KRIG

Tillstånd av väpnad kamp för att underkuva eller förgöra dem som betraktas som fiender. Flera hebreiska ord har med krigföring att göra. Ett av dessa är avlett av verbroten qarạv och betyder ”närma sig”, dvs. för att strida. Det grekiska substantivet pọlemos betyder ”krig”, och verbet strateuō kommer från en rot som betecknar en lägrad här.

I Bibeln sägs det att Nimrod ”drog ... ut till Assyrien”, uppenbarligen en aggressionshandling, och trängde in i det område som tillhörde Assur, Sems son. Där byggde Nimrod flera städer. (1Mo 10:11) Kedorlaomer, kung i Elam, underkuvade på Abrahams tid ett flertal städer (som alla tydligtvis låg vid Döda havets södra ände) och tvingade dem att tjäna honom i 12 år. Därefter gjorde de uppror, och Kedorlaomer och hans allierade förde krig mot dem och besegrade dem. Sodom och Gomorra plundrades, och bland fångarna fanns Abrahams brorson Lot och hans hushåll. Abraham bådade upp 318 övade män som var hans slavar, och tillsammans med sina tre bundsförvanter förföljde han Kedorlaomer, befriade fångarna och tog tillbaka plundringsgodset. Men Abraham behöll inte något av bytet för egen del. Detta är första gången som det talas om att en av Guds tjänare förde krig. Abrahams kamp för att befria en som tjänade Jehova tillsammans med honom hade Jehovas godkännande, för på vägen tillbaka blev han välsignad av Melkisedek, som var präst åt Gud den Högste. (1Mo 14:1–24)

Krigföring på Guds befallning. Jehova är ”en stridsman”. Han är ”härarnas Gud” och ”väldig i strid”. (2Mo 15:3; 2Sa 5:10; Ps 24:8, 10; Jes 42:13) Som universums Skapare och högste Suverän har Jehova rätt att verkställa dom över de laglösa eller bemyndiga andra att göra det, dvs. att föra krig mot alla som hårdnackat vägrar att lyda hans rättfärdiga lagar. Det är också vad rättvisan kräver av honom. Jehova var därför i sin fulla rätt att utplåna de onda i den stora översvämningen på Noas tid, att ödelägga Sodom och Gomorra och att tillintetgöra faraos härar. (1Mo 6:5–7, 13, 17; 19:24; 2Mo 15:4, 5; jfr 2Pe 2:5–10; Jud 7.)

Israel användes för att verkställa Guds dom. Jehova ålade israeliterna den heliga plikten att verkställa hans dom i det utlovade land som han förde dem till. Innan israeliterna befriades från Egypten hade de inte någon erfarenhet av att föra krig. (2Mo 13:17) När Gud ledde israeliterna till seger mot ”sju nationer som ... [var] folkrikare och mäktigare” än de, upphöjde han sitt namn, ”härarnas Jehovas namn, han som är Israels slaglinjers Gud”. Detta visade att ”det inte är med svärd eller spjut som Jehova räddar, ty striden tillhör Jehova”. (5Mo 7:1; 1Sa 17:45, 47; jfr 2Kr 13:12.) Det gav också israeliterna möjlighet att visa sin lydnad för Guds bud ända därhän att de riskerade livet i ett krig som de förde på hans befallning. (5Mo 20:1–4)

Inga anfallskrig utanför de gränser Gud hade satt. Gud gav emellertid israeliterna stränga befallningar om att de inte fick anfalla eller erövra områden som låg utanför de gränser som han hade satt eller strida mot andra nationer än de som han hade sagt att de skulle strida mot. De fick inte inlåta sig i strid med Edom, Moab eller Ammon. (5Mo 2:4, 5, 9, 19) Men när de längre fram blev angripna av dessa nationer, tvingades de att föra krig för att försvara sig, och de fick Guds hjälp i detta. (Dom 3:12–30; 11:32, 33; 1Sa 14:47)

När Ammons kung under domartiden försökte rättfärdiga sina anfall mot Israel genom att falskeligen beskylla Israel för att ha tagit ammonitiska landområden, tillbakavisade Jefta anklagelsen genom att hänvisa till historiska fakta. Därefter drog Jefta ut i krig mot angriparna med stöd av principen: ”Var och en som Jehova, vår Gud, driver bort inför oss, den driver vi bort.” Jefta tänkte inte låta någon inkräktare få ens den minsta lilla del av det land som Gud hade gett dem. (Dom 11:12–27; se JEFTA.)

Heliga krig. Innan härarna drog ut i strid var det brukligt att de helgades. (Jos 3:5; Jer 6:4; 51:27, 28) Under ett krig skulle Israels krigsmän, däribland icke-judar (t.ex. hettiten Uria, som förmodligen var en omskuren proselyt), vara ceremoniellt rena. Under ett fälttåg fick de inte ha sexuellt umgänge med någon, inte ens med sin hustru. Följaktligen var det inte några prostituerade som följde med Israels här. Dessutom skulle själva lägret hållas rent från allt som kunde besmitta det. (3Mo 15:16, 18; 5Mo 23:9–14; 2Sa 11:11, 13)

När det blev nödvändigt att straffa det trolösa Israel, betraktades de främmande härar som vållade ödeläggelsen som ”helgade” i den bemärkelsen att de var avskilda av Jehova för att verkställa hans rättfärdiga domar. (Jer 22:6–9; Hab 1:6) På liknande sätt talade Jehova om de militärstyrkor (i huvudsak mederna och perserna) som orsakade Babylons undergång som sina ”helgade”. (Jes 13:1–3)

Om de giriga falska profeterna i Israel sades det: ”De ... helgar krig mot den som inte stoppar något i munnen på dem.” De var utan tvivel så skenheliga att de påstod att Gud godkände deras förtryckande handlingar. De var bland annat meddelaktiga i att Guds sanna profeter och tjänare förföljdes och till och med dödades. (Mik 3:5; Jer 2:8; Klag 4:13)

Uttagning till militärtjänst. På Jehovas befallning blev alla vapenföra män i Israel från 20 års ålder och uppåt uttagna till militärtjänst. Enligt Josephus tjänstgjorde de tills de var 50 år. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], III, 288 [xii, 4]) De som fruktade och var försagda skickades hem därför att Israels krig var Jehovas krig, och de som genom att vara räddhågade visade att de var svaga i tron kunde försvaga härens stridsmoral. Män som just hade byggt ett hus eller hade planterat en vingård och inte fått äta dess frukt blev också frikallade. Dessa undantag grundades på en mans rätt att få njuta frukten av sitt arbete. En nygift man var frikallad ett år. Under det året kunde det bli möjligt för honom att få en arvinge och själv få se barnet. Detta visar att Jehova tar hänsyn till familjen och bryr sig om den. (4Mo 1:1–3, 44–46; 5Mo 20:5–8; 24:5) Leviterna, som tjänstgjorde vid helgedomen, var också frikallade, vilket visar att Jehova betraktade folkets andliga välfärd som viktigare än det militära försvaret. (4Mo 1:47–49; 2:32, 33)

Lagar om anfall och belägring av städer. Jehova gav israeliterna anvisningar för hur de skulle gå till väga när de erövrade Kanaan. De sju kanaaneiska nationer som namnges i 5 Moseboken 7:1, 2 skulle utrotas, även kvinnorna och barnen. Städerna skulle vigas åt tillintetgörelse. (5Mo 20:15–17) Enligt 5 Moseboken 20:10–15 skulle andra städer först varnas och få reda på fredsvillkoren. Om staden kapitulerade skulle invånarna skonas och sättas till tvångsarbete. Den här möjligheten att kapitulera med en försäkran om att få behålla livet och att kvinnorna inte skulle våldtas eller ofredas var en uppmuntran för dessa städer att ge upp motståndet och därmed slippa mycket blodsutgjutelse. Om staden inte kapitulerade skulle alla män dödas. Detta förhindrade att staden senare gjorde uppror. ”Kvinnorna och de små barnen” skonades. De kvinnor som det talas om här var utan tvivel jungfrur, vilket framgår av 5 Moseboken 21:10–14, där det talas om att en tillfångatagen kvinna som en man önskade ta till hustru först skulle sörja sina föräldrar, inte en äkta man. Även tidigare, när Israel slog Midjan, sades det uttryckligen att det bara var jungfrur som skulle skonas. Detta skulle skydda israeliterna mot falsk tillbedjan och utan tvivel också mot sexuellt överförda sjukdomar. (4Mo 31:7, 17, 18) (När det gäller huruvida Guds befallning att utrota kanaanéerna var berättigad, se KANAAN, KANAANÉER nr 2 [Israeliternas erövring av Kanaan].)

Fruktträd fick inte huggas ner och användas till belägringsverk. (5Mo 20:19, 20) Man skar av hassenorna på fiendens hästar under striden för att försätta dem ur stridbart skick; efter striden blev de utan tvivel dödade. (Jos 11:6)

Inte alla Israels krig var godkända av Gud. När israeliterna vek av in på en trolös väg började de också föra krig som egentligen inte var något annat än maktkamper. Så var fallet med både Abimeleks krig mot Sikem och Tebes på domartiden (Dom 9:1–57) och Omris krig mot Simri och Tibni, vilket ledde till att han befäste sin ställning som kung över tiostammarsriket (1Ku 16:16–22). Med tiden började israeliterna dessutom förlita sig på militär makt, till exempel hästar och vagnar, i stället för att lita på att Jehova skulle skydda dem mot deras fiender. På Jesajas tid hade det blivit så att Juda var ”fullt av hästar”, och det var ”ingen ände på deras vagnar”. (Jes 2:1, 7)

Forntida strategi och taktik. Före ett anfall sände man ofta ut spejare som skulle ta reda på förhållandena i landet. Spejarna sändes inte ut för att skapa oro, anstifta uppror eller stödja underjordiska motståndsrörelser. (4Mo 13:1, 2, 17–19; Jos 2:1; Dom 18:2; 1Sa 26:4) Man blåste särskilda signaler i trumpeter (eller horn) för att samla härarna, för att inleda slag eller för att mana till enad aktion. (4Mo 10:9; 2Kr 13:12; jfr Dom 3:27; 6:34; 7:19, 20.) Ibland delades styrkorna upp och grupperades till flankanfall eller bakhåll och avledande manövrer. (1Mo 14:15; Jos 8:2–8; Dom 7:16; 2Sa 5:23, 24; 2Kr 13:13) Vid minst ett tillfälle ledde Jehova händelserna så att man ställde upp sångare som frambar lovprisning av honom i främsta ledet, framför de väpnade styrkorna. Den dagen stred Gud för Israel och skapade förvirring i fiendens led så att fiendesoldaterna dödade varandra. (2Kr 20:20–23)

Man stred i stor utsträckning man mot man. Många olika slags vapen var i bruk – svärd, spjut, kastspjut, pil och båge, slungstenar osv. När israeliterna erövrade det utlovade landet förlitade de sig inte på hästar och vagnar utan på Jehovas kraft att rädda dem. (5Mo 17:16; Ps 20:7; 33:17; Ord 21:31) Det var inte förrän längre fram som den israelitiska hären tog hästar och stridsvagnar i bruk i likhet med egyptierna och andra folk. (1Ku 4:26; 20:23–25; 2Mo 14:6, 7; 5Mo 11:4) Andra länders härar var ibland utrustade med stridsvagnar med järnliar som stack ut från hjulnaven. (Jos 17:16; Dom 4:3, 13)

Taktiken ändrades under århundradenas lopp. Israeliterna koncentrerade sig vanligtvis inte på att utveckla anfallsvapen, men de lade ner mycket arbete på att utveckla befästningskonsten. Kung Ussia av Juda blev känd för att han byggde ”krigsmaskiner, uttänkta av ingenjörer”, men dessa skulle i första hand användas till att försvara Jerusalem. (2Kr 26:14, 15) Särskilt de assyriska och de babyloniska härarna var kända för sina belägringsmurar och belägringsvallar som gjorde det möjligt för dem att angripa högre och svagare delar av en stadsmur. Dessa vallar var byggda som sluttande ramper där torn med murbräckor kunde föras fram, och från dessa torn kunde bågskyttar och slungkastare strida. Det fanns också andra slag av belägringsmaskiner, däribland enorma kastmaskiner som slungade i väg stora stenar. (2Ku 19:32; Jer 32:24; Hes 4:2; Lu 19:43) De som försvarade staden försökte samtidigt hålla fienden på avstånd med hjälp av bågskyttar, slungkastare och soldater som kastade brinnande föremål från murarna och tornen och från kastmaskiner inne i staden. (2Sa 11:21, 24; 2Kr 26:15; 32:5) Bland det första man gjorde när man anföll en befäst stad var att skära av stadens vattenförsörjning, medan invånarna i en stad som stod inför att bli belägrad ofta täppte till vattenkällorna omkring staden för att hindra angriparna från att kunna använda dem. (2Kr 32:2–4, 30)

När en fiende hade besegrats täppte segraren ibland till alla brunnar och källor i området och spred stenar över marken. Ibland strödde man också ut salt. (Dom 9:45; 2Ku 3:24, 25; se BEFÄSTNINGAR; VAPEN, RUSTNING.)

Jesus förutsade krig. Jesus, som var en fredens man, sade att ”alla som tar till svärd skall gå under genom svärd”. (Mt 26:52) Han förklarade för Pilatus att om hans rike hade varit av den här världen, skulle hans underlydande ha kämpat för att hindra att han överlämnades åt judarna. (Joh 18:36) Han förutsade dock att Jerusalem skulle bli belägrat och ödelagt och att stadens ”barn” (invånare) skulle slås till marken därför att de hade förkastat honom som Messias. (Lu 19:41–44; 21:24)

Strax före sin död uttalade Jesus profetior som gällde både den dåvarande generationen och den tid då hans närvaro som kung i Guds rike skulle börja: ”Ni skall komma att höra krig och rykten om krig; se till att ni inte blir förfärade. Dessa ting måste nämligen inträffa, men det är ännu inte slutet. Ty nation skall resa sig mot nation och kungarike mot kungarike.” (Mt 24:6, 7; Mk 13:7, 8; Lu 21:9, 10)

Kristus för krig som ”kungarnas Kung”. Bibeln visar att den uppståndne Herren Jesus Kristus, som av sin Fader har fått ”all myndighet i himlen och på jorden”, skall föra ett krig som skall tillintetgöra alla Guds fiender och införa evig fred, som hans titel ”Fredsfurste” antyder. (Mt 28:18; 2Th 1:7–10; Jes 9:6)

Aposteln Johannes fick en syn av vad som skall hända sedan Kristus blivit insatt på tronen i himlen. I Psalm 2:7, 8 och Psalm 110:1, 2 förutsades det att Guds Son skulle uppmanas att begära av Jehova att få ”nationer som arvedel” och att Jehova skulle svara med att sända ut honom för att ”dra kuvande fram mitt ibland ... [sina] fiender”. (Heb 10:12, 13) Johannes fick i sin syn se ett krig i himlen där Mikael, dvs. Jesus Kristus (se MIKAEL nr 1), ledde härarna i himlen i krig mot draken – Satan, Djävulen. Kriget slutade med att Djävulen och hans änglar slungades ner till jorden. Det här kriget bröt ut strax efter födelsen av det gossebarn som skall styra nationerna med en stav av järn. (Upp 12:7–9) Sedan kungjorde en hög röst i himlen: ”Nu har räddningen och makten och kungariket, som tillhör vår Gud, och myndigheten, som tillhör hans Smorde, blivit en verklighet.” Detta medförde lättnad och glädje i himlen, men förebådade stora problem, bland annat krig, för jorden, för det sades vidare: ”Ve jorden och havet, ty Djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, eftersom han vet att han har en kort tidsfrist.” (Upp 12:10, 12)

Sedan Satan slungats ner till jorden har han först och främst riktat sina angrepp mot Guds tjänare på jorden, mot de övriga av kvinnans ”avkomma” ”som håller Guds bud och har arbetet att vittna om Jesus”. Det krig han för mot dem är både en andlig krigföring och en fysisk sådan i form av förföljelse, som till och med kan leda till döden för somliga. (Upp 12:13, 17) De efterföljande kapitlen i Uppenbarelseboken (13, 17–19) beskriver de redskap som Satan använder mot dem samt den seger Guds heliga till sist vinner under sin ledare, Jesus Kristus.

”Kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. I det 19:e kapitlet i Uppenbarelseboken ges en inblick i det största kriget i mänsklighetens hela historia, ett krig som övergår allt annat som människan tidigare bevittnat. Tidigare i synen kallas det ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. Det symboliska ”vilddjuret” och ”jordens kungar och deras härar” församlas till platsen för detta krig av ”uttalanden inspirerade av demoner”. De tar ställning mot Jehova och Herren Jesus Kristus, som har befälet över Guds härar, himlens härskaror. (Upp 16:14; 19:19) Ingen av Guds jordiska tjänare tar del i kampen. De jordiska kungarna ”skall drabba samman med Lammet, men eftersom Lammet är herrarnas Herre och kungarnas Kung, skall det besegra dem”. (Upp 17:14; 19:19–21; se HAR-MAGEDON.) Efter den här striden skall Satan, Djävulen, själv bli bunden för tusen år, ”för att han inte mer ... [skall] vilseleda nationerna förrän de tusen åren ... [är] till ända”. (Upp 20:1–3)

När detta krig är slut skall det vara fred på jorden i tusen år. I Psalm 46:8–10 heter det om Jehova: ”Han får krigen att upphöra intill jordens yttersta ände. Bågen bryter han sönder och hugger spjutet i stycken, vagnarna bränner han upp i eld.” Detta fick sin första uppfyllelse när Gud skänkte fred åt Israels land genom att oskadliggöra fiendens vapen. När Kristus i Harmageddonstriden har besegrat alla dem som hetsar till krig, skall fullständig fred råda överallt på jorden. Bara de som har smitt ”sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar” och som inte mer lär sig att ”föra krig” kommer att få evigt liv. ”Ty härarnas Jehovas mun har talat.” (Jes 2:4; Mik 4:3, 4)

Hot om krig borta för alltid. Synen i Uppenbarelseboken visar vidare att Satan, Djävulen, efter de tusen åren skall släppas lös ur avgrunden och att han återigen kommer att få många att föra krig mot dem som förblir lojala mot Gud. Men ingen skada kommer att vara skedd, för eld skall komma ner från himlen och förtära dessa fiender, och därmed är alla hot om krig borta för alltid. (Upp 20:7–10)

Kristen krigföring. De kristna tar inte del i bokstavlig krigföring mot ”blod och kött” (Ef 6:12), men de har ändå en kamp att utkämpa, en andlig sådan. Aposteln Paulus beskriver den kamp som pågår inom en kristen som ett krig mellan ”syndens lag” och ”Guds lag”, eller sinnets lag (den kristnes sinne som är i harmoni med Gud). (Rom 7:15–25)

Det är en hård kamp som de kristna måste utkämpa. De måste anstränga sig till det yttersta för att komma segrande ut ur den. Men med hjälp av Guds ande och Guds oförtjänta omtanke genom Kristus kan de vara säkra på att det är möjligt att segra. (Rom 8:35–39) Om den här kampen sade Jesus: ”Ansträng er kraftigt för att komma in genom den trånga dörren” (Lu 13:24), och aposteln Petrus skrev: ”Jag förmanar er ... att avhålla er från de köttsliga begären, som för krig [strateuontai] mot själen.” (1Pe 2:11, Int; jfr Jak 4:1, 2.)

Mot onda andar. Förutom kampen mot syndens lag har den kristne också en kamp mot demonerna, som utnyttjar svagheterna i köttet och frestar till synd. (Ef 6:12) I det här kriget påverkar demonerna också dem som de har inflytande över till att fresta eller motarbeta och förfölja de kristna i ett försök att få dem att bryta sin ostrafflighet inför Gud. (1Kor 7:5; 2Kor 2:11; 12:7; jfr Lu 4:1–13.)

Mot falska läror. Aposteln Paulus talade också om ett krig som han och hans medarbetare måste utkämpa för att kunna utföra det uppdrag som de hade fått när de blev förordnade att ta hand om den kristna församlingen. (2Kor 10:3) Församlingen i Korinth hade påverkats i fel riktning av förmätna män, som Paulus kallade ”falska apostlar” och som genom att rikta överdriven uppmärksamhet på personer hade skapat söndringar och sektbildning i församlingen. (2Kor 11:13–15) De blev i själva verket efterföljare till människor, t.ex. Apollos, Paulus och Kefas. (1Kor 1:11, 12) Församlingsmedlemmarna förlorade sin andliga syn och insåg inte att dessa män bara representerade Kristus och samarbetade med samma mål i sikte. De blev köttsliga. (1Kor 3:1–9) De värderade dem som var i församlingen efter vad de var ”i köttet”, dvs. efter utseende, naturliga förmågor, personlighet osv., i stället för att se dem som andliga människor. De insåg inte att Guds ande verkade i församlingen och att det var med hjälp av Guds ande och till hans ära som sådana män som Paulus, Petrus och Apollos kunde uträtta det de gjorde.

Paulus kände sig därför manad att skriva till dem: ”Ja, jag tigger och ber att jag, när jag är närvarande, inte skall behöva tillgripa djärvhet med den tillförsikt med vilken jag tänker vidta djärva åtgärder mot några som värderar oss som om vi vandrade efter vad vi är i köttet. Ty även om vi nu vandrar i köttet, för vi inte krig efter vad vi är i köttet. Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud till att riva ner starka förskansningar. Vi river nämligen ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud; och vi tar varje tanke till fånga för att göra den lydig mot Kristus.” (2Kor 10:2–5)

Paulus skrev till Timoteus, som han hade lämnat kvar i Efesos för att ta hand om församlingen där: ”Denna befallning ger jag dig, mitt barn, Timoteus, i överensstämmelse med de förutsägelser som förde direkt fram till dig, för att du med stöd av dem skall fortsätta att föra det rätta kriget, i det att du har tro och ett gott samvete.” (1Ti 1:18, 19) Timoteus hade inte bara kampen mot det syndiga köttet och motståndet från sanningens fiender att ta itu med, utan han måste också föra krig mot införandet av falska läror i församlingen och mot dem som ville fördärva församlingen. (1Ti 1:3–7; 4:6, 11–16) Han skulle stärka församlingen inför det avfall som Paulus visste skulle komma sedan apostlarna hade gått bort. (2Ti 4:3–5) Timoteus förde därför krig på många fronter.

Paulus kunde säga till Timoteus: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullföljt loppet, jag har bevarat tron.” (2Ti 4:7) Paulus hade bevarat sig trogen mot Jehova och Jesus Kristus i sitt uppförande och i sin tjänst trots motstånd, lidande och förföljelse. (2Kor 11:23–28) Han hade dessutom fullgjort sina förpliktelser som en Herren Jesu Kristi apostel och kämpat för att hålla den kristna församlingen ren och fläckfri, som en ren jungfru och som ”en pelare och ett stöd för sanningen”. (1Ti 3:15; 1Kor 4:1, 2; 2Kor 11:2, 29; jfr 2Ti 2:3, 4.)

Gud stöder de kristna materiellt. Gud betraktar dem som tar del i kristen krigföring som sina soldater och förser dem därför med det nödvändiga i materiellt avseende. I ett resonemang om vilka rättigheter den som betjänar andra har frågade aposteln: ”Vem tjänar någonsin som soldat på egen bekostnad?” (1Kor 9:7)

De kristna och nationernas krig. De kristna har alltid hållit sig strikt neutrala i de krig som förts med bokstavliga vapen mellan nationer, grupper eller falanger av olika slag. (Joh 18:36; Ef 6:12) Angående exempel på de första kristnas inställning i denna fråga, se HÄR (De första kristnas inställning).

Andra betydelser. I den sång som Barak och Debora sjöng efter segern över den kanaaneiske kungen Jabin och hans här nämns ett förhållande i vilket man kan urskilja en princip: ”De [dvs. israeliterna] valde nya gudar åt sig. Då var det krig i portarna.” (Dom 5:8) Så snart som de övergav Jehova och började utöva falsk tillbedjan uppstod det svårigheter, och fienden trängde ända fram till portarna i deras städer. Detta är helt i linje med psalmistens uttalande: ”Om inte Jehova vaktar staden vakar väktaren förgäves.” (Ps 127:1)

I Predikaren 8:8 skrev Salomo: ”Ingen människa har makt över anden, så att hon kan hålla anden tillbaka; ... och det finns ingen hemförlovning i kriget.” Ingen döende människa kan hålla tillbaka anden, eller livskraften, på dödsdagen och hindra den från att återvända till Gud, som är dess källa och den som har gett den, och på så sätt förlänga livet. Döende människor har inte makt över sin dödsdag och kan inte hindra att den kommer. De kan inte genom människors ansträngningar bli frikallade från det krig som deras fiende döden för mot alla människor utan undantag. En syndig människa kan inte få en annan syndig människa att dö i sitt ställe och således få ”hemförlovning” från döden. (Ps 49:6–9) Det är bara genom Jehovas oförtjänta omtanke genom Jesus Kristus som man kan bli befriad. ”Liksom synden kom att härska som kung tillsammans med döden, så skulle också den oförtjänta omtanken härska som kung genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.” (Rom 5:21)