HIND
(hebr.: ’ajjalạh; ’ajjẹleth)
Hona av ett hjortdjur (familjen Cervidae). Hinden är slank och graciös och är känd för att vara skygg, snabb och säker på foten. Dräktiga hindar drar sig tillbaka till något undangömt ställe i skogen, där de föder sina kalvar och kärleksfullt tar hand om dem och skyddar dem tills de kan klara sig själva. (Job 39:1; Ps 29:9)
Den milda och behagfulla hinden förekommer flera gånger i Bibelns bildspråk. (Ord 5:18, 19; HV 2:7; 3:5; se GASELL.) Det hänsyftas på att den är snabb och säker på foten, vilket gör att den kan fly från sina fiender. (2Sa 22:1, 34; Ps 18:32, 33; Hab 3:19) Jakob beskrev profetiskt Naftalis stam som en ”smäcker hind”, kanhända med tanke på skicklighet och snabbhet i krig. (1Mo 49:21) När psalmisten hade förlorat möjligheten att fritt få gå in i helgedomen, liknade han sin längtan efter Gud vid hindens längtan efter vattenbäckar. (Ps 42:1–4) Bilden av en hind som överger sin nyfödda kalv, som den under normala förhållanden har sådan omsorg om, visar hur svår den torka var som drabbade Juda. (Jer 14:1, 2, 5)