efter det att det nya förbundet instiftats, skulle möjligheten att tillbe den sanne Guden öppnas för människor av alla nationer och raser.

²³ Naturligtvis kan ingen med rätta ifrågasätta Guds rättvisa, när han låter uppriktiga människor av varje nation och ras tillbe honom. Det var detta som var Guds avsikt från början, och det finns många profetior i Bibeln som bestyrker att människor av alla nationer skulle välsigna sig genom Abrahams säd. (Sakarja 8:20—23) Ett exempel kan vi finna i Sefanja, kapitel 3, vers 9, där Gud förklarar: ”Ty då kommer jag att göra folkens tal rent, så att de alla åkallar HERREN vid namn och tjänar honom endräktigt.” Profetian i Jesaja, kapitel 2, som nämndes i början av den här broschyren, framhäver denna enande faktor av tillbedjan av Gud, då människor av många nationer börjar tjäna honom i sanning och lär sig fredens vägar. Den betonar också när detta skulle ske: ”Det skall komma att ske i dagarnas slut.” (Jesaja 2:2, JP) Vad menas med uttrycket ”dagarnas slut”?

24. a) Vad menas med uttrycket ”dagarnas slut”? b) Vad beskrivs i Hesekiel, kapitel 38 och 39?

²⁴ Bibeln talar upprepade gånger om den dag då Gud skall gå till rätta med alla nationer. (Jesaja 34:2, 8; Jeremia 25:31—35; Joel 4:2 [3:2, NV]; Habackuk 3:12; Sefanja 1:18; 3:8) Sedan Guds suveränitet förkastades i Edens trädgård har människans misslyckande i försöken att framgångsrikt styra sig själv blivit mer och mer uppenbart. Mänskliga regeringar har varit ett fullständigt fiasko och vållat omätligt lidande. Om människan får fortsätta på det här viset i denna tidsålder med kärnvapen och global miljöförstöring, kan det hända att hon tillintetgör sig själv och sitt jordiska hem. Därför kommer Gud att genom sin förordnade Messias, Säden, ingripa i förhållandena. (Psalm 2:1—11; 110:1—6) Profeten Hesekiel förutsåg Guds slutliga strid mot mänskliga regeringar. I Hesekiel kapitlen 38 och 39 i sin bok beskriver han Guds krig mot ”Gog i Magogs land”. (Hesekiel 38:2) Den här profetian erkänns allmänt som en profetia om de sista dagarna. Ett noggrant studium av Bibeln uppenbarar att ”Gog” här är ett symboliskt namn på just den andlige upprorsmakare som ledde in Adam och Eva på en kurs av olydnad mot Gud, nämligen Satan. Besegrandet av denna andevarelse och hans styrkor, vilka under lång tid varit fiender till Gud, är i själva verket den första delen av uppfyllelsen av det ursprungliga löftet att ”säden” bildligt talat skulle krossa ”ormens”, Satans, huvud. — 1 Moseboken 3:15, JP.

25. Vad skall enligt profetian hända efter det att Satans styrkor tillintetgjorts?

²⁵ Efter det att Satans styrkor har tillintetgjorts kommer de ursprungliga paradisiska förhållanden som rådde i Eden att återställas. Men den här gången, under det nya förbundet, kommer mänskligheten att vara lydig mot Gud. (Jesaja 11:1—9; 35:1—10) Människorna kommer inte bara att få sina synder förlåtna, utan de kommer att bli fullständigt återställda till fullkomlighet. (Jesaja 26:9) Som ett resultat blir de förunnade evigt liv. (Psalm 37:29; Jesaja 25:8) På den tiden kommer också de döda, både de som dog trogna mot Gud och miljarder som aldrig fått ett helt och fullt tillfälle att i sanning lära känna honom, att återföras till liv — genom en uppståndelse! (Daniel 12:2, 12 [12:2, 13, NV; JP]; Jesaja 26:19) Gör inte ett sådant underbart hopp att vi dras närmare den Gud som tänkt ut dessa ting?

26. Vad kräver det av oss att profeten lik Mose kommer?

²⁶ Detta är bara några av välsignelserna för människor av alla nationer som kommer för att lyssna på och identifiera rösten som tillhör profeten lik Mose, Säden, som skall härska på Davids tron ”tills månen inte finns längre”, vilket betyder för evigt. (Psalm 72:7) Om denne profet lik Mose sägs det också i 5 Moseboken 18:19: ”Om någon inte lyssnar till de ord han talar i mitt namn, kommer jag själv att ställa honom till svars.” Kommer du att ta dig den tid som behövs och göra de ansträngningar som krävs för att identifiera denne profet lik Mose, denne Messias, och därigenom lära dig allt som Gud kräver? Kommer du personligen att lära känna den sanne Guden?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 13]

VEM ÄR SATAN?

BIBELN talar inte om Satan som ”det onda” inom människan, utan i stället som en osynlig andevarelse, en ängel. (Job 1:6) Som en av änglarna, eller Guds söner, skapades han fullkomlig, men längre fram gjorde han sig själv till den förste upprorsmakaren, eller vedersakaren, mot Gud. (5 Moseboken 32:4; jämför Hesekiel 28:12—17.) Något som ingår i hans uppror mot Guds suveränitet är att han anklagar människor för att vara trolösa och enbart handla i eget intresse. Lägg märke till några av de skriftställen som avslöjar Satans förslagna metoder för att leda in människan på en kurs av olydnad och ett felaktigt handlingssätt:

1. Job 1:6—12; 2:1—7

2. 1 Krönikeboken 21:1

3. Sakarja 3:1, 2

[Ruta/bilder på sidorna 16, 17]

VARFÖR TILLÅTER GUD ONDSKAN?

NÅGON gång i livet kanske du har undrat: ”Om Gud finns, varför tillåter han då lidande?” eller: ”Om Gud tillåter att lidandet får förekomma, varför då under så lång tid?” Frågor av det här slaget är svåra att ge svar på, i synnerhet när de sätts i samband med Förintelsen (Holocaust), som kanske mer än någon annan enstaka händelse har blivit den främsta symbolen för mänskligt lidande. I sina ansträngningar att finna en förklaring förnekar somliga Guds existens, medan andra förnekar att det onda existerar. Är sådana slutsatser förnuftiga? Finns det ett tillfredsställande svar?

² En del hävdar att frågor som dessa över huvud taget inte bör ställas. Men trogna profeter, sådana som Habackuk, ansåg inte att det var fel att undra över sådant. Habackuk frågade Gud: ”Hur länge, o HERRE, skall jag ropa högt och du inte lyssna, skall jag ropa till dig: ’Våld!’ och du inte frälsa? Varför låter du mig se orättfärdighet, varför betraktar du det som är fel?” — Habackuk 1:2, 3.

³ Tyvärr finns det sådana som inte godtar något som helst svar, oavsett om det är rätt eller fel. Fruktansvärda händelser och människans grymhet hindrar dem från att kunna göra en opartisk analys. Den som söker ett svar måste därför ärligt bedöma såväl sin egen attityd som det förnuftiga i den förklaring som ges.

Lägg skulden på de skyldiga

⁴ Gud är inte, och har aldrig varit, delaktig i människans illgärningar. Det finns emellertid vissa religiösa läror som ger uttryck åt den tanken, vilket gör det hela ännu mer komplicerat. Trosuppfattningar som går ut på att den här världen är en plats där människor prövas för framtida liv och att Gud genom döden ”tar hem” dem vi älskar, även små barn, får det att förefalla som om han är personligen ansvarig för olyckor, brottslighet och katastrofer. Samma sak kan sägas beträffande lärorna om predestination och om ödet. Det finns också de som försöker förklara Förintelsen med att den var ”Guds straff för de europeiska judarnas världslighet” eller att den var ”Guds sätt att få världen att inse behovet av en judisk stat”. Många finner kanhända sådana bortförklaringar inte bara oacceptabla, utan också stötande.

⁵ Bidrar inte sådana uppfattningar till att Gud framstår som ondskefull? Är det inte människan, snarare än Gud, som har varit ansvarig för alla de orättvisor som begåtts under århundradenas lopp? (Predikaren 8:9) Det är som historikern Arnold Toynbee sade: ”Mänskliga varelser är unika i sin förmåga att vara onda, eftersom de är unika i sin förmåga att vara medvetna om vad de gör och i att träffa medvetna avgöranden.”e Att människan missbrukat sin egen fria vilja har därför lett till omätligt lidande. Varför skapade då inte Gud människan på ett sådant sätt att hon inte kunde skada sin medmänniska?

⁶ Människan skapades till Guds ”avbild” och med den fria viljans gåva. (1 Moseboken 1:26) Ifall det inte hade varit så, skulle människan inte ha kunnat uppleva tillfredsställelsen och glädjen i samband med att spontant göra gott mot andra. Samvetet skulle inte ha någon betydelse, och människans tillvaro skulle likna de lägre livsformernas. Den fria viljan är en välsignelse för människan och gör henne mänsklig, inte till en robot. Men den fria viljan inbegriper valfrihet, däribland möjligheten att göra ett felaktigt eller skadligt val. Att man godtar att Gud inte är ansvarig för det onda ger emellertid inte svar på frågorna: Varför tillåter han det? och: Varför satte han inte genast stopp för lidandet?

Hur kunde Gud tillåta det?

⁷ Varför får ondskan råda, när det finns en makt som kan sätta stopp för den? Bibelns svar på denna fråga står i första hand att finna i skildringen om den förste mannen och den första kvinnan, Adam och Eva. Kapitlen 2 och 3 i 1 Moseboken berättar att de valde att vara olydiga mot Gud genom att äta av ”kunskapens träd om gott och ont”. Viktiga stridsfrågor väcktes genom deras olydnad. Den som förledde dem att göra uppror (se rutan på sidan 13) gjorde det genom att säga: ”Ni kommer inte att dö” och ifrågasatte på det sättet Guds sannfärdighet, eftersom Gud klart och tydligt hade sagt att olydnad skulle bestraffas med döden. (1 Moseboken 2:17; 3:4) Frestaren fortsatte med att säga: ”Gud vet att så snart ni äter av det kommer era ögon att öppnas och ni kommer att bli som gudomliga varelser som vet vad som är gott och vad som är ont.” (1 Moseboken 3:5) Det han underförstått sade var att Gud med orätt undanhöll dem något. Det som därigenom ställdes i tvivelsmål var att Guds lagar och hans sätt att styra var berättigade. Detta utgjorde ett angrepp på Guds suveränitet, på själva hans rätt att vara mänsklighetens ende och oinskränkte härskare.

⁸ Djupgående stridsfrågor hade väckts: Behöver människan verkligen Guds vägledning för att framgångsrikt styra sig själv och hela jorden? Om inte, då kanske Gud var orättvis genom att kräva lydnad av henne. Om människan är i stånd att styra sig själv, varför skulle då Gud vara den som avgör vad som är rätt och vad som är fel för henne? Att avrätta lagbrytarna skulle inte ha gett något svar på dessa frågor. Endast tidens gång skulle kunna utvisa att människan inte förmår att fullständigt styra sig själv.

Vem har rätt att avgöra saken?

⁹ Huvudfrågan, den som var och en av oss måste besvara personligen, är kanhända: Har inte Gud rätt att avgöra vilka ting som är viktigast och när de skall åtgärdas? Tanken att en stridsfråga eller en moralisk fråga kan vara så viktig att den rättfärdigar Gud att tillåta mänskligt lidande är svår för många att acceptera. Men är det oförnuftigt att acceptera att Guds långsiktiga synsätt gör det möjligt för honom att handla till alla sina skapelsers bästa?

¹⁰ Profeten Jesaja skrev: ”Ty mina tankar är inte era tankar, inte heller är era vägar mina vägar, säger HERREN.” (Jesaja 55:8, JP) Gud är helt visst inte likgiltig för mänskligt lidande, men genom att han är allvis och evig är han den som är bäst i stånd inte bara att kunna fastställa alla faktorer som har med de aktuella stridsfrågorna att göra, utan också att avgöra hur och när de skall lösas till största möjliga nytta för alla inblandade.

¹¹ Genom att anslå tillräckligt med tid för att avgöra de stridsfrågor som väckts fastställer Gud ett bestående prejudikat. Om Guds sätt att utöva sin suveränitet skulle ifrågasättas igen någon gång i framtiden, är det inte nödvändigt att låta upprorsmakaren få ytterligare tid för att bevisa sitt påstående. (Nahum 1:9) Allt som behöver bevisas kommer redan att ha bevisats. Under tiden har vi privilegiet att ställa oss på Guds sida i stridsfrågan, alldeles som många trogna i forntiden gjorde. Job, till exempel, var besluten att förbli lojal mot Gud, trots att han var helt ovetande om varför han fick lida. (Job 2:9, 10) Förtjänar inte Gud, människans Skapare, sådan lojalitet?

Vad är Guds lösning?

¹² Den tidsperiod som Gud har tillåtit för att besvara de olika stridsfrågorna som är inbegripna närmar sig sitt slut. Ondskan och alla som orsakar den kommer snart att avlägsnas. (Ordspråken 2:21, 22; Daniel 2:44) Gud själv kommer att se till att det blir evig fred och lycka för mänskligheten på en paradisisk jord. (Jesaja 14:7) Som rättfärdighetens Gud kommer Jehova inte att glömma dem som oförskyllt har fått lida och dö. De kommer att uppväckas, återföras till liv just här på jorden. (Job 14:14, 15; Jesaja 25:6—8) Enligt Guds eget löfte ”skall de förra tingen inte bli ihågkomna, de skall aldrig komma upp i sinnet”. Evigt liv kommer att erbjuda människor rikliga tillfällen att i rätt perspektiv begrunda Guds skäl för att ha tillåtit ondskan. Ingen av dem som får del av sådana välsignelser kommer att bli missbelåten på grund av egna eller andras tidigare lidanden. ”Glädje för evigt över det som jag skapar” kommer att kompensera allt detta mer än väl. — Jesaja 65:17, 18.

¹³ Med Bibelns hjälp har Gud klart och tydligt talat om för oss varför det förekommer lidande. En kortfattad artikel kan emellertid inte besvara alla de frågor som har med en så djupgående stridsfråga att göra.f Det går inte att få ett fullständigt svar med mindre man grundligt undersöker Bibeln i alla dess aspekter. Är du villig att möta utmaningen och anslå den tid som behövs för att undersöka detta? Den stridsfråga som står på spel gör det väl värt ansträngningen.

[Fotnoter]

 1—3. Hur har somliga försökt besvara frågan varför det förekommer lidande?

 4, 5. Vilka är några av de trosuppfattningar som gör att Gud framstår som ondskefull?

 6. Vad inbegrips i att människan har en fri vilja?

 7, 8. Vilka stridsfrågor väcktes tidigt i människans historia?

 9—11. Varför har Gud tillåtit lidandet under så lång tid?

12, 13. Hur kommer Gud att återställa rättvisa på jorden?

[Bild på sidan 15]

Varför krävde Gud offer som en del av lagförbundet?