Jona lär känna Jehovas barmhärtighet
JEHOVA har ett uppdrag åt sin profet Jona. Tiden är 800-talet f.v.t., och Jerobeam II härskar i Israel. Jona är från Gat-Hefer, en stad i Sebulons område. (Josua 19:10, 13; 2 Kungaboken 14:25) Gud skall sända Jona till den assyriska huvudstaden Nineve, som ligger över 80 mil nordost om hans hemstad. Jona skall varna nineviterna för att de står inför hotet att bli tillintetgjorda av Gud.
Jona kan ha tänkt: Varför skulle jag gå till den staden och den nationen? Invånarna där är inte ens helgade åt Gud. De blodtörstiga assyrierna har aldrig ingått ett förbund med Jehova som israeliterna har gjort. Folket i den där onda nationen kan ju uppfatta min varning som ett hot och inta Israel! Nej, jag går inte dit! Jag flyr till Joppe och seglar i motsatt riktning — ända bort till Tarsis, vid andra änden av Stora havet. Det gör jag! — Jona 1:1—3.
I livsfara på havet!
Snart är Jona i Joppe vid Medelhavets kust. Han betalar för resan och går ombord på ett skepp destinerat till Tarsis, som i allmänhet förbinds med Spanien, över 350 mil väster om Nineve. Väl ute på havet går den uttröttade profeten ner under däck och somnar. Det dröjer inte länge förrän Jehova kastar en väldig vind mot havet, och de rädda sjömännen börjar var och en anropa sin egen gud om hjälp. Skeppet stampar och kränger så mycket att man slänger lasten överbord för att lätta fartyget. Ändå tycks ett skeppsbrott vara oundvikligt, och Jona hör den upphetsade kaptenen skrika: ”Vad är det med dig, sovare? Stig upp, ropa till din gud! Kanske den sanne Guden kommer att visa att han bryr sig om oss, och vi kommer inte att förgås.” Jona stiger upp och går upp på däck. — Jona 1:4—6.
”Kom och låt oss kasta lott”, säger sjömännen, ”så att vi får veta för vems skull vi har drabbats av denna olycka.” Lotten faller på Jona. Föreställ dig hans ängslan när sjömännen säger: ”Så berätta då för oss, det ber vi dig, för vems skull vi har drabbats av denna olycka. Vad är ditt arbete, och varifrån kommer du? Vilket är ditt land, och av vilket folk är du?” Jona säger att han är en hebré som tillber ”Jehova, himlarnas Gud”, och att han vördnadsfullt fruktar ”honom som har gjort havet och det torra landet”. Stormen har kommit över dem därför att han flyr från Jehova i stället för att i lydnad föra Guds budskap till Nineve. — Jona 1:7—10.
Sjömännen frågar: ”Vad skall vi göra med dig, för att havet må bli stilla för oss?” När stormen tilltar i styrka, säger Jona: ”Lyft upp mig och kasta mig i havet, och havet kommer att bli stilla för er; för jag vet att det är för min skull som denna väldiga storm har kommit över er.” Männen, som ogärna vill kasta Jehovas tjänare i havet, där han kommer att gå en säker död till mötes, försöker styra skeppet mot torra land. När sjömännen inte lyckas göra det, ropar de: ”Ack nu, o Jehova, måtte vi inte förgås, det ber vi dig, för den här mannens själs skull! Och lägg inte oskyldigt blod på oss, eftersom du själv, o Jehova, har gjort enligt vad du har funnit behag i!” — Jona 1:11—14.
Ner i havet!
Då kastar sjömännen Jona överbord. När han försvinner i det skummande havet, börjar de ursinniga vågorna lägga sig. När männen ser detta, grips de ”av stor fruktan för Jehova”, och så offrar de ett slaktoffer åt honom och gör löften. — Jona 1:15, 16.
När vattnet sluter sig över Jona, ber han utan tvivel. Sedan känner han att han glider genom en mjuk kanal och rutschar ner i en större hålighet. Förvånansvärt nog kan han fortfarande andas! Jona befriar sig från sjögräset som har slingrat sig runt huvudet på honom och upptäcker att han verkligen befinner sig på ett unikt ställe. ”Jehova [ordnade] så att en stor fisk slukade Jona, och Jona kom så att vara i fiskens inre tre dagar och tre nätter.” — Jona 1:17.
Jonas innerliga bön
I den jättelika fiskens buk har Jona tid att be. Hans ord påminner till en del om vissa psalmer. Jona skrev senare ner sina böner, vilka uttrycker både förtvivlan och ånger. För honom verkade det som om fiskens buk skulle bli Sheol, hans grav. Han bad därför: ”Ur mitt trångmål ropade jag till Jehova, och han började svara mig. Från Sheols buk ropade jag på hjälp. Du hörde min röst.” (Jona 2:1, 2) Två sånger ”vid uppstigningarna” — vilka israeliterna troligen sjöng när de drog upp till Jerusalem för att fira de årliga högtiderna — uttrycker liknande tankar. — Psalm 120:1; 130:1, 2.
Jona funderar över hur han hamnat i havet och ber: ”När du [Jehova] kastade mig i djupen, i det öppna havets hjärta [mitt i havet], då omgav mig en verklig flod. Alla dina brottsjöar och dina vågor — över mig gick de fram.” — Jona 2:3; jämför Psalm 42:7; 69:2.
Jona fruktar att hans olydnad kommer att kosta honom Guds ynnest och att han aldrig mer kommer att få se Guds tempel. Han ber: ”Och jag för min del sade: ’Jag har drivits bort från platsen inför dina ögon! Hur skall jag åter få betrakta ditt heliga tempel?’” (Jona 2:4; jämför Psalm 31:22.) Jonas situation verkar så hopplös att han säger: ”Vattenmassor omgav mig ända till själen [utgjorde en fara för hans liv]; vattendjupet, det fortsatte att omsluta mig. Sjögräs slingrade sig omkring mitt huvud.” (Jona 2:5; jämför Psalm 69:1.) Föreställ dig hur svår Jonas belägenhet var. Han tillägger: ”Till bergens grundfästen for jag ner [inuti fisken]. Vad jorden beträffar, var dess bommar [som en gravs bommar] över mig för obestämd tid. Men upp ur gropen grep du dig an med att föra mitt liv [på tredje dagen], o Jehova, min Gud.” — Jona 2:6; jämför Psalm 30:3.
Fastän Jona är i fiskens buk, tänker han inte: Jag är så förtvivlad att jag inte kan be. I stället ber han: ”När min själ blev kraftlös inom mig [han var nära döden], var Jehova den som jag kom ihåg [i tro, som den som är oförliknelig i makt och barmhärtighet]. Då kom min bön in till dig, in i ditt heliga tempel.” (Jona 2:7) Från det himmelska templet hörde Gud Jona och räddade honom.
Till slut ber Jona: ”Vad dem beträffar som aktar på osanningens avgudar [genom att förtrösta på livlösa bilder av falska gudar], överger de sin egen kärleksfulla omtanke [genom att överge Honom som visar den egenskapen]. Men jag för min del skall med tacksägelses röst frambära slaktoffer åt dig [Jehova Gud]. Vad jag har gett löfte om [i samband med den här händelsen eller vid andra tillfällen] skall jag infria. Räddning tillhör Jehova.” (Jona 2:8, 9; jämför Psalm 31:6; 50:14.) Medveten om att endast Gud kan befria honom från döden tillskriver den ångerfulle profeten (i likhet med kungarna David och Salomo före honom) Jehova förmågan att rädda. — Psalm 3:8; Ordspråken 21:31.
Jona lyder
Efter många tankar och intensiva böner känner Jona hur han med kraft förs ut genom den kanal som han kom in genom. Sedan kastas han upp på torra land. (Jona 2:10) Tacksam för befrielsen lyder Jona Guds ord: ”Stå upp, gå till Nineve, den stora staden, och kungör för henne den kungörelse som jag talar till dig.” (Jona 3:1, 2) Jona styr kosan mot den assyriska huvudstaden. När han får veta vilken dag det är, inser han att han var i fiskens buk i tre dagar. Profeten går över floden Eufrat vid dess stora västra krök, färdas österut genom norra Mesopotamien, kommer till floden Tigris och når slutligen den stora staden. — Jona 3:3.
Jona går in i Nineve, som är en stor stad. Han går genom staden en hel dag och tillkännager sedan: ”Bara fyrtio dagar till, och Nineve kommer att omstörtas.” Har Jona på ett mirakulöst sätt begåvats med kunskap i det assyriska språket? Det vet vi inte. Men även om han talar på hebreiska och någon översätter, ger hans kungörelse resultat. Nineves män börjar sätta tro till Gud. De utropar en fasta och klär sig i säckväv, från den störste till den minste av dem. När ordet når kungen i Nineve, stiger han upp från sin tron, lägger av sin ämbetsklädnad, höljer sig i säckväv och sätter sig ner i askan. — Jona 3:4—6.
Så förvånad Jona blir! Den assyriske kungen sänder ut härolder som utropar: ”Ingen människa och inget husdjur, ingen nötboskap och ingen småboskap, må smaka något alls. Ingen må inta föda. Inte ens vatten må de dricka. Och må de hölja sig i säckväv, människa och husdjur; och må de ropa till Gud med kraft och vända tillbaka, var och en från sin usla väg och från det våld som var i deras händer. Vem vet om inte den sanne Guden vänder om och verkligen känner ånger och vänder om från sin brinnande vrede, så att vi inte förgås?” — Jona 3:7—9.
Nineviterna rättar sig efter sin kungs påbud. När Gud ser att de har vänt om från sin usla väg, känner han ånger över den olycka som han har talat om att vålla dem, och därför låter han ingen olycka komma. (Jona 3:10) På grund av deras ånger, ödmjukhet och tro beslutar Jehova att inte låta den tilltänkta domen drabba dem.
Profeten tjurar
Fyrtio dagar går, och ingenting händer med Nineve. (Jona 3:4) Jona inser att nineviterna inte kommer att bli tillintetgjorda, och det misshagar honom i allra högsta grad. Han upptänds av vrede och ber: ”Ack nu, o Jehova, var det inte detta jag sade, medan jag befann mig på min egen mark? Därför förekom jag det och flydde till Tarsis; för jag visste att du är en Gud som är nådig och barmhärtig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke, och som känner ånger över olyckan. Och nu, o Jehova, ta bort min själ ifrån mig, det ber jag dig, för det är bättre att jag dör än att jag förblir vid liv.” Gud svarar genom att fråga honom: ”Har du rätt att upptändas av vrede?” — Jona 4:1—4.
Jona söker sig sedan ut ur staden. Han går österut och gör en hydda åt sig, så att han kan sitta i dess skugga tills han får se vad som kommer att hända med staden. Jehova i sin tur låter medlidsamt en flaskkurbitsört skjuta upp över honom ”för att bli en skugga över hans huvud, till att befria honom ur hans olyckliga belägenhet”. Jona gläder sig verkligen över flaskkurbitsörten! Men i gryningen ordnar Gud så att en mask sticker växten, och den börjar vissna. Snart har den helt torkat bort. Gud sänder också en brännande östanvind. Solen sticker nu profeten på huvudet, så att han är nära att svimma av. Han fortsätter att be att han måtte få dö. Ja, Jona säger gång på gång: ”Det är bättre att jag dör än att jag förblir vid liv.” — Jona 4:5—8.
Jehova talar nu. Han frågar Jona: ”Har du rätt att upptändas av vrede över flaskkurbitsörten?” Jona svarar: ”Jag har rätt att upptändas av vrede ända till döds.” Jehova säger nu ungefär så här till profeten: Du tyckte synd om flaskkurbitsörten. Men du mödade dig inte med den och fick den inte att växa. Den kom och den förgicks som blott en natts växt. Skulle då inte jag tycka synd om den stora staden Nineve, där det bor 120.000 människor, som inte känner skillnaden mellan sin högra och sin vänstra hand, och dessutom många husdjur? (Jona 4:9—11) Det rätta svaret är uppenbart.
Jona ångrar sig och får leva och skriva den bibelbok som bär hans namn. Hur fick han veta att sjömännen greps av fruktan för Jehova, att de offrade ett slaktoffer åt honom och gjorde löften? Genom gudomlig inspiration, eller kanske genom att han fick höra det i templet av någon av sjömännen eller passagerarna. — Jona 1:16; 2:4.
”Jonas tecken”
När några av de skriftlärda och fariséerna bad Jesus Kristus om ett tecken, sade han: ”En ond och äktenskapsbrytande generation söker oavbrutet efter ett tecken, men inget tecken skall ges den utom profeten Jonas tecken.” Jesus tillade: ”Ty alldeles som Jona tre dagar och tre nätter var i den väldiga fiskens buk, så skall Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens hjärta.” (Matteus 12:38—40) Det judiska dygnet började vid solnedgången. Kristus dog fredag eftermiddag den 14 nisan år 33 v.t. Hans kropp lades i en grav före solnedgången den dagen. Den 15 nisan började samma kväll och varade till solnedgången på lördagen, den sjunde och sista dagen i veckan. Då började den 16 nisan, som varade till solnedgången den dag vi kallar söndag. Följaktligen var Jesus död och låg i graven åtminstone en del av den 14 nisan, var kvar i graven hela den 15 nisan och befann sig nattimmarna den 16 nisan i graven. När några kvinnor kom till graven söndag morgon, hade han redan blivit uppväckt. — Matteus 27:57—61; 28:1—7.
Jesus var i graven under delar av tre dagar. Hans fiender fick därigenom ”Jonas tecken”, men Kristus sade: ”Män från Nineve skall stå upp i domen med denna generation och skall domfälla den; för de ändrade sinne vid det som Jona predikade, men se! här är något mer än Jona.” (Matteus 12:41) Så sant! Judarna hade Jesus Kristus bland sig — en profet som var mycket större än Jona. Även om Jona var ett fullgott tecken för nineviterna, predikade Jesus med långt större myndighet och understödde sin förkunnelse med långt fler bevis än vad den profeten gjorde. Ändå trodde judarna i allmänhet inte på honom. — Johannes 4:48.
Som nation tog judarna inte ödmjukt emot den profet som var större än Jona, och de utövade inte tro på honom. Men hur var det med deras förfäder? De saknade också tro och en ödmjuk inställning. Jehova sände tydligen Jona till Nineve för att visa kontrasten mellan de ångrande nineviterna och de styvnackade israeliterna, som uppvisade en sådan sorglig brist på tro och ödmjukhet. — Jämför 5 Moseboken 9:6, 13.
Hur var det då med Jona själv? Han lärde sig hur stor Guds barmhärtighet är. Jehovas reaktion när Jona knotade över den medömkan som visades de ångrande nineviterna bör dessutom få oss att avhålla oss från att klaga när vår himmelske Fader utsträcker sin barmhärtighet till människor i våra dagar. Låt oss verkligen glädja oss över att tusentals människor varje år vänder sig till Jehova i tro och med ödmjuka hjärtan.